Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: europa (sida 1 av 4)

EU och myterna om det stora fredsprojektet

Ossuary_of_Douaumont

Den franska krigskyrkogården och ossuariet (benkyrkan) i Douaumont, där kvarlevorna av de franska soldater som dog i Verdun ligger begravda. De flesta av dem som dog finns dock fortfarande kvar i jorden på slagfältet. Foto: Paul Arps/Wikimedia Commons

I helgen publicerades ett stort reportage i Aftonbladet med undertecknad som upphovsman. Det är nämligen 100 år sedan i år som slaget vid Verdun förvandlade  stora delar av trakterna öster om Paris till ett öde månlandskap, samtidigt som hundratusentals unga fransmän och tyskar slets sönder i det förödande granatregnet. Bara under det inledande anfallet, den 21 februari, föll uppskattningsvis en miljon artillerigranater över ett litet område öster om franska småstaden Verdun. Nio byar förintades, och skadorna efter bombardemanget gör sig påminda ännu idag – stora delar av marken är förgiftad av miljontals granater, vissa av dem laddade med giftgas, som fortfarande finns i jorden.

(Artikeln finns ännu inte på nätet, men lär sannolikt läggas ut inom de kommande dagarna.)

verdun_faksimil

Aftonbladet söndag 10 juli.

Vad som är intressant med Verdun – förutom det faktum att det med sina 303 dagar var det längsta i mänsklighetens historia – är att denna masslakt på unga soldater med tiden kommet att bli den främsta symbolen för europeisk enighet. Dagens tyska och franska ledare – nu senast Angela Merkel och François Hollande – träffas i den stora benkyrkan (ossouariet) i Douaumont och håller handen för att manifestera freden mellan sina bägge nationer. Att Europas länder aldrig mer ska gå i krig mot varandra, och att det är EU som står som garant för att så aldrig mera sker.

Detta är dock en ganska modern tolkning av Verdun. Fram till för 25 år sedan handlade det europeiska projektet närmast uteslutande om ekonomiskt samarbete, och det var först i skiftet mellan 80- och 90-tal som EU bestämde sig för att utvidga unionen till att även bli en kulturell och politisk gemenskap. Enligt Klas-Göran Karlsson, historiker och författare till Urkatastrofen : första världskrigets plats i den moderna historien (Atlantis 2014), funderade EU-ledarna länge på exakt vad en sådan gemenskap skulle kunna byggas på. På en kontinent vars främsta kännetecken varit att alla varit i krig med alla i hundratals år och där olika minoriteter hatat varandra som pesten, var det inte alldeles enkelt att hitta något att enas kring. Enligt Klas-Göran Karlsson inriktades därför arbetet med att skapa en europeisk identitet på att samlas kring antikens Europa. Denna plan havererade dock, eftersom det var få européer som överhuvudtaget kände någon slags kulturgemenskap med de gamla grekerna.

Istället kom ledarna att enas om att det var just Det stora kriget (Första och andra världskriget var ju egentligen ett, det blev bara en lång vapenvila mellan de bägge) som skulle bilda plattform för den europeiska identiteten.

Och vad passade då bättre än Verdun – platsen där det storskaliga, industrialiserade kriget och massförstörelsevapnen för första gången släpptes loss med maximal styrka?

Man ska dock vara medveten om att EU som ”fredsprojekt” är en relativt ny tanke – ett projekt som drivits på just för att den euroepiska gemenskapen i allmänhetens ögon ska uppfattas som en garant för att nationer inte börjar kriga med varandra igen. När den europeiska kol- och stålunionen bildades 1953, var det ingen som motiverade denna med att det var för fredens skull. Det var en rent ekonomisk affär, för att gynna handeln mellan gemenskapens grundarländer – framför allt Frankrike och Tyskland. Att just ökad handel och integration mellan industrier i olika länder sedan i sig självt fick till effekt att krigsrisken minskade, var förstås en positiv bieffekt.

Däremot uppstod denna tanke faktiskt långt tidigare – redan när slaget i Verdun rasade som värst. Som Richard North, en av de främsta experterna på EU och dess historia, skriver i sin blogg så funderade den franske rustningsministern Loius Loucheur i liknande banor redan 1916. Efter att ha sett den förödande effekten av hur Tyskland hade ställt om sin energi- och industrisektor under åren fram till Verdun, konstaterade han att ingen modern nation längre skulle klara att föra krig utan att ta kontroll över de civila produktionsresurserna. Lösningen, menade Loucheur, var att ställa dessa industrier under någon slags internationell kontroll – så att ingen nationell ledare skulle tillåtas att förvandla dem till vapensmedjor.

Man kan alltså säga att fröet till det EU vi ser idag, föddes redan för 100 år sedan – under ett av de längsta och blodigaste slagen i mänsklighetens historia.

Och faktum är att historien gav Loucheur rätt. De stora vapenindustrierna idag är internationaliserade, och västvärldens (om än inte Rysslands) vapensystem bygger på en mycket hög grad av specialisering. Komponenter från de flesta av världens hörn krävs ofta för att exempelvis bygga ett modernt stridsflygplan eller robotsystem.  I dessa finns amerikansk hårdvara, svensk mjukvara, styrsystem från Saab och motorer från  brittiska Rolls Royce (ett multinationellt företag som är noterat på Londonbörsen). Ägandet är spritt över hela världen – alltså långt utanför EU:s gränser – och det är högst osannolikt (för att inte säga omöjligt) att något av dessa försvarsindustrier idag skulle medverka till att ställa ett enskild EU-land på krigsfot för att det skulle kunna gå till offensiv mot ett annat.

Tack vare globaliseringen och den världsomspännande handeln är en repris på Verdun i det närmaste en omöjlighet idag. Något vi alla ska vara tacksamma för.

Däremot är denna utveckling knappast något som Juncker och övriga EU-ledare kan ta åt sig äran för, annat än på marginalen.

Intressant?
Fler om , , , ,

Fear and Loathing i Bryssel

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan när EU-kritik sågs som ganska normalt. Att reagera med skepsis mot centralstyrningen, den svällande byråkratin, det svårt demokratiska underskottet och en ständigt större makthunger hos den byråkratiska, icke-valda klassen i Bryssel var ett slags folkligt hälsotecken och motståndet var utbrett från vänster till höger på den politiska skalan. (Som vanligt var det partiet som numera kallar sig ”liberalerna” som flitgast propagerade för att föra över allt mer av vårt självbestämmande till de slutna rummen i Bryssel, detta för att inte förlora inflytande.)

Idag, när Storbritannien gör sig redo för att folkomrösta om EU-medlemskapet låter det annorlunda. Omröstningen, som sker den 23 juni, har fått debattörerna – både i Storbritannien och här på hemmaplan – att slå något slags inofficiellt rekord i FUD (fear, uncertainty and doubt), eller skrämselpropaganda på vanlig svenska. Ett brittiskt utträde utmålas som allt från ett hot mot  freden i Europa till en kris för den svenska ekonomin ifall engelsmännen väljer att lämna EU-samarbetet. Skräckscenarier målas upp av en europeisk ekonomi som kommer att falla bottenlöst ifall britterna väljer att lämna EU – och varningar duggar tätt om djupfrysta handelsrelationer i spåren av den eventuella skilsmässan. Jag har försökt – men inte hittat – någon motvikt till denna massivt ensidiga rapportering i ledande svenska medier.

Men tyvärr är det värre än så. Debattörer har dessutom försökt – och i viss mån lyckats med – att kleta brunfärg på själva EU-motståndet. Sverigedemokraterna är ju förvisso emot EU, liksom franska Front National – och eftersom bägge dessa partier är kända för att springa Putins ärenden är det sannolikt även högerextremistiskt att vara mot EU.

Så lågt har alltså debatten sjunkit. Tur då att det finns insatta journalister som Richard North (EU Referendum) och Ambrose Evans-Pritchard i The Telegraph som förklarar vad det hela egentligen handlar om.

  • För det första finns det två länder i Europa – Norge och Schweiz – som valt att stå utanför EU-medlemskapet för att istället vara medlemmar i  EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Dessa två länder sticker ut som de två mest framgångsrika i Europa, med högst tillväxt och lägst arbetslöshet. Ändå bedriver de handel med hela världen och kan resa fritt i Europa ungefär som vi (enda skillnaden är att norrmännen går en annan väg i tullen). Samtidigt har de behållit en stor del av sin nationella självständighet, och betalar bråkdelen av vad vi gör i avgifter till EU. Varför skulle Storbritannien – eller Sverige för den delen – inte lyckas lika bra utanför EU-samarbetet? Den frågan har mig veterligt ingen journalist ställt ännu.
  • För det andra: Det är inte EU som sluter bi- eller multilaterala handelsavtal – fast byråkraterna vill förstås gärna påskina att så är fallet. Den internationella handeln, med tullar och handelsavgifter, styrs av internationella organisationer som WTO, där samtliga världens stora länder är medlemmar. Att  skrämmas med att Storbritannien skulle stängas ute från internationella handelsavtal ifall de ställde sig utanför EU är därför bara löjligt. Samma förhållande gäller för exempelvis fiskepolitiken, flygtrafiken och andra bi- och multilaterala avtal som bara i undantag styrs eller initieras från Bryssel. I detta avseende spelar det ingen roll om Storbritannien är med i EU eller inte.

Ett aktuellt exempel på hur EU-byråkraterna tar åt sig äran för andras framgångar är det välkomna avskaffandet av roamingavgifterna i Europa. Det är givetvis en god nyhet för alla som vill använda sin mobil på semestern utan att bli ruinerad, och därför är det knappast förvånande att detta kommunicerats som en stor framgång för EU. Vad som inte sägs är att EU inte alls varit särskilt drivande i denna fråga –som EU Referendum skriver är det helt andra parter som varit aktiva i att avskaffa telekombolagens osunda utnyttjande av sina nationella monopol.  Framför allt är det OECD och den Internationella Telekomunionen, ITU, som sedan mer än 20 år gnetat på för att avskaffa roamingavgifterna. De nationella telemonopolen, framför allt i Europa,  stretade länge emot (och ofta med aktivt stöd av just EU).

För den som vill ha en alternativ bild av det EU dit vi skickar dryga 30 miljarder om året (som tack för att vi outsourcat cirka 70 procent av våra politiska beslut till Bryssel) rekommenderar jag varmt filmen Brexit The movie som finns inbäddad ovan. Det är en mycket välproducerad film som visar hur den politiska och byråkratiska klassen lever på stor fot samtidigt som kontinenten befinner sig i en permanent lågintensiv kris – till stor del en följd av EU:s ständiga felgrepp och misslyckanden med allt från industripolitik, den gemensamma valutan och nu senast – flyktingkrisen. Den är dessutom crowdsourcad, vilket innebär att den är gjord utan pengar från stora, mäktiga påtryckargrupper. Filmen har per dags datum visats nästan en miljon gånger.

Några minnesvärda ”oneliners”  ur filmen:

”EU skapades för att säkerställa att folket aldrig mer kunna kontrollera makten,”

”EU-byråkratin är obegriplig och det är själva meningen.”

”Ett fåtal vet hur EU fungerar, resten av oss vet det inte. Det innebär en massiv maktöverföring till ett fåtal.”

33 minuter in i filmen finns flera exempel på de närmast sanslösa regleringarna som EU:s byråkrater ägnar sin tid åt att ta fram. Det finns exempelvis mer än 600 lagar och förordningar för vanligt – kaffe…

EU har gång på gång visat sig ha en slags magisk inverterad ”Midas touch”. Allt som Brysselbyråkratin sätter klorna i förvandlas undantagslöst från guld – till sand.

Intressant?

Fler om , , ,

Flyktingsmugglarna stoppas inte av mutor till Turkiet

I slutet av veckan ska EU:s ordförande Donald Tusk slutförhandla det omdiskuterade avtalet med Turkiet, som förväntas bromsa flyktingsmugglingen över Egeiska havet. Ett alltmer desperat EU sätter sitt sista hopp till att despoten i Ankara ska sätta stopp för strömmen av migranter till Europa via Grekland, som varit den överlägset största migrantrutten sedan tidigt förra året. President Erdogan får en rundnätt summa om 50-60 miljarder som tack för att EU då kan skicka tillbaka alla irreguljära migranter till Turkiet – det vill säga de som betalat flyktingsmugglare för sin resa. I gengäld ska EU istället ta emot ”riktiga” syriska flyktingar från turkiska läger. Och, vilket kanske är det viktigaste, acceptera att Turkiets 80 miljoner medborgare tillåts resa visumfritt till EU. Kanske redan i sommar.

Om någon händelsevis tror att detta skulle stoppa flyktingströmmen till Europa, är det nog dags att vakna upp. Under de senaste två-tre åren har nämligen flyktingsmugglingen vuxit till en av EU:s utan konkurrens största tillväxtindustrier,  och är numera en marknad som omsätter ofattbart stora belopp.

För att förstå varför dealen med Turkiets alltmer maktgalna president – som är i fullt krig mot delar av sin egen befolkning och dagligen tar steg för att strypa demokratin och yttrandefriheten i landet – är dömd att misslyckas räcker det att läsa Europols aktuella rapport ”Migrant smuggling to the EU” (pdf). Det är en i många avseenden skakande läsning. Kartan nedan, som kommer från rapporten, visar de vanligaste smuggelrutterna till Europa (att notera är att Egeiska havet bara är en av många möjliga transportvägar till kontinenten.)

smuggelvagar

Smuggelvägar till Europa, från Europols rapport ”Migrant smuggling in the EU”.

Detta är dock bara en av anledningarna till att dealen med Turkiet sannolikt inte kommer att lösa något alls. Den främsta anledningen stavas pengar. Mycket pengar. Rent bissart mycket pengar.

Europol uppskattar värdet på den boomande organsierade brottsligheten bakom smugglingen till mellan 30 och 60 miljarder kr.  Smuggelindustrin engagerar vitt skilda brottssyndikat från Kabul i öster till Stockholm i väst. 40.000 personer har identifierats av Europol som inblandade i verksamheten, och fortsätter marknaden att växa i samma takt som 2015, kommer den att vara värd dubbelt eller tredubbelt upp redan före utgången av 2016.

Rapporten har inte satt några större avtryck i debatten. SvD skrev en artikel om den men i övrigt har mottagandet varit relativt ljummet. Man kan fundera på varför – den sätter nämligen ljuset på den närmast oöverstigliga utmaning som flyktingsmugglingen har utvecklats till för Europas rättskipande myndigheter. Industrin är nu så stor och lönsam, att stora delar av den europeiska organiserade brottsligheten ställt om från att smuggla knark till människor. Vinsterna är större och riskerna betydligt mindre.

smuggeldata

Mer än 100 olika nationalieter är anställda i den stora svarta reseindustrin.

Rapporten listar ett antal ”hotspots” där smugglare eller lokala facilitatorer agerar i löst organiserade nätverk – en av dessa utpekade centrum är Stockholm. Först i raden står rekryterarna som säljer in ett slags paketresor till  de potentiella kunderna –  ofta med löften om både pengar, boende och jobb vid slutdestinationen. Här hittar vi också en av orsakerna till att ett flertal av dem som söker asyl idag inte är flyktingar från krigszoner. (EU:s gränsbevakningsmyndighet, Frontex, bedömer att så många som 6 av 10 av dem som kommer till Europa saknar flyktingskäl.) Hur många av dessa hade gett sig ut på den livsfarliga resan, om det inte varit för smugglarnas reklamkampanjer?

Samtidigt är naturligtvis besvikelsen stor, för den som har satsat alla sina besparingar för att köpa sig en transport till Europa – bara för att fastna vid ett gränsstängsel i norra Grekland.

”Varför släpper de inte igenom oss, vi har ju betalt”, som en de strandsatta flyktingarna i grekiska Idomeni, vid gränsen till Makedonien, uttryckte det i en intervju med SVT för någon vecka sedan.

Slutsatsen i Europols rapport, om än inte direkt uttalad, är den gigantiska svarta resebyråverksamheten måste fås under kontroll om flyktingströmmarna ska minska. Så länge smuggelindustrin tillåts verka fritt, kommer EU-ledarna aldrig att ha en chans – oavsett hur mycket pengar de kastar i famnen på den maktgalne despoten i Ankara.

En affär som förmodligen inte kommer att leda till något annat än att flyktingsmugglarna styr om sin verksamhet till nya vägar. Med tiotals närmast riskfria miljarder i potten, kommer de knappast att låta sig nedslås av några patrullbåtar utanför Turkiets kust.

Själv skulle jag gissa att smugglarna just nu jobbar hårt på att ta fram förfalskade turkiska pass – att ha redo den dagen då visumtvånget hävs. Och omsättningen kommer att sätta nya rekord.

Intressant?

Fler om , , ,

Sverige kommer också att betala för återvändarna – frågan är bara hur mycket

Nyligen nobbade Afghanistan Sveriges begäran av landet av att kunna sända tillbaka delar av de tiotusentals ensamkommande barn och ungdomar – företrädesvis pojkar – som kom till Sverige förra året. Den afghanske presidenten Ashraf Ghani, som tidigare oroats för att de unga i stora skaror lämnar landet, väljer här alltså att stoppa sina egna medborgare att  återvända. Presidenten, som i intervjuer beskrivit Afghanistans exodus av den unga befolkningen som ett hot mot såväl stabiliteten i landet – i många provinser hotad av talibanerna  – som Afghanistans ekonomiska och demografiska stabilitet, vill alltså plötsligt inte längre ha hem  stora delar av landets unga, manliga befolkning.

Detta går inte riktigt ihop, och vi kan alltså på goda grunder misstänka att Afghanistans nej egentligen är ett förhandlingsutspel. Presidenten vill helt enkelt ha betalt för vänligheten att låta Sverige (och även Tyskland) flyga tillbaka de tiotusentals unga män som kommit till Europa. Budskapet är – fram med pengarna, om ni vill ha hjälp.

Det kan förstås låta cyniskt, men vi har själv bäddat för denna situation. Så sent som i höstas betalade EU-ledarna 30 miljarder i stöd till Turkiet – i utbyte mot att Erdogans kemidiktatur gick med på stoppa flyktingsmugglarna, täppa igen gränserna österut och låta Europa skicka tillbaka flyktingar som tagit sig över Egeiska havet.

Och i morse meddelade Tyskland att ett nytt återvänderavtal tecknats med de nordafrikanska länderna Algeriet, Tunisien och Marocko. Tyskland kommer att investera miljoner Euro i länderna, i utbyte mot att asylsökande och gatubarn kan skickas tillbaka.

Asylsökande, gatubarn och ensamkommande har alltså blivit en handelsvara. Ett potentiellt lukrativt sätt för korrupta regimer att tjäna pengar på den egna befolkningens desperation. Först tvingas de flyende att slanta upp 100.000-tals kronor för att betala flyktingsmugglare att ta dem till Europa, på en ofta livsfarlig resa. Sedan skickas de tillbaka, ännu fattigare än när de åkte. Men deras regeringar håvar in miljoner på deras olycka.

Att just Tyskland accepterar att människor används som handelsvaror är intressant. Det är ett slags eko av en svunnen tid, som ingen i Berlin borde vara stolt över. I DDR var det nämligen också en lukrativ business för SED-regimen att sälja de egna medborgarna till släktingar i väst. Utresa från DDR var strängt förbjudet (åtminstone västerut) men efter uppnådd pensionsålder var det fritt fram för släkten i Västtyskland att slanta upp ett bunt d-mark, så skickades den åldrade och improduktive DDR-medborgaren over gränsen vid Warschauer Brücke.

Nu upprepas alltså historien, fast åt andra hållet.

Och vi kan vara ganska säkra på att också Sverige kommer att betala. Frågan är inte om, utan när ett avtal sluts, och hur mycket det kommer att kosta.

EU:s hantering av flyktingkrisen blir allt mer bisarr.

Intressant?

Fler om , , ,

Flyktingkrisen: Den australiska lösningen rycker närmare

De senaste dagarnas flyktingkaos i Europa, i kölvattnet av att Ungern nu täpper till vägen norrut med ett taggtrådsstängel, medan flera andra länder återinfört inresekontroller – däribland Tyskland – har fokuserat framför allt på bråket kring vart de strandsatta flyktingarna ska ta vägen. Trots ömsom hot, och ömsom vädjanden, vägrar framför allt de gamla östländerna att ta emot i princip några asylsökande alls.

Det är naturligtvis ohållbart i längden att det fortsätter fyllas på med flyktingar från Turkiet som tar sig till Grekland och sedan fastnar där – eller i Serbien mot den ungerska gränsen där desperationen nu ökar bland alla de tusentals strandsatta flyktingarna som varken har mat eller vatten.

Vad som börjat dyka upp som förslag är nu återigen förslag om att inrätta stora uppsamlingsläger utanför EU:s gränser, i eller kring de länder som flyktingarna kommer från. Dessa läger skulle dels göra det möjligt att behandla asylansökningar på plats, dels slippa det nuvarande läget där flyktingar som nekas asyl ”fastnar” i systemet eftersom de ofta inte har identitetshandlingar och därför inte kan skickas tillbaka när de väl tagit till Europa. Vid måndagens toppmöte i Bryssel var EU:s inrikesministrar eniga om att arbeta för att inrätta sådana reception centres, något som rapporterades av bland annat The Guardian (men som av någon anledning gick svensk press förbi). Från The Guardian:

European governments are aiming to deny the right of asylum to innumerable refugees by funding and building camps for them in Africa and elsewhere outside the European Union.

Under plans endorsed in Brussels on Monday evening, EU interior ministers agreed that once the proposed system of refugee camps outside the union was up and running, asylum claims from people in the camps would be inadmissible in Europe.

Säkerheten i dessa läger skulle givetvis behöva garanteras av europeisk militär och/eller polis från, diskussioner ska redan vara igång med afrikanska länder. The Guardian igen:

The ministers went further than previous proposals about outsourcing asylum-processing to countries mainly in Africa where “reception centres” or refugee camps would be built. In what will be seen by humanitarian and refugee professionals as draconian, the statement said: “Implementation shall start on a medium-term strategy aimed at developing safe and sustainable reception capacities in the affected regions and providing lasting prospects and adequate procedures for refugees and their families until return to their country of origin is possible.”

Once the system was functioning, EU members would be “in a position to find asylum applications of these persons inadmissible on safe third country grounds”.

The proposal was supported by the home secretary, Theresa May. She said: “We also need to be setting up removal centres in transit countries in Africa. By doing these things we can be sure we offer protection to those who need it and return the economic migrants who do not.”

Även om det i skrivande stund knappast står afrikanska länder i kö för att förvandlas till flyktingmottagningar, är det kanske här vi hamnar till slut –  i en australisk lösning, där vi ”outsorucar” flyktingkrisen till en plats långt, långt bort dit strålkastarljuset inte når.  Dit papperslösa som trots allt lyckas ta sig in i EU, kan flygas tillbaka utan att EU bryta mot FN:s flyktingkonvention – det har ju dessutom skett tidigare, när Gaddafi satt vid makten i Libyen.

Om man ska tillåta sig att vara cynisk, är det sannolikt också den enda lösning som står till buds om EU ska kunna överleva i sin nuvarande form. Det händer sannolikt mycket bakom kulisserna i Bryssel just nu.

Intressant?

Fler om , , , ,

EU klarar inte att skapa ordning och reda i flyktingpolitiken

I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,

EU:s plan – stoppa båtflyktingarna från att nå Europa

Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med “en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,

Min stora feta grekiska statsbankrutt

640px-Alexis_Tsipras_Syriza

Alexis Tsipras Syriza” by FrangiscoDerOwn work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det har gått snart sju år år sedan den europeiska finanskrisen startade, och sedan dess har Grekland fått ta den absolut hårdaste smällen av det feltänkta och i realiteten havererade projektet att samla Europas vitt skilda ekonomier under en och samma valuta och växelkurs – även om inget av Sydeuropas länder sluppit undan effekterna som stavas stagnation, nolltillväxt och permanentad hög arbetslöshet.

Så det är kanske fullt rimligt att medborgarna i ett land där BNP minskat med 25 procent och där mer än hälften av alla unga går utan jobb, reagerar på det enda sätt som de fortfarande kan: Genom att rösta bort de politiker som ansvarade för krisen – och fortsatt att styvnackat hålla fast vid Euron som valuta, trots att det stora flertalet nog inser att landet aldrig kommer att resa sig så länge det är fjättrat till detta blysänke.

Att notera är emellertid att det hårdföra vänsterparti som grekerna röstade till makten inte heller propagerar för att landet ska lämna vare sig EU eller Euron. Och det kanske är detta som är det riktigt tragiska med hela denna valrörelse. Gamla kommunister och falangvänster har lyckats sälja in budskapet till de desperata  grekerna att det nu minsann är slut på sparprogram, att staten ska skapa nya, pensioner och löner ska höjas, sociala förmåner ska återinföras. Dessa satsningar förutsätter Syriza att EU kommer att betala, genom att skicka in nya frikostiga lån till den bankrutta grekiska staten, som redan är skyldig hisnande 250 miljarder Euro. Någon återbetalning kommer dock inte att ske – vare sig av de gamla lånen eller de nya som behövs för att infria de stora feta grekiska vallöftena som var tredje grek uppenbarligen svalde med hull och hår.

Det minst onda hade naturligtvis varit ärlig nog att stå för den enda egentliga utvägen: Att dumpa euron och återinföra den egna nationella valutan, drachman. Skulderna hade förvisso funnits kvar och blivit mångdubbelt större i och med att kursen störtdykt, vilket i sin tur hade tvingat fram en statsbankrutt.

Men det hade i alla fall inneburit en slags botten för krisen, en nystart – och högst sannolikt bättre än den långa och utdragna plåga som fjättrandet till euron innebär år efter år.

Något märkligt i sammanhanget är att s-märkta politiker och debattörer i mångt och mycket verkar sympatisera med de grekiska vänsterextremisternas analyser. (Vilket ungefär är samma sak som att svenska socialdemokrater skulle heja på KPML® eller Kommunistiska partiet.) Fast det kanske är ett sätt att bearbeta det plågsamma faktum att de grekiska socialdemokraterna blev närmast utraderade och bara lyckades samla bara 4,7 procent av rösterna. Till och med nazisterna i Gyllene gryning fick fler röster än det gamla maktpartiet Pasok. En genomklappning av närmast episka proportioner.

Själv undrar jag hur länge den grekiska militären, en av Europas största i förhållande till BNP – och den enda bland de europeiska Natomedlemmarna som fortsatt lägger mer än 2 procent årligen på försvaret – kommer att sitta still i båten och se hur gammelkommunister och nazister steg för steg tar över parlamentet. Till råga på allt är Alexis Tsipras bästa kompis med Putin och har fördömt EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina. Putin var för övrigt bland de första som hörde av sig med gratulationer till de nya grekiska makthavarna.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Intressant?

Fler om , , , ,

 

20 år senare

Ja, jag erkänner – jag röstade ja till EU-medlemskapet i folkomröstningen för 20 år sedan.

Ett val som jag fått tillfälle att ångra många gånger sedan dess. Till mitt försvar kan jag säga att det dock var ett helt annat EU som jag personligen röstade för än det planekonomiska och centralstyrda monster som kom att ersätta det som lockade – den öppna handelsunion med fri rörlighet för varor och tjänster som vi dittills hade lärt oss förknippa med det som då kallades EG, den Europeiska gemenskapen. En sammanslutning av fria stater som har få likheter med det vi fick istället, när maktberusade politiker och byråkrater tog makten och styrde det europeiska projektet mot ständigt ökad överstatlighet och kontroll.

Visst, rörligheten har ökat lite grann och vi slipper ibland visa pass när vi reser mellan länderna. Och i stora delar av unionen existerar nu en gemensam valuta, vilket gör det enklare att jämföra priser på varor och tjänster.

Men samtidigt har problemen hopat sig, och idag är den allmänna bilden av EU bland medborgarna varken ett fredsprojekt eller konkurrenskraftig frihandelsunion, snarare att ekonomiskt och politiskt konkursbo. Det monumentala felbeslutet att tvinga in så väsensskilda ekonomier som Tyskland och Grekland under en gemensam valuta, ledde precis som kritikerna förutspådde till spekulationsbubblor och åtföljande permanenta kriser. Euroförsvaret har lagt en död hand över EU:s tillväxt i mer än sex år, och ingen ljusning är i sikte.

Samtidigt har Bryssel förvandlats till tummelplats för välfinansierade lobbyister som styr politiker och byråkrater med i från början högst oklart demokratisk legitimitet. Tjänstemän och kommissionärer – som vi inte röstat på – driver fram ständigt nya direktiv som sedan automatiskt blir svensk lag utan att vi kan protestera. 7-8 av 10 svenska riksdagsbeslut kommer idag från Bryssel – lagar som vi är tvingade att efterleva även i de fall där de slår direkt mot svenska jobb och svensk ekonomi (som det vansinniga svaveldirektivet som riskerar slå ut industrier i Norrland).

Den fria rörligheten, en av de verkligt stora fördelarna med samarbetet, är givetvis bra – men det vi ser mest av idag är hur skrupelfria EU-länder använder systemet för att mer eller mindre handgripligt tvinga iväg sina fattigaste medborgare till ett liv som tiggare i Europas huvudstäder.

1994 röstade svenskarna för ökad personlig frihet, bättre ekonomi, fler jobb och kanske allra mest ett avskaffat systembolag. Men istället för att få köpa vin och öl på ICA, blev EU ett byråkratiskt monsterbygge, med en allt större kader av ovalda byråkrater som detaljstyr allt större delar av våra liv – från vilken typ av dammsugare vi ska få köpa till vilket godis som ska tillåtas i butikerna. Lägg till detta EU-kommissionens nye ordförande, icke-vald av folket, som aktivt ägnat sig åt att hjälpa skattesmitare – med miljarder i förlorade skatteinkomster som resultat.

20 år efter Sveriges ja till EU permanentas den ekonomiska krisen, nya regleringar gör det mer och mer olönsamt att driva företag och industrierna flyr till länder med billigare energi och lägre kostnader. Kvar blir en union fokuserad på att hantera ständigt nya kriser, istället för att bygga välstånd och framtidstro.

Vi skulle gjort som våra grannar i väst och stannat utanför – och på köpet tjänat 30 miljarder i årlig avgift till byråkratcirkusen i Bryssel och Strasbourg. Fast det går ju inte heller längre, för Riksdagen beslutade redamn 2010 att skriva in vårt EU-medlemskap i grundlagen.

I alla fall: Förlåt.

You can check out any time yo like, but you can never leave. (Hotel California, The Eagles.)

Läs även Motpol och HAX.

Intressant?

Fler om , ,

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: