Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Bildjournalistik

Det är inte bara USA som är på dekis

Här, mitt i stan, fanns en av Varbergs många cykelbutiker, fram till för några månader sedan. I porten bredvid huserade Bröderna Carlssons boktryckeri under många år. Idag finns här en begrvningsbyrå.

Om ni inte redan upptäckt Peter Kadhammars intressanta reportageresa genom nydepressionens USA, kan jag varmt rekommendera hans blogg, Amerika på dekis. Tillsammans med fotografen Urban Andersson har åkt bil genom sydvästra USA, genom samhällen som hamnat i både historiskt och ekonomiskt bakvatten, där allt fler förlorat både sina jobb och sin tro på framtiden. Igenbommade butiker, nedlagda arbetsplatser – att döma av Kadhammars reportage visar världens ekonomiska draglok tydliga tecken på soppatorsk.

Men vi ska akta oss väldigt noga för att förledas tro att detta är något unikt för USA. Samma miljöer, samma nerdekade städer och samma desillusionerade människor går att hitta på många ställen i Europa  Och i princip samma resa går att göra även i Sverige, fastän konsekvenserna inte syns lika tydligt – ännu. Dels gör våra trygghetssystem att vi kan gömma undan problemen effektivare än USA, i alla fall under en tid. Dels har Sveriges ekonomi – hyllad både hemma och utomlands – till stor del vuxit som ett resultat av en kraftig ökad privat skuldsättning. Konstlat låga räntor har drivit upp värden på bostäder – vilket sedan rapporteras okritiskt som att svenskarna är ”rikare än nånsin”.  En stor andel av BNP-tillväxten består alltså av privat konsumtion för lånade pengar –vi är skyldiga allt mer, medan lönerna stagnerar eller till och med minskar. I alla fall i branscher som den där jag jobbar (media) där det blir allt svårare att försörja sig.

Vi är också bra på att gömma undan alla de som drabbas när deras jobb flyttar – till platser där andra gör deras jobb för en bråkdel av lönen. Vi har småföretagare som sällan kan ta ut lön som ens når upp till a-kasseersättning. Det finnshorder av arbetslösa ungdomar  som tvingas kvar som inneboende hos föräldrar och lever på smulor från telemarketingjobb eller andra själsdödande jobb.

Här låg det en akvarieaffär en gång i tiden.

Finans- och statsministrar må alltså slå sig för bröstet och hävda att Sveriges ekonomi är stark. Men på marken ser det annorlunda ut, och det behövs bara att man tar bilen till valfri svensk småstad för att se den förändring som landet genomgått under de senaste 10-20 åren. Jag tog de här bilderna i Varberg för några veckor sedan, i de kvarter där jag växte upp och där det förr myllrade av småbutiker, hantverkare och företag. Idag är det mesta igenbommat, i bästa fall ersatt med take away-pizzaställen, frisersalonger (det finns nog ingen stad som har fler än Varberg) eller loppmarknader, där folkhemmets forna välstånd säljs ut för några tior styck. Småaffärerna förlorade för länge sedan kampen mot de stora köpcentren, och trots att man befinner sig mitt i stadskärnan känns det lite som att gå runt i en spökstad.

A-Foto hette fotoaffären förr. Den rostaiga och trasiga skylten ser inte ut att ha lagats sedan jag jobbade där i början av 80-talet.

Här tror jag att det fanns ett bageri en gång. Nu – skyltfönster för loppmarknaden bredvid.

Mitt emot bageriet fanns en blomsteraffär. Nu igenbommad.

Kakelbutiken flyttar ut från stan – till nya större lokaler utanför centrum.

När jag växte upp på 70-talet fanns det ganska många stora industrier i stan, och det var egentligen aldrig särskilt svårt att hitta jobb för den som ville. Man kunde skruva ihop cyklar på Monark, stansa spik på Gunnebo, såga upp virke på en av många brädgårdar, bli plåtslagare, byggjobbare, bilmekare, finmekaniker, urmakare. Numera finns istället möjligheten att utbilda sig, utbilda sig och utbilda sig ännu mer, helst till man närmar sig 30-årsstrecket. Då när man maxat studielånen och är skyldig staten så mycket att det krävs ett jobb med Håkan Juholt-lön för att kunna betala av, inser man att vad som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är ett oändligt antal lågavlönade servicejobb – som oftast är tillfälliga eller provisionsbaserade.

Bröderna Carlssons boktryckeri hade sina fabrikslokaler här på innergården som myllrade av aktivitet. Nu är det tyst och stilla – inte bara för ett yogacenter tagit över.

Denna verklighet syns kanske inte så mycket i trakterna runt Kungsgatan i Stockholm, men det räcker att ta bilen några mil för att se spåren av ett Sverige som befunnit sig på dekis minst lika längre som USA.

Man skulle kunna säga att vi nu skördar det vi sått. De flesta av oss har trott att globaliseringen, avreglerade finansmarknader och fri rörlighet för varor och tjänster skulle göra oss alla rikare. Vi skulle ju bara behöva ägna oss åt kreativa arbeten –  vi som är så smarta. Och tänk bara hur dyr en 42-tums platt-TV eller en Iphone hade varit om vi skulle tillverkat sådana i Sverige!

Nu kommer kinesiska storföretag till oss för att köpa upp resterna av vår forna industriella storhet. Cirkeln är sluten.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Bilden ljuger alltid

Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning

Andra bloggare om , , ,

Riksantikvarieämbetet – nu på Flickr

Anrika myndighet som Riksantikvarieämbetet testar att lägga ut ett antal fotografier från sina gigantiska arkiv på Flickr. Ett utmärkt initiativ – även om det hittills bara är 121 av cirka två miljoner bilder som lagts ut. Men det kommer mer, lovas det i Flickr-bloggen.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: