Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Brott och straff (sida 1 av 9)

Brottsligheten: Att inte vilja peka ut någon är att peka ut alla

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte nyligen årets upplaga av den nationella trygghetsundersökningen. Denna visar inte helt överraskande att rädslan för att utsättas för brott ökar. Att särskilt notera är att var tredje tjej mellan 16 och 24 år är så rädd att utsättas för övergrepp att de undviker att gå ut. I vissa områden är andelen ännu högre.

Samtidigt ligger den gnagande oron för det ökade våldet, för gängkriminaliteten, skjutningar och handgranatsattacker som en mörk underton till hela den politiska debatten just nu. Något som tydligt märktes i årets första partiledardebatt som hölls under onsdagen. Där var det eskalerande gängvåldet och otryggheten det överskuggande ämnet, och statsministern uteslöt inte ens militära aktioner för att skapa ordning i de mest brottsutsatta förorterna, hur nu detta skulle gå till.

Och så sent som idag publicerade BRÅ nya siffror på antalet anmälda våldtäkter, som ökade med tio procent under fjolåret. Det kommer nu in 20 anmälningar om dagen, vilket sannolikt bara är en liten del av de som faktiskt sker, enligt BRÅ.

Men våldsutvecklingen och den ökade oron till trots vet vi fortfarande nästan ingenting om vilka som står bakom den galopperande ökningen av de grova brotten. Inte minst är den infekterade frågan om hur de senaste årens  stora flyktingströmmar påverkat brottsligheten fortfarande ett ämne som ingen riktigt vill ta i.

Rapporteringen från de gängkriminella miljöerna, till exempel i DN:s och SVT:s artiklar om den så kallade Dödspatrullen, tycks i alla fall peka mot att en stor del av den grövsta våldsbrottsligheten utförs av unga män med ursprung på Afrikas horn. Så vitt man kan läsa sig till, av de få detaljer som nämns, är många av dem födda och uppväxta i Sverige, men lever trots detta vidare i ett slags parallellsamhälle till det som vi traditionellt förknippat med landet lagom med sina välsmorda institutioner, sina trygghetssystem och generösa välfärd. Där rättvisa skipas med en AK-47, där Sveriges lag inte längre är välkommen.

Underligt nog är motståndet hårdnackat när det gäller att ta reda på hur ursprung, etnisk tillhörighet. konserverande sedvänjor och benägenhet att begå våldsbrott bidrar till den utveckling vi ser idag. BRÅ spjärnar emot, liksom justitieminister Morgan Johansson som vid ett flertal gånger sagt nej till att ta reda på mer om saken. Och brottsforskaren Jerzy Sarnecki har upprepade gånger deklarerat att sådan kartläggning är ointressant, eftersom myndigheten undersökte saken för 13 år sedan och att de resultat som framkom då gäller även i dag. (Att notera är att BRÅ i denna undersökning slog fast att invandrare och/eller människor med rötter utanför Sverige faktiskt är överrepresenterade när det gäller brott.)

Sedan dess har Sverige emellertid fått ett tillskott av hundratusentals nya flyktingar, asylsökande och anhöriginvandrare. Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, men eftersom vi inte vet riktigt vilka vem som står bakom denna ökning – förutom den del som tillskrivs gängkriminalitet med etniska förtecken – blir resultatet en tilltagande rädsla och oro för alla som kommit till Sverige som flyktingar.

Samtidigt kopplar nära nog samtliga större politiska partier numera samman migrationen med ökad brottslighet. Att svenskarna då lär sig att vara rädda och se med misstänksamhet på alla invandrare blir därmed den oundvikliga följden av åratals hård kamp från såväl politiker och medier för att till varje pris undvika att peka ut särskilda grupper. Rädslan att gynna främlingsfientliga krafter, har därför fått till följd att själva motsatsen uppnåtts: samtliga invandrare pekas ut som potentiella våldsbrottslingar.

Eftersom allt annat vore att riskera gynna det där partiet. Knappast så lyckat.

I brist på samtida fakta får vi söka oss söderut, där frågan inte är lika laddad som här. En studie gjord av den tyska delstaten Niedersachsen fick visst genomslag i början av året, vilket inte var helt förvånande då den innehöll mycket av just den statistik som regeringen motsätter sig att BRÅ tar fram. Studien visar att flyktingar och asylsökande är klart överrepresenterade när det gäller brottslighet, åtminstone de som kom i samband med den stora migrationsvågen för några år sedan.

Uppgifterna är dock inte nya, samma resultat fanns i den polisrapport (länk till engelskspråkiga Thelocal.de) som släpptes efter nyårsfirandet i Köln för två år sedan. I samband med festligheternablev ett mycket stort antal kvinnor rånade och trakasserade, och polisen slog fast att så gott som samtliga av de identifierade gärningsmännen var flyktingar eller asylsökande. Denna rapport – vill jag minnas – refererades inte alls i svensk press, det som istället skrevs var snarare motsatsen.

Vad som emellertid framgick redan då var att det fanns enorma skillnader inom gruppen ”asylsökande”. Medan unga män från Nordafrika var extremt överrepresenterade bland förövarna, fanns knappt en enda från krigets Syrien som deltog i massövergreppen i Köln, enligt polsens rapport. (Citatet nedan kommer från thelocal.de.)

Huge gulf in crime rates among migrant groups

After the mass sexual attacks in Cologne and other cities which eyewitnesses and police have said were carried out by men of “north African appearance” migrants from the Maghreb region have come under the spotlight.

Currently, 13 of the 19 people police are currently investigating in relation to the Cologne attacks come from the Maghreb – an area encompassing Libya, Tunisia, Algeria and Morocco. And police figures seem to show that Maghrebi migrants are considerably more likely to commit crime than people from other regions, Spiegel Online reports.

A study begun by Cologne police in 2014 which looked at which refugees committed a crime within a year of their arrival showed stark variations from between different countries of origin. Whereas only 0.5 percent of Syrians were suspected of a crime within 12 months of their arrival, 40 percent of those coming from the Maghreb got into trouble with police. Only asylum seekers from the Balkan region were as likely to have broken the law in equivalent numbers.
The head of one refugee reception centre in the region told Spiegel that “North Africans often come to our attention for the wrong reasons here. They drink a alcohol excessively and are often under the influence of strong medication.”

A crime every 3.5 hours
An unpublished study by police in Düsseldorf seen by Spiegel Online, meanwhile, shows that there are over 2,200 criminals from the north African region active in the Rhineland city. The Düsseldorf statistics also show that north Africans commit a crime on average every 3.5 hours in the city.
This criminality commonly comes in the form of theft, robbery, bodily harm and threats.

Något förbryllande är dock slutsatserna som dras av allt detta. Enligt den senare studien kan överrepresentationen till stor del förklaras med att de unga männen känner sig ensamma och inte har vare sig familjer eller kvinnligt sällskap (som alltså förväntas fungera som stötdämpare).

The lack of women and families among the migrants also meant that those young men were deprived of a “violence-preventing, civilising force”, the study said.

Denna mening säger en hel del av vilka förväntningar samhället har. Synen på  nyanlända unga män tycks alltså vara att de inte kan styra sina impulser om de lämnas ensamma under en period, och är alltså därför ursäktade om de begår sexövergrepp och brott.

Jag har svårt för denna typ av relativisering.

Särskilt som det skulle kunna finnas en enklare förklaring – nämligen att ett stort antal av dem som sökt asyl på senare år inte är vare sig flyktingar eller har asylskäl. Enligt uppgifter från FN:s flyktingorgan UNHCR saknade 7 av 10 som tog sig med båt från Libyen till Europa flyktingskäl och betecknades som ekonomiska migranter. Det stora flertalet flydde alltså inte för sina liv, som Sveriges statsminister fram till nyligen brukade hävda, utan flyttade till ett förhoppningsvis bättre liv.

Dessutom finns återkommande uppgifter om att både Sveriges och EU:s asylsystem missbrukas av kriminella. Ligor tar sig till Europa i syfte att begå brott, och ansöker om asyl för att kunna hålla sig kvar i landet. Ett exempel på detta är de så kallade marockanska gatubarnen (som legat bakom ett antal av personrånen i Stockholm på senare år) en grupp med obefintliga chanser att få asyl och uppehållstillstånd i Sverige.

Även stöldligor från Georgien och Balkan missbrukar systemet, och det är långtifrån något nytt problem – redan 2010 slog Migrationsverket larm om asylmissbruket. Bloggaren Merit Wager skrev så sent som den 10 januari om hur byggjobbare från Georgien ansöker om asyl i Sverige, trots att de kommit hit för att arbeta och är väl medvetna om att de saknar skyddsskäl. Men då den genomsnittliga handläggningstiden för ett asylärende är 71 dagar (även när det gäller de så kallade snabbspåren), innebär det i princip gratis boende och dagpenning i mer än två månader.

Georgier utgör numera den näst största gruppen av asylsökande till Sverige.

Men återigen, eftersom vi i svensk debatt under en lång tid har haft så ohyggligt svårt att tala klarspråk om sådana här missförhållanden och fusk – för att inte riskera gynna det där partiet –  har vi istället klumpat ihop alla som kommit hit och sökt skydd och kallat dem för flyktingar.

Därför har vi nu hamnat i en situation där många numera är övertygade om att alla flyktingar våldtar, rånar och kastar handgranater. Något som förstärks av S-, M- och SD-politikernas närmast dagliga vana att koppla samman migrationen med den eskalerande brottsvågen – partiledardebatten igår var ett talande exempel på detta.

I avsaknad av nyanser och relevant forskning blir bilmekanikern och läraren från Aleppo bemötta med samma rädsla och misstro som förhärdade rånarligor från Alger eller brottssyndikat från Balkan. Genom att inte våga peka ut någon, pekas alla ut.

Allt detta av missriktad välvilja och rädslan att bli stämplad som rasist. Hade det inte varit bättre med klarspråk från början?

Intressant?

Andra om , , ,

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Dystert facit för 2017 – Sverige nu farligare att leva i än New York

Lagom till årets sista dag kan det vara läge att blicka tillbaka på vad det som var 2017 års sannolikt största samhällsfråga – och utan tvekan kommer att bli en av valårets viktigaste. Jag talar förstås om lag och ordning, och då speciellt den allt mer utbredda bristen av densamma.

Under loppet av 2017 har den mindre trevliga trenden med gängskjutningar och dödligt vapenvåld accelererat jämfört med 2016. Redan då föll en stor del av de 340 som miste livet offer just för gängrelaterat våld, en trend som alltså inte bara fortsatt utan även förstärkts i år. Exakt hur brottsstatistiken för 2017 kommer att se ut för innevarande år är ännu så länge osäkert –  men fram till den sista oktober i år hade 338 människor mördats eller dött av misshandel, enligt siffror från ETC. Så om trenden fortsatt under årets sista två månader betyder det att vi landar på fler än 400 mordfall 2017.

Det innebär i så fall ett nytt och mycket dystert rekord för Sverige – och ett kvitto på att människors känsla av otrygghet och rädsla inte bara handlar om ökad anmälningsbenägenhet, utan faktiskt speglar en reell samhällsutveckling där det dödliga våldet breder ut sig och suger upp det mesta av landets anemiska polisresurser. Och medan polisen är fullt upptagen av att utreda gangsterskjutningar och knarkuppgörelser, blir det därför fritt fram för det som kallas vardagsbrottslighet. Att köra rattfull är närmast riskfritt numera, liksom att råna pensionärer eller ägna sig åt inbrottsturnéer i landets villakvarter. Med en uppklarningsprocent på någon enstaka procent är Sverige föga förvånande ett populärt resmål för stöldligor runt om på kontinenten .

Och vad gäller raketattacker mot blåljuspersonal, sprängningar av polisbilar och -stationer, bilbränder, gruppvåldtäkter och andra resultat av samhällets stegvisa reträtt från det som kallas våldsmonopol vet så vet vi ju alla vad året har bjudit på.

Tyvärr ser det inte direkt ut som om 2018 kommer att bjuda på någon snar vändning, däremot kan vi vara bombsäkra på att Stefan Löfven, Morgan Johansson och andra politiker i ansvarig ställning kommer att tävla i att kraftfullast fördöma de återkommande skjutningarna, gruppvåldtäkterna, barnrånen och terrordåden mot polisen som fullständigt oacceptabla.

Samtidigt nås vi dock av betydligt gladare nyheter från New York City, där utvecklingen är den diametralt motsatta jämfört med Sverige. Under 2017 föll nämligen brottsligheten i staden, som har 8,5 miljoner invånare, till den lägsta sedan 1950-talet. Trenden har visserligen varit fallande under de senaste 27 åren, men raset i antalet mördade är närmast exceptionellt. Fram till den 27 december i år hade 285 mord (rubriceringen innefattar överlagt mord, dråp och dödlig misshandel) registrerats i staden. En närmast osannolik nedgång jämfört med 1990, då 2245 mord registrerades i Det stora äpplet. Eller en nedgång med 87 procent. Även antalet våldtäkter har minskat i New York, om även marginellt, rapporterar New York Times.

Vi kan alltså konstatera att Sverige som helhet nu alltså har gått förbi staden New York räknat i antal mord per 100.000 invånare, vilket är det vanligaste sättet att mäta. Medan NYC landar på en ”mordkvot” på 3,35, ser Sveriges facit ut att hamna på drygt 4,0 – ett nytt rekord med andra ord. Om siffrorna står sig, bli det mig veterligen första gången i modern tid som Sverige placerar sig på denna nivå.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg där Malmö var på vippen att gå om NYC, men staden klarade sig då undan med en hårsmån. Idag ligger Sverige betydligt risigare till, också jämfört med kända europeiska storstäder kända för sin brottslighet. Förra gången jag kollade var det bara fyra storstäder som låg högre än 4.0 i mordkvot – Moskva (4,2), Vilnius (4,7), Glasgow (5,1) och Tallinn (5,5).

För den som nu närmast instinktivt kommer att skylla allt på invandring och mångkultur, kan vi ju fundera lite på att New York City sannolikt är en av världens mest etniskt blandade storstäder, men alltså ändå lyckas att minska det dödliga våldet med 87 procent på 27 år.

Problemet som Sverige befinner sig i handlar istället om att vi – alltså politiker och myndigheter – mer eller mindre frivilligt retirerat från det som brukar kallas för våldsmonopol. Om svensk polis agerat i linje med sina kolleger i New York och infört nolltolerans mot småbuset – alltså de rövhattar som i dessa dagar roar sig med att bränna bilar och skjuta raketer mot nyårsfirare – hade det förmodligen sett annorlunda ut på gatorna i Malmö, Göteborg och i Stockholms nordvästra förorter.  För om småbuset inte möter motstånd, växer det snart upp till ett betydligt större och farligare bus som kanske organiserar sig i dödspatruller. Dessutom kan det vara smart att inte låta helt nya typer av brottslighet – till exempel den som följt med i spåren av det ökande tiggeriet – att etablera sig och därmed ta viktiga polisresurser i anspråk.

Dessa insikter har nog börjat sjunka in så smått, men vi ska inte vänta oss några krafttag under året som kommer. (Däremot mycket retorik och fördömanden från ansvariga politiker.) Vi kan bara hålla tummarna för att 2018 i alla fall inte blir värre än 2017.

Så gott nytt år, hör ni.

Vi behöver det.

Verkligen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fotnot: Siffrorna för antalet mord i graferna är hämtade från Flashbacktråden Dödligt våld i Sverige 2017.

Myndigheten vägrar lämna ut offentlig handling, väljer istället att utplåna den

Precis som jag gissade i förra bloggposten, blåste det upp till orkan runt Svenska institutet och dess frifräsande kurator på @Sweden, som på bara en vecka lyckades med konststycket att stämpla 14.000 konton som högerextrema, böghatande internettroll. Bland dessa fanns Bill Gates, Israels ambassadör Isaac Bachman, ett antal ledarskribenter på Sydsvenskan och SvD samt en drös andra både officiella och icke-officiella profiler. Och så Köpenhamns borgmästare, inte att förglömma.

Samma kväll som jag publicerade inlägget skickade jag ett mejl till registratorn på SI, med en begäran att få ut den blocklista som myndigheten använt för att ”skydda det fria ordet” som de beskrev det hela. Detta eftersom listan, som genom sin existens får anses upprättad av myndigheten, ska anses som en allmän offentlig handling. Jag var inte ensam om att begära ut listan – enligt myndigheten har ett stort antal krävt ut listan, vilket resulterat i hög arbetsbelastning och därav ska man förstå den långa handläggningstiden. Enligt lagen ska handlingar lämnas ut (alternativt nekas tillsammans med beslut med besvärshänvisning)  skyndsamt, vilket brukar tolkas som 72 timmar, eller tre dygn. För mig tog det närmare fyra att få svaret. Som kanske inte riktigt är det förväntade, för att uttrycka sig försiktigt. Se bara:

Myndigheten meddelar sålunda att den lista som tidigare lämnats ut (två personer hann få ut den vid personligt besök på Svenska institutet den 12 maj), nu raderats i sin helhet på order av SI:s generaldirektör Annika Rembe. Motiveringen bakom beslutet att galllra listan – som alltså inte bara gallrades utan utplånades i sin helhet – är att dess innehåll var av tillfällig karaktär, och att gallring kan göras om handlingen är av ”tillfällig eller ringa betydelse”.

Lagligheten i detta är tveksam. Enigt Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd  i den punkt som myndigheten hänvisar till) slås det fast att gallring endast får ske under förutsättning att allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättsskipning, förvaltning och forskning.

Den handling som dussintals – kanske hundratals – har begärt att få se, och som dessutom utgör potentiellt bevismaterial ifall ärendet ska granskas juridiskt är alltså raderad.. Generaldirektören har således tagit beslut om att utplåna potentiellt bevismaterial, under förevändning att det är av ringa värde. Onekligen en hantering som man inte riktigt förväntar sig av en högprofilerad myndighet som är direkt underställd Utrikesdepartementet. En myndighet som verkar ha ägnat de senaste dagarna åt att sopa igen spåren efter haveriet med @Sweden-kontot, istället för att ta debatten med alla de kritiska röster som undrat vad SI pysslat med.

Samtidigt har affären, som verkar kunna utveckla sig till en riktig praktskandal i samma klass som det så kallade Rom-registret och Tsunamibanden, lyst med närmast total frånvaro på nyhetsplats i svensk press och tv. Det är mycket märkligt – för ett par år sedan hade denna typ av flagranta övertramp satt igång mediedrev utan slut. Idag möts det med en gästpning av de flesta utom ett antal ledarskribenter, samtliga liberaler eller med högeråsikter.

Som jämförelse kan vi  minnas hur det skapade stora rubriker och inslag i SVT för ett par år sedan när Filippa Reinfeldt blockerade en (1) person från att följa hennes privata Instagramkonto. Här handlar det 14.000 som blockerats av en statlig myndighet och hängs ut som hatare och troll – utan möjlighet att försvara sig och få verkar bry sig. Vad värre är, det hela har  börjat utvecklas till ännu en höger-vänsterkonflikt – där vänstern tycker att det är löjligt att tala om åsiktsregistrering.

Det är tragiskt, för frågan är mycket viktigare än så. Framför allt handlar det om ifall en myndighet verkligen ska tillåtas komma undan inte bara med att upprätta ett sannolikt olagligt register och stämpla ut ett stort antal vanliga svenskar som misogyna kvinnohatare, bögknackare och nazister. Utan att de dessutom ska kunna sopa igen spåren utan att det möter  motstånd.

Det ska bli intressant att se vart JO-anmälningarna (det har gjorts flera) kommer att hanteras. Jag förutsätter att dagens ”utplåningsbeslut” inte precis gör det enklare för JO att lägga ner utredningen, vilket annars brukar vara JO:s normala reaktion när sådant här händer. Dessutom har riksdagsledamöteen Jan Ericson ställt frågan till Margot Wallström hur hon ser på myndighetens agerande och vips har #blockgate alltså gått och blivit regeringsfråga.

Min högst personliga  misstanke är att att den smutsiga hemligheten är att det aldrig funnits någon egentlig lista. SI har helt enkelt gett grönt ljus för kuratorn/ nätsäkerhetsexperten att koppla @Sweden-kontot till en automatisk blocklista från webbappen Block Together. Här bredvid en skärmdump av tjänstens exempellista och en bit av den kompletta blocklistan som @Sweden använde sig av. Som synes har tabellerna exakt samma namn., och det är sannolikt att den senare listan är skapad med hjälp av tjänsten, som gör det enkelt att automatisera blockeringar – ifall man kopplar den till det egna Twitter-kontot appliceras blocklistan på denna utan att någon handpåläggning krävs. Dyker det upp ett nytt blockerat konto på den anslutna listan, påverkas alltså @Sweden-kontot direkt.

Detta förfarande innebär alltså att en svensk myndighet inte bara släppt in en privatperson – en känd nätaktivist – i sina datorsystem, utan dessutom låtit vederbörande koppla kontot till en utländsk blocklista, utan att ha kontroll på vem som står bakom denna. Det är sannolikt ett ganska allvarligt brott mot myndighetens interna IT-säkerhetsregler (ja, även konton hos externa tjänsteleverantörer omfattas av myndighetens säkerhetspolicy) och för att slippa försvara denna pinsamhet tror jag att blocklistan dumpades ner och lämnades ut till de två som besökte myndigheten och krävde ut dem den 12 maj, innan Svenska institutet kom på att allt höll på att växa dem över öronen och panik utbröt.

Generaldirektören kan alltså ha valt att begå ett brott, för att sopa igen spåren av ett annat, betydligt allvarligare klavertramp.

Fortsättning lär följa. Garanterat.

Fast tyvärr får vi nog inte läsa om det utanför Twitter och Facebook.

Intressant?

Fler om , , ,

Myndighet tar krafttag mot näthat, skapar maffigt åsiktsregister av bara farten

Just nu avundas jag inte Svenska institutets kommunikationsavdelning. Efter att kuratorn för @Sweden-kontot i förra veckan fått myndigheten att ta krafttag för att skydda det fria ordet (som SI själva uttrycker det själva) blev slutresultatet massblockeringar, ett sannolikt olagligt personregister och nästan lika sannolikt en omfattande åsiktsregistrering.  Och högst troligt var detta kanske inte riktigt vad myndigheten, som till dagligdags jobbar för att sprida en positiv bild av Sverige i omvärlden, hade tänkt sig.

Givetvis krävs det registervård  emellanåt – alla som varit på Twitter ett tag känner till det galopperande problemet med fejkkonton, porr och  robotföljare – men det var inte bara sådana som rensades bort under den gångna veckan. Betydligt mer ifrågasatt är den omfattande blockeringslista som @sweden hänvisar till, och som består av:

  • Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.

  • Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.

Bland dessa konton, varav en del uppenbarligen valts ut av kuratorn själv, hittar man till exempel – en trollkarl. John Houdi får alltså numera finna sig i att bli stämplad som högerextremt nättroll, hatare och/eller rasist. Eller någon som kanske kan komma att utvecklas till det. Av en svensk myndighet.

Houdi är långt ifrån ensam om att fråga sig hur han hamnat på den där listan. Här återfinns även ledarskribenter i relativt väletablerade  medier som Sydsvenskan, som senast jag kollade inte direkt var att anse som högerextrem.

På listan finns även anställda i försvaret, poliser, myndighetspersoner, politiker, skämttecknare, företagare och helt vanliga svenskar – varav många inte ens har interagerat med @Sweden-kontot tidigare. Men detta behöver de dock inte ha gjort för att utgöra potentiell risk för framtida hat och hot, enligt Jenny Ljung, chef för enheten för Sverigekommunikation på SI:

”I vår djupanalys av @sweden har vi kunnat se att tre fjärdedelar av näthatet kommer från konton som aldrig tidigare interagerat med oss”, säger Jenny Ljung…

”För att skydda sig mot näthat räcker det alltså inte att blockera när något väl händer. Vi måste också arbeta förebyggande för att skapa en säker arena för våra curatorer.”

Det krävs alltså att man blockerar folk i förebyggande syfte, eftersom vederbörande någon gång i framtiden kan tänkas bli ett hot mot det fria ordet. Här kan vi snacka om precrime i bösta Minority Report-klass.

Dessvärre verkar vare sig Jenny Ljung, avdelningschefen Henrik Selin eller nätsäkerhetsspecialisten från förra veckan riktigt ha begripit vad de gjort. Det är inte enbart en slags etisk rensning de ägnat sig åt – de har dessutom snickrat ihop ett maffigt åsiktsregister med mer än 14.000 namn. (Att det är just åsikter och politisk hemvist som ligger till grund för vilka som hamnat på listan framgår tydligt av SI:s egen motivering ovan.)

Nu kan det skattefinansierade institutet säkert komma undan med att det inte är myndighetsutövning att driva ett konto på Twitter. Man kommer säkert att försvara sig med att det bara är en kul grej som de gör vid sidan av den vanliga verksamheten. Som i övrigt alldeles alldeles säkert följer samtliga de lagar och förordningar som omgärdar svenska myndigheter.

Men  oavsett hur den där listan tagits fram, så är och förblir den ett personregister, i vilket ett flertal individer hamnat på grund av åsikter de uttrycket i och utanför sociala medier. Att bedriva personregister regleras av personuppgiftslagen (PUL) och kräver tillstånd från Datainspektionen. Något som verkar högst tveksamt att Svenska institutet inhämtat på förhand. Och att bedriva åsiktsregister är förbjudet i lag, något som Justitieombudsmannen knappast ser med blida ögon på. (Minns upprördheten över Skånepolisens så kallade Rom-register.)

Själv kommer jag i morgon att begära ut listan med hänvisning till offentlighetsprincipen. Eftersom SI är en myndighet ska listan enligt lag diarieföras, och eftersom det inte handlar om rikets säkerhet eller förhållandet till annan makt (får man hoppas) ser jag ingen anledning till att den inte skulle vara allmän offentlig handling.

Men vem är då denna nätsäkerhetsexpert som var upphov till förra veckans massblockering? Det som går att utläsa från hennes blogg är att hon mellan 2013 och 2016 varit aktiv i en grupp som kallar sig Nätaktivisterna. Tidigare arbetade hon som pressekreterare i Järfälla kommun. Och så sent som i helgen, den 14 maj, publicerade hon ett långt blogginlägg där hon gav sin syn på hur man stävjar hot och hat i sociala medier.

”Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers). ”

Men kunskaperna begränsar sig alltså inte bara till vad svensk lag tillåter, tydligen finns det hos Svenska institutet även en djup kunskap om vilka personer som löper risk att utvecklas till fullfjädrade internettroll och hatare  i framtiden.  Vem vet, kanske det ligger en trio av orakel och flyter i en bassäng nere i Svenska institutets källare, som då och då vaknar till och skriker ”näthat”.  Varpå en brun träkula raskt svarvas till och levereras till enheten för Sverigekommunikation och Jenny Ljung.

Nä. Riktigt så intressant är det nog inte, tyvärr.  Däremot är sista ordet långtifrån sagt i denna pikanta affär, och  just i detta nu pågår det sannolikt en febril damage control på myndigheten.

Hade det inte varit så sent vore det läge att slänga in en påse Micropop.

Intressant?

Fler om , , ,

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

Välkommen till det fria våldsvalet

Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som valt att titta bort

Efter flera dagars frånvaro från offentligheten – mitt under brinnande terrorhot – kunde man lätt få intrycket att Stefan Löfven lämnat över statsministerposten till Anders Ygeman i smyg. Men så stod han där i talarstolen, statsminister Stefan Löfven. Sedan vi träffade honom senast har det hänt en hel del, bland annat är risken nu stor för att Sverige utsätts för en terrorattack. Samtidigt flaggar Migrationsverket för att alla sängar nu är slut, och flertalet av de drygt 10.000 flyktingar som söker asyl varje vecka nu får förbereda sig att möte den annalkande svenska vintern boende på gatan. Eller vad de nu kan fixa på egen hand.

”Sverige har tyvärr varit för naiva”, deklarerade Löfven i sitt tal, där han aviserade att det nu skulle bli hårdare tag. Ett uttalande som inte bara är felaktigt, utan ett direkt hån mot alla dem som gång på gång varnat för den ohållbara situation som landets regering genom sin brist på handlingskraft försatt oss i. Nu när den efterlyste Daesh-terroristen Mutar Muthanna Majid konstaterats ha tagit sig från Syrien via Tyskland in i Sverige – uppenbarligen utan att någon polis på vägen reagerat – skyller alltså statsministern på att Sverige varit naivt. Inte han själv, utan vi andra. Och främst den tidigare regeringen.

Statsmannamässigt?

Hur Löfven, i rollen som Sveriges statsminister, totalt lyckats undgå alla larmrapporter om alla risker och hot som Sverige haft att hängande över sig under ett stort antal år, är obegripligt. Gång på gång har terrorforskare som Magnus Ranstorp och Magnus Norell varnat för att svenska terrorresenärer haft svängdörrar in och ut från landet. Men istället för att lyssna, har makthavare och debattörer gjort allt föra att brunstämpla experterna och istället hittat på sina egna hemmasnickrade lösningar på problemen. Som att erbjuda mördarna förtur till jobb och lägenhet i förhoppning om att detta skulle få dem att sluta skära halsen av folk.

Samma politiker har informerats, gång på gång, om den uppseendeväckande slappa svenska hanteringen av pass – en slapphet som göder den allt mer lukrativa flyktingsmugglarindustrin.

Raden av exempel kan göras längre, men den springande punkten är denna: Sverige har inte varit naivt, det är regeringen som inte lyssnat på varningssignalerna. Eller ännu värre, den har valt att aktivt titta bort och undvika att agera alls, i en slags from förhoppning i att problemen skulle försvinna av sig själv. En modus operandi som varit utmärkande för regeringen Löfvens första dryga år vid makten.

När det gäller kontrollen av våra gränser är det värt att påminna om att det till för bara någon vecka sedan i princip existerade en öppen gräns mellan Sverige och Turkiet. Tusentals så kallade transitflyktingar släpptes in i landet, vid sidan av de asylsökande, utan någon som helst kontroll. Vissa av dessa, till exempel avhoppare från irakiska armén, var på väg till Finland, men de flesta försvann utan spår från myndigheternas radar.  Redan den 10 oktober slog gränspolisen larm om situationen, då man iakttog hur flyktingar som kom med tåget möttes upp av okända som försvann med dem. Inget gjordes, trots de uppenbara risker som föreligger med att låta individer från krigshärdar passera fritt över gränsen utan att veta ett dugg om vilka dessa är.

Sannolikt är det till största del människor som bara vill skapa sig ett bättre liv långt från krig och våld, men det kan givetvis finnas ett fåtal som har helt andra agendor, kanske daesh-sympatisörer som tagit sig hit i skuggan av de stora flyktingströmmarna. Detta är något som säkerhetstjänster i exempelvis Storbritannien varnat för under drygt ett års tid. Men fram till för ett par dagar sedan viftade regeringen bort alla sådana farhågor med att det var att gå främlingsfientligas ärenden.

Så sent som Igår meddelade turkisk polis att åtta terrorister gripits när de försökt ta sig till Europa under sken att vara flyktingar.

Inte nog med detta – fram till helt nyligen stödde regeringen de frivilliga som hjälpte dessa transitflyktingar, det vill säga personer som alltså rent juridiskt uppehåller sig i landet i strid med utlänningslagen. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke besökte ett av dessa transitboenden på Södermalm så sent som den 2 november och legitimerade med sin närvaro därmed verksamheten. Trots att hennes regeringskollega, inrikesminister  Anders Ygeman, bara några dagar tidigare aviserat att människor som vistas i landet utan att ha sökt asyl – eller fått avslag på sin ansökan – omgående ska avvisas.

Så när Löfven säger att Sverige varit naivt, är det inget annat än en förolämpning mot alla dem som varnat för följderna av regeringens politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Det är Löfvens regering som sovit och dragit benen efter sig. Många har krävt ordning och reda, men talat för döva öron.

Vad det beror på finns det säkert olika förklaringar på – förnekelse ligger väl närmast till hands – men att regeringen aktivt valt att titta bort och därmed ytterligare förvärra en av Sveriges värsta kriser i modern tid, står utom tvivel. Det är ett ansvar som faller tungt på Löfvens axlar.

Och är det något vi absolut inte behöver i denna svåra tid, är det naiva politiker.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fel ordval riskerar att gynna extremisterna

Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: