Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: fildelning (sida 1 av 2)

Vad är lite hämndporr och IS-rekrytering mot att fildela en Beckfilm?

De svenska filmbolagen har dragit igång en stor våroffensiv, skriver DN, på jakt efter vad som – med härledning av utdömda straff – är ett värre brott än väpnat rån, misshandel eller deltagande i Isis folkmord – tillsammans. Jag talar förstås om piratkopiering och fildelning, dessa flagranta och återkommande övergrepp mot den immateriella äganderätten som hotar en hel värld. Det är givetvis förståeligt att detta oskick till varje pris måste stävjas, innan epidemin ödelägger civilisationen som vi känner den och störtar oss tillbaka ner i medeltiden, för att anknyta till ett aktuellt begrepp.

Enligt DN-artikeln har sex personer, som det senaste året dömts för fildelningsbrott, i efterhand krävts på sammanlagt  dryga 53 miljoner i skadestånd. Ett fall har redan avgjorts, där en man i 30-årsåldern dömdes att betala 4,3 miljoner för att ha fildelat filmen ”Beck – Levande begravd”. Nivån på skadestånden utgår från Pirate Bay-domen 2009, där de fyra åtalade dömdes att betala 46 miljoner i skadestånd – en dom som trots sina uppenbara brister inte togs upp av Högsta domstolen. Alltså blir det möjligt att dra människor inför rätta för ”medhjälp till fildelning” – och i efterhand döma ut närmast astronomiska summor i skadestånd.

Därför anser nu filmbranschen och dess samarbetsorgan Rättighetsalliansen, att det nu är fritt fram att stämma brallorna av fildelande svenskar. Och de beräkningar som organisationen och dess företrädare Henrik Pontén baserar sina krav på, verkar ha inspirerats betydligt mer av den organiserade brottsligheten än svensk rättspraxis. Rättighetsalliansen räknar inte bara med en ”hypotetisk licenskostnad” för filmen som delats ut, även en uppskattad summa av hur många missade exemplar som teoretiskt skulle sålts till fullpris ligger i underlaget. Samt – och här blir det riktigt overkligt – en avgift för skada på filmens anseende, som ett resultat av att den kan ha visats på mindre skärmar än den var tänkt för från början.

Vilket innebär att filmbolagen på fullt allvar anser att en film kan kränkas – om man ser den på sin Iphone eller surfplatta. Fundera ett tag på detta.

Ju mer man sätter sig in i filmbranschens krav, desto tydligare blir det att denna rättighetsindustri hotar samhället  mer än Sveriges alla fildelare tillsammans. Denna upphovsrättsmaffia verkar ännu så länge kunna härja fritt i våra svenska så kallade rättsvårdande instanser, och de tillåts ödelägga unga människors liv för en typ av småbrottslighet som förr i tiden hade slutat med dagsböter. Med skadeståndskrav på flera miljoner blir det förstås omöjligt att någonsin betala tillbaka, och det enda som återstår är personlig konkurs och mångårigt utanförskap med ett liv på existensminimum.

Man hade ju kunnat önska att vi hade haft en justitie- eller kanske kulturminister som haft modet att sätta branschen på plats Men idag hör jag ingen från politiskt håll som har något att säga alls om det bisarra faktum att det anses 57 gånger mer allvarligt att dela en Beckfilm på nätet än att lägga ut smygfilmat sex på sin exflickvän. Det senare brottet har nämligen av Högsta domstolen ansetts vara värt 76.000 kr i skadestånd för den drabbade. Och terrorturister, som reser till Syrien för att skära huvudet av civila, slipper hamna inför rätta över huvud taget när de kommer hem för att vila upp sig från det jobbiga mördandet – de får istället gratis sjukvård och en gräddfil in på arbetsmarknaden.

Jag är helt och hållet för att vi ska ha en upphovsrätt, och det är långtifrån en mänsklig rättighet att få allt gratis. Men vi kan ju fundera lite med vad sådana här domar gör med det allmänna rättsmedvetandet? Inte minst som det visar sig att filmbolagen själva beter sig som skurkar gentemot rättighetsinnehavare.

Intressant?

Fler om , , , ,

Kompletta guiden för att använda din Iphone som det är tänkt – för att kopiera musik från CD-skivor

Fredagen den 13 juni kom Högsta förvaltningsdomstolens utslag i den långdragna frågan om din dator eller surfplatta egentligen bara var en förklädd tv-mottagare – något som det statligt drivna fakturaskojarbolaget Radiotjänst fram tills dess med emfas hävdat och som under senaste året dragit 100 miljoner friska kulor till indrivarna i Kiruna.

Nur är det dock slut med det: Radiotjänst tvingas betala tillbaka och vi kan återgå till att använda våra surfplattor och smarttelefoner till det som de egentligen är byggda för: Att privatkopiera musik.

För samma dag som domen mot Radiotjänst föll, kom Södertörns tingsrätt i ett annat domslut fram till att en Iphone bara är ett förklätt USB-minne, och särskilt ägnad åt att kopiera upphovsrättsskyddad musik. Så nu kan det privata indrivningsorganet Copyswede gå vidare och kräva in 73 miljoner plus ränta från Telia som sålt telefonerna.

Nu kanske vän av ordning invänder att ingen längre kopierar musik på det sättet som man gjorde förr. Alltså köpte en LP- eller CD-skiva, satte in ett kassettband i den gigantiska hifi-anläggningen och spelade in skivan på band – som man sedan hade i bilstereon eller (hemska tanke) gav till en släkting eller kompis och därmed hotade hela musikens framtid. Idag, när nära 100 procent av musiken är digital, är det vid en första anblick ganska svårt att förstå hur man faktiskt ska bära sig åt för att kunna kopiera sin köpta musik till Iphone. Det är nämligen inte det lättaste.

Men, som Copyswede och juristerna hävdar, ”att det är komplicerat är inget skäl för att slippa undan avgift”, så låt oss se hur vi kan gå till väga för att verkligen kopiera musik till Iphone. Tipsen nedan utgår från att man använder en Mac, men det finns en uppsjö av program även till PC eller Unix/Linux – googla!

record_anything03,jpg

Wiretap spelar in allt som låter på din dator.

Fall #1, streamad musik: En allt större del av musiken som vi köper är numera strömmad och mångfaldigas alltså inte på våra telefoner, datorer eller surfplattor över huvud taget – eller privatkopieras som det heter. Och i licensen med skivbolagen som tjänster som Spotify och Wimp har, betalas redan avgifter till upphovsrättsorganisationerna beroende på hur många som lyssnar på/strömmar en låt. Den som alltså vill ”kopiera” en låt från Spotify, måste installera någon typ av inspelningsprogram på sin dator (Wiretap är ett bra tips för den som vill göra detta på sin Mac).

Med Wiretap igång är det bara att klicka på inspelningsknappen när du vill privatkopiera din låt. När inspelningen är klar, ta upp musikfilen i ett ljudredigeringsprogram. Audacity är här ett utmärkt gratisval, men även Apples eget Imovie funkar fint, om man bara behöver klippa ut början och start på låten och exportera den till Itunes.

Nästa steg är att tagga musikstycket med låtdata, som berättar för Itunes (och din Iphome) vad det egentligen är som privatkopierats; vem som sjunger, vilket år låten är utgiven, vilken skiva den ligger på – och ett albumomslag är ju alltid snyggt att ha. Sådant söker man upp exempelvis via databaser som Allmusic.com. (Tidigare var Gracenote bäst, men de snåljåparna verkar ha stängt gratissökmotorn.)

Hur som helst, när låtfilen är färdig släpper man bara den i Itunesbiblioteket – där den sedan kan synkas över till Iphone och det alltså uppstår en fysisk kopia av ljudfilen.

Tada – nu har du privatkopierat!

filhanteringFall #2, digitalt inköpt musik: Här blir det inte alls lika svårt, eftersom du med stor sannolikhet köper låten du vill kopiera från Itunes Store. I licensen med Apple har du visserligen rätt att synka ditt musikbibliotek med upp till fem andra datorer samt ett otal Ios-enheter (Ipad, Iphone och Ipod Touch). Det innebär i praktiken att det det är helt överflödigt att privatkopiera ännu mer, men nu har det ju beslutats att Iphone främst ska användas för att kopiera musik, så då får vi helt enkelt anstränga oss lite extra för att göra extra kopior av Itunesbiblioteket.

vlcEnklaste sättet att duplicera ditt Itunesbibliotek (beroende på hur stort det är) gör du genom att skaffa en alternativ musikapp, t ex utmärkta VLC som klarar samtliga format. Med VLC installerat kan du synkronisera låtar direkt till filsystemet på din Ios-enhet (något man annars vanligtvis inte kommer åt). Hitta alltså låten du har köpt i Itunes och dra den till skrivbordet. Öppna sedan VLC:s filhanterare i Itunes, och ladda upp filen där. Synka din Ios-pryl och det är klart!

Grattis, du har privatkopierat igen!

Fall #3, musik från inköpta CD- och LP-skivor samt kassettband. Visserligen utgör dessa lagringsmedier numera en ganska liten (för att inte säga helt försumbar) del av privatkopierad musik. Själv har jag sedan några år tillbaka inte ens någon CD-spelare på min dator, vilket innebär att jag antingen måste köpa en extern CD/DVD-enhet för att kunna privatkopiera min inköpta CD – eller använda en dator som fortfarande har optisk enhet. En av ungarnas gamla PC är som tur utrustad med en sådan, så CD-skivan åker raskt in där, rippas med Windows Media Player (en väldigt långsam process på Windows Vista…) och skickas sedan till en mapp på min Mac som jag delat ut i nätverket.

Fördelen med CD-rippning är att nästan alla spår numera slås upp automatiskt mot databaser som Gracenote (se ovan), så det mödosamma jobbet med att tagga låtarna manuellt slipper man här. Bara släpp låtarna i Itunes, och kör dessutom en extra uppsättning till VLC, så har du privatkopierat duktigt!

usbkassett

Låt inte dina kassettband hindra dig från att privatkopiera!

När det gäller vinylskivor, vars försäljning faktiskt ökar (!) är det betydligt svårare. Här är det bara att skaffa sig en USB-ansluten skivsnurra – till exempel denna från Kjell & Co för 699 spänn – och digitalisera innehållet. I princip samma mjukvara och metod som i Fall #1 ovan kan användas. Om du har musik på kassettband som du vill mångfaldiga till din Iphone, är den enda chansen ett USB-anslutet kassettdäck (699 spänn till).

Det där var väl enkelt? Nu har du alla verktyg och den kunskap som krävs för att äntligen använda din Iphone så som den var tänkt från början, enligt Copyswede. För kom ihåg – det är egentligen ingen telefon du håller i handen, bara ett modernt sätt att lagra och dela med dig av dina CD-skivor.

Lycka till med privatkopieringen.

Fotnot: Observera skillnaden på piratkopiering och privatkopiering. Den förra är olaglig, medan den senare är helt ok – att framställa kopior för eget bruk på egna enheter inom den närmsta kretsen är tillåtet, och det som själva avgiften ska täcka upp för.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Det är hög tid att stoppa smygbeskattningen av våra prylar

intakter_privatkopiering

Det här diagrammet säger en hel del. Det visar intäkterna för så kallad privatkopiering – alltså den avgift som vi betalar när vi köper en ny hårddisk, ett USB-minne eller en inspelningsbar CD- eller DVD-skiva. De senare är dock på väg att dö ut, dels som ett resultat av att priserna för flashminnen och hårddiskar har sjunkit dramatiskt på senare år, dels för att folk inte gör kopior av sin musik längre (och frågan är om det någon gång skett med film i någon märkbar utsträckning).

Siffrorna, som är hämtade ur upphovsrättsorganisationen Copyswedes årsredovisningar, visar svart på vitt den revolution som vår konsumtion av film och musik gått igenom. Försäljningen av CD-skivor rasar när i princip all musik säljs digitalt. Och även på den digitala marknaden har det skett ett snabbt skifte från nedladdning av fysiska musikfiler till strömmade tjänster som Spotify och Netflix. Som man kan läsa ut av Ifpis senaste försäljningsstatistik, som avser första halvåret 2013, kommer 75 procent av intäkterna från digital försäljning – och av dessa står streamingtjänster för 94 procent. Den fysiska försäljningen är alltså 25 procent.

För den allt större majoritet av svenskarna som lyssnar på musik via Spotify och tittar på film via Netflix, Viaplay eller någon av alla andra gratis- eller betaltjänster som finns att välja mellan, är en sak ganska säker: de privatkopierar inte. Dels är det mycket  komplicerat för någon utan djupa tekniska kunskaper (och avancerad utrustning) att ”rippa” streamad musik och film för att sedan spara ner denna och dela med sig av till familj och vänner. Dels finns det faktiskt inget behov eller incitament för att göra det – Spotify är gratis och det är oändligt mycket lättare för alla i familjen och vänkretsen att skaffa sig ett eget konto, än att vänta på att pappa, mamma eller kompisar ska komma förbi och dela ut USB-minnen med favoritmusiken.

Förnekelsen av denna nya verklighet sitter dock mycket djupt hos Copyswede. Så sent som 2012 lyckades organisationen få stöd i den speciella skiljedomsnämnd som har till uppgift att avgöra tolkningstvister mellan Copyswede och dess motpart hemelektronikbranschen, för uppfattningen att USB-minnen och externa hårddiskar är produkter ”särskilt ägnade” (som upphovsrättslagen uttrycker det) för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material (den så kallade UMA-domen).

Att läsa domen är i sanning en bisarr upplevelse. Som bevis för uppfattningen att din nätverksdisk eller backupenhet egentligen bara är ett sätt att distribuera kopierade CD-skivor till den närmsta vänkretsen, hänvisar Copyswede till en marknadsundersökning där 10 procent av de svarande medgav att de nog brukade kopiera musikfiler lite då och då. När det gäller till exempel DVD-filmer har dessa oftast så kallat DRM-skydd som dels gör det förbjudet att framställa kopior, dels kräver kopiering specialprogram och avancerade tekniska kunskaper. För den stora allmänheten kan man därför slå fast med till visshet gränsande bombsäkerhet att det inte förekommer någon privatkopiering av film – över huvud taget.

Men, som Copyswede uttrycker det i UMA-domen, ”ersättningsskyldigheten förutsätter inte att det är enkelt att använda anordningen för privatkopiering”.

Nu flyttar Copyswede fram positionerna ytterligare i kriget om att privatbeskatta våra teknikprylar. Igår möttes organisationen och hemelektronikjätten Sony i Lunds tingsrätt, uppbackade av Elektronikbranschen, som ska avgöra om bolagets telefoner verkligen är en telefon – Copyswede hävdar att det egentligen är en MP3-spelare som också går att ringa med, och alltså ska omfattas av privatkopieringsskatt på någon hundring.

Målet är principiellt mycket viktigt, dels eftersom det aldrig avgjorts tidigare var gränsen går för en upphovsrättsorganisaton på jakt efter intäkter, dels för att någon faktiskt vågar sätta ner foten och protestera mot ett system där en enskild organisation, utan folkligt mandat, på eget bevåg tillåts driva in skatter. Allt snack om att det är en fråga mellan Copyswede och ”branschen” är förstås struntprat – de avgifter som läggs på produkterna betalas förstås i sista hand av konsumenten.

Dom meddelas av Lunds tingsrätt i februari. Om Copyswede får rätt, kanske den nedåtgående trenden i diagrammet ovan brytas, och artister som Per Gessle och Tomas Ledin kan se fram emot lite extra klirr i kassan.

De flesta av oss andra blir förlorare, och kommer framöver att få betala skatt på allt som utrustas med lagringsenhet. Förvänta dig därför att din nya Volvo eller ditt kylskåp snart kommer att betraktas som MP3-spelare med vissa frys- och köregenskaper och därför ska omfattas av privatkoperingsavgift.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Hotet mot musikbranschen fyller 50

Nu i augusti är det 50 år sedan en av tidernas största hot mot musikindustrin såg dagens ljus – kassettbandet.

Det var på IFA-mässan i Berlin sensommaren 1963 som Lou Ottens, produktutvecklare hos holländska elektronkjätten Philips, presenterade den nya lilla uppfinningen som skulle skaka hela musikbranschen i grunden.

”Det kom som en stor överraskning för marknaden”, säger Ottens, idag 87 år i en intervju med Time Magazine (kräver inloggning).

”Överraskning” är väl ett understatement som heter duga. Kassettbandet gav upphov till en helt ny ungdomskultur, där ”blandband” mixades ihop och byttes kompisar emellan – utan att alla längre behövde köpte varsin LP-skiva! Katastrof!

Home_taping_is_killing_music

Kampanjens officiella logo.

Grammonfonindustrin mobiliserade snabbt sina styrkor för att möta det nya hotet mot skivförsäljningen, och startade igång kampanjer som den beryktade ”Home taping is killing Music”, där konsumenterna varnades för denna illegala form av aktivitet, som dessutom var ett hot mot hela musikbranschen. Upphovsrättslobbyn, framför allt i USA, försökte samtidigt få domstolar att förbjuda den nya tekniken, som kassettdäck med inspelningsfunktion, och nya skatter och avgifter infördes för att kompensera för de stackars skivbolagsdirektörerna som riskerade att bli utblottade.

Västtyskland var först i Europa med att införa skatt på kassettband redan 1965, men i Sverige dröjde det faktiskt ända till 1982 (vilket måste ha varit en av få exempel på när Sverige inte var först med en ny skatt). Detta år infördes den omdiskuterade kassettskatten, som enligt vissa uppgifter var en av de bärande orsakerna till att nystartade Track Tape i Malmö med 30 anställda gick i konkurs.

Kassettskatten avskaffades 1993, då helt nya hot mot musikindustrin tagit vid; den inspelningsbara CD-skivan. Det dröjde dock till 1999 innan den nuvarande så kallade privatkopieringsavgiften infördes, en avgift på framför allt inspelningsbara CD- och DVD-skivor. Men även MP3-spelare hamnade snart i listan på avgiftspliktiga apparater – en lista som med tiden skulle bli allt längre.

Privatkopieringsersättningen är i sig en märklig hybrid. Det är förvisso en skatt som beslutats av riksdag och regering, men hur hög skatten ska vara och vilka produkter som ska beskattas bestäms av den privata intresseorganisationen Copyswede. Och som privatperson går det inte att ifrågasätta skatten/avgiften eller ställa någon politiker till svar för den. Praktiskt.

Det som styr Copyswedes arbete är paragraf 26 i privatkopieringslagen, som stipulerar att lagringsmedier ska vara  “särskilt ägnade” för privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Förra året lyckades Copyswede tänja ut denna gummiparagraf till att gälla även externa hårddiskar och USB-stickor, vilket gör dessa prylar 80 kronor dyrare. Till stor glädje för förmånstagarna, framför allt stora artister som Per Gessle som kan muntra upp sig lite extra med pengarna som rullar in när du köper en backuphårddisk för dina digitala semesterbilder.

Copyswede vill nu gå vidare och avgiftsbelägga även interna hårddiskar, smarttelefoner, bärbara datorer, TV-spelskonsoler och surfplattor med privatkopieringsavgift. Dessutom försöker organisationen klämma Telia på 73 miljoner i ersättning för sålda Iphone (som enligt Copyswede alltså främst används för att lagra kopierad musik). Riktigt hur organisationens jurister ska lyckas med konststycket att hävda att en Xbox är ”särskilt ägnad” för att kopiera musik är inte helt klarlagt, men de verkar ju ha en bra dialog med domarna i den skiljenämnd som avgör.

Och vad det gäller surfplattor har ju radiotjänst redan beslutat att din dator och Ipad primärt är en tv-mottagare.

För den som vill fira kassettjubileet och spela in ett blandband eller två, kan jag emellertid meddela att det numera är ganska prisvärt. Du betalar nämligen bara 1,50 i skatt för en 60-minuters tomkassett. Rena fyndet, om du hittar nån som säljer dem fortfarande.

Hem och banda med er!

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Interaktivitet från förr: Postens ljudbrev

Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Bono och den sexiga fascismen

U2-frontmannen Bono (eller Paul Hewson som han heter i verkligheten) har antingen svårt att uttrycka vad han egentligen menar, eller så gillar han verkligen hårda tag. Inte bara mot fildelare, utan även mot bakåtsträvarna i bilbranschen, vilket han ger uttryck för i samma Sunday Timeskrönika där han förespråkar en kinesisk lösning för att komma tillrätta med piratkopieringen.

Bono tycker nämligen att moderna bilar är erbarmligt trista och osexiga, och skyller detta på – demokratin.

“It hurts me to say this about democracy, but rarely does majority rule produce something of beauty. That’s why the Obama administration — while it still holds the keys to the big automakers — ought to put some style fascists into the mix: Steve Jobs, Frank Gehry, Jeff Koons. Put the great industrial designers in the front seat, right along with sound financial stewardship . . . the greener, the cleaner, the meaner on fossil fuels, the sexier for me. Check out the Tesla or the Fisker Karma car, designed by the same team that gave the world the Aston Martin.”

Det är troligt att ovanstående är skrivet med glimten i ögat, men när Bono två gånger i samma artikel uttrycker sitt förakt för demokratin så är det inte utan att hjälteglorian hamnar på sned. Och vad man ska ha i åtanke när det gäller bildesign är att anledningen till att de flesta moderna bilar ser ut som tvålkoppar är de strikta kraven på bränsleförbrukning, som U2 och andra världsräddande artister varit med och drivit på under flera decennier. Men Bono, miljardär som han är, kan naturligtvis kosta på sig en sexig Aston Martin från Fisker för ynka 980.000.

I samma artikel propagerar förresten Bono för personliga utsläppsrätter. För det är ju djupt orättvist att vi har osmaken att förbruka mer energi per capita här uppe i det infrusna Nordeuropa än den genomsnittliga etiopiern gör. Jag är säker på att detta budskap verkligen går hem i Storbritannien just nu, där pensionärer eldar upp böcker för att inte frysa ihjäl.

Och Bono och hans U2 är förstås undantagna från alla sådana begränsningar. Fjolårets världsturné lämnade ett koldioxidavtryck på 65.000 ton, eller lika mycket som 20.000 svenska bilister släpper ut på ett år.

Hur som helst, kineserna borde ju ha alla förutsättningar för att ta fram sexiga bilmodeller

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

Det är synd om bokförlagen

Bild 1

DN.se idag.

I en hovrättsdom tidigare idag, fick Internetleverantören Ephone rätt i sin vägran att lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Därmed rivs den tidigare tingsrättsdomen upp. Hovrätten konstaterar att  det inte visats sannolika skäl för upphovsrättsintrång  – det är alltså inte bevisat  att någon annan än Antipiratbyrån faktiskt varit inne på servern med de 27 upphovsrättsskyddade verken.

Domen är en seger  för det sunda förnuftet, och ett bevis på att rättsäkerhet fortfarande gäller i landet trots allt. En fällande dom hade nämligen öppnat för en förödande utveckling. Jag tror nämligen att vi är ganska många som tar backuper på våra musikbibliotek till externa hårddiskar, och vissa av dessa kanske till och med har en FTP-server installerad, för att det ska bli lättare att komma åt dem i det lokala nätverket. Om man dessutom skyddar innehållet på servern med lösenordsinloggning, känns det väldigt underligt att riskera hamna i domstol  – bara för att någon kommit över ens privata nycklar. Egentligen borde det väl vara Antipiratbyrån som ställs inför rätta för misstänkt dataintrång? För hur har de kommit över inloggningsuppgifterna? Och oavsett hur – är det inte ändå ett brott att ta sig in på en låst server?

Denna fråga ställs förstås inte i SvD:s och DN:s artiklar, bägge med (TT:s?) huvudlösa rubrik Hovrättsdom går fildelares väg. (Skulle tidningarna vågat sätta den om det handlat om ett brottsmål – Hovrättsdom friar våldtäktsman?) Istället får stackars förläggare gråta ut, för att de inte tillåts fortsätta att begå dataintrång och jaga bevis med hjälp av pirat… ehh privatpoliser. För nu blir det ju ännu svårare att överleva som författare…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Indrivningsindustrin tänker till

För inte alltför länge sedan blev det lag på att betala TV-licens även för datorinnehav (och skulle man ha oturen att ha företaget hemma så ska det minsann betalas dubbel licens). Nu har svenska tonsättarnas intresseorganisation, STIM, låtit sig inspireras av staten, och lagt till en ny indrivningsprodukt i sin portfölj – arbetsplatsmusik. STIM tar redan ut avgifter för musik som spelas i radio, på fartyg, diskotek, konserter mm. Men hittills har det konstigt nog varit gratis att ta med sig en radio till jobbet, eller till och med stoppa i sin egen CD-skiva i jobbdatorn.

Men nu ska det bli rättning i leden. STIM kräver nu 2900 företag och organisationer på ersättning för musik som anställda lyssnar på under arbetstid. Först ut att få kravbrev är länsstyrelsen, som ska punga ut med 40.000 kr för möjligheten att kunna ta emot radiosändingar även på arbetstid.

“Man kanske har radion på eller en cd i datorn och då ska man ha tillstånd för arbetsplatsmusik”, säger Susanne Bodin, kommunikationschef på STIM till Dagens Nyheter.

Sunt förnuft säger emellertid att det här är total galenskap. Och ytterligare draghjälp för Piratpartiet att komma in i Riksdagen nästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Grottmedia håller ställningarna

Tittar på en slags EU-debatt hos Ekdal i TV4, och efter att höger, vänster och milöpartiet kacklat sig igenom ämnen som klimatpolitik, sjukvård och arbetsrätt landar debatten till slut i fildelningsfrågan. Varpå det mesta handlar om vad Piratpartiet tycker, och hur de etablerade partierna (inklusive junilistan) förhåller sig till PP:s uppfattning. Men var Piratpartiet inbjudna? Nähä…

Grottmedia var ordet.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pirate Bay anthem

Dottern Mimmis talangfulle musiklärare David Pagmar, även känd som enmansbandet Montt Mardié, har fått många uppskattande recensioner av nya skivan Skaizerkite. I en DN-intervju nyligen erkänner han utan omsvep att musiken han gör lånar friskt oblygt från både nytt och gammalt, såväl referenser och musik. Kanske inte helt oväntat att Montt Mardié nu släpper ett slags nationalsång för The Pirate Bay. Så här skriver han om låten, som är fri att ladda ner, mixa om och sprida vidare till alla som kan tänkas vilja ha den.

An artist has got to make a living just like everybody else, there’s no doubt about it. And these are tough times, believe me I know. The thing is though, if I were to go back in time, 10 years or so, and tell the 15-year-old version of myself that over a night, 60 000 people had heard one of my songs, the first question I’d throw back at myself wouldn’t be “how much money did I make?”.
Don’t get me wrong, I love money and I want to make a lot of it. Bathe in it just like Uncle Scrooge. But money isn’t the main reason why I write songs. First and foremost I want people to hear them.
Times are so strange at the moment and a lot of people are angry and upset. Still, for each day that goes by I get more and more convinced that we shouldn’t try to fight the future, we should embrace it. Try to see opportunities instead of catastrophys.

I’ve written a song. I call it “We’re All The Pirate Bay”. It’s free and nobody will ever have to pay for it, though if you incist you are welcome to make a donation!

Torrentlänkar till låten finns på The Pirate Bay.

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: