And The Band Played On

Kategori: hjältar

Efter Steve Jobs – hur länge håller Apple ställningarna?

Steve Jobs, årgång 1984, med världens mest revolutionerande dator - Apple Macintosh.

Tidningar och Internet fylls av kondoleanser efter beskedet om Steve Jobs bortgång (bäst av alla är Wired.com som just nu gjorts om till enda stor kondoleanssida för sörjande Apple-fans). När Apples grundare och stora innovatör avgick som vd för sex veckor sedan visste förstås alla att han inte hade länge kvar att leva – cancern i bukspottskörteln som han levt med sedan 2004 var på väg att vinna kriget.

Vill man vara lite konspiratorisk kan man givetvis hävda att timingen för Jobs död var sällsynt väl valt – dagen efter det att den nya ledningen på Apple premiärvisat nya mobiltelefonen Iphone 4S och det uppgraderade operativsystemet IOS5. Men oavsett vilket, var allt det där som Tim Cook och hans kolleger presenterade i tisdags ett resultat av Steve Jobs visioner. Och även om ingen säger det rakt ut är såväl ägare, investerare som hela den gigantiska kult som byggts upp kring Apple och dess store ledare förmodligen vettskrämda av vad som ska hända härnäst.

För vem – om någon – skulle någonsin kunna axla Steve Jobs mantel? Att döma av lanseringen av Iphone 4S i tisdags, verkar består Apple efter Steve Jobs bestå av ett oändligt antal casualklädda medelålders män som gör sitt bästa för att fylla ut vacuumet efter Ledaren, men det blir plågsamt tydligt att det är Steve Jobs drömmar som de levererar. Vi får anta att den döde Apple-ikonen lämnat efter sig ett stort arkiv av idéer för framtiden, eller återvänder via hologram vart tionde år i bästa Hari Seldon-stil för att styra utvecklingen rätt.

För det var Jobs som revolutionerade persondatorn, och gjorde den till en pryl som alla kunde använda – inte bara 1984 utan ytterligare en gång när han återvände till det då konkursmässiga Apple, som efter tio år med inkompetenta chefer och räknenissar vid rodret i det närmaste raderat ut Macintosh från datormarknaden.

Under sin frånvaro från Apple passade Jobs på starta ett nytt datorföretag – NeXT – vars operativsystem några år senare skulle bli grunden för det vi idag kallar Mac OSX och IOS och driver hela det stora Apple-universum. Jobs hann också med att bygga upp animeringsstudion Pixar som förändrade den tecknade (eller animerade) filmen i grunden.

Jobs har dessutom revolutionerat musikbranschen, dödat CD-skivan och fått världens stora mobiltelefontillverkare på knä med Iphone och Ipad. Med de senaste modellerna av dessa smartphones och surfplattor har Jobs dessutom satt igång en revolution i datorspelsbranschen. De stora jättarna Sony, Microsoft och Nintendo har gigantiska problem med att få människor att motivera köp av spel för 600 kr, när de kan få lika bra underhållning på sin Iphone för några tior.

Han har uppfunnit produkter som vi just då inte förstod att vi behövde, men som idag utgör centrala och omistliga delar av våra liv. Men framför allt har Jobs haft visionerna om hur de stora strukturella förändringarna i kölvattnet av ett växande Internet och digitaliseringen av i princip all kultur och underhållning skulle omsättas i praktiken. Skiftet från CD-skivor till nedladdningsbar musik hade visserligen börjat redan före Ipoden gjorde entré, men utan den kompletta infrastruktur som Jobs visualiserade – egen distribution via en integrerad butik, Itunes Store – hade revolutionen garanterat tagit mycket längre tid.

Sorgen och saknaden efter Steve Jobs är därför stor – och befogad. Man kan tycka vad man vill om Apple och dess närmast paranoida förhållande till läckor, och företagets ambitionen att fungera som en slags filter för ”god smak” när det gäller vad vi ska få se, läsa, lyssna på eller spela.

Men om någon person varit värd sin personkult, så är det Steve Jobs.

Tack för allt, Steve.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet 1, 2, 3, 4, MacWorld, Expressen 1, 2, 3, 4, 5
Andra bloggare om , , ,

Ett försenat grattis på fars dag

En av få bilder som jag har på pappa. Här bakom ratten på sin ögonsten, en Opel Commodore GS/E. (En bil som jag lånade så ofta jag fick chansen...)

Pappa Gunnar skulle fyllt 97 år i år – om exakt en månad närmare bestämt. Om han inte envisats med att dö knall och fall den där veckan i januari 1995 när jag var bortrest på andra sidan världen. Men så var byggmästare Gunnar Bengtsson en försynt man, och ville aldrig vara i vägen eller till besvär för någon – kanske var det därför han passade på just då. Dödsfallet kom väl inte direkt som en överraskning, de sista åren av hans liv var kantade av ambulansfärder till akuten, blodproppar och antagligen en och annan mindre hjärnblödning.

De sista tio åren träffades vi inte så mycket, jag flyttade från Varberg redan i mitten av 80-talet. Men det jag minns var en pappa som alltid var där för mig – jag var enda barnet, som han fick lite av misstag vid 48 års ålder – alltså lika gammal som jag är idag – men den kärlek han kände för mig var större än själva livet. Så stor att allt annat förbleknade; äktenskapet med mamma, karriären i familjens byggfirma, umgänget med vänner, intressen… Långt senare fick jag höra från mormor att pappa faktiskt varit en riktig festprisse som var ute i svängen innan jag kom. Men samma dag som jag föddes slutade han helt med festandet och blev helnykterist.

Jag blev pappas stora livsprojekt. Det var pappa som kånkade runt på mig i sin famn alla nätterna som liten när astman gjorde att jag hade svårt att sova. Jag hängde på hans byggen så ofta jag kunde, och lärde mig hantera verktyg redan innan jag började skolan. Han tog del med liv och lust i alla mina intressen — oavsett om det handlade om sportskytte, fiske eller att bygga gitarrer. Under mina första tio år tror jag vi tillbringade nästan alla lediga dagar tillsammans.

Och precis som många pappor av denna generation, hade han extremt svårt att visa känslor. Jag minns aldrig några kramar, eller att han sa att han älskade mig – det hade varit för omanligt. Han visade sin kärlek genom handlingar, precis som jag kanske inbillar mig att jag gör med mina egna barn.

Att han var ilsken, lättstressad, och ofta tappade humöret var sidor som jag hade svårare att acceptera. Men också egenskaper som jag tyvärr ärvt av honom…

Allt det där som vi hade tog slut någon gång i tonåren, efter att jag kommit hem packad efter en fest i åttan eller nian. Efter det drog pappa sig tillbaka, och nöjde sig med att sköta sitt eget liv. Vi bodde i samma lägenhet men det nära förhållande vi haft när jag var barn, överlevde inte mina tonår.

Kanske trodde han att hans projekt var klart, att uppdraget nu var slutfört? Själv hade jag inte så mycket tid att tänka på det just då, livet bubblade och jag var fullt upptagen med moppar, kompisar, tjejer, rockstjärnekarriären (en högst lokal sådan). Vi kom ihop oss ganska ofta, och efter flytten från stan blev det sällan av att vi ringde varann.

Det var först på det där hotellrummet i San Francisco en dag i januari, när jag fick samtalet från Sverige, som jag insåg att jag aldrig hann säga hur mycket jag hade älskat honom. Och hur mycket han betytt för att jag blev den jag är idag.

Så därför – ett 15 år försenat, men stort grattis på fars dag, pappa!

Intressant?

Soundtrack – The Living Years (Mike & The Mechanics)

Andra bloggare om , , ,

(Missa inte heller Mymlan som skriver om sin pappa.)

Armageddon it

Bruce Willis, hård gruvarbetare i Armageddon (1998).

Den lyckade räddningsaktionen av de 33 instängda gruvarbetarna i Chile har följts av i princip hela världen. Uppskattningsvis en miljard TV-tittare har kunna följa denna moderna hjältesaga som har allt: starka, stolta gruvarbetare, ett internationellt räddningsteam som jobbat snabbare och bättre än någon kunnat hoppas, gripande återseenden med barn och fruar, otrohetsskandaler – allt detta mot en bakgrund av en nationell stolthet och flaggviftande som annars bara ses i Hollywoodfilmer.

Mario Sepulveda, hård chilensk gruvarbetare i San José (2010).

Vad den snart tre månader långa räddnings-aktionen inneburit för Chiles framtid är naturligtvis omöjligt att säga, men liknande dramatiska händelser tidigare i historien lär oss att när folk samlas i ett gemensamt mål så kan de gå hur långt som helst. England visade det under Blitzen, och när folket i Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien till slut samlades mot förtrycket, föll Östblocket inom bara några dagar.

Armageddon: hårda gruvarbetare på väg ut i rymden.

Chile: hårda gruvarbetare tackar gud efter att ha räddats ur djupet.

Chile har i alla fall lyckats rikta hela världens ögon mot en bit öken i den norra delen av landet, och där byggt upp en medial hjältesaga som säkerligen kommer att göra underverk för världens bild av Chile – som en modern nation  som klarar av även de allra tuffaste utmaningar de ställs inför. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man ser de gripande scenerna med papporna som återförenas med sina barn, och som trots nästan tre månader fångenskap i en mörk gruva stegar ur räddningskapseln med högburet huvud.

Vi är ju så svältfödda på hjältar, vi människor – och plötsligt dyker de upp 33 på en och samma gång. Känslomässig overload liksom.

Ändå kan jag, skeptiker som jag är, inte göra mig fri från tanken att hela det mediala spektaklet kring räddningsdramat är omsorgsfullt regisserad av en Hollywood-producent. Kanske Michael Bay, som låg bakom en av förra århundradets största hjältesagor på vita duken – Armaggeddon (1998). I denna film spelar Bruce Willis stentuff gruvarbetare, som tillsammans med sina taggtrådsätande gruvarbetarkompisar åker till en asteroid och gör det som gruvarbetare kan – borrar hål – för att sedan spränga den hotande himlakroppen – och återvända till Jorden som hjältar.

I Atacamaöknen ser vi just nu många potentiella roller för Bruce Willis att spela i en kommande filmatisering av dramat. Ska vi gissa att det dröjer maximalt ett år innan Armageddon 2: The Mine går upp på biograferna?

Intressant?

Pressbevakning: Expressen 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggare om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: