And The Band Played On

Kategori: energi (Sida 2 av 12)

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Putins hemliga finansiering av miljörörelsen

green_caribbean

Klicka för större bild.

Jag har skrivit ett par gånger om misstankarna att Ryssland har sitt finger med i spelet när det gäller motståndet mot skiffergasutvinning – en kamp som drivs parallellt av ett antal miljöorganisationer på båda sidor av Atlanten.

Anklagelser om att Putin försöker stoppa europeisk gasutvinning genom ekonomiskt stöd till miljöaktivister har framförts av bland annat förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, men hittills har det inte funnits några handfasta bevis på att Putins pengar faktiskt funnits i bakgrunden. Miljögrupper i Rumänien har dykt upp från ingenstans och drivit bort amerikanska företag som prospekterat för gas, medan ryska Gazprom av någon anledning kunnat borra ifred. Det här är förstås endast anekdotisk bevisföring – några kopplingar mellan Ryssland och miljöorganisationerna har inte kunnat avslöjas, ingen money trail har kunnat spårats till Kreml.

Inte förrän nu.

Webbtidningen Washington Free Bacon har fått ta del av en rapport som på ett mycket ambitiöst vis kartlagt miljardbeloppen som slussats via en obskyr företagsgrupp på Bermudas via bulvaner för att till sist dyka upp hos amerikanska miljörörelser. En av dessa är The Sierra Club, en anrik amerikansk miljöorganisation som aktivt motsätter sig gasutvinning genom fracking. Kartläggningen visar att Sierra Club fått stora belopp i 200-miljonersklassen – nära hälften av rörelsens intäkter – från en bidragsgivare vid namn Sea Change Foundation i Kalifornien.

Pengarna till Sea Change kommer i sin tur från företaget Klein Ltd, med adress på Bermudas. Ett företag styrs av peroner med nära kontakter till Rosneft, ett statsägt ryskt oljebolag som kontrolleras direkt av Kreml och ett verktyg i Rysslands utrikespolitiska arsenal.

Rapportförfattarna skriver:

One of those executives, Nicholas Hoskins, is a director at a hedge fund management firm that has invested heavily in Russian oil and gas. He is also senior counsel at the Bermudan law firm Wakefield Quin and the vice president of a London-based investment firm whose president until recently chaired the board of the state-owned Russian oil company Rosneft.

In addition to those roles, Hoskins is a director at a company called Klein Ltd. No one knows where that firm’s money comes from. Its only publicly documented activities have been transfers of $23 million to U.S. environmentalist groups that push policies that would hamstring surging American oil and gas production, which has hurt Russia’s energy-reliant economy.

Klein Ltd har som sagt en ganska begränsad verksamhet, enligt rapporten:

The only publicly available documentation of any business conducted by Klein Ltd. were two Internal Revenue Service filings by the California-based Sea Change Foundation, which showed that Klein had contributed $23 million to the group in 2010 and 2011. Klein Ltd. was responsible for more than 40 percent of contributions to Sea Change during those years.

Att slussa pengar via bulvaner på detta sätt är knappast något nytt eller ens oväntat – och frågan är varför det inte skulle vara lika vanligt förekommande på denna sida av Atlanten? I så fall – vilka är mottagarna? Hur långt in i EU:s korridorer sträcker sig Putins finansiella muskler?

(Samma adress på Bermuda listar för övrigt ett holländskt telekombolag som front för rysk penningtvätt.)

Frågan om Putins energipolitiska maskirovka blir extra aktuell i dessa dagar, när EU bestämt sig för att kasta sig in i ytterligare ett megalomaniskt projekt – en europeisk energiunion. Tanken med denna är att knyta samman de olika nationella elmarknaderna i Europa till ett enda gemensamt produktions- och frihandelsområde, där alla medlemmar kan köpa el av varandra utan tekniska, skatte- eller finansiella hinder.

På papperet låter det förstås bra, men med bakgrund av hur EU misslyckats med sina gränsöverskridande projekt tidigare bör man som elkonsument känna sig inte så lite oroad inför framtiden. Detta särskilt som ett av huvudsyftena till energiunionen är att skapa oberoende från Ryssland. En ambition som samma EU-politiker under många år aktivt motarbetat genom sitt motstånd mot gasutvinning parad med en närmast fatalistisk tro på ”förnybar energi” som lösning på alla energiproblem. Sol-  och vindenergi har byggs ut kraftigt, energikällor som kräver alltmer av redundant reglerkraft. Denna reglerkraft är i dagens Europa lika med naturgas, eftersom ingen vill ha kolkraft och ny kärnkraft blir för dyr att bygga.

De fyra dagar av fem som varken sol eller vind levererar, måste alltså all energi produceras på annat sätt – och under överskådlig framtid finns det i princip bara en rimligt miljövänlig storskalig lösning för detta. En resurs som Vladimir Putin idag har ett de facto leveransmonopol på till stora delar av Europa.

Att bli självförsörjande på gas borde alltså vara högsta prioritet för en europeisk energiunion, men samtidigt motarbetas alla sådana planer frenetiskt. Inom EU verkar mäktiga lobbygrupper – bland annat de stora miljörörelser som finansieras av EU och våra skattepengar – för att stoppa skiffergasen. Vi ser exempel på denna typ av motstånd även från svenska debattörer.

Det är ett känt faktum att det inte går att uppnå energisäkerhet enbart med elproduktion som levererar 1-2 dagar i veckan – ändå är det just detta namnkunniga organisationer som Greenpeace och WWF propagerar för. Och det är i mångt och mycket dessa organisationer som har politikernas öra – och därmed formar politiken på energiområdet.

Även om dessa organisationer säger sig vara fullt transparenta med sina bidragsgivare, är förstås frågan var donatorernas pengar kommer ifrån?  Eller donatorernas finansiärer?

Det kan ju vara en obskyr stiftelse på någon karibisk ö.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Fotnot:  Energy Policy Alliance, som ligger bakom kartläggningen, kontrolleras av en omstridd lobbygrupp i Washington, vilket givetvis påverkar granskningens mål. Dock har ingen invänt mot de fakta som förs fram i rapporten.)

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Surprise! EU-direktiv bakom kravet på att lägga ner svensk vattenkraft

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk. Ett av dem som hotas av stängning.

Egentligen borde jag väl fattat det här redan för ett år sedan, när jag skrev om den så kallade vattenverksamhetsutredningen, som – om dess förslag blir verklighet – kommer att leda till nedläggning av hundratals mindre vattenkraftverk, många i Sydsverige och byggda för 100 år sen eller mer. Anledningen är att de inte möter dagens miljökrav och därmed ska tvingas söka tillstånd på nytt. En process som kan kosta miljoner och som många mindre kraftverksägare inte har möjlighet att betala. Följden blir att verken stängs, och bortfallet av el – i runda slängar tio procent av den svenska produktionen – som blir resultatet är extra bekymmersamt i ett läge där förnybar energi med stort behov av reglerkraft byggs ut. Och utan vattenkraft att reglera vindkraften med, är vi hänvisade till gaseldade turbiner, till stor glädje för Vladimir Putin och hans hejdukar.

När jag skrev om förslaget förra gången, utgick jag lite raljant från att vindlobbyn hade ett finger med i spelet. Och det kanske den har, men det verkliga upphovet till galenskaperna är som i nästan samtliga fall där vi har att göra med kostsamma och jobbdödande regleringar och direktiv – just det  – EU. Samma omättliga och ständigt expanderande byråkratimaskin i Bryssel som ligger bakom fler än två av tre svenska lagar i den svenska riksdagen.

Så även det bisarra förslaget att avveckla stora delar av vår verkligt viktiga naturtillgång – den rena svenska vattenkraften som försett oss med trygg energi i mer än 100 år. Orsaken till att den kommit i skottgluggen är, enligt Vattenverksamhetsutredningen, som lämnade sitt förslag i somras,  just att den är byggd för mer än hundra år sedan och därför behöver ”anpassas” till modern EU- miljölagstiftning.

Utredningens slutrapport har sågats av nära samtliga flesta remissinstanser förutom sportfiskarna, som ju helst av allt vill riva alla svenska kraftverksdammar för att fisken ska få simma fritt som på det gamla goda 1800-talet. (På den tiden var det dessutom gott om plats att ägna sig åt sportfiske, om man inte hade oturen att inte ligga ihjälfrusen i sin utkylda statarstuga utan el, eller vara upptagen med att dö av svält, malaria eller tuberkulos.)

Hur som helst visar sig även vattenkraftsutredningen  vara resultat av ett EU-direktiv – i detta fall The EU Water Framework Directive, som bland annat kräver att att alla fiskar bosatta i unionen ska åtnjuta full frihet att simma obehindrat upp och ner för samtliga floder, från källa till utlopp, senast 2027. Där det finns kraftverk och/eller fördämningar måste alltså fisktrappor byggas som gör det möjligt för firrarna att ta sig förbi.

Underlåtelse att följa dessa regler resulterar i dryga böter på som mest 100000 Euro (900000 kr) per dag, vilket innebär att det snabbt kan kosta en massa laxar (!) att ignorera firrarna.

I Tyskland, som liksom Sverige är väldigt noga med att göra precis som Bryssel säger, tvingades storstaden Hamburg nyligen att bygga en fisktrappa mellan Elbe och Alster, en konstruktion som stod klar för ett bara par veckor sedan. Ombyggnaden gick loss på 350 miljoner kr, trots att den i princip inte används av några fiskar. Eller rättare sagt – tre om dagen simmar via trappan, har mätningar visat. Vilket innebär att det rationellt sett blivit betydligt billigare att fånga in dem med håv, lägga dem i transporttankar och låta dem åka taxi mellan de bägge floderna.

Ekonomiska realiteter har dock aldrig påverkat EU-byråkratin, fisktrappor ska byggas oavsett om det finns  fisk eller inte, enligt EU-reglerna.

Det är sådana här direktiv som numera är överodnade svensk lagstiftning –  och även överordnade sunt förnuft. Ändå är detta vad vi har att tugga i oss, eftersom vi i god demokratisk anda beslutat att skriva in EU-medlemskapet i vår grundlag.

Så när en stor del av den svenska elproduktionen inom några år försvinner, naturen återställs till hur den såg ut för 200 år sedan, när vi kan se fram emot rullande blackouter och elransonering – ja då kan vi i alla fall glädja oss åt att en och annan fisk trots allt kommer att må finfint i sin lilla å.

Relaterat till vad jag skrev i förrgår om Putins nyttiga idioter, är det svårt att se att den ryske despoten inte skulle ha sin finger med i spelet här också.

Eller så är det bara vanlig inkomptens.

Intressant?

Fler om , , , , , ,

Allt fler tecken på att Putin finansierar kampen mot skiffergas

I somras  gick Natos dåvarande generaldirektör Anders Fogh Rasmussen ut och vädrade sina misstankar om att den ryska underrättelsetjänsten låg bakom de omfattande protesterna mot europeisk skiffergasutvinning, bland annat i Storbritannien. Några handfasta bevis på att Putin slussade miljoner till olika europeiska miljöorganisationer gav han däremot inte.

Men nu kommer dock fler tecken på att Ryssland faktiskt har ett finger med i spelet. För en dryg vecka sedan publicerade New York Times en intervju med Vlasa Mircia, borgmästare i den lilla rumänska staden Pungesti. Borgmästaren trodde att staden gjort ett riktigt klipp när amerikanska oljebolaget Chevron kom hit förra året och köpte rättigheterna för att provborra efter skiffergas.

Det dröjde dock inte länge förrän aktivister och frackingmotståndare anlände till stan, och de våldsamma sammanstötningarna som uppstod fick inte bara Chevron att tappa lusten för projektet – även borgmästaren själv jagades bokstavligen ut ur stan som ett resultat av sitt stöd för det amerikanska oljebolaget.

Sedan försvann aktivisterna lika snabbt som de kommit – något som fått rumänska myndigheter att spekulera i vem som finansierar´dessa välorganiserade och samordnade protester.

Och många tecken pekar österut, även om Putin naturligtvis är för slug för att lämna några spår efter sig. Även i Litauen, där Chevron borrade efter gas, jagades de bort av osedvanligt hårda protester.

Aktivister som New York Times talat med avvisar anklagelserna om rysk inblandning som rena fantasier, men det finns en ganska besvärande faktor i sammanhanget. Den ryska oljejätten Gazprom, som i princip fungerar som en del av den ryske presidentens utrikespolitiska vapenarsenal, är själv på jakt efter skiffergas i västra Rumänien. Via sitt serbiska dotterbolag, Nis, har bolaget inlett geologiska undersökningar för framtida olje- och gasutvinning.

Skillnaden är att protesterna här helt har lyst med sin frånvaro.

Som sagt, några konkreta bevis finns det inte – men det vore mer eller mindre tjänstefel av Putin och hans underättelseorgan att inte göra allt vad som står i deras makt för att stoppa Europa och de gamla Warszawapaktsländerna från att göra sig oberoende av rysk olja och gas.

Något vi ska ha i bakhuvudet nästa gång vi hör en så kallad expert hävda på allvar att Europa klarar sin energiförsörjning utan vare sig kärnkraft, kol eller gas.

Nyttiga idioter finns det som bekant gott om.

Intressant?

Fler om , , ,

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Planekonomiskt energihaveri har gjort kalkylen omöjlig för ny kärnkraft

Dagens så kallade uppgörelse mellan S och MP innebär av allt att döma slutet för minst två kärnkraftsreaktorer under den kommande mandatperidoden. För oavsett hur man tolkar överenskommelsen mellan Fridolin, Romson och Löfven så ser vi nu förmodligen början till slutet för svensk kärnkraft, exakt 60 år efter att den första R1-reaktorn kördes igång i berget under KTH i Stockholm. Även om Löfven tolkar det som att uppgörelsen bevarar status quo.

Orsaken är att kärnkraften redan med dagens elpriser är olönsam att driva. Värst är det för Oskarshamnsverket, som dras med miljardförluster, vilket SVT kunde berätta härom dagen. För ägarna vore sannolikt det vettigaste att sätta anläggningen i konkurs, vilket skulle innebära att drygt 800 anställda blev av med jobben. Och då ska man veta att Oskarshamn ändå är ett av de äldsta svenska verken, med de tunga investeringarna gjorda långt tillbaka i tiden. Att någon ens skulle drömma om att bygga nya reaktorer – även om tillstånd gavs – i ett läge då elpriset ligger på mindre än en tredjedel av vad ny kärnkraftsel kostar att producera, är inte realistiskt.

Detta innebär alltså att kärnkraftsfrågan – trots sin laddning (!) – i praktiken är en ickefråga i förhandlingarna mellan s och mp. De bägge partierna kan lugnt ta åt sig äran för att ha fått igenom sina respektive krav – ute i verkligheten kommer det sannolikt aldrig mer (eller i alla fall inte inom överskådlig framtid) att byggas någon ny kärnkraft i Sverige. Vad det handlar om just nu är inte om två reaktorer – eller fler – kommer att stängas, utan hur snart. Och med ett par extra finansiella pålagor på produktionen, något som MP aviserat, skyndas stegen mot konkurs på lite extra.

Vad som inte kommit fram i debatten är varför lönsamheten sviktar, inte bara för kärnkraftsindustrin. Orsaken är de låga elpriserna, som i sin tur är en följd av en krympande industrisektor och ihållande lågkonjunktur – både i Sverige och Europa – kombinerat med en gigantisk överproduktion av el, som framför allt beror på den kraftiga utbygganden av förnybar energi (i Sverige framför allt vindkraft). Överskottet på vindel driver ner spotpriset, och mycket av elöverskottet får helt enkelt skänkas bort.

Trenden ser exakt likadan ut i stora delar av Europa. I Tyskland – som ofta framställs som den goda förebilden – har botten gått ur elmarknaden helt och i princip alla investeringar i ny energiproduktion är olönsam. Undantaget är den del av energisektorn som åtnjuter gigantiska statliga subventioner. Och det är är just här problemet ligger.

I Tyskland har energiföretag försökt att  lägga ner ett antal äldre koleldade kraftverk, som inte klarar dagens utsläppskrav – men där det inte lönar sig att modernisera. Detta har dock tyska politiker satt stopp för, reservkraften behövs för att balansera produktionen från opålitliga sol- och vindkraften. Det har gått så långt att statliga subventioner betalas ut till gamla kolkraftverk för att att hålla dem igång.

Miljöskatter används alltså för att hålla igång den allra sämsta energiproduktionen, helt enkelt för att alternativet är stora blackouter.

Sverige har länge hållit emot denna tyska lösning, men nu är det alltså slut. Nu ska ännu högre avgifter och fler pålagor läggas på den redan blödande kärnkraftsbranschen, vilket kommer att garantera att minst två reaktorer läggs ner inom en snar framtid. ”Med råge”, som Åsa Romson uttryckte det. Istället kan vi se fram emot att betala ännu högre skatter och elcertifikatsavgifter för en ännu större andel förnybar energi.

Elpriserna är för låga för att någon ska vilja investera i ny konventionell kraftproduktion – samtidigt som skatter, subventioner och pålagor ändå gör elen dyrare än nånsin för de vanliga konsumenterna och driver bort företag och jobb. Avindustrialiseringen av Sverige kommer nu att accelerera, och de tillverkningsindustrier som finns kvar kommer förmodligen att söka sig till andra länder, med en nyktrare syn på det som kallas energipolitik.

Vad nedläggningen av kärnkraften också för med sig, är att annan energiproduktion måste byggas ut för att klara effektreserven – till exempel på iskalla vinterdagar då det är vindstilla och inga vindkraftverk är igång. Det kommer i så fall att handla om gasturbiner, som eldas med gas från Putins Ryssland.

Framtidens historiker kommer att titta tillbaka på det tidiga 2000-talet och fascineras av hur världsfrånvända politiker med utopiska drömmar – som 93 procent av väljarna dessutom inte röstade på – tilläts slå sönder en väl fungerande, stabil elmarknad och ersätta den med en planekonomisk mardröm. Till en kostnad för skattebetalarna på hundratals miljarder.

Och med den enda effekten att utsläppen ökar.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Annie Lööfs dubbelspel om kärnkraften

130211_Annie63

Annie Lööf. Foto: Wikipedia

Annie Lööfs smarta provokation av Stefan Löfven – det så kallade knuffbråket – vid torsdagens partiledardebatt i TV4 har skapat stora rubriker i alla medier. Lööfs mening var förstås att tvinga s-ledaren att en gång för alla ta ställning i frågan om han är för eller emot att tillåta nya reaktorer i Sverige, något som han tidigare i rollen som Metallordförande propagerat för.

Samtidigt kan Alliansen genom den ”historiska” överenskommelsen 2009, då Centern efter decennier av kärnkraftsmotsånd gick med på att ge tillstånd för att ersätta befintliga reaktorer med nya, berömma sig av att förespråka en gemensam och trovärdig energipolitik.

Men inget kan vara mera fel. Centern är fortfarande hårda motståndare till allt vad kärnkraft heter, och partiets yttersta mål är fortfarande att den svenska kärnkraften ska läggas ner. Centerntaktiken, som den formulerades av dåvarande partiledaren Maud Olofsson, var dock att nedläggningen ska ske på marknadsmässiga grunder – genom att göra det olönsamt för energibolagen att investera i nya svenska kärnkraftverk.

För någon annan anledning finns det sannolikt inte för att den statliga Energimyndigheten inrättades, som en följd av energiöverenskommelsen. Ett av den nya myndighetens huvuduppgifter blev att påskynda omställningen till ett så kallat hållbart energisystem,framför allt genom en massiv utbyggnad av vindkraften i Sverige. Ett uppdrag som gjort att vi idag har en historiskt hög överproduktion av el – som måste exporteras med förlust.

Nuvarande överproduktion på nära 20 GWh bidrar till att driva ner elpriset på spotmarknaderna, och med dagens elpriser finns det ingen affär i att bygga ny kärnkraft – med mindre än att staten garanterar intäkterna för ägarna  under decennier framöver. Det gjorde Storbritannien nyligen, när man gav grönt ljus till ett konsortium, lett av franska EDF Energy att bygga ny reaktor vid kärnkraftverket i Hinkley Point. Ett beslut som fått många att gå i taket – Camerons regering tvingades nämligen garantera EDF ett pris på runt 1 krona per kilowatt, dvs mer än tredubbelt mot marknadspriset för elen i Sverige idag.

Det är förmodligen någonstans där som kostnaden skulle hamna även i Sverige, och subventioner till ny kärnkraft kommer ingen politiker med en gnutta självbevarlsedrift någonsin att våga föreslå.

Dessutom kan givetvis kärnkraftsmotståndarna – både inom och utanför Alliansen – hänvisa till det stora elöverskottet som en anledning till att både säga nej till nya reaktorer och att stänga befintliga.

Centerns trojanska häst – Energimyndigheten – ser alltså ut att ha lyckats med sin uppgift: Att för all framtid göra det ekonomiskt oförsvarbart att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det största hindret för ny kärnkraft i Sverige är och förblir Centern, inte Stefan Löfven och socialdemokraterna. Något man ska ha i bakhuvudet nästa gång Annie Lööf kommer och viftar med en hög papper.

Intressant?

 

DN, DN, SvDTV4, GP, SVT

 

Fler om , , , ,

Hundratals svenska skattemiljoner till vindkraftsoligarkerna

Många vänsterpolitiker, framför allt Jonas Sjöstedt, går till val med löfte om att stoppa så kallade vinster i välfärden. Att hindra gnidna välfärdsoligarker och riskkapitalbolag från att profitera på vår gemensamma välfärd och föra ut till vinsterna till skatteparadis.

Och det kan man ju i mångt och mycket sympatisera med. Vad som är betydligt svårare att förstå är att samme Sjöstedt vill storsatsa på att bygga ut av bland annat vindkraften i Sverige – en bransch som domineras av stora utländska energijättar och riskkapitalister med kontor i Luxemburg. Bolag som genom sina konstruktioner plockar  hem skattefria intäkter från svenska elkonsumenter i storleken hundratals miljoner. Intäkter som garanteras via det svenska elcertifikatssystemet, som egentligen bara är en förklädd skatt som vi alla betalar via  elräkningen och utgår till alla som producerar vindel.

Energimyndigheten har publicerat en lista på samtliga anläggningar i Sverige som är berättigade till elcertifikat (något som tillfaller inte bara vindkraftsproducenter, även om dessa överväger). Av listan framgår också vem som är ägare till verken.

Om vi sorterar på de största anläggningarna, visar det sig tydligt att flera stora aktörer dominerar. En av de största vindparkerna, Havsnäs i jämtländska Strömsunds kommun, ägs via bolaget Havsnäs Vindkraft AB av riskkapitalbolaget Njord Wind SL med säte i Luxemburg. Vindkraftparken blev klar 2010, och bakom både konstruktion och drift stod bolaget Nordisk Vindkraft AB, helägt av brittiska riskkapitalbolaget HG Capital. (Sannolikt är Njord Wind också ägt av HG Capital – samma personer förekommer i bolagsledningarna.)

Vindkraftparken har hittills genererat hundratals miljoner i inkomster till de utländska ägarna – samtidigt som Strömsundsborna fick nöja sig med 400.000 kr i så kallad ”bygdepenning”. Vilket i praktiken är en muta för att folk ska hålla tyst när deras närmiljö skövlas av gigantiska vindsnurror.

havsnas_nyckeltal

Hög omsättning, men ingen vinst. Havsnäs vindkraft AB verkar inte vara någon lysnade affär…

En snabb titt i årsredovisningen för Havsnäs vind visar att det trots intäkter på hundratals miljoner – 180 milj omsattes under 2013 – redovisar minusresultat år efter år. En förklaring är tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretaget i Luxemburg. (Det som populärt brukar kallas för räntesnurror.) Genom att vinsten försvinner, finns inget att beskatta i bolaget. Resultatet blir att intäkterna slussas över till ägarbolaget i Luxemburg, där pengarna undgår svensk beskattning. Eller rättare sagt – bolaget får dessutom tillbaka ett antal miljoner i skatt eftersom de går med storförlust. Närmare bestämt 25 miljoner för 2012 och 2013.

havsnas_avskrivningar

Tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretag, trollar bort vinsten.

Nu är förstås Havsnäs Vind AB långtifrån ensamma om att slussa bolagsvinster utomlands, och det finns absolut inget olagligt i hanteringen. Många av de större vindkraftsparkerna ägs eller delägs av utländska intressen. Exakt hur mycket dessa drar in via certifikatssystemet är svårt att säga, eftersom detta dels styrs av dagspriset för elcertifikat, dels av hur mycket det blåser. Totalt finns det, enligt Energimyndighetens lista, idag cirka 12 GWh så kallat ”förväntad elcertifikatberättigad produktion” i systemet. Om hela denna tilldelning skulle falla ut, hade det med dagsaktuellt pris på elcertifikat (c:a 200 kr/MWh) inneburit en kostnad för svenska elkunder på 2,4 miljarder.

Detta är alltså utöver alla andra miljöskatter, nätavgifter och moms som gör elräkningen till en av de tyngsta hushållsavgifterna vid sidan av hyra och/eller bostadslån.

Här är några av de största ägarna av svensk vindkraft, samt hur mycket deras godkända certifikatsberättigade produktion är värd om de skulle producera för fullt:

  • Havsnäs vindpark (Njord Wind SL): 51 235 200 kr
  • Eon (Tyskland): 95 323 600 kr
  • Enercon (Tyskland): 24 000 000 kr
  • Hällåsen/Jädraås vindkraft AB (Scirocco Wind Holding AB, Malmö): 115 479 200 kr
  • Statkraft (Norge): 101 691 200,00 kr
  • Vattenfall: 166 126 400 kr

(Att notera är att även statliga Vattenfall har ett bolag med säte i Luxemburg, Vattenfall SAs, vad detta nu är tänkt att användas till.)

Hur som helst – trots denna till synes ohämmade miljonrullning med skattepengar, räcker pengarna inte på länga vägar för att hålla den allt mer ekonomiskt ansträngda vindkraftsbranschen under armarna. Därför bedrivs nu intensivt lobbyarbete, dels för att som det heter ”öka ambitionen i elcertifikatssystemet” (vilket i klartext innebär att politikerna bestämmer att elhandlarna ska tvingas köpa fler certifikat till ännu högre pris), dels att på olika sätt skruva upp det idag alldeles för låga elpriset, som inte ens är hälften av vad som krävs för att vindkraftsel ska bli lönsam – trots den garanterade intäkten via elcertifikaten.

I detta ligger sannolikt mycket av förklaringen till olika energilobbyisters brådska att stänga svenska kärnkraftverk och lägga ner stora delar av vår vattenkraft med hänvisning till att den skadar miljön. Bara med en riggad marknad där stora skattesubventioner paras med ett högt elpris – minst det dubbla mot idag, kan utbyggnaden av vindkraften bli lönsam.

Vi kan också notera att vindkraften egentligen inte behövs för vår elförsörjning. Den måste alltid backas upp av annan baskraft, vilket i Sverige utgörs av vattenkraften, och den ersätter inte några koldioxidproducerande kraftkällor och sänker alltså inga utsläpp. Dessutom har vi ett stort elöverskott,  större än den sammanlagda vindkraftsproduktionen, som vi vid sidan av alla andra kostnader får betala för att bli av med.

Dessutom är det värt att uppmärksamma att nästan samtliga dessa bolag, som håvar in hundratals miljoner, redovisar antalet anställda i ägarbolagen till – just det – 0 personer.

Vart än alla de nya sköna, gröna jobben är tänkta att komma ifrån, så inte är det i vindkraftsbranschen i alla fall.

Kanske kan vi få fler i sysselsättning genom att elda upp skogen istället?

Intressant?

DN 1, DN 2, DN 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Kungen och WWF kräver att vi ska satsa våra pensionspengar i skräpaktier

kung_carl_xvi_gustaf

Kung Carl XVI Gustaf, Sveriges statschef. Hans apanage påverkas inte av utvecklingen på börsen. Foto: Wikimedia Commons

Världens största och mäktigaste miljölobbyist, Världsnaturfonden, bildad av europeiska kungligheter, finansierad av oljejätten Shell och sydafrikanska tobaksmiljardärer, är en global jätte som omsätter flera miljarder och vars amerikanske ordförande tjänar mer än USA:s president.

I Sverige företräds WWF av bland andra Sveriges konung, Karl XVI Gustaf, vår statschef och tillika hedersordförande i Världsnaturfondens förtroenderåd. I denna position ställer han sig därmed bakom de långtgående krav som WWF ställer på hur förvaltningen av de svenska pensonsplaceringarna måste förändras i framtiden.

I rapporten Du äger. Placeringar för en levande planet?, som debatteras på ett seminarium i Almedalen i morgon den 3 juli, har WWF gått igenom vilka fonder som placerar sina pengar i den traditionella energisektorn – dvs kol, olja och gas. Fossila bränslen, som står för mer än 80 procent av världens energibehov, måste enligt WWF motarbetas finansiellt, genom de placeringar som enskilda stater förfogar över – däribland våra framtida pensioner – styrs bort från dessa sektorer och istället satsas på grön tillväxt. Därför kräver WWF att AP-fonderna, som förvaltar 4.000 miljarder, ”avinvesterar” från dessa bolag, som anses sätta käpps i hjulen för det globala klimatarbetet.

renixx_vs_stoxx

Utvecklingen för fossilaktier respektive gröna placeringar under en 12-årsperiod. Det är den gröna kurvan vi alltså ska satsa våra pensioner på.

Nu finns det ju som alltid ett smärre problem i sammanhanget – nämligen att gröna investeringar på börsen så här långt varit långt mindre lönsamma än placeringar i den traditionella energisektorn. Eller rättare sagt – samtliga satsningar på grön energi har varit rena förlustaffärer, något jag berört i tidigare inlägg:

Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Den danske miljöekonomen Björn Lomborg har varnat för detta upprepade gånger, och har dessutom i dagarna släppt en ny film via Bill Gates Foundation, där han går till attack mot dem som vill förvägra fattiga människor i tredje världen tillgång till billig och tillförlitlig energi –alltså  precis det vi tar för givet. Människor som i brist på el dör i tusental för att de tvingas elda inomhus med ved och dynga.

Det enda realistiska sättet att lyfta levnadsstandarden hos denna den fattigaste delen av befolkningen är att låta dem få tillgång till billig fossil energi – något som motarbetas aktivt av den uppburna eliten i bland annat WWF. Och ett effektivt sätt att stoppa utvecklingen är, enligt WWF, att vi sätter våra framtida pensioner på spel i organisationens privata korståg mot oljan.

Det finns ett uppenbart moraliskt dilemma här som någon faktiskt borde diskutera med Hans Majestät, kung Carl XIV Gustaf. Det är dock inget vi nånsin kommer att få uppleva i public service.

Intressant?

Fler om , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: