Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Djur & natur (sida 1 av 2)

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

EU har bäddat för hästköttsskandalen

wontfindushere

Findus är bara ett av alla företag som fallit offer för den nya brottsligheten.

Under den nu veckolånga hästköttsskandalen, har få om ens några medier låtsats om den verkligt stora elefanten i rummet: EU. Som vanligt, frestas man skriva.

För den sorgliga sanningen är att Sverige, liksom unionens övriga länder, mer eller mindre frivilligt lämnat över det totala ansvaret för livsmedelssäkerhet och kontroll till EU. Som på vanligt byråkratiskt manér utfärdat ändlösa bestämmelser och lagar som reglerar allt från formen på gurkor till djurtransporter och ursprungsmärkning av kött. Dessvärre har EU helt missat att sätta någon att kontrollera att de många reglerna efterlevs, vilket i praktiken inneburit att livsmedelssektorn har blivit ett lukrativt område för den organiserade brottsligheten, som naturligtvis ser stora möjligheter med EU:s regler om fri rörlighet för varor och tjänster.

Brittiske journalisten Richard North, som bevakat EU-frågor under många år på EU Referendum och släppt flera böcker i ämnet, pekar på att EU med sina regleringar i princip öppnat dörren för kriminella ligor som tjänar uppemot 300 miljarder årligen på den nya och lukrativa form av brottslighet som går under samlingsnamnet ”food fraud”, och av FBI betecknats som ”århundradets brott”.

Problemet med matfusk är alltså inget isolerat fenomen, utan är redan utbrett. Och det kommer sannolikt att bli ännu större i takt med ökad efterfrågan på billig massproducerad mat. En studie från universitetet i Dublin fann att 82 procent av den fisk som såldes som torsk på den irländska marknaden egentligen var billigare sorters vitfisk. Brittisa livsmedelsverket, FSA, har rapporterat exempel på att otjänligt, infekterat kycklingkött blekts och skickats tillbaka in i procsesskedjan för vidare försäljning i butik. 2008 avslöjades en stor bedrägerihärva där massiva kvantiteter av kaninkött från Kina importerats till Bulgarien, med hjälp av förfalskade intyg från Argentina. Bara detta enskilda fall hade inbringat uppemot 150 miljoner om det inte avslöjats. Food fraud är alltså i många fall lika lönsamt som narkotikahandel, och därför kan vi tyvärr förvänta oss fler och allvarligare fall framöver.

Det handlar alltså inte bara om fusk, utan om en utbredd brottslighet som frodas i skydd av EU:s inre marknad.

För Sveriges del spelar det dock ingen roll om det hamnar hamster, häst eller råtta i lasagnen – vi har som enskilt EU-land mycket begränsade möjligheter att förbjuda import av kött eller färdigmat från något eller några enskilda EU-länder. Det bryter nämligen mot direktivet om fri rörlighet för varor och tjänster, en av EU:s grundläggande friheter.

I en vettig värld hade vem som helst insett att det är fullkomlig galenskap att skeppa levande eller slaktade djur hundratals mil kors och tvärs över kontinenten, både ur livsmedelssäkerhets-, djurskydds- och miljösynpunkt. Vid varje kontaktpunkt i denna komplicerade kedja uppstår möjlighet till ommärkning och fusk – och EU:s kontrollorgan har ingen som helst möjlighet att stoppa missbruket. Istället har de byggt upp ett administrativt monster, som gjort det svårare att följa lagen – samtidigt som porten öppnats på vid gavel för organiserad brottslighet att utnyttja avsaknaden av fysisk kontroll.

Och under samma tid som denna galna karusell tillåtits snurra allt snabbare, har de strängare regleringarna gjort det allt svårare för småbönder och uppfödare att driva lokala slakterier. Sådana där bonden till och med kan namnet på djuret som biffen kommer ifrån.

Så länge vi väljer att vara med i EU (medlemskapet är inskrivet i grundlagen, så vi sitter fast) får vi dock räkna med att det ser ut så här. Och vi ska förmodligen vara tacksamma om det bara är hästkött som vi får i oss med lasagnen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

När myndigheter blir miljöaktivister

Den kanske allra viktigaste frågan som aldrig ställdes i förra veckans #köttskattgate, alltså Jordbruksverkets utskällda rapport Hållbar köttkonsumtion, som eventuellt/kanske/möjligen (dementierna har haglat) föreslog en straffskatt på kött, är denna: Hur kan vi lita på våra myndigheter, när de allt mer börjar uppträda som miljöaktivister?

I Sverige har myndigheter och statliga verk av tradition en stor grad av självständighet, och folkvalda makthavare är enligt lag förbjudna att utöva så kallat politkerstyre.  Men vad händer när det omvända sker – alltså när myndigheten börjar driva sin egen agenda, som en slags stat i staten, utan möjlighet för politiker att ingripa?

Jordbruksverkets rapport är ett utmärkt exempel på publikation där såväl innehåll som slutsats har mera gemensamt med larmrapporter från Greenpeace än traditionella svenska utredningar. Ett närmast obefintligt problem (köttproduktion ger upphov till växthusgaser) angrips för att lösa ett hypotetiskt problem (Jorden riskerar bli varmare), och de valda lösningarna utmynnar i allt från förbud mot att hålla idisslare – dvs kor – till koldioxidskatter på kött. Någon analys av vilka resultat dessa förslag skulle ge upphov till finns inte, varför hela rapporten framstår som ännu en i raden av larmrapporter.

Vi kan ju titta lite närmare på hur författarna till rapporten motiverar förslaget på köttskatt:

”Det framförs nu från olika håll att köttkomsumtionen bör minska. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet motionerat om en minskning av köttkonsumtionen.”

Underlaget är alltså detta: två extrempartier i Riksdagen, som tillsammans samlar lite drygt 10 procent av väljarkåren, anser att vi borde sluta äta kött. Något evidensbaserat underlag till nödvändigheten av att införa en koldoixdskatt på köttkonsumtion, finns inte. Men författarna, under ledning av Helena Lööv, går ännu längre i sina visioner av ett köttfritt samhälle:

”Ett annat alternativ är att förbjuda produktion med stor klimatpåverkan. För att ta ett extremt exempel skulle, rent hypotetiskt, hållandet av idisslare kunna förbjudas”

Observera att vi här har en utredning från Jordbruksverket, som på fullt allvar diskuterar möjligheten att förbjuda betande kor. Jag förmodar att verkets generaldirektör antingen inte läst rapporten före publicering, eller helt missat att se att hans myndighet intagits av militanta veganer.

Men det här är långtifrån nytt. Flera andra myndigheter har i princip tagits över av gröna påtryckargrupper. Energimyndigheten har förvandlas till ett slags kamporgan för vindkraftslobbyn, och Naturvårdsverket har under decennier tävlat med WWF och Greenpeace om vem som kan skrämmas mest med framtida klimatkatastrofer.

Så då kommer vi till den springande punkten: hur ska vi som medborgare säkerställa att våra myndigheter gör sitt jobb? Svaret är att vi tyvärr inte kan det, eftersom dessa är självständiga gentemot de folkvalda. Det har resulterat i att den verkliga makten samlats hos myndigheterna, som med förslag och utspel i stor utsträckning styr politikerna istället för tvärt om. Och till skillnad från de senare, behöver myndighetschefer och -anställda inte stå till svars i allmänna val.

Det finns förvisso möjligheter till demokratisk insyn eftersom myndigheter och statliga verk styrs av offentlighetsprincipen. Problemet här är att ungefär samma slags aktivister som agerar på Jordbruksverket även har haft stora framgångar i våra medier, framför allt inom public servicebolag som SvT och Sveriges Radio. I en intervju nyligen berömde sig till exempel ordföranden för Sveriges miljöjournalister, Anders Nord, för att klimatförnekare hålls kort i Sverige. Det vill säga att endast Nords och hans kollegers uppfattning i klimatfrågan tillåts i rapporteringen. (Huruvida Anders Nord eller de övriga i hans klubb är journalister eller aktivister kan förvisso också diskuteras.)

De tenderar i alla fall oftast att berätta exakt samma historia som sina idéfränder, som huserar bland annat på Jordbruksverket.

Intressant?

Sveriges Radio, SvD 1, 2,  DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , ,

Renar på gränsen till nervsammanbrott

Rennäringens kris fortsätter. Vi har tidigare kunna läsa om hur renstammen hotas av sammanbrott – ett budskap som återkommer år efter år – på grund av för många rovdjur i allmänhet (dvs fler än noll) och då i synnerhet vargar; för många kungsörnar (dvs alla som lever), tågtrafik, gruvdrift, vindkraft, för mycket snö – och nu kommer alltså det slutliga dråpslaget för den samiska kulturen: Zlatans nya fritidshus i Jämtlandsfjällen.

Området där Zlatan tänker koppla av från storstadens stress ligger nämligen i ett område där det finns renar – liksom ungefär hälften av Sveriges yta – och dessa djur tål inte att bli störda. Definitionen av störning förklaras av Daniel Fjällberg, ordförande i Njaarke sameby:

”Generellt kan man säga att det är så med rennäring att alla yttre störningar som inte är normalt blir en störning. Det blir något nytt för renarna med något som inte varit där förut.”

Förutom stressen som renarna utsätts för av det faktum att det dyker upp ett nytt ansikte i skogen, störs de också av själva bygget – och den potentiella risken att det dyker upp turister som åker till fjälls för att se skymten av en fotbollskändis och därmed stressar de stackars djuren till nervsammanbrott.

Med tanke på att det är tamrenar det handlar om (inte vildrenen som utrotades redan på 1700-talet) kan man fundera på vad som gick fel i avelsarbetet när resultatet blev ett djur som bryter samman så fort det ser en människa spatsera förbi i skogen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Operation utrota alla rovdjur i Norrland

Hot mot rennäringen – måste bort. Foto: Wikipedia

Det är inte ofta man har orsak att berömma Världsnaturfonden, som i hög utsträckning ägnar sig åt meningslös symbolpolitik (Earth Hour), men för en gångs skull har WWF satt ljuset på en viktig fråga – den systematiska slakten av kungsörn, framför allt i de områden av Sverige där det bedrivs renskötsel. Örnar skjuts, snaras, förgiftas och deras bon plundras på ägg – bara för att rovfågeln utgör ett hot mot nyfödda renkalvar.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Talesmän för Svenska samernas riksförbund återkommer gång på gång med krav på att halva Sverige från Dalarna och norrut i princip borde rensas från rovdjur – annars hotas rennäringen av kollaps. Det ska helst inte heller finnas tågtrafik i renskötselområdet – för att inte tala om den olägenhet som snö innebär för de stackars djuren.

Och när regeringen av någon anledning inte hörsammar vädjanden av masslakt på den svenska rovdjursstammen, tar man till klassikern SGT – skjut, gräv, tig. Fast i fallet med kungsörnen bryr man sig inte ens om att gömma undan kadavren.

Att uttala sig kritiskt om den storskaliga industriella renskötseln, och de skador som den för med sig för vår gemensamma natur är dock att beträda minerad mark. Men någon gång måste regeringen på allvar ställa sig frågan om det verkligen är värt priset. Dels är det bara ett fåtal samer som tillåts ha renar (om man är född eller ingift i rätt familj avgör), dels är hela verksamheten en gigantisk förlustaffär.

Och framför allt, ligger det inte en slags bisarr ironi i att ett ursprungsfolk som förväntas leva i harmoni med naturen, gör sitt bästa för att driva fram en slags monokultur, där endast är renen anses ha överlevnadsvärde? Där rovdjur som björn, järv, lo, varg och kungsörn, som levt i fjällvärlden i tusentals år, enbart ses som hinder för lösamheten i den industriella renköttsproduktionen.

Ett sätt att komma till rätta med åtminstone delar av detta sjuka system vore att dra in alla statliga subventioner till renskötseln, vilket skulle innebära att verksamheten relativt snabbt anpassade sig till efterfrågan. Och varför betala ut rovdjursersättning? Idag utgår pengar enligt en schablonberäkning enbart om ett rovdjur siktats inom ett betesområde – och när ersättningnen väl har betalats ut åker ändå bössan fram.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vargar och människor ska inte mysa tillsammans

Bör ej matas.

Efter det tragiska vargöverfallet i Kolmården i helgen, kan man dra åtminstone två slutsatser.

Ett: Det är idotiskt att gulla med rovdjur i allmänhet, och kontraproduktivt att försöka utmåla vargen som ofarlig. Vargarna på Kolmården var ju bevisligen inte alls så kramiga och mysiga som djurparken försökt tuta i oss, och den  kvinnliga djurskötare som fick sätta livet till i djurparkens varghägn var långtifrån den första som blivit anfallen av de ”tama” vargarna som fötts upp med nappflaska. Flocken har tidigare bitit en 15-åring, en 21-åring, samt knaprat på en 30-årig kvinnas huvud. Noterbart är att samtliga påhoppade varit kvinnor, och man skulle kunna lockas att dra slutsatsen att vargflocken har en taskig attityd gentemot tjejer. Fast å andra sidan blev ju tv-kändisen Arne Weise också påhoppad och nedbrottad av vargar under ett besök i parken.

Vad dessa incidenter belyser är dock det idiotiska i att gulla med rovdjur,. Vargar är och förblir vilda djur, med instinkter som utvecklats under årtusenden. Under fel förutsättningar kan den vuxna flaskuppfödda vargen få för sig att utmana flockens ledare – i det här fallet en människa. Det enda som hjälper nu är att avliva Kolmårdens vargar, de är ”damaged goods” och kommer aldrig mer att fungera i parkmiljö. Inte för att de ska bestraffas, de är ju bara djur som följer instinkter, utan för risken att de inte kanske längre har kvar respekten för människor. (Och det råder ju knappast heller någon brist på vargar i våra djurparker.)

Två: Sverige behöver en livskraftig vargstam, men den ska frukta oss och hålla sig på behörigt avstånd från våra boplatser. Människor och varg är liksom inte gjorda för att ha mysiga hemmakvällar tillsammans. Det är så det har fungerat sedan tusentals år: vargar skyr och fruktar människor eftersom de lärt sig att de dör om de kommer för nära. Idag med den tilltagande Disneyfieringen av naturen – där Kolmården bär en stor del av skulden med sitt bisarra vargmys – är detta tyvärr inte längre någon självklarhet. Det är därför vi ser allt fler konflikter där vargar rör sig allt närmare bebyggda trakter, till exempel i Stockholmstrakten (Riala) och i Värmland, där de tidvis glufsar i sig husdjur och jakthundar. Av någon outgrundlig anledning går svensk rovdjurspolitik nämligen ut på att den svenska vargarna ska finnas långt nere i södra Sverige,  där de mer eller mindre tvingas att röra sig nära människan.

Där vargen hade haft de allra bästa förutsättningarna för att leva, är den dock inte välkommen. Alltså långt upp i de norrländska skogarna, där vargens naturliga utbredningsområde en gång fanns, och där vargpopulationen hade ett naturligt utbyte med artsfränder österifrån. Här finns massor med plats, nästan inga människor och gott om naturliga bytesdjur. Och problmet med inavel hade kunnat förhindras på naturlig väg. Dessutom finns det som bekant ett gigantiskt område  med nationalparker i Lappland, där vargen borde varit ett naturligt inslag i faunan, precis som förr i tiden, innan den utrotades i samband med att den storskaliga renskötseln drog igång i slutet av 1700-talet. (Då utrotades för övrigt även vildrenen som tidigare levde i fjälltrakterna.)

Tyvärr kommer detta aldrig att ske, eftersom våra folkvalda bestämt att Sverige norr om Dalälven ska vara närmast kliniskt fritt från varg och andra rovdjur. På detta gigantiska område bedriver nämligen ett hundratal samer renkötsel i industriell skala, och allt som hotar renen måste ovillkorligen elimineras. Det gäller för övrigt inte bara rovdjuren – även tågpendling hotar rennäringen, liksom för mycket snö.

Så vi kan lugnt räkna med fortsatt vargbråk här nere i söder i höst, när det drar ihop sig till vargjakten nästa år, om den nu blir av. Alternativt lär väl stammen decimeras på inofficiell väg, det vill säga enligt SGT-doktrinen (skjut, gräv, tig).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Och nu: Isbjörnsgate

Att isbjörnar hotas av smältande polaris har vi blivit upplysta om till leda vid det här laget. Bilder på små fluffiga isbjörnsungar har använts bland annat i WWF:s propaganda reklamkampanjer ända sedan 2004, för att få oss att bidra med pengar för att ”rädda” denna vackra men utrotningshotade djurart. Hotbilden baserades på hypotesen att isbjörnarna behövde stora isvidder för att föda upp sina ungar på – om isarna försvann skulle de tvingas simma långa sträckor för att få tag på mat – sälar – och alltså dö av utmattning.

Problemet är bara att hotbilden aldrig haft någon vidare verklighetsförankring. Hela uppståndelsen startade med en enda observation år 2004, då biologen och viltforskaren Charles Monnett såg fyra döda isbjörnar flyta omkring i vattnen utanför Alaskas nordkust. Observationen gjordes dagarna efter en kraftig storm hade dragit fram över området, och forskarna drog slutsatsen att ett minskat istäcke – som i sin tur sades vara följden av den globala uppvärmningen – gjorde isbjörnarna extra utsatta och alltså riskerade att drunkna när de tvingades längre och längre ut på öppet vatten för att söka föda. Ytterligare observationer av drunknade isbjörnar har – med ett undantag – lyst med sin frånvaro, trots att det borde legat isbjörnslik i drivor till exempel 2007, då isutbredningen i Arktis var dokumenterat rekordlåg.

Hur som helst, hypotesen låg till grund för en uppmärksammad forskningsrapport av Monnett m fl år 2006. Denna forskning inspirerade i sin tur Al Gore, som använde sig den hjärtslitande historien om de drunknade isbjörnarna i sin katastrofrulle En obekväm sanning (2006) – filmen som för övrigt gav Gore ett Nobelpris. Och när klimathysterin var på sin absoluta topp, 2008, beslöt amerikanska inrikesdepartementet att förklara isbjörnen som en utrotningshotad art. Hur mycket isbjörnen har bidragit med till WWF:s kampanjkassa vågar jag inte ens gissa.

LolBear.

Med bakgrund av detta, är det värt att notera att forskaren i fråga, Charles Monnett, just fått sparken av sin arbetsgivare, U.S. Bureau of Ocean Energy Management, Regulation and Enforcement. Orsaken, enligt Alaska Daily News, är misstankar om att Monnett ”brustit i vetenskaplig integritet” i den omtalade isbjörnsstudien:

The federal agency where he works told him he’s being investigated for “integrity issues,” but a watchdog group believes it has to do with the 2006 journal article about the bear.

Att isbjörnshysterin bara varit en del av det miljöindustriella komplexet kommer inte direkt som en nyhet för oss som följt frågan de senaste åren. Redan 2008 slog bloggen World Climate Report hål på de flesta av slutsatserna i Monnetts studie.

Men trots att det mesta verkar tala för att hysterin är obefogad och isbjörnarna verkar klara sig ganska bra  – trots minskande istäcke de senaste åren har stammen ökat femfaldigt, från runt 5.000 på 50-talet till drygt 25.000 idag – gör den vetenskapliga världen allt för att hålla hotet vid liv. Vid en konferens arrangerad av FN hösten 2009 i Köpenhamn, bjöds världens främsta experter på ursus maritimus in för att diskutera hotet mot isbörnarna. Alla utom den mest meriterade, Dr Mitchell Taylor med mer än 30 års isbjörnsstudier i bagaget. Mitchell portades för att han ”hade fel inställning i frågan om den globala uppvärmningen”.

Och så är det givetvis. Hysterin kring smältande isar och drunknande isbjörnar är alldeles för viktig för samhällsekonomin för att vi ska kunna tillåta oss se nyktert på frågan. En högst avsevärd del av EU:s och Sveriges skatteintäkter – energiskatter, utsläppsrätter, vindkraftssubventioner, mm – bygger ju trots allt på att vi tror på hotet.

Frågan man ställer sig är naturligtvis hur de där fyra isbjörnarna egentligen dog? Isbjörnar är nämligen extremt duktiga simmare, och det finns bara två ytterligare observation av drunknade isbjörnar i modern tid. Dessa två djur dog efter att forskare, som inventerat beståndet av isbjörnar i norra Kanada, skjutit dem med bedövningspilar. Isbjörnarna flydde ut på öppet vatten, där de förlorade medvetandet och drunknade.

Whoops.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Största hotet mot Antarktis: forskare och klimatturister

Hotas av klimatförändringar – och katter, råttor och möss...

På Antarkis är det som bekant svinkallt året om – förutom en kort kvalmig period under sommaren (dvs december-januari) då invånarna på den gigantiska kontinenten kan glädja sig åt temperaturer på bara runt 10 minusgrader.

Denna gigantiska frusna kontinent är ständigt aktuellt för forskare som tar sig till Antarktis för att hetsa upp sig över de eventuella effekterna för det lokala djurlivet — mest pingviner – om utifall att isen skulle smälta. Hittills tyder inget på att någon snabb avsmältning är nära förestående – men däremot visar det sig att ett nytt tidigare okänt hot mot den lokala faunan dykt upp – närmare bestämt de 4.000 forskarna som huserar där.

De leveranser av förnödenheter som dessa vetenskapsmän livnär sig på, har nämligen sällskap av stora mängder fripassagerare. Allt ifrån fröer, mögelsvampar, sniglar, kackerlackor, spindlar, till råttor och andra skadedjur.

Dr Kevin Hughes, forskare vid British Antarctic Survey, hittade vid en undersökning 12 olika insekter och 56 sorters svampar i livsmedlen som skickats till forskarna.

Och däggdjur så som råttor, möss och till och med katter ställer redan till med enorma problem på vissa avlägsna Antarktis-öar, där de går hårt åt fågellivet. Ännu har de inte fått fotfäste på själva fastlandet där kylan sätter stopp – men forskarna fruktar att de hittar metoder att överleva kylan, till exempel genom att flytta in i forskningsbaserna…

Men det är bara början. På senare år har klimatjournalistiken gjort att såväl Arktis som Antarktis sett en dramatisk ökning av antalet turister. Kalvande isberg och larmartiklar i pressen har blivit rena vinstlotten för Grönland – och turistströmmarna till Antarktis har ökat med 400 procent på 15 år.

Människor som reser till Jordens mest avlägsna hörn för att få uppleva hotade arter på nära håll. Och kanske utrotar dem genom sin blotta närvaro.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Därför är vargarna portade i halva Sverige

Vargarnas utbredning i världen. I Ryssland finns det friska stammar, men i norra Sverige är de portade.

Den svenska vargdebatten har hittills aldrig berört den riktigt stora frågan, som likt en gigantisk elefant står där mitt i rummet. Inte förrän idag, då Expressens ledare sticker fingret rakt i såret och skriver som det är: för att vi ska kunna få en livskraftig vargstam i Skandinavien krävs det att vi slutar porta vargarna från den norra halvan av Sverige. Idag är nämligen allt norr om Dalälven förbjuden mark för vargar, eftersom det betraktas som renbetesmark.

Och just denna fråga är stendöd politiskt, eftersom en diskussion av vilka fri- och rättigheter Sveriges ursprungsbefolkning ska ha i förhållande till andra svenska näringar automatiskt stämplas som rasistiskt och/eller hets mot (ursprungs)folkgrupp. Men i praktiken är det ju bara ännu en debatt om tamdjur vs rovdjur, precis som i Värmland.

Skillnaden är att det här rör sig om renar. Det finns uppemot 300.000 sådana (ungefär lika många som antalet älgar) som rör sig fritt över ett vidsträckt betesområde som omfattar de norra delarna av Norge, Sverige och Finland (medan vargarna kan räknas i tiotal och som bekant lever undanskuffade nere i Mellansverige). Totalt omfattar renbetesområdet 54 procent av Sveriges yta – och där ska det inte finnas några vargrevir, enligt miljöminister Andreas Carlgren (även om han givetvis inte är ensam om att ha fattat detta beslut).

Om man studerar kartan ovan som visar vargens utbredning i världen, speciellt i Ryssland och Europa, ser man tydligt vilka som är de naturliga jaktmarkerna för arten. Men i norra Skandinavien finns det som synes ett stort hål. I detta område, som omfattar hela Nordkalotten, är vargen utrotad sedan länge, och kontakten med de stora vargpopulationerna i Ryssland är bruten. Och eventuella nya individer som vågar sig på att invandra österifrån har minimala chanser att överleva om de inte snabbt och målmedvetet springer gatlopp från Haparanda till Säffle.

Nu fungerar ju vargar inte riktigt så, och inte heller föds de med inbyggd GPS som kan hjälpa dem att lokalisera artfränder hundratals mil bort. Så de kanske väljer att stanna kvar i Norrbotten, eller beger sig till västerut till Lappland. Käkar lite lokala älgar, och kanske en och annan ren. Och då går det som det går – länsstyrelsen ger tillstånd till skyddsjakt, alternativt hanteras problemet på lokal nivå enligt doktrinen SGT (skjut, gräv, tig).

Även i USA utrotades vargstammen på 1700- och 1800-talet, främst för att den konkurrerade om pälsjägarnas bytesdjur och var ett hot mot tamboskapen som nybyggarna tog med sig. Men i nationalparken Yellowstone, Wyoming, finns det sedan ett antal år återigen en växande vargstam, som uppgår till ett hundratal djur uppdelade på 14 flockar.

I Lappland borde det finnas gott om plats för varg.

I Sverige har vi ett nästan lika stort nationalparksområde som Yellowstone. Det ligger i Lappland och innefattar bland annat Sareks och Stora sjöfallets parker. Detta gigantiska område, stort som tre Gotland, hade varit perfekt att plantera in varg i; gott om tillgång på bytesdjur och långt ifrån tätbebyggda trakter. Och en stor, livskraftig vargstam långt uppe i Lapplands vildmark, hade förmodligen gjort det möjligt att bedriva jakt i betydligt större utsträckning än dagens 20 djur om året. För att inte tala om att det hade kunnat bli en boost för vargturismen.

Men så är det ju det där med renarna.

Missförstå mig rätt nu. Jag är en varm förespråkare för ursprungsfolks rättigheter, och givetvis måste Sveriges samer kunna bedriva renskötsel – en näring som de ägnat sig åt i hundratals år. Men idag är det få, om ens någon, av de mindre än de c:a 4.500 renägande samerna som faktiskt kan försörja sig på sin djurhållning. Mängden renkött som produceras räcker bara till ett par hekto per svensk och år, vilket gör rennäringen till en extremt utrymmeskrävande och kraftigt subventionerad hobby (även om pengarna som det kostar är ganska ovidkommande i sammanhanget).

I ljuset av detta: är det verkligen vettig rovdjurspolitik att porta vargen från mer än halva Sveriges yta? I det 21:a århundradet borde det faktiskt vara möjligt att både bedriva både renskötsel i stor skala och och bevara en livskraftig rovdjursstam.

Så länge politikerna inte vågar ta i denna riktigt svåra fråga, kommer det dock inte att hända. Och alla vargdebatter förfaller till en uppvisning i inövade repliker och till intet förpliktigande snömos.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

Forskarnas grymma pingvinmobbning

För några år sedan publicerades larmrapporter från forskare som studerat pingviner i Antarktis och upptäckt en ökad dödlighet och kraftigt försämrad fortplantningsförmåga hos arten i fråga. Forskarna drog slutsatsen att den globala uppvärmningen låg bakom det alarmerande resultatet.

Lycklig pingvin som lyckats fortplanta sig.

Nu visar en ny studie att det inte alls var klimatförändringarna som låg bakom pingvindöden, utan forskarna själva. Vid en granskning visade det istället att boven i dramat var den ringmärkning som tidigare forskningsexpeditioner gjort av pingvinerna. De metallband som spändes fast på vingarna gjorde att de stackars pingivnerna fick svårt att röra sig, något som i sin tur innebar att de märkta pingvinerna blev långsammare och därför fick svårade att fånga fisk än sina ”omärkta” kompisar. Många dog därför av undernäring.

Vad gäller den fallande fertiliteteten var även här märkningen orsak till den 39-procentiga minskningen i fortplantningsförmågan. När det var dags att para sig, hann de ringmärkta och långsamma pingvinhannarna helt enkelt för sent för att få sig ett ligg – alla honor var redan upptagna…

Så för att bevisa att klimatförändringarna hotar pingvinernas överlevnad, utrotar forskarna själva stora delar av populationen.

Whoops.

Vilket understryker, ännu en gång, att vilken grupp av idioter som helst kan kalla sig forskare och få sitt skräp publicerat i världens största vetenskapstidskrifter. I alla fall så länge det handlar om postmodern flumvetenskap som klimatet.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: