And The Band Played On

Kategori: film

Vad är lite hämndporr och IS-rekrytering mot att fildela en Beckfilm?

De svenska filmbolagen har dragit igång en stor våroffensiv, skriver DN, på jakt efter vad som – med härledning av utdömda straff – är ett värre brott än väpnat rån, misshandel eller deltagande i Isis folkmord – tillsammans. Jag talar förstås om piratkopiering och fildelning, dessa flagranta och återkommande övergrepp mot den immateriella äganderätten som hotar en hel värld. Det är givetvis förståeligt att detta oskick till varje pris måste stävjas, innan epidemin ödelägger civilisationen som vi känner den och störtar oss tillbaka ner i medeltiden, för att anknyta till ett aktuellt begrepp.

Enligt DN-artikeln har sex personer, som det senaste året dömts för fildelningsbrott, i efterhand krävts på sammanlagt  dryga 53 miljoner i skadestånd. Ett fall har redan avgjorts, där en man i 30-årsåldern dömdes att betala 4,3 miljoner för att ha fildelat filmen ”Beck – Levande begravd”. Nivån på skadestånden utgår från Pirate Bay-domen 2009, där de fyra åtalade dömdes att betala 46 miljoner i skadestånd – en dom som trots sina uppenbara brister inte togs upp av Högsta domstolen. Alltså blir det möjligt att dra människor inför rätta för ”medhjälp till fildelning” – och i efterhand döma ut närmast astronomiska summor i skadestånd.

Därför anser nu filmbranschen och dess samarbetsorgan Rättighetsalliansen, att det nu är fritt fram att stämma brallorna av fildelande svenskar. Och de beräkningar som organisationen och dess företrädare Henrik Pontén baserar sina krav på, verkar ha inspirerats betydligt mer av den organiserade brottsligheten än svensk rättspraxis. Rättighetsalliansen räknar inte bara med en ”hypotetisk licenskostnad” för filmen som delats ut, även en uppskattad summa av hur många missade exemplar som teoretiskt skulle sålts till fullpris ligger i underlaget. Samt – och här blir det riktigt overkligt – en avgift för skada på filmens anseende, som ett resultat av att den kan ha visats på mindre skärmar än den var tänkt för från början.

Vilket innebär att filmbolagen på fullt allvar anser att en film kan kränkas – om man ser den på sin Iphone eller surfplatta. Fundera ett tag på detta.

Ju mer man sätter sig in i filmbranschens krav, desto tydligare blir det att denna rättighetsindustri hotar samhället  mer än Sveriges alla fildelare tillsammans. Denna upphovsrättsmaffia verkar ännu så länge kunna härja fritt i våra svenska så kallade rättsvårdande instanser, och de tillåts ödelägga unga människors liv för en typ av småbrottslighet som förr i tiden hade slutat med dagsböter. Med skadeståndskrav på flera miljoner blir det förstås omöjligt att någonsin betala tillbaka, och det enda som återstår är personlig konkurs och mångårigt utanförskap med ett liv på existensminimum.

Man hade ju kunnat önska att vi hade haft en justitie- eller kanske kulturminister som haft modet att sätta branschen på plats Men idag hör jag ingen från politiskt håll som har något att säga alls om det bisarra faktum att det anses 57 gånger mer allvarligt att dela en Beckfilm på nätet än att lägga ut smygfilmat sex på sin exflickvän. Det senare brottet har nämligen av Högsta domstolen ansetts vara värt 76.000 kr i skadestånd för den drabbade. Och terrorturister, som reser till Syrien för att skära huvudet av civila, slipper hamna inför rätta över huvud taget när de kommer hem för att vila upp sig från det jobbiga mördandet – de får istället gratis sjukvård och en gräddfil in på arbetsmarknaden.

Jag är helt och hållet för att vi ska ha en upphovsrätt, och det är långtifrån en mänsklig rättighet att få allt gratis. Men vi kan ju fundera lite med vad sådana här domar gör med det allmänna rättsmedvetandet? Inte minst som det visar sig att filmbolagen själva beter sig som skurkar gentemot rättighetsinnehavare.

Intressant?

Fler om , , , ,

Gabe Newells hån mot fansen

gabe_badrobot_wired

Newell skakar hand med JJ Abrams från produktionsbolaget Bad Robot, som ska filmatisera Gabes halvfärdiga universum.

Ännu ett år har förflutit och Valve Softwares Store ledare Gabe Newell har gjort ett av sina sällsynta publika framträdanden. Denna gång hände det på en spelutvecklarkonferens i Las Vegas där Newell äntrade scenen tillsammans med Lost-regissören J.J. Abrams och offentliggjorde ett kommande samarbete, där det hotades med utlovades kommande filmer byggda på Portal och/eller Half-Life.

Vissa kanske applåderar detta exempel på att datorspelen nu blivit så kulturellt viktiga att de lockar till sig riktiga Hollywoodregissörer och inte bara Uwe Boll. Själv blir jag bara ursinnig, och hade jag suttit i publiken hade jag sannolikt rusat upp på scenen, ruskat om Newell och vrålat ut den fråga som väntat på ett svar i snart sju års tid:

Vart i h-e tog Half-Life 2 Episode 3 vägen? Va? Va? Va!!?

hl2ep2_image024

Två Advisors attackerar och gör processen kort med Eli Vance. Efter det: total tystnad.

Jag kan fortfarande minnas känslan, en av de där närmast magiska gamer moments då man känner sig helt uppslukad av en annan värld. Där stod Gordon Freeman, slutkörd men nöjd, med sin rykande gravity gun käckt på svaj efter att mot alla odds lyckats slå tillbaka Kombinatets offensiv. Just då, när Freeman, Eli och professor Magnusson fått upp ett spår som leder till det försvunna forskningsfartyget Borealis, som mycket väl kan vara nyckeln till att slutligen besegra The Combine, dyker det upp ett par såna där vidriga Rådgivartyper och gör kaos med Eli & Alyx Vance. Sen blev allt svart.

Half-Life 2 Episode 2 slutade alltså i en klassisk så kallad cliffhanger, och vi som varit med allt sedan Freemans första battle med Kombinatet satt som på nålar för att få uppleva den storslagna upplösningen på denna dystopiska framtidssaga. Väntan skulle som tur var inte bli så lång, redan till julen 2007 skulle avslutande Episode 3 släppas. Men julen kom och gick, utan att något hände.

Även 2008 kom och gick utan att vi fick se någon HL-2-uppföljare, och 2009 var i princip helt fri från Episode 3-nyheter. 2010 var tystnaden från Gabe Newell närmast öronbedövande.

Frustrerade fans arrangerade nu namninsamlingar och arrangerade protester utanför Valves kontor (sedan lät de sig tyvärr mutas till tystnad med ett par t-shirts). Till och med sonen till spellegenden Peter Molyneaux vädjade i en film till Valve och Gabe om att göra klart spelet.

Men Newell var knäpptyst, och sa inget mer under hela året. Nyheterna om Episode 3 var exakt noll till antalet även under 2011. Eller vänta lite – Gabe Newell diktade lite obskyrt på Haiku.

Julen 2012 tröttnade Molyneaxs son slutgiltigt på att vänta och började spela Minecraft.

Man kan förstås raljera om det här, men faktum är att hålet efter Episode 3 är som ett öppet sår, nästan som en försvunnen familjemedlem. Historien som hade allt, men aldrig berättades klart.

Ändå låter vi Gabe Newell, denne storsvikare, komma undan gång på gång. Valves fans (eller borde man kalla dem fanboys?) gör inte ens upprör när Steam hackas och deras kreditkortsuppgifter sprids över världen. Newell slackar vidare, släpper några B-spel på Steam – och hyllas okritiskt för att ha revolutionerat den digitala distributionen.

Och nu står alltså Gabe Newell på scen och yrar om att Half-Life ska bli film. Det yttersta hånet mot fansen – att filmatisera en halvfärdig berättelse där slutet ännu inte är skrivet.

Jag har ingen aning om vad som hände där i mitten på nollnolltalet. Hoppade alla utvecklarna av kollektivt? Knäcktes de av sina egna krav på att vara nyskapande? Hade de gått så vilse i storyn och alla fysiska och metafysiska irrgångar att de helt enkelt inte visste hur säcken skulle knytas ihop. Blev de anfallna och assimilerade av head crabs? Eller åt Gabe Newell upp dem?

I Valves värld är förvisso förseningar inget nytt. Redan första Half-Life sköts upp i åratal, liksom uppföljaren Half-Life 2. Förklaringen är att Gabe Newell har tyvärr aldrig klarat att leverera i tid. Han verkar vara en klassisk underachiever, som kommer undan gång på gång genom att visionera om nya projekt och på så sätt snacka bort kritiken. I ett normalt företag med någon typ av leveranskrav hade han fått sparken för länge sedan.

Och gissa vad? Spelbranschen består faktiskt av ganska normala företag numera, med samma krav som alla andra bolag i underhållningsbranschen. Det finns dessutom en uppsjö av både duktiga och kreativa människor som hade kunna spotta ut ett halvdussin HL2-uppföljare under den tid som vi väntat på Gabe. Se bara på Infinity Ward och Treyarch som pumpar ut nya COD- och MW-titlar varje höst.

Ändå tillåter vi Newell att hålla Episode 3 gisslan.

Det måste få ett slut. För oss gejmers skull. Och för Alyx, som legat skadad i snart sju år!

Släpp loss Gordon! Och avgå. Gabe Newell!

Intressant?

Fotnot: Läs Kotakus tragiska timeline över Half-Life 2: Episode 3

Andra bloggar om , , , , ,

Armageddon it

Bruce Willis, hård gruvarbetare i Armageddon (1998).

Den lyckade räddningsaktionen av de 33 instängda gruvarbetarna i Chile har följts av i princip hela världen. Uppskattningsvis en miljard TV-tittare har kunna följa denna moderna hjältesaga som har allt: starka, stolta gruvarbetare, ett internationellt räddningsteam som jobbat snabbare och bättre än någon kunnat hoppas, gripande återseenden med barn och fruar, otrohetsskandaler – allt detta mot en bakgrund av en nationell stolthet och flaggviftande som annars bara ses i Hollywoodfilmer.

Mario Sepulveda, hård chilensk gruvarbetare i San José (2010).

Vad den snart tre månader långa räddnings-aktionen inneburit för Chiles framtid är naturligtvis omöjligt att säga, men liknande dramatiska händelser tidigare i historien lär oss att när folk samlas i ett gemensamt mål så kan de gå hur långt som helst. England visade det under Blitzen, och när folket i Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien till slut samlades mot förtrycket, föll Östblocket inom bara några dagar.

Armageddon: hårda gruvarbetare på väg ut i rymden.

Chile: hårda gruvarbetare tackar gud efter att ha räddats ur djupet.

Chile har i alla fall lyckats rikta hela världens ögon mot en bit öken i den norra delen av landet, och där byggt upp en medial hjältesaga som säkerligen kommer att göra underverk för världens bild av Chile – som en modern nation  som klarar av även de allra tuffaste utmaningar de ställs inför. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man ser de gripande scenerna med papporna som återförenas med sina barn, och som trots nästan tre månader fångenskap i en mörk gruva stegar ur räddningskapseln med högburet huvud.

Vi är ju så svältfödda på hjältar, vi människor – och plötsligt dyker de upp 33 på en och samma gång. Känslomässig overload liksom.

Ändå kan jag, skeptiker som jag är, inte göra mig fri från tanken att hela det mediala spektaklet kring räddningsdramat är omsorgsfullt regisserad av en Hollywood-producent. Kanske Michael Bay, som låg bakom en av förra århundradets största hjältesagor på vita duken – Armaggeddon (1998). I denna film spelar Bruce Willis stentuff gruvarbetare, som tillsammans med sina taggtrådsätande gruvarbetarkompisar åker till en asteroid och gör det som gruvarbetare kan – borrar hål – för att sedan spränga den hotande himlakroppen – och återvända till Jorden som hjältar.

I Atacamaöknen ser vi just nu många potentiella roller för Bruce Willis att spela i en kommande filmatisering av dramat. Ska vi gissa att det dröjer maximalt ett år innan Armageddon 2: The Mine går upp på biograferna?

Intressant?

Pressbevakning: Expressen 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggare om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: