Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: försvaret

Regeringsbyråkratin får miljarderna istället för försvaret

Peter Hultqvist

Peter Hultqvist” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Läser i Dagens opinion att den rödgröna ministären kostar betydligt mer än Alliansens. Under förra året ökade kostnaden för att driva regeringskansliet med 7,7 miljarder kr, eller 5 procent. Den största ökningen utgjordes av personalkostnader som ökade med sju procent, eller 330 miljoner mer än föregående år. Man får anta att S/MP-regeringen anställt fler medhjälpare.

I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka den upprördhet som Socialdemokraterna, anförda av nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist, gav uttryck för i november 2010. Då gick han till storms i en debattartikel i Aftonbladet mot miljardrullningen i Regeringskansliet. Hultqvist – då:

Sverige har aldrig haft så många statsråd som i dag, totalt 24 stycken. Med europeiska mått mätt är regeringen rekordstor. Men regeringskansliets expansion inleddes långt före den rekordstora regeringen. Kostnaderna för Fredrik Reinfeldts regeringskansli har på fyra år ökat med 1,1 miljarder kronor från 5,5 miljarder kronor 2006 till 6,6 i regeringens förslag till budget för 2011.

Hultqvist och Socialdemokraterna tvingade därför fram en besparing på 300 miljoner i regeringen Reinfeldts budget, med stöd av Sverigedemokraterna – första gången som S och SD bröt ut delar av budgeten och röstade ner den var alltså redan 2010, vilket de flesta har glömt idag. Det blev regeringen Reinfeldts första stora nederlag efter valvinsten 2010.

Nu blåser det andra vindar, uppenbarligen. Trots att ladorna sägs vara tomma och försvaret erbjuds småsmulor, finns det uppenbarligen fortfarande pengar för att fylla Klarakvarteren med ännu fler byråkrater. Och försvarsminister Peter Hultqvist tiger stilla, trots att det inte var mer än fyra år sedan han uttryckte sig på följande vis:

Samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Statliga jobb försvinner runt om i hela landet. 1500 jobb försvinner när regeringen centraliserar ekonomi- och personalfunktionerna på 250 myndigheter. Tusentals jobb står på spel när Försvarsmakten stöps om. Bara i Sollefteå har man förlorat cirka 150 statliga jobb den senaste fyraårsperioden. Att sopa trappan ovanifrån tycks vara ett okänt begrepp i Fredrik Reinfeldts regeringskansli.

Nu vet ju alla att den där budgetbesparingen bara var ett spel för gallerierna. Redan i vårbudgeten året därpå återfördes de pengar som sparats bort av Hultqvist,  men då var det ingen som längre brydde sig längre. Och vad det gäller det rekordstora antalet statsråd i Alliansregeringen – som Hultqvist kritiserade hårt i sin debattartikel – är det värt att notera att de är exakt lika många i Löfvens ministär – 24 stycken.

Skillnaden är att de nu har betydligt bättre betalt. Tillsammans har ministrarna fått ett lönelyft på 8,5 procent jämfört med Alliansens ministrar.

Upprördheten i att försvaret får kalla handen, samtidigt som nära 8 miljarder satsas på regeringsbyråkratin, verkar dock inte vara särskilt utbredd hos vare sig politiker eller medier.

Så kallat vanligt folk har dock fått ytterligare en anledning att odla sitt politikerförakt.

Intressant?

Fler om , , ,

Libyen: Var är våra Jasplan nu?

För snart fyra år sedan drog EU och Nato ut i krig för att försvara rebeller och civila i Benghazi mot diktatorn Moammar Ghadaffi, vars styrkor hotade med massaker på civila i de östra delarna av landet. Då ställde Sverige solidariskt upp med våra Jasplan som utförde ett stort antal spaninsuppdrag över Libyen, så att Natos bombflyg sedan skulle kunna rensa vägen för… ja islamister, jihadister och folkmördare. Vi bombade alltså bort en diktator, men fick något ännu värre. Vilket väl om något illustrerar de uppenbara svårigheterna med att bomba fram demokrati.

I dagarna nåddes vi av nyheten om att Libyen i praktiken upphört att fungera som stat, och att terroristerna i Islamiska staten tagit kontroll över hamnstaden Darna och stora delar av Sirte. Och för att liksom fira dessa erövringar, valde de att skära halsen av 21 kristna egyptier, vars blod kroppar färgade Medelhavet rött.

Som vedergällning inledde Egypten, med stöd från arabiska grannländer som Jordanien och Förenade arabemiraten, flygbomningar av IS träningsläger och vapendepåer i östra Libyen. Men Egypten klarar, trots sin storlek, inte av att driva krig mot terroristerna i Libyen, samtidigt som man har ett islamitiskt uppror på Sinai att bekämpa. Därför vädjar nu landets president, Abdul Fatah al-Sisi, om internationellt stöd i kampen mot IS, i den sönderfallande stat som tidigare var Libyen.

Tragedierna som utspelar sig i Syrien och Irak, har dock fått Libyenkrisen att hamna  i medieskugga – detta trots att vi borde vara än mer oroliga för vad som händer där. Detta eftersom landet ligger precis på tröskeln till Europa och den terror och laglöshet som breder ut sig snart kan komma att bli ett direkt hot mot Europa. I Sverige är det dock tyst och ingen politiker – förutom KD:s Lars Adaktusson – andas ens om att vi borde bekämpa de bestialiska mördarbanden i Libyen. Något som ju borde vara vår moraliska plikt, med tanke på att vi själva bombade fram sönderfallet i ett av Nordafrikas till ytan största länder, och därmed ställde gigantiska mängder vapen och oljeinkomster till terroristernas förfogande.

Bekämpandet av IS i Libyen borde också ges hög prioritet av ett annat skäl. Efter IS senaste landvinningar kontrollerar nämligen organisationen människohandeln med båtflyktingar från Libyen till Europa. En våldsamt lukrativ verksamhet där varje flykting som IS kan knuffa ombord på en gammal skorv med destination norrut kan inbringa 10.000-tals kronor. Bara under de senaste dagarna har ett tusentals flyktingar i rangliga båtar räddats av den italienska kustbevakningen, och antalet flyende verkar allt mer utom kontroll.

Med denna väg rakt in i EU, öppnas helt nya möjligheter för IS att skeppa in jihadister i stor skala till Europa, genom att gömma dem ombord på flyktingskeppen, något som både italienska och brittiska underrättelsetjänster nu varnar för.

Räkna dock inte med att Sverige skickar ner några Jasplan denna gång för att slå tillbaka terroristerna – de är upptagna med att undvika att delta i en Natoövning i Estland.

Dessutom är det säkert mycket mer effektivt att försöka tala mördarna tillrätta med samtalskompasser.

Intressant?

Fler om , , , ,

Ransomware slår ut försvaret

”Ransomware” kallas en typ av trojaner som tar över datorer, låser dem eller gör dem obrukbara på annat sätt. Enda lösningen för att få tillgång till sina filer är att betala in en lösensumma – därav namnet. Antalet datorägare som drabbas av ransomware har ökat med 43 procent det senaste kvartalet, enligt en färsk rapport från anti-virustillverkaren McAfee.

Men den utan jämförelse största tillverkaren av ransomware är inte något ljusskyggt nätverk av cyberkriminella från Asien, utan heter SAP (även kallat schreck, angst, panik) en tysk it-jätte som är mest känd för att sälja in affärssystem till stora myndigheter och företag. Dessa tvingas sedan avsätta betydande delar av sin omsättning för att få tillgång till sina datorsystem.

SAP ligger även till grund för försvarets nya IT-system PRIO, som helt på egen hand slagit ut betydande delar av Sveriges möjligheter att försvara sig. Nu krävs staten och därmed skattebetalarna på en halv miljard – annars stoppar systemet reparationer av flygplan och fordon.

Intressant?

 
Andra bloggar om , , ,

Om jag ville slå ut Sveriges försvar

En allt större del av de internationella försvarsutgifterna går idag till det som kallas cyberkrigföring – dvs mer eller mindre hemliga operationer för att slå ut fiendens infrastruktur och kommunikation via t ex trojaner. Det mest kända exemplet är Stuxnet, trojanen som slog ut i princip hela det iranska kärnvapenprogrammet.

I det moderna och tungt teknikberoende försvaret, är det alltså betydligt billigare – och effektivare – att slå ut fiendens lednings- och kommunikationssystem, än att riskera människoliv och miljarder på kostsamma invasioner.

Hade jag själv suttit i ledande befattning för låt oss säga Rysslands militärmakt och ville vingklippa omvärldens försvarsförmåga för lång framtid, skulle jag alla gånger satsat på cyberkrig. Vi kan ta Sverige som exempel på en lämplig måltavla, ett land där myndigheter – inklusive försvarsmakten – med stor entusiasm lägger ner mångmiljardbelopp på olika typer av administrativa IT-system med tveksam kvalitet.

Till att börja med skulle jag via bulvaner köpa in mig i stort ett multinationellt mjukvaruföretag, känt för sin lika dokumenterade förmåga att sälja på storföretag och förvaltningar gigantiska affärssystem, som oförmågan att få systemen att fungera som tänkt.

Därefter hade jag under en period av flera år injekterat egna konsulter och utvecklare, så kallade sleeper cells, i verksamheten – celler som väcks till liv den dagen företaget ror hem en order från försvaret i ett land som Danmark eller Sverige.

Nu vidtar det verkliga arbetet med att se till att det nya systemet fungerar som det ska – det vill säga som ett virus. Att beställa reservdelar och förbrukningsmateriel, som var ganska enkelt i det gamla systemet, blir plötsligt närmast en omöjlighet. Driftspersonalens effektivitet dyker med mer än 90 procent, fordon och flyg blir stående i brist på bränsle och delar.

Dessutom väljer man vid strategiska tillfällen att under lång tid stänga av systemet för uppgradering. Helst ska detta sammanfalla med viktiga operationer – t ex flygövningar som då får ställas in i brist på leverans av materiel.

Och som kronan på verket – för att systemet ska fungera, krävs det att samtliga försvarsanställda använder sin arbetstid till administration istället för att öva.

Sabotaget är fullbordat. Inte ett skott har avlossats, och fienden har själv betalat miljarder för det egna försvarets haveri. De ständigt ökande kostnaderna för systemet får dessutom till följd att personalen måste bantas. Vilket gör att de som är kvar måste ägna ännu mer av sin tid åt administration.

Tyvärr är ovanstående inte bara påhitt –systemet finns och heter PRIO, och försvarsmakten har så här långt betalat över fem miljarder för det. Det är utvecklat av (ö)kända tyska IT-mastodonten SAP och har hittills i olika grad slagit ut Tysklands, Norges, Danmarks och Kanadas försvar.

Det enda jag inte är säker på är i vilken grad Ryssland varit involverat i utveckling och införsäljning av systemet, samt tillsättning av försvarsministerposten och ledande befattningar i Försvarsmakten.

Men finns det verkligen andra förklaringar? Det kan väl inte enbart handla om inkompetens?

Intressant?

SvD, Computer Sweden

Andra bloggar om , , , ,

Drönarkrig für alle

På brittiska bloggen Drone Wars UK kan man läsa att satellitsystemet som används för att styra obemannade spanings- och attackflygplan, så kallade drönare, heter – håll i er – Skynet. Och som inte detta vore nog för att ge en skrämselhicka, ägs satelliter, datorsystem och programvaran som styr alltihopa av ett privat företag, Paradigm Secure. Uttalat på engelska låter det inte alltför olikt Cyberdyne Systems, det fiktiva (?) företaget bakom Terminator-filmernas version av Skynet – och hur det slutade vet vi ju alltför väl.

Drönare av T3-modell.

Till råga på allt ser både Reaper- och Predatordrönarna ut att vara modellerade direkt från Terminators Hunter Killer Drone, vilket väl är det slutliga beviset för att verkligheten imiterar dikten och vi alla är dömda till en snar och våldsam undergång. Snart kommer Skynet 5 att börja tänka själv, och döda oss alla med sin flotta av luftburna UAV:er (Unmanned Aerial Vehicles).

Drönare av modell MQ-9 Reaper, bestyckad och klar för start i Afghanistan.

Ok, det kanske inte riktigt händer på det sättet. Men om man bortser från de oundvikliga sci-fi-referenserna, kan man konstatera att de obemannade flygande farkosterna, eller drönare i vardagligt tal, håller på att förändra världens konflikter i grunden. Gränserna för var och mot vem man kan föra krig har suddats ut, samtidigt som det blivit snorbilligt att med teknikens hjälp ta livet av terrorister och upprorsmän i de mest otillgängliga delarna av världen. Som i Afghanistans eller Pakistans berg, där det tidigare krävts truppnärvaro på marken med allt vad detta inneburit av riskfyllda transporter och logistik.

Nu sitter ”piloterna” istället bekvämt framför en uppsättning bildskärmar i ett kontrollrum – till exempel på Holloman Air Force base i White Sands, New Mexico, varifrån en stor del av USA:s drönarkrigföring bedrivs. Därifrån styr piloterna sina plan via satellit tusentals mil bort. På förmiddagen kan det handla om ett spaningsuppdrag i Irak, och efter att ha brutit för lunch kan eftermiddagens uppdrag utspela sig i Afghanistan. Piloterna kan tillbringa kvällarna hemma med familjen, och de slipper riskera livet eller att bli nedskjutna och tillfångatagna. Och om en drönare trots allt skulle skjutas ned, handlar det om en förlust på ”bara” några miljoner dollar. Betydligt mer överkomligt än att förlora ett F-16-plan värt nära 20 gånger mer. Dessutom slipper man potentiella gisslansituationer och den rent operativa förlust det innebär att mista en utbildad stridspilot.

Faktum är att obemannad krigföring är det just nu snabbast växande området inom den amerikanska militären. Pentagon bygger ut sin drönarflotta med 30 procent, samtidigt som antalet drönarpiloter blir fler och fler. Inom något år räknar man med att det kommer att utbildas fler drönaroperatörer än traditionella stridspiloter. Och i takt med att tekniken utvecklas kommer fler militära aktiviteter att tas över av distanskrigarna. Det finns redan allt ifrån mekaniska robothundar som fjärrstyrs att desarmera misstänkta bomber till tungt bestyckade ”terminators” som kan assistera framryckande infanteri.

Och det är inte bara Pentagon som bedriver krig på distans. Även om hemlighetsmakeriet kring USA:s använding av obemannade flygplan är stort, är det känt att landet bedriver tre olika UAV-program. Det mest kända är Pentagons drönarprogram i Irak och Afghanistan, medan de andra två drivs av underrättelsetjänsten C.I.A samt det militära Joint Special Operations Command – varje organisation med sin egen dödslista på personer utvalda att elimineras med hjälp av drönare styrda från amerikansk mark. Det kan handla om rebeller i Centralafrika eller knarkkarteller i Colombia – ingen går säker för drönarna, som kan slå till när som helst, dag som natt.

Det finns förstås också problem med att föra krig på distans. En av de största är ett fenomen som är välkänt för alla som spelat datorspel via nätet: så kallad latency eller ”lagg”. Det innebär förenklat att det som drönarpiloten ser på sin bildskärm visas med en viss fördröjning. Det kan handla om bråkdelar av en sekund, men räcker för att göra det  svårt att träffa en rörlig måltavla. Förra året avslöjade Al-Qaida-krigare på den arabiska halvön för en jemenitisk reporter att när de hörde en amerikansk drönare närma sig, började de hoppa runt så mycket de kunde, för att på så sätt lura drönaroperatörerna att missa målet.

Drönare i Black Ops 2, på väg att förinta Los Angeles.

Att utvecklingen kan ge en fingervisning om hur framtidens krig och konflikter kan komma att utkämpas märks också i spelvärlden. I Activisions kommande förstapersonskjutare Black Ops 2 (release 13 november) är det just drönarkriget som står i centrum – eller rättare sagt vad som kan hända i en nära framtid när terrorister lyckas ta kontroll över de obemannade krigsmaskinerna. I en halvdokumentär trailer för spelet uttalar Oliver North (den amerikanske överstelöjtnanten som blev ökänd för sin inblanding i Iran-Contras-affären på 80-talet) följande tänkvärdhet:

”Jag är inte oroad för en kille som försöker kapa ett flygplan. Jag oroar mig för killen som vill kapa ALLA flygplan”.

Black Ops 2 ligger alltså helt rätt i tiden. I början av december förra året lyckades Iran komma över en amerikansk drönare, sannolikt genom att ta över styrsystemet på farkosten. Iranierna sägs nu vara på god väg att reverse-engineera drönaren och ta reda på hur den styrs. Det är alltså inte osannolikt att de iranska mullorna inom ett par år har ett eget UAV-program, vars udd med största sannolikhet kommer att riktas mot Israel.

Som sagt. Det är 2012, drönarkriget är i full gång och styrs av satellitsystemet Skynet.

What could possibly go wrong?

Intressant?

 Merläsning om drönarkriget:
Aljazeera | The decade of war to come

Ars Technica | E3 games exploit real fears in a tumultuous world

DN | Ingen kontrollerar privata drönare
DN | Forskare varnar: Drönare kan hackas av terrorister

Wired | Drone Wars – The Legal Debate Continues

Andra bloggar om , , , , , ,

Om klimatet kommer

En ovanligt passande illustration till förra veckans stora debattämne – att fler än hälften av journalisterna på SR och SVT röstar på miljöpartiet – är dagens nyhet om de klimatförnekande kommunalpolitkerna, som nu kartlagts grundligt av FOI, försvarets forskningsanstalt. En enkätundersökning avslöjar att hela sju av tio kommunalpolitiker och chefer inte tror att vi står inför en annalkande klimatkatastrof. Speciellt inte på kommunal nivå.

Lite överraskande kan det kanske tyckas att det är just Försvarets forskningsinstitut, FOI, som ligger bakom kartläggningen. Annat var ju det förr i tiden. Då ägnade sig försvaret (IB) åt att kartlägga vänsteraktivister, FRA signalspanade på elaka ryssar och FOI testade effekten av vapen, bomber och landminor på levande djur. Idag ser förstås hoten mot Sverige helt annorlunda ut, och förutom en och annan vapenfabrik på sydligare breddgrader, ägnar sig FOI numera åt de verkligt stora hoten mot vårt samhälle – som kommande klimatförändringar och de genusrelaterade effekterna av desamma. Därför måste naturligtvis fienden – förnekarna – kartläggas, så vi vet var vi har dessa femtekolonnare om klimatet kommer.

Ansvarig för kartläggningen är Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef på FOI. Därtill är hon därtill engagerad i vänsterorganisationen Klimataktion och har tidigare propagerat för klimatsmart julmat. Sedan fem år driver hon ett program kallat Climatools. Det är Naturvårdsverket som (via skattebetalarna) står för fiolerna till projektet, som drivs av FOI tillsammans med KTH, Konjunkturinstitutet och Umeå universitet. 25, 8 miljoner har Carlsson-Kanyamas forskargrupp haft att röra sig med, och resultatet har utmynnat i ett antal ”klimatverktyg” som det är tänkt att Sveriges kommuner och landsting ska använda sig av i sitt genusbaserade klimatanpassningsarbete. Uppenbarligen har verktygen mötts med en utbredd skepsis hos ekonomiskt pressade kommuner som inte anser sig ha råd att anställa genusvetare och klimatkommunikatörer för att kartlägga hur genusperspektivet påverkar den kommunala beredskapen att hantera framtida klimatförändringar.

Jag vet förstås inte med säkerhet om det är det svala intresset hos de tänkta mottagarna som ligger bakom kartläggningen av politikernas skepsis, men efter att ha bläddrat i enkätrapporten (ännu inte på Internet) som formligen osar av frustration och där begreppet ”förnekare” används inte mindre än 60 gånger, framträder bilden av kommunala politiker och tjänstemän som är innerligt trötta på ständiga domedagsprofetior från klimathotsindustrin. 77 procent av de osäkra i enkäten säger sig nämligen inte vilja ha ytterligare klimatinformation…

Och om man läser de forskningsrapporter som publicerats tidigare av Carlsson-Kanyamas projekt, ter det sig inte helt osannolikt att det är just bristande entusiasm för ”klimatverktygen” som är skälet.

Låt oss ta den rykande färska FOI-rapporten Integrera genus i
klimatanpassningen! Vägledning och råd för det kommunala klimatarbetet
, som släpptes så sent som i febuari i år. Här blir man upplyst om riskerna med klimatanpassning utan att ta särskild genushänsyn:

… om det inte utformas på rätt sätt kan det också bidra till att förstärka existerande ojämlikheter, cementera stereotypa könsroller och öka kvinnors sårbarhet för klimatförändringarna.

Att klimatförändringar drabbar fattiga kvinnor i utvecklingsländer hårdast, vet vi ju sedan gammalt, men en nyhet är att även svenska kvinnor är extra sårbara för klimatförändringarna. Ett exempel:

Skillnader i arbetsfördelning (både i hemmet och arbetslivet) kan få återverkningar på sårbarheten inför klimatförändringarna. Detta kan illustreras med ett exempel. Äldre kvinnor förväntas utföra hushållsarbete även när de nått en ålder då män normalt inte förväntas utföra något arbete. Hushållsarbete är en daglig syssla som även behöver utföras under årets varmaste dagar. Eftersom äldre människor är känsliga för värme innebär hushållsarbetet att äldre kvinnor är särskilt utsatta för den globala uppvärmningens negativa effekter.
Eftersom kvinnor generellt bär det största ansvaret för att ta hand om sjuka, både i arbetslivet och privat, kan man också anta att de kommer att få bära en särskilt stor börda om klimatförändringarna ger negativa effekter på sjuktalen. Det blir särskilt tydligt om samhällsinrättningar för vård och omsorg, till exempel förskolor och äldreboenden, stängs eller flyttas för att undvika exempelvis en översvämning eller ett jordskred.

I rapportens källhänvisning hittar man referenser till tung forskning inom genusvetenskapen, som kandidatuppsaten ”Klimat och patriarkat”. Så här beskrivs metodiken bakom rapporten i EU:s forskningsdatabas (min fetning):

The essay deals with gender aspects on climate change adaption. The aspects consist of the fact that women in Sweden drive cars less than men, and that women in the developing world are more affected by natural disasters arising from global warming. This study was carried out in the municipality of Huddinge, a suburb to Stockholm, by interviewing one Agenda 21 coordinator, one planner and one student in genderstudies. I also attended a meeting in the Committee for built environment in the Huddinge Municipality, to ask the politicians questions and observe gender structures during the meeting.

Dina skattepengar i arbete. Förnekare där!

Intressant?

Bloggkommentarer:
Red Blue Green: FOI trollar fram klimatskeptiker
Vetenskapsbloggen: 3 av 10 kommunpolitiker tror inte på klimatvetenskapen
Waldemar Ingdahl: FOI och klimatets kommunala verklighet

Andra bloggare om , , , , ,

Ingen nollvision i brittiska flygvapnet

Livet i fält är påfrestande.

Två brittiska flygofficerare som deltar i  Natoinsatsen mot Libyen får sparken efter att det framkommit att de hällt i sig mer än de sanktionerade två sejdlarna öl (1 liter!) som tillåts före ett flygföretag.

Det är ju bra att det brittiska flygvapnet reagerar på sådang beteende. Men om man kommer från ett land där nollvision gäller i trafiken, och två stora starköl skulle rendera indraget körkort direkt vid alkotest, ter det sig kanske lite underligt att alkohol över huvud taget anses acceptabelt i kombination med maskiner som färdas i överljudshastighet och är beväpnade med tunga bomber och grovkalibriga kulsprutor. Den som ska försvaras på marken är säkert tacksam om piloternas reaktionsförmåga är på topp, liksom.

Kanske hänger det ihop med det faktum att de brittiska piloterna bor lyxigt inkvarterade på fyrstjärniga hotellet Grand Hotel d’Aragona i sicilianska Conversano (bilden ovan). Här kan de 100 RAF-piloterna pusta ut vid poolkanten mellan krogrundorna de påfrestande uppdragen för att skapa demokrati i Libyen. Bara uppehället för de brittiska styrkorna som deltar i Libyenoperationen går loss på dryga 12 miljoner i månaden, och då är varken bränsle, bomber eller öl inräknat.

Också en del av de svenska Jas-piloterna som deltar i Libyenisatsen är inkvarterade på hotell, eftersom det inte finns plats för alla på Sigonellaflygbasen. Vi får hoppas att de laddar upp på andra sätt än sina brittiska vapenbröder.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Uppblåsta försvarskostnader

Uppblåsbar F-16 på fejkat flygfält.

I avdelningen nyheter-du-sällan-ser-i-svensk-press. Ryssland ökar anslagen till försvaret med hela 60 procent, och som en del i den ryska upprustningen har försvarsdepartement beställt ett stort antal uppblåsbara stridsvagnar, robotavfyringsramper och flygplan. Dessa attrapper, som naturligtvis är till för att förvilla en potentiell anfallare, kostar runt 25.000 kr styck. Köpet har mött hård kritik bland framträdande försvarsanalytiker. Varför slösa Moder Rysslands oljemiljarder på uppblåsbara attrapper istället för att i riktiga vapen, liksom?

Uppblåsbar raketramp i rysk stil.

Denna kritik kommer otivelaktigt från människor som är okunniga om de uppblåsbara vapnens stolta historia. Faktum är, som Richard North skriver på sin blogg, att användningen av vapenattrapper sparade tusentals liv under Andra världskriget. Dessutom räddade attrapperna ett stort antal riktiga försvarsinstallationer, fordon och flygplan när tyska bobmplan lurades att fälla sin dödliga last över gummimodeller.

Och attrapperna var inte bara begränsade till modeller av flygplan och stridsfordon. Det fanns modeller av flygfält, stålverk, fabrikskomplex – ja till och med hela städer. När Luftwaffe bombade som värst, fanns uppskattningsvis 630 sådana decoy sites i Storbritannien.

Stridsvagn i gummi. Perfekt för den med stor trädgård.

Vid krigsslutet, när försvaret inventerade skadorna, visade det sig att attrapp-flygfälten bombats 443 gånger – alltså fler än de 434 bombanfall som skedde mot riktiga flygfält. Stadsmodellerna bombades drygt 100 gånger, och räddade uppskattningsvis 2.500 liv (och 3.000 från att skadas).

Så en uppblåsbar stridsvagn för 25.000 kan visa sig vara en vettig investering i dessa tider av försvarsnedskärningar. Kanske något för våra politiker att titta närmare på efter valet – en division med uppblåsbara JAS sparar massvis med pengar för statskassan!

Å andra sidan, som North påpekar, är det sannolikt ännu mer lönsamt att ersätta riksdagsledamöterna med uppblåsbara attrapper. Ingen skillnad lär märkas ändå…

Fler om , , ,
Intressant?

(Hyfsat relaterat i SvD, Newsmill och på några utvalda bloggar.)

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: