Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Barn (sida 1 av 2)

Den ständiga övertron på att skatter kan bota alla samhällsproblem

Inom svensk politik råder det en närmast religiös tro på att alla problem i samhället kan lösas med hjälp av nya, högre skatter.  Denna uppfattning har under alla tider varit framför allt vänsterns magiska silverkula mot allt ifrån utanförskap, missbruk och oönskade beteenden – som oskicket att äta för mycket kött, åka på chartersemester, köra bil eller försöka gneta ihop ett eget sparkapital. Men även partier som traditionellt har titulerat sig ”liberala” har varit rörande eniga om att höga skatter är universalmedlet för att forma den perfekte samhällsmedborgaren, som inte ligger staten till last genom sina laster eller osunda livsval.

”Folk ska jobba, inte supa”, som den tidigare finansministern Anders Borg uttryckte det så träffande på höjden av sin politiska karriär, inför ytterligare en punktskattehöjning på Systembolagets sortiment.

Just nu är det sockerskatt som är på tapeten – igen, får man väl säga. Göran Greider, ledarskribent och debattör, har nämligen ett flertal gånger (första gången redan 1999) krävt höjda punktskatter bland annat på lösgodis, eftersom han har svårt att låta bli att stoppa i sig sötsaker när de är så billiga som de är och därför behöver statens hjälp för att sluta snaska. Denna uppfattning, om att alla måste betala mer för att ett fåtal har problem med vikten, är på något sätt symptomatisk för vår samtid, där personligt ansvar skys som pesten – istället ska våra folkvalda styra hur vi reser, vad vi äter, ifall vi står eller sitter på jobbet och hur ofta vi tränar.

Eftersom var sjunde svensk lider av fetma (enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror) måste alla banta, är den underliggande analysen. Precis som vi alla måste hålla igen på lådvinet och starkölet på semestern, i solidaritet med den minoritet som inte kan styra över sitt drickande. Och, som sagt, samtliga dessa problem kan vi enligt politikerna komma tillrätta med – bara skatterna höjs tillräckligt mycket. Det är för övrigt en uppfattning som verkar vara utbredd även i väljarkåren – nära 4 av 10 svenskar välkomnar en ny sockerskatt, enligt en Sifoundersökning.

Men för det första, kan man fråga sig, skulle en höjd skatt på läsk, godis och andra sockrade livsmedel verkligen minska problemet med allt ifrån barnfetma till Göran Greiders extrakilon? Det är i högsta grad tveksamt. I Mexiko, där stora delar av befolkningen lider av en galopperande fetma-epidemi, infördes för några år sedan en 10-procentig sockerskatt. Resultat blev visserligen att nationen som helhet minskade sitt dagliga intag med i snitt 4,7 kalorier per dag. eller ungefär 0,2 procent av ett normalt dagsbehov. En siffra som i de flesta andra sammanhang skulle hamna inom den så kallade felmarginalen men som istället uppmärksammades som en stor ”framgång”. (Studien publicerades i British Medical Journal.)

svenskarsfetma

Övervikt och fetma bland svenskarna. Som synes är problemet störst i Greiders generation. Källa: Folkhälsomyndigheten

För det andra, är problemet verkligen så stort som det utmålas? Visst har både övervikt och fetma (BMI över 30) ökat på senare år, men viktkurvorna har planat ut – framför allt i åldersgruppen 30-44 där andelen feta minskat jämfört med för tio år sedan. (Vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna generation är närmast besatt av mat och träning och tillbringar stora delar av sin fritid på gymmet.)

Även problemet med så kallad barnfetma är på nedåtgående – och kraftigast är minskningen bland unga flickor i Stockholms län, enligt siffror från 2014. Detta glädjande faktum skapar givetvis nya mörka moln på den folkhälsopolitiska himlen – de stackars barnen kanske minskar i vikt för att de utsätts för kroppshets och osunda skönhetsideal?

För det tredje – vi äter faktiskt inte mer socker än förr. Visserligen har den svenska, och nordiska, kosten historiskt varit rik på snabba kolhydrater (eftersom det svenska jordbruket tidigt inriktade sig på storskalig odling av till exempel sockerbetor och produktion av mjölkprodukter) men i ett längre perspektiv har det totala sockerintaget faktiskt minskat. Jag minns min egen barndom på 60- och 70-talet, då det alltid stod en skål med socker framme på bordet, då man tog minst två bitar i varje kaffekopp – och där den dagliga eftermiddagsfikan ständigt ackompanjerandes av både småkakar, bullar och wienerbröd. Paj med vaniljsås var dessutom standard som efterrätt på maten. Så äter sannolikt ett fåtal idag, som tur är.

sockerkonsumtion_jordbruksverket

Historisk sockerkonsumtion från 1960 och framåt. Källa: Jordbruksverket

På 50-talet låg konsumtionen av socker på runt 50 kilo per person och år, men har sedan dess fallit till neråt 40 kilo, och det mesta av sockret vi får i oss numera är ”dolt” i andra livsmedel  – framför allt läsk, godis och bageriprodukter. Och med tanke på det fokus som finns på mat, hälsa och motion idag tror jag det är mycket tveksamt ifall det skulle spela någon roll ifall lösgodiset kostade åtta kr hektot istället för sju. De som inte kan låta bli – som Greider – kommer sannolikt inte att förändra sina vanor av en såpass begränsad prishöjning. Om det verkligen ska få någon effekt talar vi om straffskatter på betydligt högre nivåer – och då kommer smuggling och ”internetgodis” från Tyskland som ett brev på posten…

Detta till trots kommer kraven på nya skatter och regleringar att fortsätta komma i en aldrig sinande ström,  eftersom det absolut värsta politiker kan tänka sig är att människor har ett eget val och är kapabla att ta hand om sig själva. Att det faktiskt i väldigt begränsad omfattning fungerar att via skatter, förbud och regleringar skapa den perfekta människan – där alla ägnar sig åt daglig motion, inte sitter stilla på jobbet, inte dricker alkohol eller pressar i sig en massa snask.

kaloritabell

Källa: Sveriges bryggerier

Sedan kan man också fråga sig ifall den närmast sjukliga fokuseringen på just socker är befogad. Vad det handlar om i slutändan är ju hur mycket energi vi får i oss – till vardags mätt i antal kalorier – och hur mycket vi gör av med. Gör du av med färre kalorier än du får i dig = viktökning.

Och om vi talar om drycker, visar det sig att en deciliter caffe latte eller mellanmjölk innehåller fler kalorier än både läsk och öl. För att inte tala om vin och sprit. (De senare har ju förvisso redan ett flertal lager av punktskatter i syfte att minska konsumtionen, vilket dock inte nämvärt minskat deras popularitet).

En betydligt effektivare metod för viktkontroll verkar istället vara att ordinera Pokémon Go. Det kostar inget för skattebetalarna, och är sannolikt oändligt mycket effektivare än pekpinnar och pålagor från den politiska folkhälsoparnassen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Nattsvart på dagis – hur WWF gör förskolebarn till politiska aktivister

nordkorea

Långt ifrån en ny bild, men värd att visas varje år: Nordkorea firar Earth hour varje timme, varje dag, varje år sedan 50-talet.

En av årets minst angelägna manifestationer – den som går ut på att vi ska leva som i Nordkorea under en timme – närmar sig. Kampanjandet är i full gång, och i förra veckan släppte Världsnaturfonden årets propaganda informationsmaterial till landets förskolor och skolor, dit de av någon outgrundligt anledning givits fritt tillträde och carte blance för att sprida diverse pseudoreligiösa domedagsbudskap och ge våra minsta livslång och nyttig klimatångest.

Att WWF fokuserar på barnen är förstås en medveten strategi, en som organisationen delar med många religiösa och politiska rörelser genom historien. Målet är att fostra små lojala anhängare, som i vuxen ålder sympatiserar med WWF:s världsbild. Och det är långt mycket enklare att få en idé att slå rot i huvudet på en sexåring än en fullvuxen (även om folk i allmänhet är ganska lättledda), som ju faktiskt kan tänkas opponera sig mot alla de tveksamma sanningar om miljö, energi och ekonomi som WWF propagerar för. Vi ska inte glömma att vi har att göra med världens största och mäktigaste miljölobbyist, med miljardinkomster årligen och en vd som tjänar mer än USA:s president. Det är denna organisation och dess syn på miljö, energi och politik som skolverket gett fritt tillträde till dagis.

Jag ägnade lite tid åt att skumma igenom materialet som är tänkt att användas för att motivera förskolebarn och deras lärare inför lördagens manifestation. Här är ett par utdrag. Panda pepp!

Världsnaturfonden WWF – Earth Hour inspirationsmaterial för förskolebarn och unga elever

BUDSKAP 2014: BILEN, BIFFEN, BOSTADEN OCH BÖRSEN

Detta vill Världsnaturfonden med Earth Hour i år:

Bilen: Vi vill ha en fossilfri biltrafik och fossilfria transporter

Ansvariga politiker – gör det lättare för Sveriges befolkning att resa klimatsmart och bra kollektivtrafik. Vi vill ha transporter som helt baseras på el och hållbara förnybara bränslen.

Biffen: Vi behöver halvera vår köttkonsumtion

Ansvariga politiker – underlätta för oss att äta mindre och bättre kött. Vi vill se fler hälsosamma, goda, prisvärda och klimatsmarta alternativ till kött och vi vill ha hjälp att hitta bra kött när vi väl äter kött.

Bostaden: Vi vill ha förnybar energi i alla svenska hem

Ansvariga politiker – se till att energin inte slösas bort i våra bostäder. Ställ hårdare energikrav på byggnader och ge oss bättre möjlighet till att producera egen el och sälja överskottet.

Börsen: Vi vill ha ett klimatsäkert pensionssparande

Ansvariga politiker – se till att våra statliga pensionspengar i AP-fonderna slutar bidra till den globala uppvärmningen och istället hjälper till att hejda den, genom investeringar i framtidens hållbara och förnybara energisystem

renixx_vs_stoxx

Aktieutvecklingen för den gröna energisektorn (Renixx index) jämfört med investeringar i traditionell olje- och gasindustri. Den som investerar sina pensionspengar i gröna aktier, ska göra det i vetskapen om att det kanske inte blir särskilt mycket pension att ta ut på ålderns höst.

För mig låter dessa punkter knappast som något dagisbarn pratar om på morgonsamlingen, utan som tydliga politiska krav. Det är exakt samma frågor som vi sett på senare år i en uppsjö av debattartiklar, dels från miljölobbyister som WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace, dels från olika politiker  – framför allt från partier på vänsterkanten. Men hur ska barn som inte ens fyllt sex kunna ta ställning i så komplicerade frågor som hur vi till exempel ska placera de statliga AP-fondspengarna?

Visst, det låter ju fint och ädelt med att använda våra pengar till att skapa nya ”gröna jobb”, men spåren hittills förskräcker. Som Björn Lomborg skrev nyligen, har den som investerat i ”förnybara” bolag fått se sitt kapital krympa avsevärt, jämfört med dem som placerat i bolag som följt börsindex. Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Är det verkligen vettig politik att framtida pensionärer i Sverige – med 0,2 procent av världens co2-utsläpp – ska agera riskkapitalister och subventionera denna bransch, kanske med följden att de tvingas leva som fattigpensionärer? Och framför allt – att använda  våra barn för att sätta press på politikerna att investera ännu mer av samhällets gemensamma resurser i denna närmast konkursmässiga sektor kan dessvärre inte uppfattas som något annat än politisk propaganda.

Likaså kan det verka okontroversiellt att lära de yngsta att fossila bränslen är onda medan fossilfritt är bra. Men även här landar vi i politik och svåra avvägningar. Vem berättar för sexåringarna att alternativet till bensin och diesel är att vi kanske måste skövla skogen – både vår egen och regnskog i Asien – för att fortsätta köra bil? Och berättar WWF någonstans att organisationen själv tjänar pengar på att certifiera palmolja (som i många fall odlas på nedhuggen regnskogsmark)?

I Skolverkets läroplan för förskolan kan vi läsa följande:

Saklighet och allsidighet

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Jag frågar mig hur denna paragraf rimmar med beslutet att släppa in världens rikaste miljölobbyist på våra förskolor, för att lära de minsta att göra sig beredda på ett liv i mörker – något som förstås kommer att bli ett vanligt tillstånd om vi ska avskaffa hälften av vår elproduktion och förlita oss till vind- och solenergi.

I sammanhanget kan det vara värt att ännu en gång betona att WWF är en organisation som bildades av brittiska och belgiska kungligheter för att slå vakt om fortsatt storviltsjakt i de forna afrikanska och indiska kolonierna. Världsnaturfonden är inte, och har aldrig varit, en gräsrotsrörelse. Det handlar om världens rikaste 1 procent som tar sig rätten att instruera oss andra hur vi ska leva vårt liv ”hållbart”.

En intressant detalj i sammanhanget är att vår egen kung, Carl XI Gustaf, är ordförande för Världsnaturfonden i Sverige. Kungen har sedan 1974 års regeringsform enbart ceremoniella uppgifter, och får inte ta ställning i politiska frågor. De gånger han har gjort det tidigare, har det blivit stor uppståndelse i pressen.

I fallet med Earth Hour och den tydliga politiska aktivism som Världsnaturfonden tillåts driva i skolan, tycker uppenbarligen både våra styrande och hans kungliga majestät att ändamålen helgar medlen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Skolfotomaffian behöver fortfarande stoppas

Det är den tiden på året igen. Precis när man som prövad förälder behöver snåla som värst för att betala sommarens kreditkortsskulder och spara ihop till julklappar slår de till: skolfotomaffian. Det är nämligen dags för den årliga skolfotograferingen, som för varje år sväller i omfång och blir dyrare och dyrare. Ett ”standardpaket” som består av ett 30-tal bilder av tveksam kvalitet på familjens lilla gullunge går numera loss på dryga 500 spänn – ett paket som trots Internet och näthandel oftast är näst intill omöjligt att slippa ifrån.

Till detta kommer ytterligare kostnader för till exempel gruppbild och skolkatalog, så för en familj med tre barn kan det innebära en extra utgift 2.000 spänn, för bilder som man inte vill ha eller behöver, men som man ändå köper på grund av något slags grupptryck och att ”alla andra” gör det.

Vissa skolor har som tur är börjat tröttna på denna sofistikerade form av katalogskojeri och lagt ner själva porträttfotograferingen. Och ärligt talat, vem behöver en karat med 24 småbilder att byta med kompisarna, när när alla använder Instagram och Facebook och släktingarna får nya foton i mejlen på barnbarnen så gott som dagligen?

skolfotomaffian_v2

E-handel på skolfotomaffians vis. I kolumnen ”antal” går det bara att lägga till bilder, inte ta bort. Vi skriver år 2013.

Värst i klassen (ja, det är medveten humor) är som vanligt Photomic, som plåtar tonåringar på Eklidens skola där mellanstora dottern går. Hem i brevlådan kommer så en lapp om att det nu är dags att beställa fotopaket, åtföljt av inloggningsuppgiter till hemsidan där man lägger sin order.

Väl inloggad uppmanas jag gå in och ”designa” mitt eget bildpaket, vilket låter bra. Vi ska ju bara ha katalogen och en bild på dottern, resten får de behålla. Då märker man att det inte går att ta bort bilder från ”standardpaketet”, bara lägga till. Jag tvingas alltså ta hem ett 30-tal bilder, för över 500 spänn till påseende, och sedan skicka tillbaka dem jag inte vill ha inom 14 dagar. Bara för att köpa en bild.

Samtidigt måste jag själv räkna ut vad bilderna kostar, lägga på en ”administrationsavgift” på svettiga 60 spänn – den är så hög på grund av de oräkneliga ton med bilder som Photomic forslar med lastbil fram och tillbaka över landet – och betala in via Internetbank inom ett par veckor. Bilder som ska skickas tillbaka måste nå Photomic inom två veckor efter företagets utskick – vilket i praktiken bara ger någon dag till godo eftersom allt skickas med långsam b-post. Bilderna måste dessutom tillbaka i originalkuvert, med returlapp klistrad på rätt plats. (Har barnen i sin iver rivit sönder kuvertet är det alltså kört.)

Hela detta system är givetvis designat för att i så hög grad som möjligt försvåra för konsumenterna att skicka tillbaka bilder eller komma billigare undan. Det är en hårfin skillnad på katalogskojarna som härjade som värst för ett par år sedan, och skolfotobranschen.

En del, som Svenskt skolfoto, har förvisso skärpt sig sedan förra gången jag skrev om skolfotomaffian 2010, och erbjuder nu möjlighet att köpa enskilda bilder (om än till svindyra priser). Men faktum kvarstår: skolfotobranschen borde regleras oändligt mycket hårdare än vad som är fallet idag. Framför allt borde skolorna omgående portförbjuda bolag vars enda affärsidé synes vara att lura av familjer maximalt med pengar.

Och frågan är vad skolorna själva tjänar på affären. Om de får en del av skojarpengarna är det mycket allvarligt. Fast det är ännu värre om de släpper in bolagen helt gratis…

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Bankslav vid sju års ålder

Ingen kan ha undgått att de stora bankerna som bäst håller på att flytta fram sina positioner – och viktigast i arbetet med att förslava oss är att avskaffa det som vi kallar pengar, dvs sedlar och mynt. Värdeinstrument som kontanter, guld och silver måste bekämpas – sådant innebär nämligen att människor är fria att fatta egna ekonomiska beslut utan att banken tjänar på transaktionen. Dessutom ser de inte hur man använder sina stålar, vilket alltid är misstänksamt.

För några veckor sedan lanserades mobiltjänsten Swish, som ska få oss att använda smartfånen för att betala småskulder till varandra, till exempel efter en middag på restaurang där en i sällskapet använder kreditkort. Fördelen är att man slipper springa iväg till en uttagsautomat och hämta cash, till glädje framför allt för bankerna som slipper kostnaden för att transportera kontanter och dessutom kan tjäna en slant på varje liten transaktion. Till skillnad från att ta ut kontanter, kostar det nämligen en ”avgift” för varje överföring som görs via Swish. Banken sparar massor med pengar och eliminerar samtidigt rånrisken och kostnaden för att hyra vaktbolag för att ladda bankomaterna.

Som tack för detta får du alltså betala. Visst är det fantastiskt med ny teknik.

Hur som helst. Det finns en attraktiv grupp av konsumenter som ännu inte tvingats in i det kontantlösa samhället, och som i stor utsträckning får pengar varje vecka eller månad. Farliga, subversiva KONTANTER som barn springer omkring och handlar för helt oövervakat, långt bortom bankernas kontroll. Detta missbruk måste givetvis stävjas, och därför lanserar nu Handelsbanken idén att även barn under 10 år ska kunna få betalkort.

Man behöver inte vara penningsystemshaverist för att känna oro för det kontrollsamhälle som storbankerna via sitt oligopol är på väg att bygga upp, finansierat av oss kunder och ivrigt påhejat av bland andra EU, vars pengatvättsdirektiv inneburit att man numera tvingas till förnedrande korsförhör varje gång man vill sätta in en tusenlapp på sitt konto. (När jag sålde bilen i våras, var jag till och med tvungen att visa upp ett försäljningsavtal i original, underskrivet av köparen, för att tillåtas sätta in pengarna på min bank.) Och på ICA (en annan viktig spelare i övervakningssamhället) i Nacka måste jag visa legitimation om jag vill lösa in pantkvitton för mer än 100 kr.

En av de mest revolutionära aktiviteter man kan ägna sig åt idag är alltså att klippa bankkorten och envisas med att fortsätta använda kontanter. Och så långt det nånsin är möjligt vägra att ”registrera sig som kund” när man handlar. Framför allt borde barnen slippa att bli övervakade när de köper sitt lördagsgodis.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Låt hen skaffa barn – utan partner

Det finns säkerligen en hel del män därute som inget hellre vill än att skaffa barn – trots att de ännu inte hittat någon partner att leva med, alternativt lever med någon av samma kön. Det är också rimligt att anta att längtan efter barn inte skiljer sig nämvärt mellan könen.

Ändå ignoreras av någon anledning halva den svenska befolkningen i den upphettade debatten om insemination för ”ensamstående singlar” ska tillåtas eller inte. Varför?

All ny lagstiftning numera ska naturligtvis syfta till att fungera könsneutralt, men ändå verkar få om ens några debattörer som funderat på hur en ensamstående man med pappalängtan ska bete om han vill skaffa barn utan att behöva inleda ett förhållande med en kvinna. Visst, det är aningen mer komplicerat än att bara donera sina spermier – det krävs ju fortfarande att en kvinna är beredd att bära barnet under nio månader – men surrogatmödraskap som det kallas är långt ifrån något ovanligt och är tillåtet i flera länder, bland annat i Storbritannien, Nederländerna, Brasilien, Sydafrika samt i vissa delstater i USA.

Surrogatmödraskap är däremot inte tillåtet i Sverige, vilket gör att den man – eller det manliga samkönade par – som vill skaffa barn antingen behöver hitta en kvinna som vill bära hans/parets barn på egen hand, alternativt bege sig utomlands till länder där det ekonomiska klimatet gör att det blir enklare att hitta kvinnor som ställer upp på att hyra ut sin kropp under nio månaders tid.Förutom de rent praktiska, ekonomiska och logistiska utmaningar som detta medför, väntar det kanske största problemet när singelmannen eller gayparet ska godkännas som föräldrar till barnet – det är nämligen inte alls säkert att de svenska myndigheterna godkänner adoptionen av barnet som surrogatmamman burit fram.

Så hur skulle en könsneutral lag för att tillåta singlar att skaffa barn kunna se ut? Ska det byggas upp en äggdonationsverksamhet i landstingens regi? Hur ska surrogatmödraskap ersättas, och hur letar man upp frivilliga som går med på att upplåta sina livmödrar mot betalning?

Det får vi förmodligen inte veta, eftersom någon sådan diskussion inte förs av några av de partier som vill tillåta inseminering av ensamstående kvinnor. Det blir ju för komplicerat, och politiker hatar komplicerade frågor – lättare då att plocka de lågt hängande frukterna och strunta i eventuella obekväma diskussioner.

Ändå, vi skriver år 2012 i almanackan, och ingen vettig människa kan påstå att kvinnor är bättre skickade att ta hand om barn än vad män är. (Det finns till och med forskning som visar att det egentligen inte finns några skillnader mellan kvinnor och män.) Och hela föräldrapolitiken bygger ju faktiskt på att mammor och pappor ska dela lika på omvårdnaden om barnet, vilket Göran Hägglund mycket riktigt påpekade i en artikel i Aftonbladet.

Ändå finns det en förkrossande majoritet i Riksdagen för att införa en lag som endast tillgodoser endast det ena könets rätt att skaffa barn på egen hand.

Om Göran Hägglund hade velat slippa att agera dörrmatta åt Alliansen och ta tillbaka initiativet i inseminationsdebatten, hade han faktiskt bara kunnat hänvisa till det grundläggande feltänket i förslaget – nämligen att det diskriminerar halva Sveriges befolkning. Men förmodligen hade det varit att spela för högt – någon kunde ju ha tagit honom på allvar.

Ändå – det är ganska märkligt.

Intressant?

SR, 2, SvD, Aftonbladet 1, 2, GP, DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , , ,

Anna Wahlgren i praktiken

En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia, har skrivit en bok om sin uppväxt – och den sägs vara en svidande uppgörelse med mamman, som för inte så länge ansågs vara Sveriges ledande auktoritet på barnuppfostran, och uppfinnare av diverse metoder (som den okända tryckpressen). Felicia Feldt, en i ”uppfostringsexpertens” skara av hela nio barn, skriver i sin bok om en uppväxtmiljö fylld av aga, alkohol och misshandel. Hon skriver om ett tillfälle då hennes lilla dotter, treåriga Wilma, hälsar på Anna Wahlgren hemma i Jämtland. Wilma sover i sin mormors rum. Under natten ser Felicia hur dottern kommer springande över gräsmattan med mormor efter:

”Hon tar ett stadigt grepp om Wilmas hår och drar henne i håret längs gräsmattan.

– Du kommer tillbaka till din SÄNG omedelbums!”

Mormor säger sig vara ”överraskad” av uppgifterna i dotterns bok, och vill inte kommentera dem ”offentligt” – utan tycker att de kunde hanterats inom familjen.

Ingen borde dock vara förvånad över det som dottern beskriver –Anna Wahlgrens metoder, som hon skriver om i den vidriga Barnaboken, ligger ofta snubblande nära gränsen till barnmisshandel.

I detta sammanhang är det viktigt att notera, att Wahlgren aldrig nånsin varit någon auktoritet på barn – lika lite som Hans Scheike varit en framstående psykoterapeut. Hon har ingen utbildning, är ingen forskare – ändå finns det fortfarande många nyblivna föräldrar som ser Wahlgren som en stor auktoritet, och köper hennes befängda råd.

Wahlgrens enda ”kunskap” inom området uppfostran är helt enkelt att hon skaffat 10 barn – varav ett dog i difteri – med sex olika män. Hennes metoder bygger inte på någon forskning, utan bara på egna erfarenheter och allmänt flum. Hon propagerar dessutom mot vaccinering av barn och är med i Kommittén för mänskliga rättigheter, KMR, en grupp med starka kopplingar till Scientologerna.

Vi lever visserligen i ett ett fritt land, men själv tycker jag det är hög tid att Anna Wahlgren stoppas, innan fler barn tar skada av hennes metoder. En bra början vore att bokhandlarna bojkottade Barnaboken.  Ingen människa behöver den, allra minst våra små barn.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

När EU detaljreglerar ditt barnkalas

Ni har väl inte blåst upp de där ballongerna själva, barn?

Samtidigt som världen så sakteliga börjar inse att finansklassen är det stora hotet mot vår framtid, lyser debatten om EU – ett minst lika stort problem – med nästan total frånvaro i den svenska debatten.

Detta trots att EU-lagar och regleringar påverkar våra liv i långt högre utsträckning än vår egen riksdag. Runt 80 procent av alla nya lagar som vi tvingas följa fattas av anonyma byråkrater (varav vissa kallar sig ”politiker”), men vår insyn i och påverkan på denna lagstiftningsprocess är obefintlig.

Ett sådant byråkratpåhitt är EU:s nya Leksakssäkerhets-direktiv, som trädde i kraft vid månadsskiftet. Givetvis utformat för att öka tryggheten för unionens invånare, applåderas lagen givetvis av ”liberaler” som Birgitta Ohlsson, som skriver:

Som konsumentminister välkomnar jag … EU:s nya tuffa leksaksdirektiv som i dag träder i kraft. Vi måste ställa högre krav på leksakers säkerhet.

Den nya lagen innebär bland annat att till exempel visselpipor och flärpar, tidigare vanliga inslag på barnkalas, nu får en åldersgräns på 14 år. Beslutet kommer säkert att rädda minst ett europeiskt barn varje år från att sätta en visselpipa i halsen. Dessutom förbjuds barn under åtta år att blåsa upp ballonger utan att en vuxen övervakar processen. Går ballongen sönder krävs dessutom snabb återvinning av det farliga avfallet – som kan innehålla diverse miljögifter som skadar sjuåringen om han/hon bestämmer sig för att äta upp resterna.

Det går givetvis att raljera kring myndigheters ständiga behov att detaljreglera våra liv, men i fallet EU har vi skapat ett monster. Vi har reducerat stora delar av vår egen demokrati till att fungera som hantlangare åt ansiktslösa byråkrater i Bryssel – och när galenskaperna trots allt påtalas ibland, kan våra makthavare bara rycka på axlarna och säga vi kan inget göra, det är ett EU-direktiv.

Det är just EU-direktiv som gör att Sverige nu tvingas låta prostituerade från EU jobba fritt i Sverige under tre månader – annars hindrar vi den fria rörligheten för varor och tjänster. Att prostitution är förbjudet i Sverige (åtminstone att köpa sex) är här av underordnad betydelse. Och den nya indelningen i elnätsområden, som gör energin dubbelt så dyr för en elkund i Malmö som en i Umeå, beror givetvis också på – ett EU-direktiv.

Någon gång borde även vi lydiga svenskar tröttna på galenskaperna från tomtarna i EU-högkvarteret. Ockupera Bryssel?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Den stora tågkonspirationen

Jag fick en del kritik för att jag upprepade gånger kallade SJ:s konduktörer för idioter i mitt tidigare blogginlägg. Så jag ska inte använda liknande tillmälen om Erik Johansson på fackförbundet Seko – som hävdar att hela skulden för att en av deras medlemmar slängt en ensam 11-årig flicka av tåget är SJ och företagets brist på tydliga regler. (Möjligen kan man anta att han har ett visst erfarenhetshandikapp.)

Att SJ sedan många år har en lättläst policy för hur tågpersonal ska agera när barn och ungdomar saknar biljett är nämligen något som Seko inte tror på en sekund – dokumentet har först nu dykt upp på SJ:s intranät, vilket får Erik Johansson att ana en konspiration. En efterhandskonstruktion för att rädda ansiktet på SJ och kasta all skuld på den enskilde, enligt Johansson.

”Jag jobbar inte själv som ombordare men det man kan säga är att det helt plötsligt dyker upp en föreskrift på vårt intranät som många ombord inte känner igen.”

Jag tycker att det är utmärkt när facket tar sina medlemmar i försvar, men tyvärr går det alltför ofta till överdrift och blir bara fånigt. När kökspersonal skrapat upp utspilld mat från golvet och serverat till skolbarn – då har facket snabbt varit där och försvarat svineriet med eftersatt utbildning. När vårdpersonal på äldreboende misshandlar och förnedrar gamla och sjuka – ja då är det arbetsgivarens krav och ”bristande rutiner” som är felet. Aldrig den enskilda individen, som i fackets värld alltid är en hjälplös slav under omständigheterna eller utsugande arbetsgivare, utan någon som helst förmåga eller tillåtelse att tänka själv.

I det aktuella fallet med 11-åringen, hävdar facket nu att konduktören gjorde en ”bedömning” som var rätt just vid det tillfället hon gjorde bedömningen eftersom konduktören gjorde bedömningen att hennes bedömning var rätt – dvs att flickan hon avvisade från tåget var äldre än 18 år.

Ehh.

I den verkliga världen, utanför fackförbundets kontor i centrala Stockholm, kan vem som helst som inte drabbats av långt gången starr tydligt se att flickan inte på några villkor kan vara 18 år – inte ens 15 för den delen, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden i Aftonbladet. Och ser man inte skillnad på en 11-åring och en 18-åring kanske man kanske hur som helst inte ska jobba i en såpass utsatt position som tågvärd.

Man kan då be företaget om stöd för vidareutbildning. Facket kan säkert hjälpa till.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Ändrade rutiner hjälper inte mot idioter

När min 13-åring skulle åka hem från kompisen i Småland, där hon tillbringade en vecka tidigare i somras, valde jag att ta bilen 35 mil för att hämta upp henne, och sedan köra lika många mil tillbaka till Stockholm igen.

Att hon själv skulle tagit tåget hem från Tranås, bara några kilometer bort från hennes sommarviste, var uteslutet eftersom jag tyvärr har egen erfarenhet av SJ:s så kallade tågvärdar, och deras agerande mot barn och ungdomar, som är extra utsatta för konduktörernas närmast övernitiska ambition i att hitta något fel på resebevis. Är det inte fel på biljetten, så saknas det kanske ID-kort – eller så har en förälder råkat onlineboka biljetten i fel namn. Då kastas ungen ofta av tåget utan pardon, eftersom det är så SJ gör, och har gjort så länge jag åkt tåg – fallet med den 11-åriga flickan som brutalt dumpades i Kumla och togs om hand av en äldre kvinna är alltså långt ifrån en engångsföreteelse – tyvärr. Vi är många kan vittna om liknande upplevelser.

Första gången jag själv bevittnade en tågvärds maktmissbruk mot barn var i slutet av 80-talet. Det var på Kustbanan mellan Karlskrona och Kristianstad, då en kille i 10-årsåldern blev avkrävd pengar för en ny biljett av konduktören. Den skollovsbiljett han försökte åka på krävde nämligen, enligt idioten till konduktör, att han kunde legitimera sig som studerande. Att det råder skolplikt för alla Sveriges 10-åringar fattade inte den j-a lågpannan till konduktör, så jag drog fram en femtiolapp och betalade för en ny biljett till grabben (I samband med etta uttryckte jag sannolikt även en förhoppning om att konduktören   skulle bosätta sig på ett riktigt varmt ställe.)

Sedan dess hör vi samma historia, gång på gång, och påfallande ofta är det just barn som drabbas av maktfullkomliga idioter som alltså kallar sig ”värdar”. Antagligen är det enklare att kasta av minderåriga än vuxna. Oavsett vilken anledning de har, måste verksamheten vara sanktionerad av SJ-ledningen, eftersom det händer gång på gånggång. Kanske är det det gamla SJ-monopolet som spökar – eftersom de klär sig i uniform anser de sig själva kanske felaktigt vara representanter för någon slags myndighet.

Nu utlovar SJ:s presschef att företaget ska ”se över rutinerna”, vilket är en standardfloskel som alltid används när företag inte kan försvara sitt eller sina idagerande. Problemet är ju bara att den som säger så automatiskt erkänner att det tidigare varit rutin att kasta av barn utan biljett.

Dessutom hjälper det föga att ändra rutiner när man har att göra med folk utan omdöme och hjärta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tågvärdar är idioter – men tyvärr alldeles för många för att jag någonsin kommer att låta mina barn ta tåget på egen hand.

(Tur att Håkan Juholt som alltid är beredd att rycka in…)

Intressant?

Fler bloggar om , , ,

En generation av pedofiler

Ecpat och den kristna amerikanska högern måste vara mycket nöjda med sina exempellösa lobbyframgångar i Sverige. Kampen mot barnpornografin har varit så framgångsrik att till och med teckningar på fantasyfigurer numera är skäl nog att fällas i domstol och stigmatiseras för livet.

Glädjande nog har domen mot mangaöversättaren Simon Lundström, som fastställdes av Hovrätten i våras, fått till effekt att hela folket nu har medvetandegjorts om all den dolda barnpornografin som existerar mitt i vår vardag. Självcensuren har börjat etablera sig i ryggmärgstrakten. Nintendo drar in storspelet Dead or Alive: Dimensions eftersom vissa spelfigurer kan tolkas som utmanande och under 18. Bokförlag väljer att flytta logotyper på barnböcker för att stoppa eventuella barnporrtankar hos betraktaren.

Och nu, med anmälan av en studentskylt, är tankeförbudet slutligen genomfört. I lagens mening är vi alla potentiella pedofiler, eftersom vi alla någon gång råkat se bilder oss själva, våra barn och kanske andra barn i avklädda situationer. Våra fotoalbum, oavsett om de är digitala eller analoga kvarlevor från en tid där synen på nakenhet var en helt annan, innehåller mängder med motiv som sannolikt skulle kunna tolkas av en åklagare som barnporrbrott.

Polisen i Landskrona tycker emelleritd att ärendet med studentskylten gått överstyr, och har lagt ner anmälan. Och Björn Sällström, kriminalinspektör på Rikskriminalens barnpornografigrupp, avfärdar anmälan med skylten inte möter de två kriterier som måste vara uppfyllda för att det ska bli tal om barnporrbrott. Dels att bildens motiv är på ett barn, dels att den återger ett sexuellt motiv, utan konstnärliga eller vetenskapliga värden.

”Den måste vara ägnad att vädja till sexualdriften, säger Björn Sellström och fortsätter:

Har man uppfyllt de kriterierna är det tal om barnporrbrott. Men det finns väldigt starka skäl att misstänka att den här bilden, som sannolikt tryckts av mamma och pappa i storformat, inte var ägnad att väcka sexuell lust, säger han.”

Problemet är ju just denna gummiparagraf, ”ägnad åt att vädja till sexualdriften”. I pedofilens  ögon kan ju nästan vad som helst väcka lust – uppenbarligen även tecknade fantasyfigurer med svans – och tolkningen av detta rekvisit är det ju till sist åklagare och domstol som prövar.

Jag var själv på skolavslutning i förra veckan, och studentskylten som familjen tagit fram till den unge släktingen visade en lättklädd bild där kusinen, 7-8 år gammal, poserar i styrasysters bikini med plutande mun. En lek med vuxenvärldens poser och en drift med objektifieringen av kvinnokroppen, skulle man kunna kalla det.

Men i händerna på en ambitiös åklagare skulle säkert hela släkten ha kunnat fällts för barnporrbrott. Därför visar jag inte bilden heller.

Det tragiska i hela den här affären är inte att någon anmält en studentskylt av hänsyn till de stackars baaarnen. Utan att regering och riksdag förvandlat en hel generation svenskar till potentiella pedofiler.

Vi borde vara fullkomligt rasande på dem.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: