Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Bilar (sida 3 av 4)

Sannolikhetslära, del 2

Bild 2

Danska Extrabladet rapporterar idag om en trafikolycka som lätt borde platsa i Guiness Rekordbok.  För er som är intresserade av statistik – hur stor på ett ungefär är sannolikheten att följande inträffar:

1. En VW Touareg stannar vid rödljus i den jylländska staden Ålbæk. En SUV i denna storlek är en ganska ovanlig syn på danska vägar, med tanke på de hiskeliga miljöskatterna som den kostar.

2. En eldriven Tesla Roadster stannar bakom Touaregen. Denna sportbil är i sin tur oändligt mycket mera sällsynt på den danska landsbygden. Teslan är proppfull med batterier, accelererar raketsnabbt och kostar miljoner.

3. En Toyota Prius närmar sig bakifrån men missar att stanna – och kör rakt in i Teslan som i sin tur trycks in under Touaregen.

Voilà, ett foto som nästan ser ut som en tanke. Två miljöbilar mot en SUV. Och vinnaren är..?

(Det kanske ska påpekas att ingen kom till skada vid olyckan. Förutom Priusägarens försäkringsbolag, som inte lär komma billigt undan…)

En miljard svälter – vi eldar upp deras mat

ethanol-cornI dag är det Världsmatdagen, och i DN läser jag att FN:s jordbruks- och matorgan FAO beräknar att var sjätte människa på jorden svälter, eller åtminstone får för lite näring. Efter att antalet svältande sjunkit stadigt under ett par decennier, har de undernärda ökat i antal igen under de senaste åren. Den akuta orsaken är inte helt överraskande den internationella finanskrisen med ökad arbetslöshet, men även högre spannmålspriser och misslyckade jordbrukssatsningar ligger också bakom det sorgliga faktum att en jättekontinent som Afrika inte kan försörja mer än hälften av sina invåndare.

På lite längre sikt skördar Afrika idag de utebliva frukterna av vårt biståndsarbete för decennier sedan.

“Fram till 1980-talet fanns en del biståndssatsningar på jordbruk som gick snett. Det ledde till att biståndet flyttades över på mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet, säger biståndsexperten Inge Gerremo i intervjun med DN.se.”

Det vill säga – istället för att hjälpa folk att överleva, har vi försökt sälja på utvecklingsländerna vårt moral- och miljötänkande, på samma sätt som de missionärerna skulle omvända vildarna till den kristna tron under det förra århundradet. Visst, det finns inget käk, men hyddan är i alla fall utrustad med en sprillans ny solpanel som kan ge lite belysning – så länge det inte blir mörkt. EU-kolossen galna jordbrukssubventioner och skyddstullar har därefter gjort sitt till för att hålla Afrika kvar i misär.

Satsningen på energigrödor, dvs sådant som odlas för att driva våra etanolbilar och döva vårt miljösamvete, är också mycket omstridd. Å ena sidan kan det ge reella intäkter till fattiga jordbruksnationer. Å andra sidan riskerar ökade drivmedelspriser att driva upp matpriserna till nivåer som gör det omöjligt för många fattiga att ha råd att köpa grödor som majs och ris. Så sent som förra sommaren, skakades Mexiko (som inte precis räknas som u-land) av veritabla hungerkravaler i spåren av de skyhöga prisökningarna på tortillabröd. Anledningen till detta var att USA, som tidigare exporterat stora delar av sin majsproduktion till Mexiko, nu istället byggt etanolfabriker – med massivt federalt stöd – och det bränns nu bildligt talat upp ett antal miljoner ton tortilla i tanken på amerikanska bilköer istället för att mätta hungriga mexikaner. I takt med att oljepriset stiger, kommer efterfrågan på etanol att öka igen i takt med att vi reser oss från finanskrisen.

Världsbanken har räknat ut att de ökade livsmedelspriserna sedan 2005 gjort att ytterligare 200 miljoner människor inte längre kan äta sig mätta.

När det gäller att elda upp mat är förresten Sverige världsbäst. Ingenstans i Europa säljs det mer etanolbilar än här, vilket förstås hänger ihop med att staten premierar den som köper en ineffektiv och bränsleslukande “miljöbil” med 10.000 kr. Och svenska Sekab, samägt av ett antal norrländska kommuner och “Etanol-Jesus” Per Carstedt, försöker som bäst att övertyga fattiga bönder i Tanzania att odla sockerrör för etanoltillverkning istället för mat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Fossilt jubileum

Morgonrace i Stockholm

Tidig morgon på väg genom Stockholm. 455:an under huven spinner som en… tiger?

Det är minsann inte lätt för en gammal muskelbilsälskare som jag att övertyga klimatoroade om att jag faktiskt inte får Jorden att gå under genom att låta V8:an mullra 100 mil om året. Själv tycker jag det är ett skolexempel på det som kallas “hållbarhet” att ha en snart 40 år gammal bil som fortfarande går som om den vore ny. Men det hör ju inte direkt hit.

I dessa tider, då nästan allt som har med olja, bensin och bilar att göra betraktas som planetförstörande, kan det vara på sin plats att uppmärksamma ett litet jubileum som svischade förbi för ett par veckor sedan. Den 27 augusti 1859, dvs för 150 år sedan, skapades nämligen den moderna oljeindustrin. Då öppnade en man vid namn Edwin Drake den första kommersiella oljekällan i USA – och startade därmed den industri som lagt själva grunden för vår moderna civilisation. Under ett och ett halvt århundrade har oljan berikat och förbättrat livet för miljarder människor världen över. Oljan, i sina raffinerade former, har gett mänskligheten tillgång till billig och portabel energi, och lagt grunden för en teknisk och social utveckling ojämförligt snabbare än någon tidigare i historien.

Oljans segertåg över Jorden började i blygsam skala på 1860-talet, när billig petroleumbaserad brännolja konkurrerade ut den betydligt dyrare varianten tillverkad av valspäck. I början av 1900-talet, när elbelysning konkurrerade ut oljelamporna, började oljebolagen istället att tillverka bränsle för den växande automobilparken, och konkurrerade snabbt ut dåtidens alternativ – etanol, ånga, och batterier…

Idag har oljan blivit oändligt mycket mer än bara drivmedel. I det samhälle som vi tar närmast för givet, hittar man knappast en enda produkt som inte är petroleumbaserad. Vardagsprodukter som plattTV-apparater, bildäck, kirurgiska implantat, plastpåsar, fönsterglas, kylskåp, skor och kläder, mobiltelefoner, datororer och iPhones – alla skulle vara omöjliga att tillverka utan billig olja. Och utan fossilbränslebaserade transporter, hade den där iPhonen aldrig kunnat fraktas till Sverige från fabriken i Kina. Hela världens blodomlopp – med hundratals miljoner bilar, flygplan, lastbilar och fartyg ständigt i rörelse för att tillfredsställa våra moderna konsumtionsbehov – bygger på tillgång till detta billiga och högeffektiva energislag.

Det är alldeles säkert så att vi närmar oss slutet på det fossilbaserade samhället, och att de kvarvarande reserverna inte räcker till att att låta gigantiska nationer som Kina och Indien göra samma resa som vi i väst fått förmånen att göra. Frågan är bara – vad i hela friden ska vi använda istället?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Intressant?

Miljöbilspremie modell USA

fordescape

Miljöbil.

Mitt i den värsta krisen sedan 30-talet, har det sålts bilar som aldrig förr i USA under sommaren. Förklaringen till detta är den kombinerade skrotnings- och miljöbilspremie, “Cash for Clunkers”, som Obama-administrationen införde för en tid sedan och som avslutades i måndags. Under inbytesprogrammet, som blivit en succé trots kritiken från bilhandlarna för byrykratiskt krångel, har drygt 184.000 bilar sålts – samtidigt som köparen fått byta in sin gamla bil för en rundhänt rabatt på 4.500 dollar (32.000 kronor). Totalt har inbytesprogrammet kostat den amerikanska stadskassan 3 miljarder dollar, pengar som läggs till USA:s redan ofantliga låneberg.

Satsningen gjordes dels för att sparka liv i den krisande bilindustrin, dels för att få amerikanerna att skrota ut bensinslukande SUV:ar till mindre, bränslesnålare bilar. (Ett krav för att få premien var att bilen som byttes in var äldre än 10 år och att man köpte en ny bränslesnålare bil.)

Silverado - nu ännu snålare!

Silverado - nu ännu snålare!

Och i det senare fallet gick det väl – sådär.  Folk har förvisso skrotat ut sina gamla bränslesörplare – på topp 10-listan över inbytta skrothögar hittar vi erkänt törstiga bilar som Ford Explorer, Ford F-150, och Chevrolet Blazer. Men vilka bilar har amerikanerna köpt istället? Edmunds.com, som gjort en analys av försäljningssiffrorna, har tagit fram en topplista – som visar att av de tio mest sålda bilarna under inbytesprogrammet, är två stora pickuper med V8:or och en en mindre crossover-SUV – som även i det snålaste utförandet drar över litern i stadstrafik. (För en lekman kan detta möjligen te sig hyfsat galet, men många lastbilsmodeller och SUV:ar säljs i Flex Fuel-varianter.)

Här är i alla fall topplistan på de tio mest sålda bilarna i USA under “Cash for Clunkers”. Hitta miljöbilen om ni kan…

1 Ford Escape
2 Ford Focus
3 Jeep Patriot
4 Dodge Caliber
5 Ford F-150
6 Honda Civic
7 Chevrolet Silverado
8 Chevrolet Cobalt
9 Toyota Corolla
10 Ford Fusion

Frågan man kan ställa sig – var det värt pengarna?

Intressant?

Historien om rymdcorvetterna

astrovettar

Följer utmärkta TV-serien Från Jorden till månen (SVT), som igår kväll kommit fram till Apollo 12 – dvs den andra månlandningen som skedde i slutet av 1969. Buzz och Neil i all ära, men Apollo 12-gänget var mera rock’n roll och attityd. Alla tre – Charles (“Pete”) Conrad, Richard Gordon och Alan Bean (den senare kan idag titulera sig världens enda månkonstnär) hade tidigare varit stridspiloter i US Navy, och var ett mycket sammansvetsat gäng även som astronauter på Nasa.

Många av dem som rekryterats till rymdprogrammet var kanske inte helt oväntat intresserade av sportbilar – en av dem körde professionellt i NASCAR och SCCA – och just Corvetter var en ganska vanlig syn utanför NASA:s rymdhögkvarter i slutet av 60-talet. Genom ett förmånligt hyravtal med General Motors kunde astronauterna nämligen hyra en bil från GM i ett helt år för den symboliska summan av 1 dollar. Apollo 12-besättningen skilde sig dock från sina kolleger genom att beställa tre identiska 1969 Corvette Stingray i nyansen Riverside gold, svartlackade över vingarna bak och med varsitt rött, vitt och blått emblem på framflyglarna, där förarens NASA-rank stod stämplad. Conrads bil hade “CDR” för “Commander”, Gordons “CMP” (Command Module Pilot) och Alan Beans Corvette “LMP” för Lunar Module Pilot. Anledningen var, enligt Alan Bean, att de tre ville framstå som ett sammansvetsat team, och man får förmoda att de hade ganska kul med sina sportbilar. Förutom lacken var Corvetterna standardutrustade, men på denna tid innebar det 427 kubiktum stora V8:or som utvecklade 390 kusar så det gick undan ordentligt ändå.

Efter ett år var det roliga slut och astronauterna lämnade enligt avtalet tillbaka bilarna till GM, som i samma veva upphörde att sponsra NASAs astronauter med bilar eftersom allmänheten surnade till på oskicket att låta kändisar få bilar gratis (idag hade det närmast varit ett generalfel att INTE sponra superkändisar av denna kaliber…).

Här kunde historien om Astrovettarna tagit slut om det inte varit för Corvettefantasten Danny Reed från Houston. I början av 70-talet fick han se en av de gyllene Corvetterna hos en GM-outlet i Austin, Texas. Kännare som han var, såg han  förstås direkt vad det var för bil, och lyckades av en ren tur ropa hem Corvetten på auktion för $10,000 (han lade bara det näst högsta budet, men vinnaren drog sig ur affären). Sedan dess har Astrovetten varit i hans ägo, och har varsamt vårdats och renoverats till originalskick. På framskärmen står det fortfarande “LMP”, vilket innebär att det är månlandarpolioten Alan Beans Stingray han har i sin ägo. I videon ovan, som kommer från VetteTube, berättar han själv om bilen, och det finns även filmklipp från NASA som visar när Apollo 12-besättningen kommer åkande i sina Stingrays.

"LMP", Lunar Module Pilot.

“LMP”, Lunar Module Pilot.

Vad som hände med de bägge andra Astrovettarna är det ingen som vet, men vem vet – de kanske står i nån lada och sover i väntan på att bli upptäckta…

Mer om bilarna finns att läsa på Vette Magazine och Corvette Action Center.

Pingat på Intressant.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Typiskt svensk Königsegg-bashing

Efter avslöjandet om att “en korvkiosk i Ängelholm” sannolikt blir ny ägare till Saab, har tidningar och bloggare (särskilt på vänsterkanten) i vanlig svensk ordning tävlat i vem som kan dissa den lilla sportbilstillverkaren mest. Möjligen beror det på att Christian vågat sig på att behålla “von” i sitt namn, eller att det helt enkelt bara är staten som kan garantera sysselsättning för Trollhättan i tid och evighet. Vissa bloggare lyckas till och med få till en sionistisk vinkling av Köningsegg-affären, vilket får anses som en bedrift.

Den traditionellt mediala kritiken koncentreras kring det faktum att Christian von Königsegg “bara” bygger 18 bilar om året (dock svindyra sådana) och att det nya konsortiet varken har finansiella muskler eller vet hur man bygger och säljer bilar i stor skala.

Jaha. Precis som Saab och GM visste det då. Efter nära 20 års förluster för Saab och ett totalt misslyckande med volymproduktion och att göra Saab till ett premiummärke som konkurrerar med Audi, BMW och Mercedes är det ju ganska förmätet av de så kallade motorjournalisterna att basha Christian. Saab har ända sedan början på 90-talet i princip skruvat ihop bilar byggda på utrangerad Opelteknik. Iindustriellt bilbyggande idag är ungefär lika glamoröst som att skruva ihop Ikeamöbler – är det värt att pumpa tiotals miljarder i stöd till en sådan verksamhet? Det som vore värt att satsa pengar på är t ex att utveckla motoralternativ och nya smarta datoriserade system för bränsleeffektivitet, styrning och navigering. Men sådana satsningar har vi inte precis sett från Trollhättan (förutom återvändsgränden med E85-satsningen, ivrigt påhejad av okunniga ministrar).

Jag vet förstås inte om Königsegg kommer att lyckas, men precis som John DeLorean en gång i tiden hade chansen att förvanlda GM till bilvärldens svar på Apple, och precis som Steve Jobs i början av 80-talet nog sågs som en stolle av gigantiska datorföretag som IBM och Xerox, är det enda som kanske kan rädda Saab entreprenörskap. Nya idéer – kanske rent av lite galenskap.

Enda vägen för Saab att överleva är förmodligen att ge upp konkurrensen med de stora volymmärkena och återigen bli en liten uppstickare som konkurrerar med egen design och egna lösningar. Lyckas Saab-Köningsegg ta sig in på marknaderna på den arabiska halvön och Ryssland, så räcker det kanske att sälja ett par tusen bilar – även om de bara kostar hälften av vad Königseggs nuvarande sportvagnar går för. Några tvåhundratusen sålda Saabar årligen kommer det nog aldrig att bli igen, det är och förblir en ouppnåelig dröm.

The Brand-Man skriver bra om Saab och Königsegg i sin blogg.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sannolikhetslära

Någon som kan hjälpa mig att räkna ut sannolikheterna för följande tre scenarier?

1. En brandbil kör i diket, rullar ner för en backe och manglar din bil.

2. Bilen är en 40 år gammal raritet, en Pontiac Firebird 1969 i toppskick.

3. Hur stor är chansen att ägaren får ersättning från kommunen under sin livstid?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hade De Lorean kunnat rädda GM?

delorean_pontiac_fb67

John Z De Lorean, mannen som räddade Pontiac. Här bredvid en av sina framgångshistorier - en Pontiac Firebird från 1967

General Motors beslutade igår att skrota varumärket Pontiac. En ödets ironi, eftersom Pontiac under de senaste 40 åren varit en av de verkliga överlevarna  i den sedan länge konkursmässiga amerikanska bilindustrin. I dagens modellprogram är förstås Pontiac inget annat än en “sminkad gris” bland alla andra dussinprodukter i det rämnande GM-konglomeratet. Chassi, motor, drivlina, lack – allt är detsamma oavsett om det står Chevrolet, Buick eller Pontiac på grillen.

Och fortfarande 35 år efter oljekrisen – då USA kastades in i en recession liknande dagens – har GM konsekvent vägrat att applicera någon form av nytänkande när det gäller bilarna som pumpats ut från de olika fabrikerna. I stället för att satsa på bränslesnåla bilar, har Detroit satsat miljarder på lobbykampanjer i Washington mot högre drivmedelsskatter, och för diverse skattesubventioner för att kunna fortsätta kränga groteskt överdimensionerade SUV:ar till en redan mättad marknad. Vi får väl hoppas det är slut med det nu, och att Vita huset slutar gödsla konkursboet GM med ytterligare lån och bidrag.

Men tillbaka till Pontiac, vars historia kunde tagit slut redan i början av 60-talet, om det inte varit för en viss John Z DeLorean, bilvärldens dåtida motsvarighet till Apples Steve Jobs. Han var en nytänkare som gladeligen bröt mot traditioner och som insåg vikten av design och ständig utveckling för att locka dåtidens unga bilköpare.  Som nyutnämnd chef för Pontiac Motor Division, förvandlade han på bara ett par år ett gammalt trött varumärke med gubbstämpel till GM:s tredje största bilmärke. 1964 kom Pontiac GTO – världens första muskelbil – som med ny sportig design och massor av hästar under huven blev en gigantisk försäljningsframgång under mitten och slutet av 60-talet. DeLorean fortsatte med uppdraget att på bara några månader ta fram en ny sportbil byggd på Chevrolet Camaro. Resultatet, Pontiac Firebird, kom emellertid att under de nytänkande Pontiacingenjörernas ledning att bli ytterligare en superhit – Firebid och preformancemodellen Trans Am var den enda muskelbil som överlevde både oljekris och konjunktursvackor (inte förrän 2002 lades tillverkningen slutgiltigt ner).

Pontiacs OHC-6 Sprint, oamerikansk...

Pontiacs OHC-6 Sprint, en motor före sin tid.

Redan 1967 förstod DeLorean vikten av att satsa på modern motorteknik och säkerhet. Tanken var att Pontiac Firebird skulle bli en sportbil av europeiskt snitt med en lättviktig sexcylindrig motor och vägegenskaper som kunde konkurrera med tyska och italienska sportbilar. I en värld där det satt blytunga V8:or i princip i allt som rullade, innebar Pontiacs snabba OHC-6 Sprintmotor en smärre revolution. Med överliggande kamaxel, fyrportsförgasare och sportavgassystem utvecklade motorn 215 hkr, vilket kanske låter lite idag, men sätt det i relation till  Volvos “sportigaste” modeller av B18/B20 som vid denna tid låg på 85 hästar…

Men DeLoreans modell blev inte långlivad, knappt hade han slutat på Pontiac för ett nytt jobb på Chevrolet, förrän OHC-6:an skrotades till förmån för en klenare och billigare Chevrolet-sexa (och för allt större och törstigare V8:or).

Med de närmast exempellösa framgångarna som DeLorean hade i bagaget – både hos Pontiac och senare Chevrolet – sågs han av många som en självskriven blivande VD för General Motors.  Men hans visioner för hur företaget skulle utvecklas – med satsningar på bränslesnålare och säkrare bilar – föll inte i god jord hos den konservativa GM-ledningen. 1969 hade General Motors en marknadsandel på 50 procent i USA, bensinen kostade under en krona litern, och ingen kunde förutse oljekrisen som skulle smula sönder stora delar av den amerikanska bilindustrin bara några år senare. Chefsgarnityret på GM irriterade sig också på John Z:s playboystil;  han umgicks med filmstjärnor och sångare, dejtade filmstjärnor, var långhårig, odlade polisonger och hade för vana att gifta sig med unga fotomodeller. Så istället för att befordras till vd, manövrerades han ut och hamnade i frysboxen på GM:s 14th floor innan han slutligen sa upp sig 1973, demoraliserad och knäckt.

DeLorean DMC-12, känd från bio.

DeLorean DMC-12, känd från bio.

Äventyret med den egna sportbilen DeLorean DMC-12, som producerades i Nordirland och blev superkänd genom Tillbaka till framtiden-filmerna, slutade med konkurs 1982, efter bara 9000 tillverkade bilar.

Så här nästan 40 år senare kan vi förstås bara spekulera i hur GM skulle sett ut idag med DeLorean vid rodret. Han dog 2005, 80 år gammal, fortfarande full av idéer och i full färd med nya innovativa projekt.

Boktips: On a Clear Day You Can See General Motors: John Z. DeLorean’s Look Inside the Automotive Giant

GM och Segway = sant

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Att GM är piskade att ta fram nya bränslesnålare bilmodeller är ju ingen nyhet, men att de skulle ta i så här mycket var faktiskt en överraskning. Idag presenterade General Motors tillsammans med Segway ett helt nytt tvåhjuligt fordon, designat för att lätt kunna ta sig fram genom igenkorkade citygator. Bilen (eller vad man ska kalla uppfinningen) är eldriven, har en räckvidd på 50 kilometer och kommer att ha trådlös Internetuppkoppling för att kunna navigera själv och undvika trafikstockningar. 2012 hoppas GM att den nya bilen ska kunna vara färdig för produktion.

Onekligen ett stort steg från GM:s tidigare satsningar, som Hummer

Bullerprov

Efter en lÃ¥ng och kall vinter – äntligen vÃ¥rpremiär för 455:an! PÃ¥ allmän begäran kommer här ett ljudprov…

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: