Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: arkitektur (sida 2 av 3)

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Staden som kapitulerade för bilismen

Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Stockholm behöver förtätning – inte bredare trottoarer

Hamngatan österut c:a 1915, NK-huset på norra sidan av gatan är det enda som står kvar efter rivningarna. Observera hur den smalare gatan gör stadsbilden tätare och mer intim. Här kan man tala om promenadstad.

Jag promenerar ofta runt i centrala Stockholm, och har funderat på samma sak som DN uppmärksammat i dagens tidning (26/5, inte på nätet dessvärre) –nämigen att det existerar ett stort antal gigantiska genomfartsleder som i princip är tomma på trafik. Samtidigt trängs fotgängare och cyklister på smala trottoarer och cykelstråk inklämnda på sidorna av de tomma autostradorna. Skräckexemplet är Klarabergsgatan, där en fyrfilig led på 22 meters bredd ställs mot ett par meters gångyta för tiotusentals fotgängare.

Förslag finns nu från stadsbyggnadskontoret om att bredda trottoarerna, anlägga cykelbanor och generellt minska utrymmet för bilarna i stan. Det är en utmärkt idé – inget har förstört Stockholm som de stora trafikomläggningarna på 60-talet, då Klarakvarteren och stora delar av nedre Norrmalm förintades till förmån för stora motorleder rakt in till regeringskvarteren och bankpalatsen runt Brunkebergs torg och den så kallade Riksgropen, som sedermera kom att bli Sergels torg.

Sedan mitten av 60-talet är Stockholms hjärta förvandlat till en ödemark i stål och betong, med gigantiska genomfartsleder som designats för biltrafik av ett omfång som man möjligen hittar i megastäder som New York och Paris. För det är var inte bara Klarabergsgatan som förvandlades till ödemark; de flesta av de tidigare smala stadsgatorna breddades brutalt under 60- och 70-talets rivningsvåg, av anledningar vi förmodligen aldrig får veta. 1600- och 1700-talshusen längs Regeringsgatan förintades för det vidrigt fula Gallerian-bygget, och samtidigt breddades gatan ett 10-tal mter. Mäster Samuelsgatan, Norrlandsgatan, Hamngatan, Malmskillnadsgatan, den smala Jakobsgatan gick alla samma öde till mötes – hundratals gamla hus med ett oräkneligt antal bostäder försvann i ett rivningsraseri,  driven av en helgalen trafikplanering som  utgick från att samtliga Stockholms invånare skulle bilpendla från de nya förorterna in till Stockholm City, där det bara skulle existera shoppingcentrum i förortsstil, banker och kontor. Det var Le Corbusiers närmast industriella männskosyn, här genomförd i en medeltida stadskärna. Resultatet är att vi idag har ett stadscentrum där ingen känner sig hemma, och där de stora trafiklederna effektivt förstör stadsrummet. Jämför Hamngatan idag med hur det såg ut på 50-talet, när gatan var 10 meter smalare. Då fanns verkligen det som kallades ”promenadstad” på riktigt.

Som tur är finns det stora möjligheter att reparera i alla fall en del av de brott mot mänskligheten som borgarrådet Hjalmar Mehr och hans hantlangare gjorde sig skyldiga till för 50 år sedan. Det kommer att ta många år att bli av med alla de bedrövliga betongkolosserna i city, men det går att gömma undan dem. Ett radikalt grepp vore att ta tillbaka det förlorade gaturummet från bilarna, och använda utrymmet för nya hus – eller tillbyggnad av nya fasader på befintliga fastigheter. Att återge de gamla gatorna sin urprungliga bredd skulle frigöra gigantiska ytor för nya bostäder och butiksytor, och samtidigt förverkliga visionen om den täta promenadstaden. ”Retrofitting”, men på bredden istället för på höjden alltså.

Hästskopalatset, det enda huset som klarade sig från rivningsvansinnet, visar tydligt den gamla bredden på gatan. Bottenvåningen offrades för en extra fil för svängande trafik mot Sergels torg.

Vi kan ta Regeringsgatan som exempel. Mitt emot sidoingången till NK ligger det gamla Hästskopalatset, ett fint exempel på 30-talets funkisarkitektur, som tyvärr klätts in i plåt – antagligen för att harmoniera med de fula plåtfasaderna på andra sidan hamngatan, vad vet jag. Huset visar tydligt hur bred den gamla Regeringsgatan var – och hur onödiga de extra körfälten är idag. Trafiken är gles och det hade inte inneburit några som helst problem att ta tillbaka gatuytan (dessutom smalnar ju gatan ändå av norr om Kungsgatan). Här skulle det gå utmärkt att bygga på ett helt nytt stadskvarter med bostäder framför det parkeringshus i betong som vanpryder gatubilden – ingen vettig människa skulle kunna ha något att invända om utsikten från de parkerade bilarna försvann (även om man aldrig ska underskatta Nimby-rörelsen).

Jakobsgatan - inte mycket biltrafik här inte. Här skulle det rymmas ett helt nytt stadskvarter om gatan återfick sin gamla bredd.

Eller ta den öde och döda Jakobsgatan, i hjärtat av det gamla Klara men nu bara baksida mot Gallerian och anonyma kontorskomplex. Här kan man stå ganska länge utan att se ett enda fordon rulla förbi – varför inte plocka två av de fyra filerna och återbebygga baksidan på Gallerian? Ellerfylla igen det malplacerade ”torget” framför Hamburger börs, där ingen människa nånsin vistas. Ett dött utrymme, som ingen skulle sakna.

Det här är bara ett par exempel på hur Stockholm skulle kunna skapa tusentals nya bostäder i centrala lägen, utan att det behövts någon ny tomtmark, Det enda som krävs är modet att ”reclaima” utrymme som stulits av massbilismen. Särskilt som bilismen har minskat på senare år, och kommer att gå ner ytterligare i takt med att oljan blir dyrare och miljökraven hårdare.

Hamngatan med Hästskopalatset 1940. Att återställa den gamla fasaden på detta funkismästerverk vore en arkitektonisk välgärning av stora mått.

Hästskopalatset idag, inklätt i plåt.

För övrigt är det ett känt faktum att biltrafik på smala stadsgator rör sig betydligt lugnare än på stora autostrador. Att återbebygga de rivna kvarteren runt Klarabergsgatan lär dock bli svårt, eftersom det fortfarande finns alltför många betongkramare som på fullt allvar tycker att tegelkolossen utan fönster där Åhléns håller till, är att betrakta som något slags byggnadsminne.

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , , ,

Lästips: Ola Andersson i DN: Stockholm måste få växa till en riktig storstad

Retrofitted future, Stockholm

Retroffitted L.A, i Ridley Scotts tappning.

Retrofitting – ett begrepp som jag hörde första gången i samband med scifi-klassikern Blade Runner – innebär att man bygger på och/eller förbättrar gamla byggnader, strukturer och maskiner med modern teknik och arkitektur. På senare tid har det blivit högsta stadsbyggnadsmode i Stockholm, där existerande byggnader moderniseras och byggs på med ytterligare våningar.

Retrofitting i Sickla - sex våningar byggs på Atlas Copcos kontor.

Vi ser det på vart och vartannat hus i City – bland annat i kvarteren runt Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan – och på Östermalm planeras tillbyggnad av en ny takvåning på upp till 10 meter i huset där Posten tidigare huserade på Nybrogatan. I Sickla, öster om stan, byggdes de gamla industribyggnaderna på med ett par våningar redan för ett par år sedan, och just nu lyfter Atlas Copco på ett par våningar på sin ”kontorsskrapa”.

Men retrofitting är långt ifrån nytt – det fanns redan i början av förra seklet. Ett av de bästa tidiga exemplen är Mossehaus i Berlin, där den futuristiske arkitekten Erich Mendelsohn fick uppdraget att bygga om Berliner Tagesblatts lokaler vid Jerusalemer Strasse, som skadats svårt vid det så kallad Spartakistupproret 1919.

Mendelsohn Mossehaus, Berlin. Retrofitting årgång 1921.

Vid renoveringen byggdes den befintliga industribyggnaden från 1901 på med ytterligare tre våningar och ett närmast science fiction-inspirerat frontparti, som för tankarna till Fritz Langs Metropolis – även om själva byggnadsstilen brukar kallas Streamline Moderne, en slags sentida variant av Art Deco.

Just denna Metropolis-arkitektur har genom tiderna inspirerat massor av filmmakare, arkitekter och spelutvecklare. City 17 i Half-Life 2 är retrofittad med massor av utomjordisk teknologi, och i jordbävningsdrabbade delar av världen har det blivit allt vanligare med så kallad Sescmic retrofitting, dvs påbyggnader och förstärkningar på existerande byggnader så att de klarar jordskalv bättre.

Och till slut har alltså Sverige hakat på trenden. Det tog nästan 100 år, men bättre sent än aldrig.

Intressant?
Andra bloggar om , ,

Slussen: tre nyanser av fail

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Sen kväll i Danzig

Hamnpromenaden i Danzig. För 60 år sedan låg allt i ruiner här.

Ja ja, det heter väl Gdansk, men flyget från Frankfurt gick faktiskt just till Danzig – enligt utropen på flygplatsen i alla fall – och jag kommer aldrig nånsin att kunna uttala det polska namnet.

Hur som helst är det första gången någonsin som jag är i Polen – men det kommer säkerligen inte att bli den sista. Det känns lite som att färdas tillbaka 30 år i tiden, då det fortfarande gick att åka till Europa på semester och känna sig som om man hade gott om pengar. Här kostar en middag 30 spänn, en öl 15 och det går att få ett bra rum i ett av de bättre hotellen för mindre än vad man får betala för att bo på vandrarhem i Stockholm. Då ingår frukost – och gratis Internet på rummet.

Men det jag beundrar Polen för mest är det sätt som landet vårdat sin historia. Hela Danzig bombades till grus under Andra världskriget, precis som Warszawa och flera andra polska städer. I Västeuropa schaktades ruinerna bort och ersattes av modern betongarkitektur eftersom det gick snabbt och var billigt. I Polen, sönderbombat, utfattigt och under rysk ockupation inleddes trots detta ett närmast ofattbart ambitiöst återuppbyggnadsarbete, där de historiska stadskärnorna – i Warszawa, Danzig, Breslau – återställdes från foton och originalritningar, sten för sten.

Det var en kulturgärning som vi ska vara tacksamma för idag. För det fanns många andra städer som såg ut som Danzig – eller Gdansk – före 1945. Hamburg, Berlin, Hannover, Königsberg – många är de platser som idag bara har namnet gemensamt med vad de var innan kriget kom och raderade ut både byggnader, människor och historia.

Men medan andra gick vidare och glömde, har polackerna aldrig glömt sin historia. Och det uppseendeväckande är att de inte bara håller sin egen historia levande – utan även den tyska som här i Danzig. Grannlandet som orsakat så ohyggligt mycket lidande, men som polackerna samtidigt delar sin historia med.

Idag råder här en avslappnad atmosfär och en bedagad charm. I den novemberkalla dimman, i gatlyktornas sken och med den lite sötaktiga doften av brunkolsrök i luften, krävs det inte mycket för att drömma sig tillbaka till Fristaden Danzig, som den hette fram till den 1 september 1939.

Idag tar vi båten till Westerplatte, där början till slutet för det gamla Europa startade.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Slussenhaveriet: välkommen tillnyktring av S

Nya Slussen – havererad stadsplanering.

Ända sedan de omarbetade planerna till nya Slussen presenterades i våras, har jag förvånats av den massiva uppslutningen för förslaget. För efter att ha lyssnat på Nimby, Skönhetsråd och diverse föresepråkare för gammal hederlig öststatsarkitektur blev resultatet till ny Slussenlösning något som mest kan liknas vid ett nytt Sergels Torg. Fast ännu ödsligare och mycket blåsigare. Någon obegripliga pyramider i glas placeras lite random för att visa att det visst går att få in kommersiell verksamhet utan att störande byggnader som tar bort utsikten oavsett var på Alexanderplatz Södermalmstorg man befinner sig. En monstruös åttafilig brokonstruktion i dubbla plan byggs, och genom att skapa gångstråk nere i betongskuggan under bilar, bussar och annan kollektivtrafik skapas framgångsrikt ännu en otrygg miljö i stan. Vattenspegeln mellan Slussen och gamla stan byggs effektivt igen med ytterligare ett par broar, och som kronan på verket anläggs en gigantisk trappa upp mot Södermalmstorg.

Det är den senare som Socialdemokraterna använt som argument för att säga nej till det liggande Slussenförslaget – det är inte tillräckligt handikappanpassat menar man. Om det enbart är av denna anledning som S nobbar nya Slussen, eller om partiet faktiskt insett att ombyggnadsförslaget är en fullständig katastrof, har jag ingen aning om. Men att ett stort parti som Socialdemokraterna nu reagerar är i alla fall ett sundhetstecken.

Spännande alternativförslag – flytta Slussen västerut.

Det finns flera intressanta förslag till alternativa Slussenlösningar, som nästan samtliga är bättre än den halvmesyr som Sten Nordin och hans anhang tänker driva igenom – ta bara det medborgarförslag som går ut på att flytta hela Slussen västerut och bygga ihop den med Centralbron, som överdäckas tillsammans med tunnelbanan. En intressant lösning som tillåter nya kommersiella ytor, nya lägenheter och räddar en stor del av vattenspegeln från att fyllas igen som i liggande förslag. Det finns säkert massor av praktiska invändningar mot denna idé, men efter 20 år av velande i Slussenfrågan borde vi faktiskt ha förtjänat något bättre än det som politikerna i Stadshuset tänker tvinga på oss.

Om man läser mellan raderna i diverse politikerbloggar, så är det knappast någon som direkt verkar brinna för det liggande ombyggnadsförslaget – men eftersom det gått så lång tid MÅSTE ju något göras snabbt, innan nuvarande konstruktion faller sönder.

Jag hoppas innerligen att fler partier vaknar upp och inser att det vi allra minst behöver i Stockholm är ytterligare en stor betongöken mitt i centrum.

Intressant?

DN, Epstein

Andra bloggar om , , ,

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

Kulturelitens sjuka kärlek till betong

Arkitekturhögskolan på Östermalm får Hitlers bunker att verka mysig i jämförelse..

De flesta människor är eniga om att ett av Stockolms fulaste hus är Arkitekthögskolan – möjligen i konkurrens med den deprimerande bebyggelsen kring Åsötorget, eller det oranga plåthuset på Folkungagatan.

Nu har, som av en lycklig slump (eller gudomligt ingripande) denna monolit av gråtande betong eldhärjats – och ariktektutbildningen måste inrymmas i nya lokaler tidigare än planerat. Flytten av arkitektutbildningen är alltså klubbad sedan länge – framför allt för att lokalerna aldrig fungerat. Planlösningen i den gamla skolan är en katastrof – enligt arkitekter som själva gått där – fönstren sitter för högt för att man ska kunna se ut igenom dem, vilket ger en omisskännbar bunkerkänsla, och exteriört har byggnaden medvetet utformats på ett sånt sätt att ingen ska hitta ingången.

Det självklara vore givetvis att riva åbäket till hus, erkänna att det aldrig borde byggts – och sedan bygga upp kvarteret med byggnader som inte för tankarna till en viss luftskyddsbunker i Berlin.

Men icke då. I DN går företrädare för den bevarandefalangen av Arkitektsverige ut i försvar för den sorgligt missförstådda brutalismen. Byggnaden ska få stå kvar, just för att den är så ful och passar så illa in i miljön, verkar de mena. Arkitektens syfte har ju aldrig varit att göra ett hus som folk gillar, utan huset står där för att få folk att känna något. Avsky till exempel.

Men, tillägger artikelförfattarna, eftersom byggnaden inte har fungerat som det var tänkt, måste den byggas om i samband med uppbyggnaden. Alltså, här har vi en funkisbyggnad totalt i avsaknad av design, som inte ens är funktionalistisk. Vad i h-e finns det då för anledning att bevara den?

DN-artikeln är ett lysande exempel på varför vanligt folk med rätta föraktar den så kallade kultureliten. De som hejat på försvarat skövlingen av våra städer och öppet hyllat de estetiska brott mot mänskligheten som gjort att svenska stadscentrum idag är betydligt mer ödsliga och mer historielösa än de tyska och polska städer som bombades till grus under Andra världskriget.

Dessa män – för det är nästan uteslutande män som drivit de stora omvälvningarna av våra städer – som aldrig någonsin själva överväga att flytta in i en enda av de skapelser de hyllar som stor arktiektur.

Jag hoppas Stockholms stadsbyggnadsnämnd vågar fatta det enda vettiga beslutet, och låter de sorgliga resterna av Arkitekthögskolan bli fyllnadsmassa. Fast risken är väl att det blir som med Slussen, och att vi år 2036 fortfarande debatterar vad vi ska göra med betongruinerna på Östermalm.

Under tiden bör alla de stadsplanerare, arkitekter och makthavare som var med om att ödelägga Stockholm på 60- och 70-talet borde ha den goda smaken att låsa in sig i lämplig betongmonolit – utan tillgång till Internet.

Intressant?

Bloggare: Fredman på Kvarnberget, Jerker Söderlind, Per Ankersjö

Andra bloggar om , , ,

Måste Slussen alltid förbli en betongöken?

Stans mest attraktiva läge för nya hus. Istället får vi en betongöken.

Ännu ett förslag till ombyggnad av Slussen har nu presenterats, ungefär ett år efter den senaste utskällda planen lades fram. Martin Schröder,  planarkitekt på stadsbyggnadskontoret, kallar modellen för Stockholmarnas förslag – detta eftersom arkitekterna nu ”lyssnat på kritiken”.

Resultatet? Ett Slussen nästan kliniskt fritt från nya byggnader som eventuellt kan störa någons utsikt. Där stenlagda terrasser ner mot Saltsjön ger plats för uteserveringar och lockar till folkvimmel, och där ett gigantiskt torg garanterar full frihet för iskalla nordanvindar.

Alla som någon gång befunnit på Södermalmstorg vet att det är ett av stans värsta blåshål, och att göra de öppna ytorna ännu större, frilägga mer av vattenspegeln mellan Slussen och Gamla Stan och ovanpå detta dra en åttafilig bilväg (var finns alla dessa bilar som behöver denna plats?) över alltihop kommer garanterat inte att skapa ett torg där folk samlas och trivs.

De ”mängder av utserveringar” som det talas om kommer alla att ligga i norrläge och vara iskalla och blåsiga förutom under enstaka högsommardagar. Till och med på de tillrättalagda bilderna som tagits fram för att illustrera förslaget ser det kallt och ogästvänligt ut.

Berlin Alexanderplatz 1973. Alla stadsarkitekters benchmark, verkar det som.

Av någon anledning verkar det alltid gå troll i stora stadsplaner, framför allt när det gäller gestaltning av offentliga platser. Slutresultatet blir oftast något som påminner om 70-talets Berlin Alexanderplatz. Stora öppna betongytor där stormvindarna får fritt spelrum. Och om det finns några byggnader kvar alls efter alla ”samråd” är det inte sällan gigantiska märkesbyggnader. Se bara på hur det blev på Sergels Torg – eller vid Globen City, dit nostalgiska DDR-medborgare kan vallfärda för en air av 70-talsbetong, hukandes i tornadovindarna som skapas i mellanrummet mellan de två tornen som ramar in entrén till Arenatorget. Det finns en anledning att det saknas uteserveringar på detta torg.

Slussen 1904.

Tittar man på bilder från hur Slussen såg ut för 100 år sedan, ser man att det fanns en ganska tät småhusbebyggelse ner mot vattnet på Mälarsidan, hus där det inrymdes hantverkslokaler, industrier, affärer och krogar. Miljöer som nog ganska många av oss skulle vilja se återupplivade.

Men istället för en angelägen förtätning av stadsrummet i denna skövlade del av Stockholms historiska centrum, som många av oss vill se, får vi mer betong och ännu mer ödslighet. För när stadsarkitekterna ska ta fram ett nytt Slussen, går det givetvis inte att tänka småskaligt. Om det ska finnas hus över huvud taget, måste de vara gigantiska, trekantiga och i glas. Och när sådana byggnader inte accepteras av allmänheten, tar fega politker och stadsplanerare till den enklaste lösningen – inga hus alls. Betongöken.

Ett fult, ödsligt Slussen ska alltså rivas – och ersättas med något ännu större och ogästvänligare. För nu har ju politikerna ”lyssnat” på opinionen och tagit bort allt som kan uppfattas som störande.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: