Det har nu gått lite drygt två år sedan covid-restriktionerna infördes, och en dryg månad sedan de slopades. Jag skrev tidigare om dessa två år där vi levt med dagliga siffror över smitta och död. Mentalt har denna minutbevakning av pandemin fått oss att tro att vi befunnit oss i en slags modern variant av digerdöden, trots att alla mätpunkter pekar på att vi inte ens varit i närheten. Det hindrar dock inte påtryckargrupper inom den så kallade zero covid-rörelsen att fortsätta propagera för att alla ska stängas in och bära munskydd tills Sars CoV2 är utrotat från Jordens yta (något som givetvis aldrig kommer att ske, vilket exemplet Hongkong med all tydlighet visar.)
Men hur dödlig var pandemin – egentligen – och hur mycket av vår bild av den styrdes av dygnet runt-bombardemanget om smittade, sjuka och döda som vi levde under nära två år?
Som Henrik Höijer i Kvartal konstaterade i en artikel nyligen, hade Sverige ingen överdödlighet alls under 2021 – trots att nära 5000 dog i covid, enligt siffror från SCB. Detta hänger ju inte riktigt ihop, för att uttrycka det milt. Vilket innebär att det antingen har dött ungefär 5000 färre än vanligt av andra orsaker – eller att det har förekommit överdiagnosticering av covidfall.
Eftersom jag saknar expertkunskaper på området kan jag bara konstatera att vi ända sedan början av pandemin kämpat med att hålla isär begreppen ”död i covid” och död med covid”. I det första fallet insjuknar och dör patienten efter att ha åtdragit sig viruset, men är i övrigt ”frisk”. I det senare fallet innebär dödsorsaken att patienten kan ha haft en eller fler bidragande sjukdomar (cancer, hjärtproblem, högt blodtryck, demens etc) som var för sig potentiellt kan leda till döden och där covid blir en komplicerande faktor för mycket.
Tidigare kartläggningar från våren 2020 (från Östergötland) har visat på att ungefär 15 procent av dödsfallen inte haft covid som primär dödsorsak. Och det förhållandet verkar alltså vara ungefär detsamma idag, av siffror som jag begärt ut från SCB:s dödsorsaksregister. Jag tog fram en sammanställning av hur många av de registrerade dödsfallen som haft covid på dödsorsaksregistret – men separerade på fall där covid varit den enda dödsorsaken samt dödsorsaksintyg där det funnits andra bidragande orsaker. Om man räknar bort alla med bidragande orsaker, visar det sig att 11 tidigare fullt friska under 40 dog 2020 och 8 under första halvåret 2021. Tar man med alla upp till 50 uppgår antalet dödsfall utan underliggande sjukdomar till 44 (för hela mätperioden).
Sammanlagt antal döda som varit smittade med covid-19 under åren 2020 och 2021 (första halvåret) uppgick till 14064 (9441 respektive 4623). Fördelat på män och kvinnor fördelade dödsfallen enligt nedan. Som synes är förhållandet detsamma oavsett kön (även om antalet män som insjuknat och dött varit högre bägge åren).
Frågan man ställer sig är ju, framför allt för 2021, hur det kommer sig tusentals har registrerats som döda i covid utan att det påverkar överdödligheten? Innebar restriktionerna att folk undvek att dra på sig andra sjukdomar eller varit mindre benägna att råka ut för olyckor? Eller finns det någon slags dubbelbokföring, alltså att covid räknas som dödsorsak för människor vars frånfälle skulle hänförts till andra dödsorsaker? Dr Claire Craig tror i alla fall det och hänvisar till siffror från brittiska statistikmyndigheten ONS där det framgår att det finns ett ”underskott” av döda i andra orsaker än covid.
Återigen, med detta vill jag inte ha sagt att covid-19 är trivialt – eller att det är en ”vanlig influensa”. Belastningen på sjukvården har tidvis varit mycket hög, och många som smittats har upplevt svåra sjukdomsförlopp och kanske drabbats av långtidssymtom. Och många av dem som haft underliggande sjukdomar och dött med covid hade kanske fått leva ett antal veckor eller månader längre om de sluppit dra på sig covid. Men faktum kvarstår – den övervägande delen av dem som dött av eller med covid har varit långt över 80, oftast redan svårt sjuka i andra åkommor. Jag tänker hela tiden på min egen mamma, som gick bort för snart nio år sedan i sviterna av en luftvägsinfektion som utvecklades till lunginflammation. Men det stod inte ”förkylning” på hennes dödsorsaksintyg vad jag kan påminna sig.
Episoden 2020-2021 kan också vara en påminnelse om hur vår kollektiva bedömning av risk förändrats i och med covidrapporteringen. Framför allt visar den kanske hur liten risken trots allt varit för de yngre. 38 dödsfall i åldrarna upp till 40, varav 11 som saknat underliggande sjukdomar är naturligtvis 38 tragedier, men det är inte precis Spanska sjukan vi talar om.
Professor Jon Ioannidis, en av världens ledande epidemiologer, har beräknat IFR (infection fatality rate) för covid-19 i flera olika omgångar och kommit fram fram till att 0,15-0,20 procent av infektionerna slutar med döden. För de yngre är andelen oändligt mycket lägre än så; när det gäller barn och ungdomar är risken större att bli överkörd, träffas av blixten eller ramla och slå ihjäl sig i en trappa än att insjukna och dö i covid. (I Sverige dör runt 200 i trafikolyckor varje år, de flesta av dem yngre än 65.)
Och det var, nota bene, innan den ”mildare” omikron-varianten tog över.
Möjligen kommer vi aldrig att få veta exakt hur många som dog i pandemin. Men frågan skulle vara betjänt av att utredas av mer kvalificerade experter än ”hobbyepidemiologer” som jag.
Vad roligt att du börjar blogga igen. Jag uppskattar mycket dina nyktra och välskrivna kommentarer.