Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: ekonomi (sida 2 av 11)

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Därför storsatsar Sverige på handel med medeltiden

Egentligen hade jag ju tänkt att skriva ett betydligt längre blogginlägg om regeringens havererade Saudiavtal, eftersom det finns så många bottnar i den här affären som inte kommer fram i den svenska debatten.

Men vad jag reflekterar över när jag läser uttalandena från Stefan Löfven när han närmast desperat försöker krishantera och konstaterar att förutom de militära samarbetsavtalen som sägs upp, vill statsministern ha goda diplomatiska relationer och göra fler affärer med Saudiarabien.

Varför det? Med tanke på att det uppsagda avtalet dels inte innehöll några offensiva vapen (utan mest spanings- och övervakningsteknik, sådant som bland annat krisdrabbade svenska Ericsson sysslar med) dels att Saudiarabien inte befinner sig i krig, borde det inte vara särskilt mycket mer kontroversiellt att exportera dessa varor än låt oss säga svenska mejeriprodukter.

För om vi nu på allvar anser att Saudiarabien är det medeltida, förtryckande och brutala skäggvälde som utrikesministern säger – varför ska ens den civila handeln med denna skurkstat gynnas? Varför inte bojkotta allt, precis som vi gjorde med Sydafrika en gång i tiden? Apartheid kan ju sägas vara lika utbrett i det saudiska kungadömet som i 80-talets Sydafrika, med skillnaden att det är främst den kvinnliga delen av befolkningen som förvägras mänskliga fri- och rättigheter. Och alla asiatiska gästarbetare, förstås, som jobbar i landet under ofta slavliknande förhållanden.

Den saudiska säkerhetstjänsten klarar sig nog finfint utan våra spaningssystem när de förtrycker och torterar sitt eget folk. De kan säkert framgångsrikt använda sig av Ramlösa vid waterboarding om de skulle vilja det – eller varför inte bygga om Ikeas Kallax till en praktisk sträckbänk? Möjligheten finns även att sakta strypa oliktänkare med en rejäl näve av Malacos lakritssnören.

Skämt åsido, det handlar förstås i slutändan om pengar,  och vi ska vara medvetna om att Sveriges välstånd idag är byggt på export till ett stort antal gamla och nya diktaturer runt om i världen – Kina, Vietnam, Kuba, Östtyskland, för att bara välja ett par exempel. Vi har till och med sålt kronjuveler som Volvo personvagnar till en skurkstat som stryper informationsfriheten och regelbundet avrättar sina medborgare med nackskott, när de inte kör över sovande demonstranter med stridsvagnar.  Och bara för någon dag sedan presenterade näringsminister Mikael Damberg regeringens nya exportstrategi med en lista på 26 länder som han vill storsatsa på, däribland Thailand, Egypten, Förenade arabemiraten, Qatar. Och Saudiarabien…

Bakom de stora, svulstiga deklarationerna råder alltså samma gamla realpolitik. Oavsett vad man tycker moraliskt om att handla med diktaturer och skrukstater så är det ett sorgligt faktum att vi inte hade haft mycket till exportintäkter utan dem. Eller industrier heller för den delen.

Vi hade varit lite mera Grekland, helt enkelt.

Därmed inte sagt att det var fel av Margot Wallström att kalla medeltidsmännen i Riyadh för just det – medeltida. Men det gynnar inte direkt konsumtionen av svensk yoghurt i området mellan Röda havet och Persiska viken.

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringen och FI pumpar upp bostadsbubblan

Den svenska bostadsmarknaden befinner sig på kokpunkten. Folk budar som galningar på hus och lägenheter, och trots varningar pumpas bubblan upp mer och mer – pådriven av historiskt låga räntor och en total brist på politisk insikt om hur många års planekonomisk hyresreglering skapat till en närmast permanent bostadsbrist och skyhöga priser i den fritt handlade delen av marknaden. Unga  i storstadsområden som vill flytta hemifrån, får nöja sig med att hyra i andra, tredje eller fjärde hand, om de inte har turen att ha välbeställda föräldrar med ett par miljoner på fickan som kan köpa dem en biljett förbi den stelfrusna bostadskön. Jag själv, med två snart vuxna barn, börjar inse att ingen av dem kommer att flytta före 30 (om de inte tänker smart och skaffar partner med försthandskontkrakt).

Efterfrågan på bostäder är nu 30 procent större än utbudet, och var femte lägenhet säljs före visning. I februari låg slutpriserna för lägenheter på söder i snitt 17 procent över utrop, enligt Mitt i Stockholm. En liten 18-kvadratare i Finntorp, Nacka, gick i veckan för rekordpriset 1,5 miljoner – 84.000 kr per kvadratmeter.

Och ändå är det bara början. För nu, när Finansinspektionen gett besked om hur det kommande amorteringskravet – som är tänkt att införas från den 1 augusti – ska se ut, pumpas bubblan upp till enorma proportioner. För vad som händer är att det är just amorteringskravet – som bara ska gälla nya lån tagna efter den 1 augusti – kommit att fungerar som en blåslampa, tvärtemot intentionerna. På en redan överhettad marknad där utbudet är rekordlågt och behovet av bostad gigantiskt, har sträckan fram till augusti blivit ett veritablt sprinterlopp där det gäller att till varje pris säkra bostadsaffären innan amorteringskravet klubbas igenom. Ett amorteringskrav som många av dagens bostadsköpare – speciellt de som är nya på marknaden och inte har en miljon till kontantinsats – inte kommer att ha råd med.

Därför gäller det att köpa nu, och buda som det inte fanns någon morgondag.

Själv bor vi ganska bra i stor lägenhet, men hade gärna flyttat till hus med lite mer utrymme för tonåringarna, eftersom de nu måste bo kvar även som vuxna (eller till de hittar en rik partner med förstahandskontrakt). De senaste årens prisrally gör det dock omöjligt att hitta något objekt som vi ens är i närheten av att ha råd med – och då tjänar vi ändå bra. Och det är till stor del denna inlåsningseffekt – med exempelvis äldre par med låga inkomster och utflugna barn som sitter kvar i sina stora villor, eftersom det är för dyrt att flytta till mindre lägenhet – som gör att utbudet blir skralt. En brist som i sin tur driver på priskarusellen ytterligare.

Och nu eldas alltså priserna på  ännu mer, denna gång av regeringen och Finansinspektionen. För istället för att fungera dämpande på priserna, blir löftet om amorteringskrav som att hälla bensin på brasan. Bra gjort där.

Så där går det när politiskt välmenande beslut får diametralt motsatt effekter, eftersom ingen bemödat sig riktigt om att tänka först. Risken är nu att den megabubbla som blir resultatet växer sig så stor att den hotar att sänka ekonomin när den spricker. Och därmed kan regeringen tvingas backa – från amorteringskravet. För med nedgångar på 25 procent, som Finansinspektionen själv bedömt bli resultatet av  de nya reglerna, riskerar många av de som budar som dårar idag att sitta med bostäder som de kommer att göra brakförluster på. Om de tvingas att sälja.

Det här kan gå åt h-e i en handväska, som amerikanerna säger.

Fast enligt finansmarknadsministern fungerar Sveriges bostadsmarknad finfint. Inga problem, cirkulera!

Intressant?

Fler om , , ,

Digitalradion, zombien som vägrar att dö

dabradio

DAB-radion Tiny Audio M3.  699 kr hos Clas Ohlson.

Förra året utsåg den dåvarande borgerliga regeringen docenten Nina Wormbs till samordnare med uppgift att utreda när och hur Sverige kan gå över till radiosändingar i det digitala nätet – och samtidigt släcka de nuvarande FM-sändningarna. Nu är hennes utredning klar, och slutsatsen är att vi måste införa DAB.

Och bråttom är det. Redan 2022 – eller allra senast 2024 – ska FM-nätet stängas och tills dess måste därför miljontals svenskar köpa nya radioapparater ifall de vill fortsätta lyssna på traditionellt vis och inte via webb eller mobilnät, som allt fler gått över till i de fall de lyssnar på radio över huvud taget. Dessutom behöver ytterligare ett antal miljoner bilar anpassas för DAB-sändningar – ingen bil har stöd för digitala sändningar idag – vilket betyder ytterligare ett antal tusenlappar för konsumenterna, vid sidan av de 700 spänn som de billigaste DAB-radioapparaterna för hemmabruk kostar idag.

Lägg till detta kostnaden för själva det digitala nätet, som lågt räknat stannar på 600 miljoner, och det börjar bli hög tid att göra en cost-benefitanalys av hela DAB-projektet. Vad får vi egentligen för alla dessa pengar, som Sveriges radio och Teracom är så övertygade om att vi behöver för att sända radio i ettor och nollor?

Jo, för det första: Smarta tilläggstjänster. Som Lena Adelsohn Liljeroth förklarade det närmast lyriskt förra sommaren, när hon gav Nina Wormbs uppdraget:

“En digitalisering av radiomediet ger möjlighet för programföretagen att utvecka nya tjänster. Via en display på digitalradiomottagaren kan bland annat olika typer av programinformation visas.”

Ja, sådana tjänster efterfrågas givetvis tillräckligt mycket för att investera ett par tusen i ny utrustning. Dessutom har förespråkarna tidigare visionerat om mulitmediala tjänster, alltså både meddelanden, bild och film på radiodisplayen. Samtidigt som det blivit förbjudet i lag att sitta bakom ratten och pilla på sin mobiltelefon, säljs DAB-radion alltså in med löfte om att kunna sitta och kolla på gulliga kattklipp på bilradion.  Eller uppdatera sin Facebookstatus.

För det andra motiveras miljardrullningen på DAB med att FM-nätet är fullt. Det finns inte plats nog till alla som vill komma in och sända radio och bidra till mångfalden i etern. Förutom att detta argument smulades sönder totalt av två mediexperter i gårdagens SvD, verkar inte heller branschen skrika särskilt högljutt efter fler kanaler. I början av oktober i år, meddelade Myndigheten för radio och TV tillstånd för att sända digital kommersiell radio. Alla 25 ansökningar godkändes – eftersom det fanns betydligt mer ledigt kanalutrymme än sökande.

Med jämna mellanrum får vi dessutom veta att reklamradion är i kris, och hur en redan svajig annonsmarknad skulle kunna bära upp ytterligare 60 kanaler (jag förmodar att det inte är public service som ska dra igång dem) i det marksända nätet. Redan idag, med fem stora kommersiella aktörer på radiomarknaden, präglas branschen av kris och en allt hårdare konkurrens från nätbaserade musiktjänster som Spotify och Itunes. Antalet lyssnare sjunker, reklamintäkterna har rasat med nära 10 procent och flera stationer har stängts. Att i det läget varna för att nätet är ”fullt”, och att enda räddningen för radion är om konkurrensen om lyssnarna ökar än mer, ter sig minst sagt amatörmässigt även för en utredare som helt och hållet verkar bortse från den kommersiella verkligheten och kallt räknar med att skattebetalarna finansierar kalaset, oavsett kostnad.

Att reklamradiokanalerna till synes är med på tåget och stödjer övergången till DAB beror sannolikt på att de då ifrån de dyra sändingstillstånd som de betalar idag. 128 miljoner billigare skulle det bli för MTG Radio, SBS och de andra kommersiella aktörerna att sända digitalt istället för i FM-nätet – ett intäktsbortfall som ytterligare ska läggas till kostnaden för DAB-projektet och som alltså skattebetalarna förväntas slanta upp istället.

Fast å andra sidan levererar Nina Wormbs bara det som politikerna gett henne i uppdrag att komma fram till: Ett till synes kraftfullt argument för att DAB-satsningen måste ske nu, till varje pris. Annars hotas massor av jobb på den statliga teknikdinosaurien Teracom – mest känd för att ha ödslat miljarder av skattebetalarnas pengar på reklam för Boxerprofilen Robert – och sedan handlar det förstås om rättvisa. Sveriges television fick ju sitt digitala marknät, då är det ju inte mer än rätt att Sveriges radio också ska få sitt.

Som skattebetalare och konsumenter ska vi därför tvingas att investera tusentals kronor i nya mottagare och konvertering av våra bilradioapparater – allt för att införa en ny teknik som ingen behöver, ingen har efterfrågat och inte kommer att innebära någon märkbar förändring över huvud taget för dem som lyssnar.

Förutom att kanske folk slutar att lyssna på radio helt och hållet. Själv lyssnar jag aldrig på ”marksänd” radio där hemma, i de fall jag lyssnar på något program är det via nätet eller mobilen. Det finns ju faktiskt en överhängande risk för att den traditionella radiopubliken försvinner, ifall folk ställs mellan valet att betala dyrt för en ny radio eller nöjer sig med att strömma program på sin nya Iphone.

DAB-käbblet har nu hållit på i snart 20 år, och tiden har för länge sedan sprungit ifrån tekniken. Ändå, likt en zombie som vägrar dö, elchockas det malätna kadavret igång med jämna mellanrum. Det är hög tid att att begrava digitalradion nu, djupt under marken och gärna under ett par meter betong för säkerhets skull.

Intressant?

IDG 1, 2, 3, 4, SvD, Expressen

Fler om , , , ,

Nollräntan och försöken att piska en död häst

flogging_dead_horse

Ingves. Eller kanske Andersson?

Stefan Ingves och Riksbanken har så fallit till föga efter åratal av kritik mot sitt styvnackade motstånd mot att sänka räntan. Och nu valt att ta bort den helt och hållet – den nya styrräntan är alltså noll procent, en åtgärd som i många avseenden känns desperat.

Enligt gängse ekonomisk teori är ju  tanken att lagom mycket inflation – i Sveriges fall två procent – är bra för tillväxt och prisstabilitet, medan såväl högre som lägre inflationstal är av ondo.

Särskilt mycket av ondo är det om vi får deflation – det vill säga om varor och tjänster blir billigare istället för dyrare. Då, enligt keynesianerna, kommer människor att skjuta upp sin konsumtion – varför köpa en ny bil idag om den är billigare nästa år? Vi är inte riktigt där ännu, men i praktiken har Sverige snuddat vid deflation flera gånger under senare år.

Men är det verkligen ett problem?

Problemet med detta ränteresonemang är att en styrränta på någon procentenhet hit eller dit sannolikt inte har någon effekt på den reala ekonomin, annat än i teoretiska ekonomiska modeller (vi vet ju hur rättvisande sådana har har varit historiskt). Istället är det helt andra saker som avgör ifall företagen investerar i nya maskiner och anställer personal.

Och det är här vi har själva grundproblemet – i Sverige men framför allt inom EU där åratals krispolitik och åtstramningar gjort att arbetsplatser blivit ett allt mer sällsynt fenomen. Ovanpå effekten av den jobbdödande gemensamma valutan, läggs EU:s hårda miljö- och energilagar som genom massiva subventioner fått elpriset att skjuta i höjden. Därför är det numera allt mer olönsamt att driva industrier inom EU, och Sverige är tyvärr inget  undantag.

I dagarna meddelade den tyska kemijätten BASF, med 33.000 anställda i Ludwigshafen, att man drar ner på investeringarna i Tyskland och istället satsar på USA – där energipriset endast är en tredjedel av EU:s. För BASF utgör kostnaderna för el och gas uppemot 70 procent av rörelsens kostnader – och bilden är densamma för stålverk, massaindustri och andra energiintensiva industrier (som oftast även är de som sysselsätter flest.)

För BASF, liksom för andra industrier, är det egalt om det kostar nån procent mer eller mindre att låna pengar. Problemet är att det finns allt färre aktörer i den reala ekonomin som har intresse av att låna till investeringar.

Det blir som att försöka piska en död häst att springa ett varv till.

Det enda faktiska resultatet av att sänka en redan superlåg ränta till noll är att aktiemarknaden eldas på med ytterligare ett par procents uppgång – det finns ju inga sparalternativ längre – och att MP/Fi/V-sympatisörerna får lönelöfte på ytterligare några hundratusen till den nya bostadsrätten på  Söder.

Sedan är förstås hela sättet att beräkna fram inflation tveksamt. De tillfällen då vi tyngts av höga inflationssiffror har dessa ofta sammanfallit med ökade priser som följd av skattehöjningar. När staten drämde till med full moms på värme, vatten och andra fastighetsrelaterade tjänster i början av 90-talet, bidrog detta starkt till ökad inflation. Och när Riksbanken höjde räntorna kraftigt inför finanskrisen 2008 var detta en bidragande orsak till att konsumentprisindex steg. Ingen av dessa åtgärder torde på något sätt ha medverkat till att shoppinghumöret steg hos allmänheten, eller ens på avlägset håll vittnade om tillståndet i den reala ekonomin.

Det finns dessutom en mycket tydlig korrelation mellan energipris och ekonomisk aktivitet ( oavsett vad Miljöpartiet och andra förespråkare för sovjetinspirerad planhushållning säger). Lägre energipriser – högre aktivitet. Högt energipriser – sämre ekonomisk utveckling.

Idag rasar oljepriset som en sten, vilket innebär bland annat billigare drivmedel. Det är något som traditionellt brukat höra ihop med ökade ekonomisk aktivitet – men i Riksbankens analys signalerar det kris. Ändå har jag någonstans svårt att se att privatekonomin verkligen blir sämre av att folk får mer pengar över till att handla eller spara för – särskilt i ett läge då skattehöjningar och hårdare amorteringskrav står för dörren.

För att dra metaforen till sin yttersta gräns, är Stefan Ingves nu långtifrån ensam om att försöka piska liv i döda hästar. Den nya regeringen står i stallet bredvid med en hel hög av kadaver som frenetiskt chocksbehandlas med jobbskattehöjningar, pensionsskattehöjningar, nedlagd kärnkraft, nedlagd vattenkraft, nedlagda flygplatser och stelfrusna infrastrukturinvesteringar.

Man får väl önska lycka till.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6

Fler om , , , ,

Spartips: Flykten från Radiotjänst

svtplay_atv

Både Tv4 och Svt finns nu i Apples mediespelare.

I dessa tider av ständigt nya krav på höjda skatter, kan det vara värt att tipsa om ett sätt att faktiskt spara några tusenlappar om året. Jag talar alltså om den obligatoriska tv-avgiften, som måste betalas av alla som innehar en tv-mottagare – men som efter en dom nyligen undantar datorer och surfplattor från avgift, något som redan kostat Radiotjänst 53 miljoner i kostnader för återbetalning och administration.

Nyligen släppte SVT sin Play-app även på Apple TV, och i och med detta finns det faktiskt ingen bärande anledning längre för någon att betala tv-avgift. Eftersom Apple TV saknar tv-mottagare och i grunden är en liten dator för att streama rörlig bild via nätet, omfattas inte heller denna av tv-avgiften. Sedan tidigare finns också TV4 Play på plattformen, vilket innebär att större delen av det svenska tv-utbudet som är något att ha nu finns tillgängligt gratis – utan avgiftskrav.

Vad som komplicerar det hela lite är att det är din tv som är avgiftspliktig – oavsett om du drar ur sladden och bara använder den som monitor för din Apple TV (eller varför inte Chromecast om man vill komplettera med en utmärkt liten pryl utanför Apples universum).

Lösningen: Sälj din tv och köp en stor bildskärm utan inbyggd tv-mottagare och koppla in den med en hdmi-kabel till din streamingenhet. Vips så har du tillgång till SVT:s hela utbud, och kan med gott samvete ringa Radiotjänst och säga upp ditt abonnemang, som så många andra redan har gjort (närmare bestämt 45.000). Betona gärna att du köpt en Apple TV och en ny högupplöst bildskärm och nu tänker ta del av public service-utbudet utan att betala en krona, eftersom SVT själv valt att distribuera sina program på icke-avgiftsbelagda apparater. Bara för att verkligen gnida in budskapet och förstärka det PR-mässiga haveriet för det norrländska indrivningsföretaget.

prisjakt_tv

En snabb sökning på Prisjakt visar att det går att få tag på en 40-tums monitor – utan tv-mottagare – för under 5.000 kr, så tillsammans med en Apple TV poch en hdmi-kabel landar  investeringen under 6.000 kr. Lägg till detta att du lätt kan få 2.000-3.000 spänn på Blocket för din gamla tv, om den är hyfsat modern, och du har tjänat in tv-avgiften på bara lite drygt ett år. (Kom ihåg att lämna kvitto och ta kopia på det, ifall indrivarna i Kiruna kräver bevis för att avsluta ditt ”abonnemang”.)

Alternativet – att fortsätta betala tv-avgift – vore ju att public service började leverera nyheter och program som faktiskt tar tittarna på allvar, istället för att behandla oss som idioter.

Fast det lär ju knappast hända innan grisar flyger.

Intressant?

Fler om , , , ,

Centerns nygamla upptäckt: Billig energi ger nya företag

Annie Lööf och hennes energiminister Anna-Karin Hatt tycker att det är bra för Sverige att tjänsteföretag som Facebook kan åtnjuta lika låga elpriser som den svenska basindustrin (vad som nu finns kvar av den efter 20 års galopperande energiprishöjningar). Och även om jag ställer mig tveksam till rättvisan i att svenska skattebetalare subventionerar ett amerikanskt IT-företag med en värdering på 100-tals miljarder, tyder det ändå på ett slags uppvaknande: Att låga energipriser är viktigt för livskraftiga och växande företag.

Detta är på inget sätt en ny upptäckt – historiskt har den närmaste obegränsade tillgången på billig vattenkraftsel drivit framväxten av många stora industriföretag, framför allt i de norra delarna av Sverige. En global konkurrensfördel som gjorde att svenska arbetare kunde åtnjuta internationellt sett höga löner, eftersom energikostnaderna var försumbara.

Denna konkurrensfördel torpederades någon gång på 90-talet, då våra politiker fick för sig att elenergi skulle vara en lyxprodukt, som skulle konsumeras så sparsamt som möjligt eftersom detta var det enda sättet att rädda världen. Och även om Sverige hade i princip helt utsläppsfri elproduktion var det viktigt att gå före, ta på sig ledartröjan, sända signaler och allt vad det kallats. Resultatet har blivit energiskattehöjningar på nära 200 procent och otaliga miljarder bortkastade på helt onödig vindkraft (något vi bygger ut i någon slags solidaritet med EU, trots att vi inte behöver en enda vindsnurra) och en strid ström av industrijobb som omlokaliserats från Sverige till Asien.

Vi har alltså haft politiker vid rodret de senaste 20 åren som aktivt motat bort lönsam, billig och icke-subventionerad energi till förmån dyr, skattefinansierad energi som bara fungerar ibland.

Men som sagt, ett sent uppvaknande är bättre än inget alls. Nu blir det förstås vi vanliga elkunder som via skattsedeln tvingas finansiera Mark Zuckerbergs svällande serverfarmar, men grundanalysen är rätt och riktig: billig el är något som Sverige och Norden borde dra nytta av i den internationella konkurrensen. Får se om Lööf och Hatt är intelligenta nog att förstå att detta även kan appliceras på andra, mer personalintensiva tillverkningsföretag.

Och även om politikerna gjort sitt bästa för att slå undan benen för en stabil energiförsörjning, har Sverige hittills klarat sig relativt oskatt undan de värsta galenskaperna. Vi är ännu inte i en tysk eller engelsk katastrofsituation, där massiva felsatsningar på förnybart drivit upp elpriserna till rekordnivåer samtidigt som företagen drivits iväg.

Men det finns i alla fall ett parti i riksdagen, som gärna vill gå i Tysklands spår så snabbt det är möjligt. Som vill minska arbetstiden, avskaffa tillväxten, lägga ner jordbruket, skrota försvaret och stänga våra kärnkraftverk och därmed göra sig av med 35 procent av elproduktionen. Ett parti som Stefan Lövfen är full av förväntan över att regera med efter höstens val.

Vi borde vara väldigt, väldigt oroliga.

Intressant?

Fler om , , , ,

S & MP: Påtvingat giftermål och lite ekonomisk harakiri ovanpå det

Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Finanseliten tar också regeringsflyget

DN har uppmärksammat Fredrik Reinfeldts och Carl Bildts flygande cirkus med det så kallade statsflyget, som belastar försvaret – och i slutändan skattebetalarna – med kostnader i hundramiljonersklassen.

Och de bägge svenska Gulfstreamplanen används flitigt av både regering och kungahus. Så flitigt att man kan ställa sig frågan om statskassan inte tjänat på att boka in ministrarna i förstaklass på reguljärflyg istället för att anlita försvaret för att transportera höjdarna kors och tvärs i världen till olika representationsuppdrag.

Själv uppmärksammade jag för ett par år sedan hur den svenska politiska eliten använde statsflyget för att transportera ett antal regeringsföreträdare, som Carl Bildt och Jan Björklund, till och från Bilderbergkonferensen i Aten 2009. På vägen från Bromma hämtade statsflyget upp delar av den finska regeringen i Helsingfors för vidare transport till Aten. Och när det var dags för hemfärd tre dagar senare, fick Jan Björklund sällskap i kabinen på försvarets Gulfstream av ingen mindre än industrimagnaten Jacob Wallenberg, en av Bilderbergs ständiga medlemmar.

Så här skrev jag då, i äkta Infowars-inspirerat konspirationsteoretiserande:

Huruvida industrimagnaten betalade för denna resa har jag ännu inte lyckats ta reda på, men det ligger nära till hands att tro att staten betalade. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ju trots allt fått lift i Wallenbergs privatplan till Bilderbergmötet i Ottawa våren 2006, några månader före valet. En resa som gick loss på 1,1 miljoner – och som Investor försökte dra av i deklarationen (men som nobbades av skattemyndigheten).

För den journalist som vill gräva mer, finns det säkert mycket att hitta i passagerarlistorna från F7 i Skaraborg, den flygdivision som driver statsflyget. Vem som åkt och vart är allmän offentlig handling – visserligen görs en sekretessprövning före utlämning, men det ska mycket till för att uppgifter om redan genomförda resor ska betraktas som ett hot mot rikets säkerhet.

Vad gäller just Bilderbergkonferenserna brukar de inbjudna delegaterna – även våra politiker – hävda att deltagandet är av privat natur. Detta då Bilderberg i sin inbjudan strikt förbjuder de inbjudna att tala om konferensens innehåll med någon utomstående – inte ens riksdagen informeras. Med denna tolkning innebär det alltså att Bildt och Björklund utnyttjat regeringsflyget i privat syfte.

Intressant?

Fler bloggar om , , ,

Världsnaturfonden, rödlistningen och smygprivatiseringen av miljöpolitiken

Efter att Världsnaturfonden, WWF, gick och rödlistade nordhavsräkan, har debatten varit hård. Att försöka få västkustborna att avstå från något som närmast kan jämställas med Göteborgs nationalrätt är inget man gör ostraffat – inte ens en miljöorganisation som åtnjuter ett ofta högt anseende kommer undan Västkustbornas vrede och indignation.

Ändå är det få av debattörerna som berör den viktigaste frågan i detta räkkrig: När och hur kunde en stenrik, multinationell och privat miljöorganisation utan offentlig insyn plötsligt få status som svensk myndighet? För det är så det låter; ”Det är ju förbud mot att äta räkor nu”, har jag fått höra både hemma och av vänner, som jag vanligtvis ser som både kritiska och välinformerade i största allmänhet.

För vi har ju de facto ett antal existerande myndigheter, som Havs och Vattenmyndigheten, vars uppgift är att just bevara fiskebestånden i våra vatten, myndigheter betalade med våra egna skattepengar. Och i fallet med räkfisket finns det  enligt just dessa myndigheter ingen behov av ett förbud i dagsläget, vilket miljödebattören Stefan Edman skrev i GP förra veckan . Ändå ser man politiker och debattörer som skriver  debattartiklar glödande av indignation för vi inte lyssnar mer på en ickedemokratisk, toppstyrd miljöorganisation – som drar in fyra miljarder årligen och håller sig med en vd med högre lön än USA:s president – än på våra egna ansvariga experter. Ett exempel på denna aningslöshet ger Göteborgs miljöpartistiska kommunalråd Kia Andreasson uttryck för när hon kallar det ofattbart att politiker som Eskil Erlandsson inte följer Världsnaturfondens riktlinjer. Medan landshövdingen i Västra Götaland, Lars Bäckström, säger det som borde vara självklart för alla:

Staten har tecknat ett avtal under demokratiska former. Skall den abdikera för en organisation som Världsnaturfonden? Gör vi så överlåter vi den egentliga lagstiftningen till annat än demokratiskt valda organisationer. Då kommer allt fler beslut som berör oss att tas i stängda rum.

Hur kunde vi då komma hit? När blev miljöorganisationer som Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Greenpeace upphöjda till ett slags supermyndigheter, vars beslut inte kan ifrågasättas utan risk för att halka långt utanför åsiktskorridoren?

För även om WWF har de allra bästa avsikter med sin rödlistning av räkan, går det inte att bortse från att organisationen idag utgör själva basen i den växande industri som ibland kallas Big environment. WWF samarbetar oblygt med oljejättar som Shell för att rädda elefanter i Afrika (Royal Dutch Shell var för övrigt det bolag som betalade grundplåten när WWF bildades). Och Coca-Cola betalar sannolikt mångmiljonbelopp för att få använda Världsnaturfondens isbjörn på sina läskburkar. Nu senast har WWF även inlett ett samarbete med Ikea för att få människor att leva klimatvänligt. Stora företagssamarbeten som dessa utgör en allt större del av WWF:s intäkter.

En annan marknad där WWF varit extremt framgångsrikt är så kallad hållbarhetscertifiering. Organisationen sitter som spindeln i nätet i flertalet organ som delar ut stämplar med intyg om att en produkt är certifierat hållbar. Det finns idag allt ifrån certifierad soja, palmolja och virke (FSC) till turism, och alla företag som vill ha denna stämpel måste uppfylla ett antal miljö- och hållbarhetskrav (som att inte hugga ner djungel där det bor orangutanger). Dessutom får företagen betala en avgift för rätten att använda certifieringen.

Miljöcertifiering är en växande och lukrativ bransch – men exakt hur mycket WWF drar in på detta segment, eller på företagssamarbeten, är inget som vi vet, eftersom det är en privat organisation som själv väljer vad den vill offentliggöra i sina årsredovisningar.

fisheries-certifications

Diagram från NPR

När det gäller fiske ska det erkännas att WWF spelat en viktig roll i kampen för hållbara marina ekosystem. 1997 startade organisationen Marine Stewardship Council (MSC) tillsammans med livsmedelsjätten Unilever. För livsmedelsjätten innebar stämpeln certified sustainable att företaget kunde visa att det tog miljöansvar, och som lök på laxen (!) gick det dessutom att ta bättre betalt för fisken. Detta kan sägas ha blivit startskottet för dagens boomande certifieringsindustri.

Enligt den officiella historieskrivningen avvecklade WWF sitt engagemang i MSC redan i början av 2000-talet, men de båda organisationerna samarbetar fortfarande mycket nära varandra i fiskefrågor. Dessutom sitter en av WWF-topparna, Alfred Schumm, i styrelsen för MSC som idag är störst i världen på certifiering av fisk.

MSC fick sitt stora genomslag 2006 då organisationen fick i uppdrag av varuhusgiganten Walmart att hållbarhetsstämpla all fisk som såldes i kedjans varuhus. Detta innebar att MSV i ett slag sjudubblade sin certifiering, samtidigt som intäkterna sköt i höjden. Före 2006 var  inkomsterna från certifiering sju procent av MSC:s omsättning – idag utgör de mer än hälften. Och explosionen av MSC-märkta produkter på senare år har stöpt om organisationen helt. Idag har MSC över 100 anställda, varav 60 vid huvudkontoret i centrala London.

Samtidigt växer kritiken mot den allt mer kommersialiserade hållbarhetscertifieringen. I en forskarstudie från 2012 visade det sig att hela 31 procent av de bestånd som godkänts av MSC egentligen var överfiskade. Och amerikanska National Public Radio, NPR, sänder just i dagarna en intressant reportageserie – fritt tillgänglig på nätet – som handlar om MSC och hur certifiering i vissa fall delas ut på mycket bristfällig grund. Ett exempel som NPR tar upp är svärdfiskefångst utanför Kanadas kust, som görs med kilmeterlånga revar. Detta fiske har fått MSC:s certifiering, trots att det för varje fångad svärdfisk dör två utrotningshotade blåhajar…

Här börjar vi allstå närma oss den verkligt viktiga frågan i räkdebatten: Kan vi lita på dem som talar om för oss vad vi får äta? Och hur mycket styr pengarna när det gäller hållbarhetscertifiering? Detta är viktigt att förhålla sig till i en tid när de stora miljörörelserna, i kraft av allt större finansiella muskler och ett välbetalt PR-maskineri, tränger allt djupare in i den politiska beslutsprocessen och ”assimilerar” en slags myndighetsroll.

Det kan dessutom ses som ett demokratiproblem. Vi som medborgare har ingen som helst möjlighet att granska dessa slutna pseudomyndigheter utan insyn som miljöjättarna – ofta styrda från utlandet – utvecklats till. Och journalistkåren är inte till någon större hjälp – där betraktas WWF och Greenpeace mer som remissinstanser för regeringens politik än organisationer som borde utsättas för en kritisk granskning. Som syn för sägen delar Världsnaturfonden ut ett årligt pris till den journalist som varit extra duktig.

Det ser ut som en tanke att bara dagar efter WWF:s rödlistning av västkusträkorna, deklarerade MSC att organisationen planerade certifiering av just räkfisket i Kattegatt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: