Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: datorer (sida 1 av 3)

Enklaste sättet att säkra dina lösenord är att glömma bort dem – eller använda post-it

losenordssakerhet

Nej, det där är inte mitt lösenord. På allvar.

Vi får höra i tid och otid att vi måste byta lösenord,  minst en gång i månaden. Dessutom måste lösenorden vara komplicerade och vara en blandning av siffror, bokstäver och specialtecken – och helst ska vi också ha olika lösen för varje tjänst och app som vi använder, vilket innebär ett hyfsat stort antal. Problemet blir ju hur i hela friden man ska komma ihåg dem alla?

Veckan som gick handlade mycket om internetsäkerhet och lösenordshygien, en diskussion som kom igång i svallvågorna av SVT:s avslöjande om att lösenord till tio miljoner svenska konton befann sig på drift – bland dessa skolministerns och flera andra politikers – efter att populära onlinetjänster som Dropbox, Linkedin och Tumblr hackats.

Visserligen piskades oron upp till lite väl höga nivåer om man ser till den egentliga skada som de listor på användar-id:n och lösenord som SVT Dold kommit över egentligen skulle kunna ställa till med. Dels var lösenorden från de hackade användarkontona lagrade i krypterad form – att knäcka sådana är både tidskrävande och extremt processorkrävande – och dels visade sig ”hacken” ha flera år på nacken. Dropbox användardatabas kom på drift redan 2012, något som tjänstens användare i princip omgående fick reda på via mejl (jag var själv en av dem). Dessutom nollställdes alla lösenord och Dropbox införde strax efteråt tvåstegsautentisering – något alla som är det minsta måna om tryggheten online naturligtvis aktiverat sedan flera år. Med detta dubbla säkerhetslager spelar det ingen roll om någon faktiskt kommer över ditt Dropbox-lösenord – en angripare behöver därutöver ha tillgång både till din telefon och ditt upplåsta sim-kort för att komma åt dina filer.

Tvåstegsautentisering är något som de flesta av de viktigare internettjänsterna numera har som standard. Givetvis ska man ha detta aktiverat på Google, Facebook, Twitter och Tumblr liksom alla andra sajter som erbjuder möjligheten. WordPress har det tyvärr inte inbyggt ännu – men funktionen borde inte vara långt borta som en ny del i Jetpacksviten. (Jag är dock mindre benägen att installera tredjeparts-pluginer som erbjuder tvåstegslogin, av den enkla anledningen att man aldrig riktigt vet vem som utvecklar dem och hur bra koll på säkerheten de har. Eller ens vad deras syften är… )

Hur som helst. Hela lösenordsdebatten är egentligen felställd. Givetvis fungerar det inte, som så kallade säkerhetsexperter uppmanar oss, att ha olika lösenord PÅ VARENDA SAJT MAN RÅKAR BESÖKA. Den strategin är dömd att misslyckas. Ingen kan komma ihåg alla, och även om man lagrar dem i ett lösenordsprogram (som 1Password eller Keeper) kommer du garanterat inte att orka kolla upp dem i tid och otid.

Istället bör du fråga dig: Varför ska jag komma ihåg några lösenord – över huvud taget?

För i praktiken är det ju så att det enda lösenord du faktiskt måste kunna utantill är det som du har till din mejl. Och den har du förstås placerat hos Google eller någon annan av nätets tungviktare som erbjuder flera säkerhetslager och dessutom har tillräckligt med bandbredd för att stå emot massiva ddos-attacker.

Har du gjort detta, kan du i princip glömma alla andra lösenord. Behöver du logga in på Tradera eller Blocket? Beställ ett nytt lösen, det tar bara ett par sekunder att nollställa det. Och när du gör det: välj något riktigt komplicerat, något som är i det närmaste omöjligt att komma ihåg (flera webbläsare, till exempel Safari på Mac, kan föreslå knepiga lösenord om man behöver hjälp). Spara sedan lösenordet i webbläsaren, så slipper du ange det när du loggar in i framtiden. Naturligtvis gör du undantag för sajter där det går att betala med kreditkort utan extra verifiering, exempelvis Paypal. Här sparar du aldrig dina lösenord, eftersom du någon gång kommer glömma att låsa skärmen på din jobbdator, varpå din lustigkurre till kollega passar på att lägga en gigantisk beställning på toapapper med expressleverans hem till dig.

När det däremot gäller mindre ”viktiga” nättjänster – kundklubbar, nedladdningssajter, utländska nätbutiker och platser där du inte sparar känsliga personuppgifter och kreditkortsdata – kan man istället använda ett och samma lösenord. Och då ett ganska enkelt som man garanterat kommer ihåg för att slippa återställa det i tid och otid. (Detta lösenord går givetvis också att spara i webbläsaren.)

Fördelen med detta upplägg är att om – eller när – den utländska nätbutiken med tvivelaktig säkerhet får se sin användardatabas fladdra iväg mot nätets mera ljusskygga avkrokar, så vet du att det bara är ditt ”slasklösenord” som hamnat i de onlinekriminellas garn. Och lyckas de mot förmodan avkryptera det, kommer det i sig att fungera som effektiv avledningsmanöver iväg från ditt andra, supersäkra och komplicerade mejllösenord.

Slutligen – hur välja ett übersäkert mejllösen? Härskarlösenordet som ska fungera som din befästning runt det allra heligaste du har – din mejladress. Det enkla svaret är: välj något som du garanterat kommer ihåg själv, men som ingen annan skulle komma på. I mitt fall skulle jag hypotetiskt kunna utgå från min sedan flera år avlidna mammas namn, födelseår och -ort. Eftersom hon är död går det inte längre att söka efter henne i register online, vilket gör att det endast finns att hitta i gamla kyrkoböcker. Och få ens i min familj känner till vad hon hette som ogift. Känns alltså relativt svårhackat.

Hypotetiskt skulle jag alltså kunna välja lösenordet Berit_Marianne_Född_Svensson_Tvååker_Jan7_1933 för att skydda mejlen. Det är långt, det är nära nog omöjligt att gissa även för dem som känner mig bäst, och i kombination med tvåstegsautenticering  borde det vara relativt svårhackat.

(Nu var det här förvisso bara ett exempel, min mamma hette inte Svensson och även om hon gjort det hade jag väl för sjutton inte skrivit ut mitt superhemliga lösenord på en öppen blogg – vem tar ni mig för..?)

Men ni hajar  ju tanken. Och i takt med att jag börjar ansättas av dåligt minne – jag är ju inte så ung längre – kan det kanske behövas en påminnelse ovanpå allt. Låt mig därför slå ett slag för en nygammal (o)vana och gör exakt det som varenda säkerhetsexpert varnade oss för på 90-talet när vi tog våra första stapplande steg ut på internet. Skriv alltså ner lösenordstipset på en lapp och lägg den i din byrålåda. Eller i plånboken. Eller vad sjutton – sätt den på datorskärmen där hemma, så att du garanterat inte tappar bort den.

Risken att någon skulle bryta sig in i din bostad, ta lappen, tolka ledtråden korrekt och dessutom få tag i din upplåsta telefon utan att du hinner reagera torde vara ganska liten.

Dessutom spår jag en ny storhetstid för Post-it.

Intressant?

Fler om , , ,

Rekorddyra nya Macbookar – tacka skiftet i mediekonsumtionen för det

mbpro

Nya Macbook Pro med ”touch bar” ovanför tangentbordet. Foto: Apple.com

Apple har släppt nytt igen – denna gången en uppgradering av sin urgamla serie av bärbara proffsdatorer,  Macbook Pro. En serie som funnits med oss genom decennier nu, och som i allt väsentligt sett i det närmaste likadana ut sedan 2003, då den första aluminiummodellen den gamla svarta ”Powerbooken”.

De nya datorerna, som är lättare, tunnare och har har en ny ”innovativ” LED-list istället för funktionstangenter, har dock tagits emot med en viss skepsis. För vem är de egentligen byggda? Proffsanvändare som jobbar med bild, film och ljud arbetar ju oftast med externa skärmar och tangentbord, och kommer knappast att skrota dessa till förmån för att redigera film och audio på en knapp centimeterbred list under skärmen. Dessutom är processoruppgraderingen är av det mera blygsamma slaget – för mig med en drygt två år gammal MB Pro med 2,8 GHz processor finns det över huvud taget ingen rimlig anledning att uppgradera.

Det enda som skiljer sig riktigt markant från föregångarna är – priset. Den datormodell som jag köpte för ett listpris på runt 16.000 kronor för två år sedan kostar idag närmare 23.000, eller en mer än 40-procentig prishöjning. För detta får man – förutom nya gimmickar – nära nog exakt samma prestanda (om man undantar en uppdaterad Intel Iris-grafik och lite snabbare systembuss).

idc_pcforsaljning

Vad detta visar på, kanske mer än något annat, är att PC-marknaden befinner sig i djup kris. Det säljs allt färre datorer totalt, såväl stationära som bärbara. Enbart i år förväntas försäljningsvolymerna att falla med 7,3 procent, enligt analysföretaget IDC.

Detta beror framför allt på att vi numera i allt större utsträckning använder mobila enheter – främst Iphone och olika Androidenheter – för att läsa nyheter, uppdatera Facebook, lyssna på musik och titta på streamad film, en trend som pågått sedan 2011. Internetstatistiken vittnar tydligt om denna trend – mobilerna gick för länge sedan om datorerna som primär plattform på de stora tidningssajterna. Aftonbladet besöks idag av 5,5 miljoner mobila användare, medan ”bara” 4,4 miljoner sitter framför en dator.

Detta skifte för även andra effekter med sig. Framför allt minskar behovet av att skaffa ny dator i takt med att vi använder den till allt färre uppgifter. En fem år gammal Mac eller PC fungerar alldeles utmärkt för de flesta uppgifter som de en majoritet av oss har behov av – som surfa, skriva, spela spel, redigera foton och/eller hemmavideor. Det finns helt enkelt ingen anledning att slanta upp 15.000-20.000 för en ny, marginellt snabbare dator vart annat eller vart tredje år – särskilt inte när det enda man får är program som startar någon ynka sekund snabbare och nya flashiga detaljer som ingen vare sig ser nyttan av – eller vem som är tänkta att använda dem.

Fallande försäljningsvolymer kan pareras på olika sätt. Stora, vinstmaximerande bolag som Apple och Microsoft väljer framför allt att ta hem de förlorade intäkterna genom att höja priset. När PC:n går från att bli en massprodukt till mer nischad teknik, gör företagen dessutom sitt bästa för att denna nisch ska uppfattas som allt mer exklusiv – och därmed försvara ett högre pris.

Det är det ena vi ser just nu. Det andra är att den mobila revolutionen för med sig en utveckling där vi tenderar att konsumera medier snarare än att skapa innehåll. 2000-talets bloggrevolution, där var och varannan ung tjej sågs sitta på fik med bärbara datorer, är för länge sedan död. Idag är det snabbare kanaler som ”vloggar”, Snapchat och Instagram som tagit över – enklare och snabbare att uppdatera, men samtidigt med ett begränsat djup. Det är måhända bara anekdotisk bevisföring från min sida, men i takt med att fönstren mot nätet krympt i storlek,  verkar även förståelsen för olika åsikter ha minskat. Istälelt för längre, i bästa fall resonerande texter, är det numera kortare oneliners på Facebook och Twitter som gäller. En utveckling som är som gjord för åsiktsbubblor.

Själv envisas jag med att skriva drapor i mångtusentecken-klassen (som den här), vilket inte görs så lätt på en Iphone – men det drörjer ett par år till innan jag uppgraderar till en ny MB Pro. I alla fall tills Apple kommit på vad de nya, snordyra innovationerna ska vara bra för.

Intressant?

Fler om , , , ,

Uppgraderingen från helvetet slår till igen

Jag skrev för ett tag sedan om mina problem med Apples senaste operativsystem, Yosemite. Datorn jag installerade det på, en Macbook Pro från 2010, blev inte bara segare – utan dessutom extremt instabil. Efter tre månaders frustration, kraschande program (Google Chrome, Safari, Firefox, flash, etc) gav jag upp och köpte ny bärbar – antagligen precis som Apple planerat.

Denna gång blev det en Macbook Pro 13 Retina med en rymlig SSD på 500 GB. Eftersom jag har ett stort arkiv av musik och bilder – och det fortfarande inte finns något vettigt sätt att spara denna typ av utrymmeskrävande data på externa lagringsenheter – krävs denna diskstorlek för attfå plats med allt.

diskutrymme1_1

Större delen av hårddiskutrymmet, ett par hundra gigabyte, listas som ”övrigt”.

Men säg den glädje som varar. Tre veckor efter att jag köpt den nya datorn, och fört över innehållet via en Time Capsule-backup, råkade jag titta på systeminformationen – och upptäckte att det lediga utrymmet på hårddisken minskat från 274 GB till bara drygt 50. Och det som upptog flera hundra gigabyte var en filtyp som listades som ”övrigt”.

Jag är fortfarande osäker på exakt vad som hände, men efter en stunds googlande på symtomen, verkade det ligga närmast tillhands att misstänka Filevault, Apples inbyggda funktion för att kryptera hårddiskinnehållet på datorn. (Jag har inte hittat just denna bug beskriven, men det finns många rapporter om andra problem med krypteringen.)

Filevault skapar tillfälliga skivavbildningar vid krypteringen, och tar alltså ledigt diskutrymme i anspråk för detta. Detta utrymme ska frigöras vid utläggning eller omstart, men i detta fall fungerade det tydligen inte – istället verkar programmet ha löpt amok och duplicerat innehållet på disken.

(Jag testade även med att avaktivera Filevault, utan resultat.)

daisy1

Detaljinformation om vad som finns på disken. Om man räknar samman de olika filerna, landar den totala storleken på lite drygt 220 GB. Ändå utnyttjas dubbelt så mycket av disken – det verkar alltså som innehållet ligger speglat nånstans.

En närmare titt på hårddisken med det utmärkta verktyget DaisyDisk (28 spänn på App Store), visade att innehållet inte tog upp mycket mer än 200 GB – men vilka filer som tog upp lika mycket utrymme till på disken, gick dessvärre inte att se.

Efter att förgäves ha sökt svar på problemet i Apples supportforum, fanns bara en utväg kvar: att formatera om hårddisken och installera om OS X. Något man brukade ägna sig åt flitigt på den gamla Windows-tiden – däremot trodde jag aldrig att det skulle behövas med ett Unixbaserat system.

Tyvärr verkar Apple tappat en hel del när det gäller sin mjukvaru-utveckling på senare år. De senaste OS X-versionerna, som förvisso släppts gratis, har varit fullproppade med buggar. I Yosemites fall är det nu dryga fyra månader sedan det släpptes, och ändå dyker sådana här problem upp. Dessutom med den senaste generationens hårdvara, där systemet borde varit testat på längen och tvären.

Detta är inte acceptabelt för ett företag vars image är överlägsen design och kvalitet.

diskutrymme2

Efter formatering och återställning av backup – det förlorade utrymmet är tillbaka!

daisy2

Och nu stämmer totalsiffran också!

Hur som helst, nu sitter jag i alla fall här och har fått tillbaka 200 GB utrymme. Jag kommer dock att vara ännu noggrannare med att ta regelbundna backuper – både lokalt och offsite ifall det händer igen. Dessutom lämnar jag FileVault avstängt, för säkerhets skull.

Tyvärr är det svårt – om än inte omöjligt – att backa tillbaka till den senaste riktigt stabila och driftsäkra versionen av Mac OS X, Mountain Lion. Sedan dess har det gått utför. Istället för att förbättra stabilitet och snabbhet, har Apples utvecklare mer och mer blivit som Microsoft när det var som sämst. De nya operativsystemen blir alltmer ”bloatade” med högar av funktioner med tveksam nytta, samtidigt som nya grafiska effekter gör dem mer och mer  minneshungriga (idag är 8 GB minimum för att stå ut med laddningstiderna i OS X).

Och där kunderna allt mer börjat betraktas som betatestare.

Just nu känns datorn pigg och beter sig precis som man förväntar sig av en av Apples toppmodeller. Frågan är bara hur länge det varar.

Intressant?

Fler om , , ,

Yosemite, uppdateringen från helvetet

yosemite_transform_pack

För den som vill uppleva den härliga OSX-känslan på Windows.

Det har gått ungefär sex veckor sedan jag uppdaterade till Apples nya, snygga och supersnabba operativsystem, OS 10.10. Och sedan dess har stora delar av fritiden gått åt till att:

  1. Tvångsavsluta program som hängt sig eller ”badbollar”.
  2. Starta om datorn som blivit instabil av alla tvångsavslutade program.
  3. Starta om datorn från extern Mac OS-disk för att kunna reparera startskivan, som efter en massa omstarter på grund av tvångsavslutade program uppvisar en antal skrivfel.

Livet med Yosemite har alltså utvecklats till en mindre mardröm. Jag har två datorer, en Macbook Pro från mitten av 2010, den andra en liten 11-tums Macbook Air från samma tillverkningsår. Min Macbook Air har jag redan rullat tillbaka till Macericks – som tur var hade jag en färsk kopia på min Time Capsule sparad direkt före uppgraderingen – efter att den blivit i princip helt obrukbar. CPU-fläkten gick upp i full fart varje gång varje gång en webbsida använde Flashinnehåll (I princip alla tidningssidor gör detta) och efter ett par minuter överhettades datorn och startade om. Efter att ha fått ett par flashande hårddisksymboler som indikerade att Macbooken inte hittade nån fungerande bootsektor, nedgraderade jag snabbt och nu funkar burken fint igen.

Men med min Macbook Pro 15″ ligger jag betydligt mer pyrt till. Den såg nämligen ut att fungera som den skulle dagarna efter att jag installerat Yosemite, men sedan dess har problemen hopat sig och tilltagit i styrka. Uppdateringen till 10.10.1, som skulle lösa ett antal problem lyckades istället skapa ett antal nya. Här är ett par av de grejer som inte längre går att göra:

  • Google Chrome vägrar starta. Försök att radera och installera om applikationen misslyckades – nedladdningssidan för Google Chrome kraschar.
  • Adobe Flash får både Safari och Firefox att krascha. Försök att uppdatera Flash misslyckas – installeraren hänger sig. Jag är medveten om att Apple inte precis gillar Flash, men det här känns lite drastiskt.
  • Att använda trådlös nätverksanslutning får datorn att krascha och starta om utan förvarning lite då och då.
  • Flera appar och hjälpprogram hänger sig och måste tvångsavslutas via aktivitetshanteraren, till exempel Spotify.
  • Drivrutiner saknas för datorns grafikkort (just denna modell har dubbla kort), och varningsrutor dyker upp varje gång man startar Photoshop. Om det inte hänger sig direkt vill säga.

Summa summarum är att jag gått från att ha ganska stabil gammal arbetshäst till en bärbar dator som i princip blivit obrukbar, trots att det snart har gått två månader sedan operativsystemet släpptes och många av de allvarligaste buggarna borde vara lösta. Så nu väntar ett digert jobb med att blåsa hårddisken och installera en färsk variant av Mavericks – för att sedan flytta över det 250 GB stora  – mycket bilder och musik – från en extern backup. Och alla program måste installeras från grunden, lösenord ska letas upp eller beställas hem på nytt. Helgen är alltså fullbokad.

Och allt detta för att Apple gått och förvandlats till ett nytt Microsoft – många av oss hoppade av PC-världen i samband med Windows Vista – som bara verkar testa sina program på den senast släppta hårdvaran. Vi som har pigga och fullt fungerande datorer med några år på nacken ska istället piskas till att köpa nytt.

Slutsats: Gratis är inte alltid gott, och personligen hade jag hellre betalat ett par hundralappar för att att få ett operativsystem som genomgått lite mer grundläggande kvalitetstester än Yosemite.

Fotnot: För den som vill uppleva OSX Yosemite på sin PC, finns det nu ett ”Transformation pack” att köpa. Oklart om även känslan av ständiga krascher och hängda program följer med dock.

Intressant?

Fler om , , ,

Kompletta guiden för att använda din Iphone som det är tänkt – för att kopiera musik från CD-skivor

Fredagen den 13 juni kom Högsta förvaltningsdomstolens utslag i den långdragna frågan om din dator eller surfplatta egentligen bara var en förklädd tv-mottagare – något som det statligt drivna fakturaskojarbolaget Radiotjänst fram tills dess med emfas hävdat och som under senaste året dragit 100 miljoner friska kulor till indrivarna i Kiruna.

Nur är det dock slut med det: Radiotjänst tvingas betala tillbaka och vi kan återgå till att använda våra surfplattor och smarttelefoner till det som de egentligen är byggda för: Att privatkopiera musik.

För samma dag som domen mot Radiotjänst föll, kom Södertörns tingsrätt i ett annat domslut fram till att en Iphone bara är ett förklätt USB-minne, och särskilt ägnad åt att kopiera upphovsrättsskyddad musik. Så nu kan det privata indrivningsorganet Copyswede gå vidare och kräva in 73 miljoner plus ränta från Telia som sålt telefonerna.

Nu kanske vän av ordning invänder att ingen längre kopierar musik på det sättet som man gjorde förr. Alltså köpte en LP- eller CD-skiva, satte in ett kassettband i den gigantiska hifi-anläggningen och spelade in skivan på band – som man sedan hade i bilstereon eller (hemska tanke) gav till en släkting eller kompis och därmed hotade hela musikens framtid. Idag, när nära 100 procent av musiken är digital, är det vid en första anblick ganska svårt att förstå hur man faktiskt ska bära sig åt för att kunna kopiera sin köpta musik till Iphone. Det är nämligen inte det lättaste.

Men, som Copyswede och juristerna hävdar, ”att det är komplicerat är inget skäl för att slippa undan avgift”, så låt oss se hur vi kan gå till väga för att verkligen kopiera musik till Iphone. Tipsen nedan utgår från att man använder en Mac, men det finns en uppsjö av program även till PC eller Unix/Linux – googla!

record_anything03,jpg

Wiretap spelar in allt som låter på din dator.

Fall #1, streamad musik: En allt större del av musiken som vi köper är numera strömmad och mångfaldigas alltså inte på våra telefoner, datorer eller surfplattor över huvud taget – eller privatkopieras som det heter. Och i licensen med skivbolagen som tjänster som Spotify och Wimp har, betalas redan avgifter till upphovsrättsorganisationerna beroende på hur många som lyssnar på/strömmar en låt. Den som alltså vill ”kopiera” en låt från Spotify, måste installera någon typ av inspelningsprogram på sin dator (Wiretap är ett bra tips för den som vill göra detta på sin Mac).

Med Wiretap igång är det bara att klicka på inspelningsknappen när du vill privatkopiera din låt. När inspelningen är klar, ta upp musikfilen i ett ljudredigeringsprogram. Audacity är här ett utmärkt gratisval, men även Apples eget Imovie funkar fint, om man bara behöver klippa ut början och start på låten och exportera den till Itunes.

Nästa steg är att tagga musikstycket med låtdata, som berättar för Itunes (och din Iphome) vad det egentligen är som privatkopierats; vem som sjunger, vilket år låten är utgiven, vilken skiva den ligger på – och ett albumomslag är ju alltid snyggt att ha. Sådant söker man upp exempelvis via databaser som Allmusic.com. (Tidigare var Gracenote bäst, men de snåljåparna verkar ha stängt gratissökmotorn.)

Hur som helst, när låtfilen är färdig släpper man bara den i Itunesbiblioteket – där den sedan kan synkas över till Iphone och det alltså uppstår en fysisk kopia av ljudfilen.

Tada – nu har du privatkopierat!

filhanteringFall #2, digitalt inköpt musik: Här blir det inte alls lika svårt, eftersom du med stor sannolikhet köper låten du vill kopiera från Itunes Store. I licensen med Apple har du visserligen rätt att synka ditt musikbibliotek med upp till fem andra datorer samt ett otal Ios-enheter (Ipad, Iphone och Ipod Touch). Det innebär i praktiken att det det är helt överflödigt att privatkopiera ännu mer, men nu har det ju beslutats att Iphone främst ska användas för att kopiera musik, så då får vi helt enkelt anstränga oss lite extra för att göra extra kopior av Itunesbiblioteket.

vlcEnklaste sättet att duplicera ditt Itunesbibliotek (beroende på hur stort det är) gör du genom att skaffa en alternativ musikapp, t ex utmärkta VLC som klarar samtliga format. Med VLC installerat kan du synkronisera låtar direkt till filsystemet på din Ios-enhet (något man annars vanligtvis inte kommer åt). Hitta alltså låten du har köpt i Itunes och dra den till skrivbordet. Öppna sedan VLC:s filhanterare i Itunes, och ladda upp filen där. Synka din Ios-pryl och det är klart!

Grattis, du har privatkopierat igen!

Fall #3, musik från inköpta CD- och LP-skivor samt kassettband. Visserligen utgör dessa lagringsmedier numera en ganska liten (för att inte säga helt försumbar) del av privatkopierad musik. Själv har jag sedan några år tillbaka inte ens någon CD-spelare på min dator, vilket innebär att jag antingen måste köpa en extern CD/DVD-enhet för att kunna privatkopiera min inköpta CD – eller använda en dator som fortfarande har optisk enhet. En av ungarnas gamla PC är som tur utrustad med en sådan, så CD-skivan åker raskt in där, rippas med Windows Media Player (en väldigt långsam process på Windows Vista…) och skickas sedan till en mapp på min Mac som jag delat ut i nätverket.

Fördelen med CD-rippning är att nästan alla spår numera slås upp automatiskt mot databaser som Gracenote (se ovan), så det mödosamma jobbet med att tagga låtarna manuellt slipper man här. Bara släpp låtarna i Itunes, och kör dessutom en extra uppsättning till VLC, så har du privatkopierat duktigt!

usbkassett

Låt inte dina kassettband hindra dig från att privatkopiera!

När det gäller vinylskivor, vars försäljning faktiskt ökar (!) är det betydligt svårare. Här är det bara att skaffa sig en USB-ansluten skivsnurra – till exempel denna från Kjell & Co för 699 spänn – och digitalisera innehållet. I princip samma mjukvara och metod som i Fall #1 ovan kan användas. Om du har musik på kassettband som du vill mångfaldiga till din Iphone, är den enda chansen ett USB-anslutet kassettdäck (699 spänn till).

Det där var väl enkelt? Nu har du alla verktyg och den kunskap som krävs för att äntligen använda din Iphone så som den var tänkt från början, enligt Copyswede. För kom ihåg – det är egentligen ingen telefon du håller i handen, bara ett modernt sätt att lagra och dela med dig av dina CD-skivor.

Lycka till med privatkopieringen.

Fotnot: Observera skillnaden på piratkopiering och privatkopiering. Den förra är olaglig, medan den senare är helt ok – att framställa kopior för eget bruk på egna enheter inom den närmsta kretsen är tillåtet, och det som själva avgiften ska täcka upp för.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Det är bara en tidsfråga innan ditt kylskåp hackar ditt bankkonto

samsung-t9000-635

Samsungs nya ”smarta” frys är utrustad med ett Androidbaserat operativsystem och kan twittra. Varför?

”The internet of things” är ett begrepp som är på modet just nu. I benämningen ligger att det inte bara är datorer, telefoner och surfplattor som ska kunna kommunicera med varandra via nätet, utan i princip allt i vår vardag. Från badrumsvågen till spisen, smart-tvn, stereon, radion, frysboxen och – bilen. Alla ska de ha sin egen identitet på nätet, med unik ip-adress (ipv6 får man anta med tanke på antalet prylar) och möjlighet att kommunicera med sina ägare eller varandra. Vem vet, inom ett par år kanske bilen själv meddelar polisen när den blir stulen, slår på webbkameran, plåtar tjuven och rapporterar in sin position. Och din ljudanläggning skvallrar redan för Apple, Google och Spotify vad du egentligen lyssnar på.

Även om det finns många fördelar med att prylarna blir ”smartare” och uppkopplade, är det här kanske inte en framtid som vi ska fram emot med odelad entusiasm. En invändning är förstås frågan om integritet – hur många av våra prylar kommer att kunna användas för att kartlägga våra liv, och vilka får ta del av dessa uppgifter?

Men dessa farhågor förbleknar vid sidan om de närmast gigantiska säkerhetshål som öppnar sig när miljontals nya enheter kopplas upp mot nätet och därmed blir mål för datorvirus, trojaner och allsköns fientlig kod, något som tekniksajten Ars Technica nyligen uppmärksammade i en op-ed. För när prylarna utrustas med egna operativsystem, blir de givetvis utsatta för hackningsförsök – något som vi nyligen såg exempel på, när ett kylskåp användes för att skicka spam i ett så kallat botnät. Och en säkerhetskonsult på Malta visade för drygt ett år sedan hur det var möjligt att hacka en Samsung Smart-tv och därmed komma åt data på dess anslutna USB-enheter.

Ars Technica:

It may be too late to resist this movement, with smart TVs already firmly entrenched in the mid-to-high end market, but resist it we should. That’s because the “Internet of things” stands a really good chance of turning into the “Internet of unmaintained, insecure, and dangerously hackable things.”

These devices will inevitably be abandoned by their manufacturers, and the result will be lots of “smart” functionality—fridges that know what we buy and when, TVs that know what shows we watch—all connected to the Internet 24/7, all completely insecure.

Problemet ligger i tillverkarnas bevisat slappa attityd för att uppdatera mjukvaran i sina apparater. Programvarutillverkare som Microsoft och Apple släpper kontinuerligt uppdateringar och täpper till säkerhetshål i sin mjukvara. Renodlade hårdvaruföretag som Samsung, LG och Sony är över huvud taget inte intresserade av sådant – de tjänar sina pengar på att kränga nya prylar till oss så ofta som möjligt, inte att förlänga livet på gammal teknik. När det gäller smarta telefoner, med produktlivscykel på minst tre år, erbjuder tillverkarna enbart i undantagsfall support, uppdateringar och säkerhetsfixar under mer än halva denna tid (Apple undantaget).

När det gäller bilar, frysboxar och tv-apparater kan dessas livslängd räknas i tiotals år eller mer. Ponera nu att den nya smarta frysen, som kommer utrustad med ett Androidbaserat operativsystem, får sin sista (av ett fåtal) programuppdatierngar efter 18 månader. Inget antivirussystem finns förstås installerat, vilket innebär att din köksutrustning nu ligger vidöppen för attacker via nyupptäckta säkerhetshål. Tänk nu frysen tio år framåt i tiden, med ett för länge sedan bortglömt och övergivet operativsystem – hur stor är chansen att den inte fungerar som fjärrstyrd zombie i ett spamnätverk?

Man kanske kan invända att kylskåpet knappast fungerar sämre bara för att det står där och skickar spam – men det finns betydligt mer riskabla teknikprylar att öppna upp mot nätet. Vad händer när någon lyckas skriva ett virus eller en trojan som kan ta över bilens datorbox eller manipulera fordonets säkerhetssystem, som antisladdsystem och ABS-bromsar?

Även om ”the internet of things” låter snärtigt, borde vi nog fundera på konsekvenserna innan vi öppnar dörrarna på vid gavel för något som kan utvecklas till en minivariant av Skynet.

Lite skräckslagen borde man nog vara.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvT in i fakturaskojarbranschen

För bara några månader såg det så hoppfullt ut. Alliansen var äntligen på väg att skrota en av de sista resterna av DDR-samhället; TV-licensen. Bara själva idén att ännu år 2012 behöva betala mer än 2.000 spänn om året för rätten att inneha en mottagare och kanske ta del av innehållet i ett par av kanalerna är absurd.

Tyvärr kroknade regeringen i licensfrågan – i likhet med alla andra frågor där status quo reiskeras – och istället har  SvT:s vd Eva Hamilton tagit över affärsutvecklingsansvaret. Uppenbarligen har hon inspirerats av The Dennies Pettersson School of Economics, eftersom det nya upplägg hon föreslår har mer gemensamt med fakturaskojarbranschen än med public service. Så här fungerar det:

  1. SvT gör – den i och för sig korrekta – analysen att allt färre tittar på tv i traditionella tv-apparater.
  2. Bolaget väljer därför att på eget bevåg lägga ut sina sändningar fritt på nätet, vilket innebär att alla med en dator eller surfplatta i teorin kan se på SvT:s program. Om det i realiteten är bara fem svenskar som väljer att roa sig med SvT:s nätsändingar, medan resten väljer att kolla YouTube eller katter med Hitlermustasch, har ingen betydelse i sammanhanget. Alla har ju möjligheten att se SvT.
  3. Genom att alla med dator, smartphone eller surfplatta nu teoretiskt kan se dessa sändningar – oavsett om de efterfrågat dem eller ej – kräver Hamilton att alla med någon typ av Internetuppkopplad enhet ska betala tv-licens.

SvT-chefens idé är inte bara djärv – den löser i ett slag stora delar av den intäktskris som den svenska mediebranschen går igenom. Aftonbladet, SvD, DN och Expressen kan också nås av alla svenskar med Internet – det är alltså bara att fakturera vartenda hushåll en summa varje år, istället för att harva vidare med Plusabonnemang och andra betaltjänster som på sin höjd drar in småpengar i sammanhanget. Varför har ingen tänkt på det förut?

Nu väntar vi bara på beskedet att Läderlasse får uppdraget att sköta tv-pejlingen.

Intressant?

Läs även HAX och Motpol

Andra bloggar om , , , ,

Ransomware slår ut försvaret

”Ransomware” kallas en typ av trojaner som tar över datorer, låser dem eller gör dem obrukbara på annat sätt. Enda lösningen för att få tillgång till sina filer är att betala in en lösensumma – därav namnet. Antalet datorägare som drabbas av ransomware har ökat med 43 procent det senaste kvartalet, enligt en färsk rapport från anti-virustillverkaren McAfee.

Men den utan jämförelse största tillverkaren av ransomware är inte något ljusskyggt nätverk av cyberkriminella från Asien, utan heter SAP (även kallat schreck, angst, panik) en tysk it-jätte som är mest känd för att sälja in affärssystem till stora myndigheter och företag. Dessa tvingas sedan avsätta betydande delar av sin omsättning för att få tillgång till sina datorsystem.

SAP ligger även till grund för försvarets nya IT-system PRIO, som helt på egen hand slagit ut betydande delar av Sveriges möjligheter att försvara sig. Nu krävs staten och därmed skattebetalarna på en halv miljard – annars stoppar systemet reparationer av flygplan och fordon.

Intressant?

 
Andra bloggar om , , ,

Skyll attackerna på snikna IT-bolag och usla program

Det är lätt att ironisera över världskrigsrubrikerna som ett gäng svenska tonåringar lyckats skapa de senaste dagarna. Inte för att den svenska infrastrukturen egentligen skulle vara hotad; möjligen kan överbelastningsattacker drabba en eller annan e-butik som och göra det jobbigt att betala räkningar på internetbanken – men de underliggande systemen, de som styr betalningar, el- och teleförbindelser, kommer 14-åringarna knappast åt med sina så DDos-attacker. Problemet är bara att ju större rubriker inomhusmännen får, desto fler vill vara med och leka.

Men vi ska samtidigt inte glömma själva orsaken till att attackerna kan ske – alltså tillgången till så kallade botnät, datorer som infekterats av olika typer av trojaner och därmed kan fjärrstyras i en DDos-attack – det vill säga när hundratals, tusentals eller ännu fler datorer samtidigt gör http-anrop mot ett förutbestämt mål.

Dessa ”zombier” består ofta av infekterade PC-datorer, men på senare tid har även Mac OSX drabbats (nyligen upptäcktes ett botnät med 600.000 infekterade Macar). Dessutom kommer Android starkt som måltavla för olika exploits – dvs skadlig kod som använder sig av säkerhetshål i applikationer.

Själv har jag gått runt i tron att de flesta som laddar ner fulkod till sina datorer sitter med gamla antika operativsystem som Windows XP, struntar i antivirusskydd och inte fattar att man ska klicka på länkar som kommer i mejlen.

De fem mest utsatta applikationerna när det gäller skadlig kod. Observera att nära två tredjedelar av all skadlig kod riktas mot två program, Adobe Acrobat och Java.

Men så är det inte riktigt längre. Enligt antivirusföretaget Kasperskys Securelist riktas hela 67 procent, eller två tredjedelar av alla attacker mot bara två program – Adobe Acrobat och Java – som bägge har en lång och mindre glamorös historia av olika säkerhetshål. Nära 86 procent av ”infektionerna” spriddes via skadliga url:er, dvs webbsidor som riggats för att utnyttja säkerhetshålen i programmen och installera t ex trojaner på datorn. I vissa fall installeras den skadliga koden obemärkt utan att man ens får reda på det eller behöver godkänna installation av koden.

Vill man vara lite drastisk skulle man alltså kunna hävda att en stor del av problemen med zombiedatorer och distribuerade attacker på sikt borde försvinna om alla avinstallerade Acrobat och Java. Fast det går förstås inte –  få av dagens webbapplikationer och sajter skulle ens fungera utan Java.

Återstår då att försökta hålla sina program uppdaterade med de senaste säkerhetsfixarna. Och här är det förstås ofta privatpersoner med låg datorvana – som struntar i dialogrutorna som informerar om att det finns säkerhetsuppdateringar – som utgör ett stort problem. Men även företagens IT-avdelningar är ofta långsamma med att reagera på rapporter om säkerhetshål.

Jag kan bara reflektera över hur det är på mitt eget jobbet, där jag sitter på en stationär redigeringsdator med centraliserad användarhantering. Det innebär att jag själv inte har rättighet att installera vare sig nya program eller säkerhetsuppdateringar av befintliga applikationer. När det gäller nya OSX-uppdateringar, får jag inte ens reda på att de finns eftersom man måste autentisera sig som en admin bara för att kolla.

Var och varannan vecka kommer det i alla fall meddelanden om nya uppdateringar (påfallande ofta till just Acrobat Reader) men för att få dem installerade måste jag dels jaga fatt på helpdesk, dels måste jag lämna min dator under allt från ett par minuter upp till en halvtimme, och detta kanske samtidigt som man är tokstressad över att bli klar med sitt jobb. Därför klickar jag oftast bort den där rutan med uppdateringen, och tänker att jag ringer helpdesk nästa gång istället.

Och jag är nog långtifrån ensam om att tänka så, tyvärr.

Men det är naturligtvis att göra det lätt för sig att skylla på användarna, när det är designen av både program och distribution av säkerhetspatchar som är feltänkt från början. Istället för att användaren ska ansvara för att kontrollera och installera patchar, ska operativsystemet och programmet givetvis göra det automatiskt, precis som alla antivirusprogram numera själva kontrollerar om det finns nya virusdefinitioner.

Det stora mjukvarutillverkarna har på senare tid – ofta under galgen – tvingats anamma denna uppdateringsmodell. Tyvärr kanske alltför sent – det var inte alltför länge sedan som t ex Microsoft nobbade uppdateringar för Windows XP om man inte kunde bevisa att man ägde ett ”genuint” exemplar av operativsystemet. Och eftersom en stor del av användarna, framför allt i mindre bemedlade delar av världen, körde piratkopior av Windows blev de kvar med sina antika XP-versioner, vidöppna för skadlig kod.

Därför står det nu miljontals datorer världen över, som används för att sänka hemsidor för Riksbanken, polisen, tidningswebbar och banker.

Vi borde kanske rikta viss del av vår ilska mot de stora bolagen som gjort det hela möjligt – och dessutom tjänat pengar på sina undermåliga produkter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Time Capsule nummer två åker söderut

Apple gör erkänt snygga datorer, men nätverks-produkter som Airport och Time Capsule har alltid varit företagets sämsta gren.För snart ett och ett halvt år sedan, i april 2010, dog min backupdisk, en 500 GB Apple Time Capsule som jag köpt i mitten av 2008. Den blev nästan 18 månader gammal. Fabriksgarantin hade gått ut, men efter lite tjafs med Apple fick jag en ersättningsenhet. Jag var nämligen långt ifrån ensam; världen över dog Apples tidskapslar i drivor (de flesta gav upp andan runt 19-20-månadersstrecket), och Apple fick till slut krypa till korset och mer eller mindre motvilligt erkänna att designen av företagets ”server-grade” backupenhet var ett skämt. Kombinationen stor hårddisk, hög värmeutveckling, inbyggd transformator, litet chassi och obefintlig kylning har aldrig varit något lyckat recept för driftsäkra system. Trots det har Apple i allt väsentligt hållit kvar vid sin fallerade design (dock på senare tid med mindre värmealstrande hårddiskar).

Hur som helst, i helgen nästan exakt 19 månader efter att jag fått ersättningsenheten, gav även denna Time Capsule upp andan. Den lyser fortfarande grönt och fungerar som accesspunkt, men den inbyggda hårddisken står inte längre att finna. Inte heller går det att ansluta till den extra USB-disk som jag kopplat in. (Vis av skadan från förra Time Capsule-haveriet backar jag numera upp – backupdisken…) Det går inte heller att köra inställningsprogrammet, Air Port Utility, så sannolikt är hårddisk och/eller SATA-controllern rökt.

Oavsett vilket lär jag aldrig kunna reparera backupdisken, och som tur är är samtliga tre datorer som jag backat upp friska. Den äldsta av dessa är förresten en Macbook från 2007, som nu alltså har överlevt två backupdiskar. Borde det inte vara tvärtom?

Nu är då frågan vad jag ska skaffa för backuplösning istället för Time Capsule. Även om de nya modellerna håller bättre än de gamla, känns Apples backuplösning omständlig och tungrodd jämförd med andra backuplösningar på marknaden  – som t ex CrashPlan som jag kör både hemma och på jobbet och som kopierar mångdubbelt snabbare än Time Capsule. Jag har alltid retat mig på att det inte funnits några verktyg för att ställa in hur ofta TC-backuperna ska tas och att de är enormt stora. Även om jag inte ändrat något på min dator alls, har Time Machine gjort backuper på fler GB, timme efter timme, till skillnad från CrashPlan som går in ett par gånger om dagen, kollar om något ändrats och sedan bara kopierar de filer som ändrats.

Förmodligen blir det någon form av nätverksbaserad hårddisk nästa gång. En med bra kylning som går att ställa i en garderob utan att den brinner upp. Några bra förslag?

Intressant?

 Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: