And The Band Played On

Kategori: hälsa (Sida 1 av 3)

Masstestning är enda någorlunda snabba vägen ur krisen

Ett av de största problemen med coronavirusutbrottet är att den statistik vi har inte är i närheten av att vara trovärdig. I Sverige testas sedan ett par veckor endast ett fåtal fall – de som läggs in på sjukhus med symptom – och därmed missar vi alla som går ute i samhället och bär runt på smittan, medvetet eller omedvetet. Det gör i sin tur att vi inte vet exakt hur dödligt viruset är och hur rädda vi egentligen ska vara. Denna osäkerhet skapar ångest och rädsla, och leder redan nu till att olika delar av landet ställs mot varandra i en uppflammande provinsialism som på allvar hotar sammanhållningen i Sverige.

Ett nästan lika stort problem är att om vi är sjuka eller har varit det och blivit friska hemma på egen hand, så vet vi inte ifall det varit covid-19 eller något annat. Alltså fortsätter de flesta som kanske redan haft sjukdomen att gå runt och vara livrädda fast de egentligen är immunusierade.

Om vi hade haft masstestning av sydkoreansk eller isländsk modell – något som nu även Norge kommer kommer att göra – blir det plötsligt möjligt att se vilka som har haft sjukdomen. Tänk om detta hade gjorts med personalen inom äldrevården, en sektor som mer och mer ser ut att kunna bli ett av de största riskområdena för smittspridning. Kommunernas äldrevård och hemtjänst bemannas ofta av unga människor som är ute i svängen och festar – och vittnesmål om äldre som möter 15-20 olika hemtjänstpersonal på en månad ger en fingervisning om var vi kommer att få den riktigt allvarliga smittspridningen om inget görs.

Med masstestning på plats hade detta inte varit ett problem. Den som inte har smittats kan gå och jobba jobba som vanligt, liksom den som redan haft sjukdomen. Medan de som bär på smittan kan fångas upp innan de för den vidare till de gamla och sjuka.

Alltså – vi skulle kunna sätta in åtgärderna där de behövs istället för att famla i mörkret som vi gör nu. Hjulen skulle kunna börja snurra igen i de flesta samhällssektorer. Men idag sätter vi alla i karantän istället för att inrikta sig på det fåtal som verkligen är sjuka eller behöver skyddas.

Detta är ohållbart i längden. Ju snabbare vi börjar med masstestning, desto snabbare kan vi ta oss ur det djupfrysta läge som vi befinner oss i. Sydkorea, Island och Norge har visat vägen – visst borde vi som ett av världens mest högteknologiska och bäst organiserade länder kunna göra detsamma?

Sedan finns det givetvis komplicerande faktorer som behöver hanteras. I avsaknad på ett effektivt vaccin kommer till exempel testerna att behöva göras regelbundet – framför allt hos vårdpersonal som inte tidigare haft covid-19.

Med masstestning i denna skala öppnar vi dessutom för en ny nivå av massövervakning. För den som är testad och ”godkänd” kommer ju att behöva kunna visa detta på något sätt.  Kommer vi att behöva ”legitimera” oss som smittofria framöver för att tillåtas resa till jobbet, till sommarstugan eller på semester? Kommer sjukdomshistorik – däribland immunitet för covid-19 men även andra sjukdomar – att komplettera de biometriska data som redan sparas om oss för snabb åtkomst av myndigheter runt om i världen? Kommer våra mobiler att fungera som elektroniska fotbojor när de kan användas för att se hur vi rör oss?

Det kan tyckas som science fiction, men i den dystopi som just nu utspelas runt omkring oss kommer vi förstås gladeligen att kasta de sista resterna av motstånd mot övervakningssamhället överbord. Och vi är snabbt på väg dit.

Men det är en senare fråga. Det är hög tid att besluta om inköp av tio miljoner testkit – och det borde ha gjorts igår.

Länkar:

Moderaterna vill ha masstester av corona

Is Our Fight Against Coronavirus Worse Than the Disease?

The U.S. faces two disastrous scenarios. There’s a third option

Allt är Stockholmarnas fel

Jag har bott i huvudstaden större delen av de senaste 35 åren, även om jag aldrig själv skulle titulera mig stockholmare. Som hallänning skulle jag föredragit att ha fått bo kvar vid västerhavet, men jobbsituationen  tvingade mig att omlokalisera mig redan på 1980-talet.

Denna historia är knappast unik. Varje år flyttar det in tiotusentals från ”landsorten” till Stockholm, och räknar man på ett par generationer så har de allra flesta av huvudstadens cirka två miljoner invånare rötter från utanför regionen. Det går numera knappt en vecka mellan vädjandena från släktingar, bekanta och bekantas bekanta ute runt om i landet om att hjälpa till med boende eller lägenhet för en dotter/son/bekant som fått jobb i stan och snabbt måste hitta bostad.

Till skillnad från alla oss andra som behöver 20 år i bostadskö eller en lön i topp-vdklass för att ha råd att köpa något, alltså.

Nu vänder sig samma landsort mot oss, eftersom den så här långt drabbats förhållandevis lindrigt undan coronasmittan. ”Åk hem igen, ni får ingen vård” ylar skärgårdskommuner som vanligtvis lever gott på sina välbemedlade fritidsboende – flera av dem äldre. Hur nu en kommun skulle kunna styra regionens vårdresurser vet jag inte, men syftet är utan tvekan att skrämma bort storstadsborna.

I Jämtland riktas ilskan efter ett ökat antal smittade – naturligtvis – mot stockholmare, trots att alla vet det kommer skidturister från hela landet (inte minst från Halland, där fyra alpresenärer inom sjukvården nyligen smittade ner delar av akutpersonalen). Och hur många av alla dessa jävla stockholmare har kanske själva sina rötter i norra Sverige? Människor som flyttat till huvudstaden och därmed bidrar till trångboddhet, vårdkris, galopperande bostadspriser och dagligt krig i kollektivtrafiken. Det lär numera vara ovanligt att ens hitta någon genuint infödd stockholmare, som inte antingen flyttat in själv eller har föräldrar som gjort det.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är bedrövligt och hål i huvudet att åka till fjällen just nu – liksom till alla andra ställen där många trängs på liten yta och därmed riskerar att öka smittspridningen. Men det är lika galet oavsett vem som gör det.

Trots det blir ”Stockholmare” ett samlingsbegrepp på allt som uppfattas som fel i samtiden. Denna stigmatisering kommer sannolikt inte att gå obemärkt förbi.

Vad händer om Stockholm surnar till och stänger för nyinflyttning under ett par år? Fryser möjligheten att folkbokföra sig i regionen, med hänsyn till den ansträngda vårdsituationen? Stänger bostadskön för nya ansökningar och lägger begränsningar på vilka som får köpa fastigheter?

Det kanske låter som en dystopi, men med tanke på de inskränkningar som redan gjorts – och som möjligen ligger framför oss – skulle jag inte alls bli förvånad.

När Tony Soprano tar över Folkhälsomyndigheten

Det cirkulerar just nu en sammanställning av filmer där borgmästare runt om i Italien – framför allt i de södra delarna – tappar humöret på folk som vägrar följa karantänreglerna. Hysteriskt roligt, mitt i allt mörkret som råder just nu.

Framför allt uppskattar jag uppläxningen av alla som använder sina hundar som förevändning för att komma ut en stund. Som det sägs i filmklippet har det blivit vanligt att människor lånar hundar för att få lämna sina lägenheter. Med följden av att de stackars djuren blir helt slutkörda och faller ihop av utmattning…

Man kan konstatera att den syditalienska kommunikationen för att få folk att stanna hemma skiljer sig onekligen en del från vår egen lågmälda debatt. Som om Tony Soprano skulle bli chef för Folkhälsomyndigheten.

Den ständiga övertron på att skatter kan bota alla samhällsproblem

Inom svensk politik råder det en närmast religiös tro på att alla problem i samhället kan lösas med hjälp av nya, högre skatter.  Denna uppfattning har under alla tider varit framför allt vänsterns magiska silverkula mot allt ifrån utanförskap, missbruk och oönskade beteenden – som oskicket att äta för mycket kött, åka på chartersemester, köra bil eller försöka gneta ihop ett eget sparkapital. Men även partier som traditionellt har titulerat sig ”liberala” har varit rörande eniga om att höga skatter är universalmedlet för att forma den perfekte samhällsmedborgaren, som inte ligger staten till last genom sina laster eller osunda livsval.

”Folk ska jobba, inte supa”, som den tidigare finansministern Anders Borg uttryckte det så träffande på höjden av sin politiska karriär, inför ytterligare en punktskattehöjning på Systembolagets sortiment.

Just nu är det sockerskatt som är på tapeten – igen, får man väl säga. Göran Greider, ledarskribent och debattör, har nämligen ett flertal gånger (första gången redan 1999) krävt höjda punktskatter bland annat på lösgodis, eftersom han har svårt att låta bli att stoppa i sig sötsaker när de är så billiga som de är och därför behöver statens hjälp för att sluta snaska. Denna uppfattning, om att alla måste betala mer för att ett fåtal har problem med vikten, är på något sätt symptomatisk för vår samtid, där personligt ansvar skys som pesten – istället ska våra folkvalda styra hur vi reser, vad vi äter, ifall vi står eller sitter på jobbet och hur ofta vi tränar.

Eftersom var sjunde svensk lider av fetma (enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror) måste alla banta, är den underliggande analysen. Precis som vi alla måste hålla igen på lådvinet och starkölet på semestern, i solidaritet med den minoritet som inte kan styra över sitt drickande. Och, som sagt, samtliga dessa problem kan vi enligt politikerna komma tillrätta med – bara skatterna höjs tillräckligt mycket. Det är för övrigt en uppfattning som verkar vara utbredd även i väljarkåren – nära 4 av 10 svenskar välkomnar en ny sockerskatt, enligt en Sifoundersökning.

Men för det första, kan man fråga sig, skulle en höjd skatt på läsk, godis och andra sockrade livsmedel verkligen minska problemet med allt ifrån barnfetma till Göran Greiders extrakilon? Det är i högsta grad tveksamt. I Mexiko, där stora delar av befolkningen lider av en galopperande fetma-epidemi, infördes för några år sedan en 10-procentig sockerskatt. Resultat blev visserligen att nationen som helhet minskade sitt dagliga intag med i snitt 4,7 kalorier per dag. eller ungefär 0,2 procent av ett normalt dagsbehov. En siffra som i de flesta andra sammanhang skulle hamna inom den så kallade felmarginalen men som istället uppmärksammades som en stor ”framgång”. (Studien publicerades i British Medical Journal.)

svenskarsfetma

Övervikt och fetma bland svenskarna. Som synes är problemet störst i Greiders generation. Källa: Folkhälsomyndigheten

För det andra, är problemet verkligen så stort som det utmålas? Visst har både övervikt och fetma (BMI över 30) ökat på senare år, men viktkurvorna har planat ut – framför allt i åldersgruppen 30-44 där andelen feta minskat jämfört med för tio år sedan. (Vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna generation är närmast besatt av mat och träning och tillbringar stora delar av sin fritid på gymmet.)

Även problemet med så kallad barnfetma är på nedåtgående – och kraftigast är minskningen bland unga flickor i Stockholms län, enligt siffror från 2014. Detta glädjande faktum skapar givetvis nya mörka moln på den folkhälsopolitiska himlen – de stackars barnen kanske minskar i vikt för att de utsätts för kroppshets och osunda skönhetsideal?

För det tredje – vi äter faktiskt inte mer socker än förr. Visserligen har den svenska, och nordiska, kosten historiskt varit rik på snabba kolhydrater (eftersom det svenska jordbruket tidigt inriktade sig på storskalig odling av till exempel sockerbetor och produktion av mjölkprodukter) men i ett längre perspektiv har det totala sockerintaget faktiskt minskat. Jag minns min egen barndom på 60- och 70-talet, då det alltid stod en skål med socker framme på bordet, då man tog minst två bitar i varje kaffekopp – och där den dagliga eftermiddagsfikan ständigt ackompanjerandes av både småkakar, bullar och wienerbröd. Paj med vaniljsås var dessutom standard som efterrätt på maten. Så äter sannolikt ett fåtal idag, som tur är.

sockerkonsumtion_jordbruksverket

Historisk sockerkonsumtion från 1960 och framåt. Källa: Jordbruksverket

På 50-talet låg konsumtionen av socker på runt 50 kilo per person och år, men har sedan dess fallit till neråt 40 kilo, och det mesta av sockret vi får i oss numera är ”dolt” i andra livsmedel  – framför allt läsk, godis och bageriprodukter. Och med tanke på det fokus som finns på mat, hälsa och motion idag tror jag det är mycket tveksamt ifall det skulle spela någon roll ifall lösgodiset kostade åtta kr hektot istället för sju. De som inte kan låta bli – som Greider – kommer sannolikt inte att förändra sina vanor av en såpass begränsad prishöjning. Om det verkligen ska få någon effekt talar vi om straffskatter på betydligt högre nivåer – och då kommer smuggling och ”internetgodis” från Tyskland som ett brev på posten…

Detta till trots kommer kraven på nya skatter och regleringar att fortsätta komma i en aldrig sinande ström,  eftersom det absolut värsta politiker kan tänka sig är att människor har ett eget val och är kapabla att ta hand om sig själva. Att det faktiskt i väldigt begränsad omfattning fungerar att via skatter, förbud och regleringar skapa den perfekta människan – där alla ägnar sig åt daglig motion, inte sitter stilla på jobbet, inte dricker alkohol eller pressar i sig en massa snask.

kaloritabell

Källa: Sveriges bryggerier

Sedan kan man också fråga sig ifall den närmast sjukliga fokuseringen på just socker är befogad. Vad det handlar om i slutändan är ju hur mycket energi vi får i oss – till vardags mätt i antal kalorier – och hur mycket vi gör av med. Gör du av med färre kalorier än du får i dig = viktökning.

Och om vi talar om drycker, visar det sig att en deciliter caffe latte eller mellanmjölk innehåller fler kalorier än både läsk och öl. För att inte tala om vin och sprit. (De senare har ju förvisso redan ett flertal lager av punktskatter i syfte att minska konsumtionen, vilket dock inte nämvärt minskat deras popularitet).

En betydligt effektivare metod för viktkontroll verkar istället vara att ordinera Pokémon Go. Det kostar inget för skattebetalarna, och är sannolikt oändligt mycket effektivare än pekpinnar och pålagor från den politiska folkhälsoparnassen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Helt bäng om dengue

I ett inslag i SVT varnar forskare för att Sverige inom bara ett par år kan drabbas av den fruktade denguefebern – en svår virussjukdom som sprids via myggbett ochhärjar framför allt i asiatiska länder som Thailand. I värsta fall kan sjukdomen leda till döden. Och i ett mera tropiskt klimat, menar forskarna, kan sjukdomen få fäste även i Sverige. Detta mer tropiska klimat, som sägs vara på väg, känns kanske just i dessa dagar ganska avlägset. Men det kommer att ändras, och snabbt kommer det att gå om man ska tro Anders Björkman på Karolinska Institutet i Solna. I inslaget slås det nämligen fast:

Med en temperaturhöjning på två grader skulle de smittbärande myggornas geografiska spridning kunna utökas med 30 procent de närmaste 15 åren.

Nu finns det ett par problem här, framför allt med fakta. Dels har den globala medeltemperaturen bara ökat med c:a 0,8 grader på de senaste dryga hundra åren. Dels har temperaturen stått och stampat på samma fläck de senaste 18 åren. Utan att på något sätt förringa risken för kommande temperaturhöjningar som ett resultat av skyhöga koldioxidutsläpp, krävs det någon typ av närmast apokalyptisk händelse för att medeltemperaturen ska hinna klättra med två grader celsius på bara 15 år. Med nuvarande uppvärmingstakt på 0,08 grader per decennium skulle detta innebära en nära 17-faldig ökning av uppvärmningstakten från och med idag. Möjligen hade planeten snabbt kunnat värmas upp på detta sätt ifall en gigantisk asteroid träffat Jorden och knuffat den i en ny bana runt solen. Eller om någon plötslig Day after tomorrow-händelse dramatiskt skiftat jordaxelns lutning. I bägge dessa fall hade vi dock haft betydligt större problem att ta hand om än denguemyggor i Sverige.

Nyheten påminner dock lite om de klimatlarm vi brukade höra för ett par år sedan. Då det var framför allt risken för malaria som klimatforskarna skrämde med. Denna tropiska sjukdom, varnades det för, skulle komma att bli allt vanligare i Sverige i takt med stigande temperaturer. Vad få som brydde sig om att nämna då var att malaria inte alls är någon tropisk sjukdom. I 1800-talets Fattigsverige var malaria, eller ”frossan” som sjukdomen kallades då, tvärtom en ganska vanlig dödsorsak, och anledningen till att viruset spreds var framför allt fattigdom, bristande hygien och trångboddhet. I de små, fuktiga och smutsiga statarstugorna, där dussintals människor trängdes med varann, trivdes myggorna finfint. Med högre levnadsstandard, bättre bostäder och storskalig utdikning av kärr och våtmarker – där myggorna kläcktes – utrotades sjukdomen i Sverige i början av 1900-talet.

Risken för att det svenska klimatet skulle orsaka en ny våg av vare sig malaria eller denguefeber får därför anses som osannolik. Däremot håller vi som bäst på att återintroducera exakt de riskfaktorer som spred malarian på 1800-talet. Runt om våra tätorter breder just nu överbefolkade kåkstäder ut sig, där varken rent vatten eller avlopp finns att tillgå. Och i flyktingförläggningarna trängs allt fler in – uppåt sex personer tvingas idag dela på ett litet rum på 12 kvadratmeter. Detta är tyvärr perfekt grogrund inte bara för malaria utan även andra sjukdomar. Och vad jag kan läsa mig till om denguefeber, verkar ungefär samma faktorer ligga bakom de senaste årens utbrott i Asien.

Lägg till detta EU:s i många avseenden helgalna vattendirektiv, som i delar handlar om att återställa svenska våtmarker och kärr som de var en gång på 1800-talet, innan de dikades ur och malaraiamyggan försvann. Och eftersom det handlar om regler som EU-byråkraterna beslutat om, måste Sverige som alltid vara bäst i klassen. Räkna alltså kallt med att vi om några år har återintroducerat även den svenska malariamyggan i vår fauna – ungefär samtidigt som det sista jordbruket läggs ner i brist på lönsamhet.

Sådana unintended consquences är givetvis alldeles för jobbiga att ta tag i för våra politiker, och därför är det enklast – och garanterat ofarligt – att skylla på klimatet. Dessutom garanterar det att forskningspengarna fortsätter att rulla in.

Intressant?

Fler om , , , ,

Drömmen om Den nya människan

640px-Bundesarchiv_Bild_183-2000-0110-500,_BDM,_Gymnastikvorführung

Tysk gymnastikuppvisning av Bund Deutsche Mädel 1941. «Bundesarchiv Bild 183-2000-0110-500, BDM, Gymnastikvorführung» av Bundesarchiv, Bild 183-2000-0110-500 / CC-BY-SA. Lisensiert under CC BY-SA 3.0 de via Wikimedia Commons.

Folkhälsominister Gabriel Wikström, 28, har ett kall: Att skapa friskare, sundare och mera produktiva svenskar, som inte ligger samhället till last genom att dra på sig cancer, hjärtproblem och andra vällevnadssjukdomar. Som inte dricker, röker eller snusar. Lever sunt, tränar och håller sig inom normalt BMI.

Detta kall har Wikström skolats in till via sin karriär i socialdemokraternas ungdomsförbund och sitt engagemang i den promillerörelse – i betydelsen hur stor del av befolkningen den egentligen representerar – som kallas IOGT-NTO. Ett särintresse som nu framgångsrikt beställer fram lagstiftning från sin alldeles egen Folkhälsominister.

Därför ska nu rökning förbjudas i princip överallt där det finns risk att andra människor finns inom synhåll. Cigaretter ska gömmas under disk, reklam förbjudas. Och i förlängningen vill Folkhälsoministern ta krafttag mot svenskarnas felaktiga kosthållning och övervikt. Tänk så mycket landstingen kan spara på uteblivna höftledsoperationer. För att inte tala om cancer- och hjärtsjukdomar, som ökar i spåren på vår överkonsumtion!

Kanske ett antal lagstiftade timmar på löpband varje vecka vankas inom kort?

Gabriel Wikström Oct, 2014

Gabriel Wikström Oct, 2014” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Och Folkhälsominister, förresten. Smaka på ordet – vart för det egentligen tankarna? Och Folkhälsonistitutet? Överheten som vet bäst och bestämmer hur undersåtarna ska leva sina liv.

Wikström är dock långt ifrån ensam om de här tankarna. Projektet Den nya människan har blivit en utmaning som nära nog samtliga myndigheter och många företag entusiastiskt deltar i – det är lite som de eviga kraven på att vi ska leva hållbart. De som flyttar in i Norra Djurgårdsstaden förbinder sig enligt hyreskontraktet att leva sunt, äta ekologiskt, motionera regelbundet och använda bilpool. Och på Kalmar Vatten har företagsledningen bestämt att samtliga anställda måste träna på arbetstid, för att personalen ska hålla sig friskare och därmed blir mer produktiv. Annars får de inte del av löneökningarna.

Vad samtliga dessa Folkhälsoarkitekter, privata eller offentligfinansierade, inte riktigt tänker på är vart vägen leder, när de via politiska påbud, statligt subventionerad propaganda och ständigt mera repressiva lagar riktar in sig mot den del av befolkningen som hamnar utanför idealbilden av den perfekta människan. Kampen för idealet – den vältränade, slanka, som motionerar och tänker på miljön och låter bli både tobak och alkohol – har förts av helt andra regimer genom historien med förfärande resultat – och det är inte första gången i svensk historia heller. Projektet Den nya människan har ofta gått hand i hand med totalitarism och förtryck av ”undermänniskorna”· De som är feta, röker och saknar karaktär.

Sedan kan man fundera lite över det faktum att vi har politiker som lägger ner stor energi på att begränsa och styra våra privatliv, samtidigt som staten abdikerat från sina mest grundläggande uppgifter – att upprätthålla lag och ordning och försvara landet mot yttre fiender. Vi har avskaffat vårt militära försvar, lägger oss platt för ryska hot – och polisen kan och vågar inte längre upprätthålla ordningen i 55 så kallade no-gozoner.

Dessutom låter vi terrorturister från Sverige åka till Syrien och mörda och våldta. När de sedan blir sårade kommer de tillbaka hem och plåstras om på skattebetalarnas bekostnad, för att sedan återvända utvilade till folkmördandet.

Men viktigast just nu är att skydda allmänheten från röklukt utomhus.

(I sammanhanget kan jag upplysa om att jag själv håller mig inom BMI-gränserna, tränar regelbundet, är ickerökare och måttlighetsdrickare. För att jag själv vill.)

Mer läsning: Ett Knutby för klimatsmarta, Opassande: Kan vi lagstifta bort lite fler störande saker i vardagen?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

Det är överutbudet på mat och snask som gör svensken fet

bjorkhallen_soderhallarna

Björkhallen, Söderhallarna. Tidigare fanns här en vacker trappa, som nu tagits bort för att förbättra lönsamheten för fastighetsägaren.

Stillasittande och läsk är de största hoten mot folkhälsan, om man ska tro den återkommande debatten om svenskarnas tilltagande fetma. Och som vanligt slutar det med krav på sockerskatt – eftersom vi i Sverige verkar vara fixerade vid höjda skatter som ett sätt att uppfostra befolkningen. Det kommer förstås inte att fungera, lika lite som högre skatt på sprit botar alkoholister.

Dessutom är det enögt på gränsen till okunnigt att skylla just läsk och godis som orsaken till att vårt BMI sväller. Istället kan våra politiker, framför allt på lokal nivå, se sig omkring och ägna sig åt lite självkritik. På de senaste 20 åren har nämligen utbudet av mat, snacks, godis och bakverk formligen exploderat. Till exempel hade det tidiga 90-talets Stockholm två Pressbyrån på Centralstationen – idag finns ett halvdussin kiosker som erbjuder allt från läsk, godis och chips till färdigmat och gigantiska bakverk. I gången från T-Centralen trängs en uppsjö med bagerier, snabbmatsställen och kaféer med Burger King. På våningen kan man välja på McDonalds, Starbucks, asiatiskt, svenskt, pizza, mackor, bullar, korv, bullar, hamburgare, bullar, bullar, bullar…

Tillgängligheten på mat är alltså större än det någonsin varit – delvis påeldad av de nya skattesubventionerade låglönejobben i restaurangbranschen – som förväntas ersätta de  försvunna industrijobben som de nya moderaterna inte längre anser behövs. Lägg till detta den nya satsningenfood trucks, som gör det ännu svårare att gå tio meter utan att man lockas att stoppa i sig något.

Denna explosion av ättillfällen har dessutom skett på bekostnad av våra gemensamma, offentliga ytor. Tidigare samlingsplatser har köpts eller hyrts av fastighetsbolag och alla ytor måste generera avkastning. Naturliga mötesplatser har försvunnit och ersatts med artificiella, där alla förväntas vara ”kunder”, och att umgås blir allt mer synonymt med att konsumera.

Ett exempel är Söderhallarna (bilden ovan), ett av de finaste exemplen på modern Stockhomsarkitektur, centrumet och saluhallen invigdes så sent som 1992. Den vackra inomhusgallerian innehöll tidigare många platser där man kunde vila benen – bland annat den stora trappan i Björksalen, där Systembolaget låg och fortfarande ligger. Idag är alla sådana platser borta – alla öppna har hyrts ut till sushirestauranger, caféer eller snabbmatsställen. Om man behöver vila benen, krävs det att man äter eller dricker något som ens kropp med största sannolikhet inte behöver.

Idag finns det inte en enda bänk kvar i Söderhallarna, där man tillåts sätta sig ner utan att vara konsument. Vad gör detta på sikt med folkhälsan? Och hur formar det vår uppväxande generation när vårt budskap till dem är att det enda sättet att träffa en kompis är att samtidigt konsumera läsk eller latte?

När det handlar om droger som alkohol, är experter och politiker rörande överens om att tillgången styr hur mycket vi dricker. Därför får endast Systembolaget sälja starköl, vin och sprit. När det gäller livsmedel och snask – det vi numera missbrukar i betydligt högre utsträckning – finns det däremot inga restriktioner alls. Trots att det förmodligen dör fler som ett resultat av övervikt och livsstilsrelaterade sjukdomar, än av alkoholmissbruk.

Det är faktiskt rätt konstigt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Hjärnfri onsdag

LRF hånas högljutt – och inte alls obefogat – för sin misslyckade hamburgarprotest utanför Gripenskolan i Nyköping, en aktion som försvaras med att tjejer blir snygga av att äta hamburgare (?!). Så är det naturligtvis inte – man blir inte vare sig snyggare eller fulare av att äta kött, lika lite som man räddar miljön och stoppar orkaner eller översvämningar genom att tugga i sig animaliskt protein sju dagar i veckan.

Svenskarna äter förvisso mer kött än vad som är nyttigt – vi skulle behöva minska konsumtionen från i snitt 70 till 50 kilo per person och år av hälsoskäl – och bara detta aktum är orsak nog för Nyköpings kommun att utropa onsdagar till köttfria dagar i skolorna (även om jag misstänker att det också ligger ekonomiska orsaker bakom). Men för klimatets skull spelar det faktiskt ingen som helst roll om svenska tjejer, killar, unga eller gamla trycker i sig 70 eller 700 kilo per svensk och år.

Saken är den att endast ett fåtal är medvetna om hur extremt små ”klimatutsläpp” (som det kallas av okunniga politiker) Sverige ger upphov till i ett globalt perspektiv. Därför tänkte jag sätta lite siffror på det hela, för att belysa vad vi kan åstadkomma för Jordens klimat genom att dra ner på köttkonsumtionen en dag i veckan. På detta sätt slipper Åsa Romson, organisationen Köttfri måndag och rektorer med världsförbättrarambitioner att anstränga sig med jobbiga beräkningar. Alltså hur många grader celcius –eller rättare sagt tusendels grader – förhöjd temperatur som skulle bli resultatet av att vi slutade äta kött en dag i veckan.

co2_graph_nytimes

Låt oss räkna med en befolkning på nio miljoner svenskar. Det gör att vår sammanlagda årskonsumtion av kött landar på 630.000 ton. Varje ton kött genererar i sin tur mellan 0,8 till 9 ton koldioxidekvivalenter (kyckling ger lägst utsläpp, biff störst). För enkelhetens skulle kan vi sätta ett schablonvärde till 5, eller totalt 3.150.000 ton koldioxidutsläpp, eller förenklat 3,2 megaton. Källa: New York Times.

Sveriges samlade årliga koldioxidutsläpp (enligt siffror från 2010) var 52,9 miljoner ton (megaton), vilket kan jämföras med de samlade globala utsläppen som uppgår till c:a 36 Gigaton enligt de senaste siffrorna. Sveriges del av de globala utsläppen utgör alltså 1,6 promille, eller 0,16 procent.

Tar vi enbart vår köttkonsumtion, utgör denna 6 procent av de totala svenska co2-utsläppen, eller knappt 0,1 promille av den globala co2-budgeten. Vi börjar här röra oss mot decimaltal som är så små att de i vilket annat sammanhang som helst skulle anses som avrundningsfel.

Och då talar vi alltså om vår totala köttkonsumtion, som i den allmänna debatten utmålas som ett gigantiskt hot mot klimatet. Om vi tar bort bara 1/7 av denna konsumtion, landar vi ner på 0,01 promille.

Här är det faktiskt hög tid att dra fram den vita flaggan. Det finns ingen som helst möjlighet att på allvar räkna ut vilken effekt en sådan symbolisk koldioxidbantning skulle kunna ha på Jordens klimatsystem. Ingen!

Men låt oss då ta en jämförelse istället; med Kina, som av miljörörelsen brukar hyllas för sin kraftfulla satsning på förnybar energi. Kina växer så det knakar, och är idag världens största utsläppsnation med nära dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som USA. 27 procent av de globala utsläppen kommer numera från Kina, dit många av våra industrier flyttat eftersom arbetskraften är billig och miljö- och energiskatter närmast okända begrepp. I Kina, där 65 procent av energin kommer från brunkol, ökar utsläppen med nära sex procent årligen.

Så: för varje dag som går, växer Kinas koldioxidutsläpp med 157.000 ton. Det innebär att om vi alla slutar äta kött en dag i veckan, så har Kinas ökade utsläpp ätit upp hela denna minskning på mindre än tre dagar.

Om man skänker en tanke åt detta faktum, borde det vara en rimlig strategi att sluta att skeppa iväg svenska arbetstillfällen till Kina – vilket vi idag gör med våra höga miljöskatter på ren energi – och kanske försöka få tillverkningsföretagen att stanna kvar i Sverige. Då kan det till och med bli pengar över till att bjussa på en hamburgare till lunch.

Eller en Quornbiff för den som så önskar.

(Källa: Sveriges bästa men tyvärr avsomnade miljöblogg Andas lugnt samt Science Daily)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Efter elallergi och chemtrails krävs det krafttag mot lakritspipan

Förra året vid den här tiden slog Miljöpartiets Pernilla Hagberg, partiets gruppledare i VIngåker, larm om att amerikanska underrättelsetjänsten CIA i samarbete med regeringen sprider kemikalier, virus och tungmetaller över Sverige – så kallade chemtrails. Något som måste stoppas till varje pris, enligt Hagberg.

”Det är ett av de största fenomenen som finns i Sverige just nu. De här strömmarna innehåller väldigt mycket kemikalier, virus och tungmetaller som aluminium som påverkar vädret”, sa MP-ledaren i en intervju med TV4.

Ungefär vid samma tid arbetade Miljöpartiets Europaparlamentariker, Carl Schlyter, intensivt för att få EU att erkänna elöverkänslighet som en medicinsk diagnos.

Och idag, under förhandlingarna om EU:s nya så kallade tobaksdirektiv, avslöjas att den klassiska gamla lakritspipan kan komma att förbjudas när de nya reglerna börjar gälla. Något som hånats och kritiserats av bland annat danska tidningar.

Carl Schlyter ser dock lakritspipan som inkörsport till tyngre beroendeframkallande substanser. ”Det är inte löjligt att hindra tobaksbolagen att smygmarknadsföra sig i barnens offentliga rum”, säger Schlyter enligt TT.

Det är verkligen tur att vi har MP som tar medborgarnas hälsa och välbefinnande på allvar. Schlyter är utan tvekan värd de 82.000 kr i lön som han varje månad lyfter som parlamentariker. Dyker han dessutom upp på sin arbetsplats varje dag, får han ut  42.000 extra i traktamente.

Någon får gärna upplysa mig om hur Schlyter och hans parti på fullt allvar kan locka tio procent av de svenska väljarna?

Intressant?

DN 1, 2, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: