Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: integritet (sida 1 av 4)

Myndigheten vägrar lämna ut offentlig handling, väljer istället att utplåna den

Precis som jag gissade i förra bloggposten, blåste det upp till orkan runt Svenska institutet och dess frifräsande kurator på @Sweden, som på bara en vecka lyckades med konststycket att stämpla 14.000 konton som högerextrema, böghatande internettroll. Bland dessa fanns Bill Gates, Israels ambassadör Isaac Bachman, ett antal ledarskribenter på Sydsvenskan och SvD samt en drös andra både officiella och icke-officiella profiler. Och så Köpenhamns borgmästare, inte att förglömma.

Samma kväll som jag publicerade inlägget skickade jag ett mejl till registratorn på SI, med en begäran att få ut den blocklista som myndigheten använt för att ”skydda det fria ordet” som de beskrev det hela. Detta eftersom listan, som genom sin existens får anses upprättad av myndigheten, ska anses som en allmän offentlig handling. Jag var inte ensam om att begära ut listan – enligt myndigheten har ett stort antal krävt ut listan, vilket resulterat i hög arbetsbelastning och därav ska man förstå den långa handläggningstiden. Enligt lagen ska handlingar lämnas ut (alternativt nekas tillsammans med beslut med besvärshänvisning)  skyndsamt, vilket brukar tolkas som 72 timmar, eller tre dygn. För mig tog det närmare fyra att få svaret. Som kanske inte riktigt är det förväntade, för att uttrycka sig försiktigt. Se bara:

Myndigheten meddelar sålunda att den lista som tidigare lämnats ut (två personer hann få ut den vid personligt besök på Svenska institutet den 12 maj), nu raderats i sin helhet på order av SI:s generaldirektör Annika Rembe. Motiveringen bakom beslutet att galllra listan – som alltså inte bara gallrades utan utplånades i sin helhet – är att dess innehåll var av tillfällig karaktär, och att gallring kan göras om handlingen är av ”tillfällig eller ringa betydelse”.

Lagligheten i detta är tveksam. Enigt Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd  i den punkt som myndigheten hänvisar till) slås det fast att gallring endast får ske under förutsättning att allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättsskipning, förvaltning och forskning.

Den handling som dussintals – kanske hundratals – har begärt att få se, och som dessutom utgör potentiellt bevismaterial ifall ärendet ska granskas juridiskt är alltså raderad.. Generaldirektören har således tagit beslut om att utplåna potentiellt bevismaterial, under förevändning att det är av ringa värde. Onekligen en hantering som man inte riktigt förväntar sig av en högprofilerad myndighet som är direkt underställd Utrikesdepartementet. En myndighet som verkar ha ägnat de senaste dagarna åt att sopa igen spåren efter haveriet med @Sweden-kontot, istället för att ta debatten med alla de kritiska röster som undrat vad SI pysslat med.

Samtidigt har affären, som verkar kunna utveckla sig till en riktig praktskandal i samma klass som det så kallade Rom-registret och Tsunamibanden, lyst med närmast total frånvaro på nyhetsplats i svensk press och tv. Det är mycket märkligt – för ett par år sedan hade denna typ av flagranta övertramp satt igång mediedrev utan slut. Idag möts det med en gästpning av de flesta utom ett antal ledarskribenter, samtliga liberaler eller med högeråsikter.

Som jämförelse kan vi  minnas hur det skapade stora rubriker och inslag i SVT för ett par år sedan när Filippa Reinfeldt blockerade en (1) person från att följa hennes privata Instagramkonto. Här handlar det 14.000 som blockerats av en statlig myndighet och hängs ut som hatare och troll – utan möjlighet att försvara sig och få verkar bry sig. Vad värre är, det hela har  börjat utvecklas till ännu en höger-vänsterkonflikt – där vänstern tycker att det är löjligt att tala om åsiktsregistrering.

Det är tragiskt, för frågan är mycket viktigare än så. Framför allt handlar det om ifall en myndighet verkligen ska tillåtas komma undan inte bara med att upprätta ett sannolikt olagligt register och stämpla ut ett stort antal vanliga svenskar som misogyna kvinnohatare, bögknackare och nazister. Utan att de dessutom ska kunna sopa igen spåren utan att det möter  motstånd.

Det ska bli intressant att se vart JO-anmälningarna (det har gjorts flera) kommer att hanteras. Jag förutsätter att dagens ”utplåningsbeslut” inte precis gör det enklare för JO att lägga ner utredningen, vilket annars brukar vara JO:s normala reaktion när sådant här händer. Dessutom har riksdagsledamöteen Jan Ericson ställt frågan till Margot Wallström hur hon ser på myndighetens agerande och vips har #blockgate alltså gått och blivit regeringsfråga.

Min högst personliga  misstanke är att att den smutsiga hemligheten är att det aldrig funnits någon egentlig lista. SI har helt enkelt gett grönt ljus för kuratorn/ nätsäkerhetsexperten att koppla @Sweden-kontot till en automatisk blocklista från webbappen Block Together. Här bredvid en skärmdump av tjänstens exempellista och en bit av den kompletta blocklistan som @Sweden använde sig av. Som synes har tabellerna exakt samma namn., och det är sannolikt att den senare listan är skapad med hjälp av tjänsten, som gör det enkelt att automatisera blockeringar – ifall man kopplar den till det egna Twitter-kontot appliceras blocklistan på denna utan att någon handpåläggning krävs. Dyker det upp ett nytt blockerat konto på den anslutna listan, påverkas alltså @Sweden-kontot direkt.

Detta förfarande innebär alltså att en svensk myndighet inte bara släppt in en privatperson – en känd nätaktivist – i sina datorsystem, utan dessutom låtit vederbörande koppla kontot till en utländsk blocklista, utan att ha kontroll på vem som står bakom denna. Det är sannolikt ett ganska allvarligt brott mot myndighetens interna IT-säkerhetsregler (ja, även konton hos externa tjänsteleverantörer omfattas av myndighetens säkerhetspolicy) och för att slippa försvara denna pinsamhet tror jag att blocklistan dumpades ner och lämnades ut till de två som besökte myndigheten och krävde ut dem den 12 maj, innan Svenska institutet kom på att allt höll på att växa dem över öronen och panik utbröt.

Generaldirektören kan alltså ha valt att begå ett brott, för att sopa igen spåren av ett annat, betydligt allvarligare klavertramp.

Fortsättning lär följa. Garanterat.

Fast tyvärr får vi nog inte läsa om det utanför Twitter och Facebook.

Intressant?

Fler om , , ,

Myndighet tar krafttag mot näthat, skapar maffigt åsiktsregister av bara farten

Just nu avundas jag inte Svenska institutets kommunikationsavdelning. Efter att kuratorn för @Sweden-kontot i förra veckan fått myndigheten att ta krafttag för att skydda det fria ordet (som SI själva uttrycker det själva) blev slutresultatet massblockeringar, ett sannolikt olagligt personregister och nästan lika sannolikt en omfattande åsiktsregistrering.  Och högst troligt var detta kanske inte riktigt vad myndigheten, som till dagligdags jobbar för att sprida en positiv bild av Sverige i omvärlden, hade tänkt sig.

Givetvis krävs det registervård  emellanåt – alla som varit på Twitter ett tag känner till det galopperande problemet med fejkkonton, porr och  robotföljare – men det var inte bara sådana som rensades bort under den gångna veckan. Betydligt mer ifrågasatt är den omfattande blockeringslista som @sweden hänvisar till, och som består av:

  • Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.

  • Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.

Bland dessa konton, varav en del uppenbarligen valts ut av kuratorn själv, hittar man till exempel – en trollkarl. John Houdi får alltså numera finna sig i att bli stämplad som högerextremt nättroll, hatare och/eller rasist. Eller någon som kanske kan komma att utvecklas till det. Av en svensk myndighet.

Houdi är långt ifrån ensam om att fråga sig hur han hamnat på den där listan. Här återfinns även ledarskribenter i relativt väletablerade  medier som Sydsvenskan, som senast jag kollade inte direkt var att anse som högerextrem.

På listan finns även anställda i försvaret, poliser, myndighetspersoner, politiker, skämttecknare, företagare och helt vanliga svenskar – varav många inte ens har interagerat med @Sweden-kontot tidigare. Men detta behöver de dock inte ha gjort för att utgöra potentiell risk för framtida hat och hot, enligt Jenny Ljung, chef för enheten för Sverigekommunikation på SI:

”I vår djupanalys av @sweden har vi kunnat se att tre fjärdedelar av näthatet kommer från konton som aldrig tidigare interagerat med oss”, säger Jenny Ljung…

”För att skydda sig mot näthat räcker det alltså inte att blockera när något väl händer. Vi måste också arbeta förebyggande för att skapa en säker arena för våra curatorer.”

Det krävs alltså att man blockerar folk i förebyggande syfte, eftersom vederbörande någon gång i framtiden kan tänkas bli ett hot mot det fria ordet. Här kan vi snacka om precrime i bösta Minority Report-klass.

Dessvärre verkar vare sig Jenny Ljung, avdelningschefen Henrik Selin eller nätsäkerhetsspecialisten från förra veckan riktigt ha begripit vad de gjort. Det är inte enbart en slags etisk rensning de ägnat sig åt – de har dessutom snickrat ihop ett maffigt åsiktsregister med mer än 14.000 namn. (Att det är just åsikter och politisk hemvist som ligger till grund för vilka som hamnat på listan framgår tydligt av SI:s egen motivering ovan.)

Nu kan det skattefinansierade institutet säkert komma undan med att det inte är myndighetsutövning att driva ett konto på Twitter. Man kommer säkert att försvara sig med att det bara är en kul grej som de gör vid sidan av den vanliga verksamheten. Som i övrigt alldeles alldeles säkert följer samtliga de lagar och förordningar som omgärdar svenska myndigheter.

Men  oavsett hur den där listan tagits fram, så är och förblir den ett personregister, i vilket ett flertal individer hamnat på grund av åsikter de uttrycket i och utanför sociala medier. Att bedriva personregister regleras av personuppgiftslagen (PUL) och kräver tillstånd från Datainspektionen. Något som verkar högst tveksamt att Svenska institutet inhämtat på förhand. Och att bedriva åsiktsregister är förbjudet i lag, något som Justitieombudsmannen knappast ser med blida ögon på. (Minns upprördheten över Skånepolisens så kallade Rom-register.)

Själv kommer jag i morgon att begära ut listan med hänvisning till offentlighetsprincipen. Eftersom SI är en myndighet ska listan enligt lag diarieföras, och eftersom det inte handlar om rikets säkerhet eller förhållandet till annan makt (får man hoppas) ser jag ingen anledning till att den inte skulle vara allmän offentlig handling.

Men vem är då denna nätsäkerhetsexpert som var upphov till förra veckans massblockering? Det som går att utläsa från hennes blogg är att hon mellan 2013 och 2016 varit aktiv i en grupp som kallar sig Nätaktivisterna. Tidigare arbetade hon som pressekreterare i Järfälla kommun. Och så sent som i helgen, den 14 maj, publicerade hon ett långt blogginlägg där hon gav sin syn på hur man stävjar hot och hat i sociala medier.

”Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers). ”

Men kunskaperna begränsar sig alltså inte bara till vad svensk lag tillåter, tydligen finns det hos Svenska institutet även en djup kunskap om vilka personer som löper risk att utvecklas till fullfjädrade internettroll och hatare  i framtiden.  Vem vet, kanske det ligger en trio av orakel och flyter i en bassäng nere i Svenska institutets källare, som då och då vaknar till och skriker ”näthat”.  Varpå en brun träkula raskt svarvas till och levereras till enheten för Sverigekommunikation och Jenny Ljung.

Nä. Riktigt så intressant är det nog inte, tyvärr.  Däremot är sista ordet långtifrån sagt i denna pikanta affär, och  just i detta nu pågår det sannolikt en febril damage control på myndigheten.

Hade det inte varit så sent vore det läge att slänga in en påse Micropop.

Intressant?

Fler om , , ,

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

Övervakningsindustrin: Det är mycket värre än vi trott

paketoppning_cisco

En bild ur Greenwalds bok som visar hur NSA öppnar en försändelse från Cisco för att installera spionprogramvara.

Efter det senaste årets Snowden-avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s globala massövervakning av mobil- och internettrafiken trodde i alla fall jag att det mesta redan sagts i denna skandal, vars omfattning hade fått gamla Stasi-officerare att bli gröna av avund.

Men i No Place to Hide, journalisten Glenn Greenwalds nya bok om visselblåsaren Edward Snowden och avlyssningsaffären, som släpps idag, visar sig storleken och magnituden av övervakningen vara oändligt mycket större än vi hittills trott.

I en intervju med Amy Goodman på Democracy Now (se klippet ovan) avslöjar Greenwald – som länge varit ovillig att faktiskt sätta sin fot på amerikansk mark av rädsla att bli fängslad – att NSA:s spioneri går betydligt längre än att ”bara” samarbeta med de stora tele- och internetbolagen för att få tillgång till användardata.

NSA har, genom samarbete med sina mest lojala ”partners” även fysiskt fått tillgång till teknisk utrustning för installation av spionprogram och bakdörrar. I boken pekas särskilt amerikanska Cisco ut, ett av världens största tillverkare av Internetroutrar och switchar. Greenwald visar med bilder och dokument, läckta av Edward Snowden, hur NSA hämtat upp försändelser av routrar och brandväggar, skickade med post eller transportfirma från Cisco till bolagets kunder, däribland stora Internetleverantörer, för att installera bakdörrar i utrustningen. Efter installation har förpackningarna noggrant återförslutits med Ciscos egna säkerhetssigill och skickas vidare till slutkunden – som alltså inte haft en aning om att utrustningen preprerats för att rapportera in allt till NSA. Greenwald har inga handfasta bevis på att Cisco självt varit inblandat i verksamheten, men det ligger nära till hands att tro att leveranserna annonserats i förväg, så att NSA varit förberedda på var utrustningen kunnat plockas upp för specialbehandling.

Parallellt med denna hantering, har amerikanska myndigheter i skarpa ordalag varnat företag för att köpa routrar från exempelvis kinesiska tillverkare, eftersom dessa – enligt samma underrättelsemyndigheter – inneburit en ökad risk för avlyssning från främmande makt. En kinesisk konkurrent till Cisco uppges till och med ha dragit sig ur den amerikanska marknaden, eftersom myndigheterna aktivt motarbetat dem och ingen längre vågar köpa företagets varor.

Detta har fått till följd att amerikanska Cisco nått en närmast monopolliknande ställning på hemmamarknaden – med aktiv hjälp från NSA – mot att företaget sett mellan fingrarna när dess utrustning implanterats med spionprogram för att massövervaka befolkningen i USA och övriga världen.

Massövervakningen handlar alltså inte bara om kampen mot terrorismen, som politikerna ständigt hänvisar till, utan har även kommit att användas för att aktivt gynna amerikanska ekonomiska intressen. Alltså helt enkelt industrispionage i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Dessutom berättar Greenwald i sin bok om hur NSA varit drivande i utbyggnaden av mobil- och internetaccess på flygplan – i syfte att kunna avlyssna allt som sägs ombord – och hur USA även handgripligen gått in och planterat övervakningsutrustning i ambassader och konsulat tillhörande även vänligt sinnade samarbetspartner som EU.

Storyn om massövervakningen är alltså långt ifrån över. Fram träder en bild av en helt ny och mörkare internetindustri, byggt på massövervakning av i princip hela mänskligheten. Denna industri har nu vuxit sig så stor och lukrativ, att den förmodligen inte är möjlig att stoppa.

Det är alltså mycket värre än vi trott.

storebrorserdig noplacetohidePå svenska har Greenwalds bok fått titeln Storebror ser dig. Den finns givetvis att köpa som e-bok, till exempel på Bokon.se för 155 kr. Bokon, som jag själv varit med att bygga upp, är mig veterligt ännu inte en partner till NSA eller FRA. (Åtminstone inte det fram till sommaren 2013 då jag slutade där…)

Amazon vet man ju aldrig med, men vågar du köpa därifrån kommer du undan med bara 88 spänn för den engelskspråkiga Kindle-upplagan…)

Intressant?

Läs också: SVT, Aftonbladet 1, 2, Den hälsosamme ekonomisten, Dagens ETC, Henrik Alexandersson.

Fler bloggar om , , , ,

Flashback 2009: Anders Wijkman och Kristdemokraterna går till val på att massövervaka medborgarna

Åren går fort – plötsligt är det dags för EU-val igen. Förra gången det begav sig, i juni 2009, var det framför allt två frågor som stack ut: Dels kampen mot massövervakningen, som gav Piratpartiet två platser i Europaparlamentet, dels klimatfrågan som vi denna tidpunkt peakade i en slags politiskt masshysteri som gav upphov till ett antal besynnerliga utspel. (Själv lade jag min röst den gången, liksom i årets val, på Piratpartiet.)

En av de mest besynnerliga inslagen i 2009 års val till EU-parlamentet var Kristdemokraternas klimatpolitiska program, som drevs av partiets bägge toppnamn till EU-parlamentet, Anders Wijkman och Ella Bohlin. Programmet, som omfattade nära 100 sidor, hade tagits fram av Anders Wijkman själv, till synes utan någon inblandning från KD. Detta faktum accentueras av att Wijkman i programmet ofta skriver i jag-form och lutar sig mot auktoriteter som neo-malthusianska tankesmedjan Romklubben (där han själv sitter som ordförande).

Efter EU-valet försvann programmet ganska snabbt från KD:s hemsida, vilket man kanske kan förstå. Det var inte bara radikalt utan var en uppvisning i usel fingertoppskänsla i ett val som i mångt och mycket handlade om att sätta stopp för massövervakning och integritetskränkning.

Vad Wijkman föreslog var bland annat införandet av personliga utsläppsrätter, ett handelssystem där individens ”koldoxidavtryck” skulle mätas och prissättas. Jag skrev om det när det var aktuellt.

Wijkman ville se att ett ”IT-baserat system byggs ut så att konsumtionens kolinnehåll enkelt kan mätas”. I praktiken en massövervakning av medborgarna på individnivå som inte skådats i Europa sedan murens fall:

  • Bilkörning loggas genom inrapportering av körsträcka och förbrukning.
  • Tankstationer förses med utrustning som startar pumpen först efter inmatning av en speciell medborgarkod, så att drivmedelinköpen registreras.
  • Hushållets elförbrukning rapporteras kontinuerligt till ansvarig myndighet, liksom inköp av villaolja.
  • Alla flygresor registreras.
  • Personliga varu- och livsmedelsinköp loggas med hänsyn till hur mycket koldioxidavtryck tillverkningsprocessen genererat.

Detta var alltså ett program som Kristdemokraterna ansåg vara det bästa för Sveriges och Europas medborgare så sent som för bara fem år sedan. Dagens KD-program för miljön är betydligt mer allmänt hållet, men den som vill läsa programmet som Anders Wijkman kuppade igenom, kan fortfarande hitta det på The Internet Archive.

Lärdomen man kan dra av denna historia är dels att politik är färskvara, och att det som verkar inne ena dagen kan kvalificera sig för stora skämskudden den andra. Dels att vi alla bör vara tacksamma för att gamle KD-ledaren Alf Svensson i sista stund beslutade sig för att ställa upp i EU-valet – och lyckades kryssa sig förbi bägge de tidigare toppnamnen. Han räddade alltså oss, och EU-parlamentet, från Anders Wijkman.

Tack, Alf!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Alla slåss för integriteten – när det är ofarligt

Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: “Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,

Den nya slavstaten

Idag röstar Riksdagen om nya inskränkningar i den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Det är inte precis något nytt, bara sedan 2009 har det enligt Metro gjorts inte mindre än 69 ändringar i lagstiftningen – alla med effekten att allmänhetens insyn försämrats. (Under samma tid har myndigheternas insyn i allmänhetens verksamhet ökat kraftigt via Datalagringsdirektivet, Ipred, FRA-lagen och nu senast Säpos nya avlyssningskrav.)

Men för den som rasar, kan det återigen vara på sin plats att påminna om att strypningen av insynen som så mycket annat utgår från nya EU-direktiv. Åtta av tio lagar som stiftas i Sverige är numera resultatet av vad byråkrater i Bryssel hittar på – ofta i hemliga förhandlingar med starka lobbygrupper. Resultatet blir att vi gång på gång tvingas stifta nationella lagar som ofta är direkt skadliga för Sverige som nation, men som vi enligt lag tvingas införa. För som det heter, vi har ju inget val, EU-regler tvingar oss och vi vill ju inte förlora inflytande.

Vi har fått EU-direktiv som tvingar oss att betala gigantiska skatter på ren el, och kan tvinga oss att stänga flera av våra vattenkraftverk. Vi har under EU:s ledning fått en dysfunktionell livsmedelsindustri där hästköttsskandaler blivit vardag. EU har lagstiftat om lågenergilampor – av miljöskäl – ett beslut som fått som effekt att det nu sprids mer kvicksilver i naturen än på flera decennier. Eurohaveriet ska vi inte tala om.

Varje politiker med ens en antydan till ryggrad, borde instinktivt slå bakut och fråga sig varför vi är med i denna osunda klubb, styrd av en handfull mer eller mindre enväldiga gubbar i Bryssel. Istället kröker de ryggen och går snällt till Riksdagen i eftermiddag och agerar lydigt knapptryckarkompani åt Bryssel. Vare sig Alliansen eller Socialdemokraterna bryr sig om att försvara vår svenska offentlighetsprincip, som funnits sedan slutet av 1700-talet.

Som Henrik Alexandersson skriver, var just offentlighetsprincipen en viktig fråga inför EU-omröstningen 1994. Ja-sidan i kampanjen lovade då dyrt och heligt att inga inskränkningar i offentligeheten skulle göras, som ett resultat av EU-medlemskapet. EG-ministern Ulf Dinkelspiel lovade att man skulle “motsätta sig varje diskussion om förändring av offentlighetsprincipen”.

Rubriken på blogginlägget alluderar förresten till boken Slavstaten av Albert Speer, Hitlers arkitekt, som handlade om SS makt i Tredje riket. Utan att förfalla till Goodwins lag, har Bryssel med all önskvärd tydlighet bevisat att det finns betydligt enklare sätt att besegra och ockupera Europa än att starta krig. EU:s metod, med en gigantisk svällande byråkrati och en aldrig sinande ström av direktiv om allt från form på gurkor till förbud av lakritspipor, har visat sig vara oändligt mycket effektivare när det gäller att förslava kontinentens invånare. För EU-byråkratin så komplicerad, ogenomtränglig och urtrist att ingen på allvar orkar bry sig. Piratpartiet och Journalistförbundet har försökt att lyfta frågan, men pressen är fullt upptagen med att älta Jimmie Åkessons tårtning och frågan om alla norrmän är rasister.

På riksdagens hemsida står det att ”all makt utgår från folket”. Det är en slogan som för länge sedan borde ändrats till ”all makt utgår från Bryssel”. I sammanhanget tål det att påminna om att den Eviga vänskapen med Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso sedan några är inskriven i Sveriges grundlag.

Vi är alltså för evigt bundna till EU. Håll det i minnet i eftermiddag.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

 

Små och stora avlyssningsskandaler

Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Ännu en framgång för NSA:s massavlyssning

alexis

Aaron Alexis, 34, som igår sköt och dödade 12 personer en marinbas i Washington DC, hade tidigare arresterats två gånger av polis – ena gången efter larm om att han skjutit med rakt in i sin kvinnliga grannes lägenhet. Han led av ett antal psykiska åkommor, hörde röster och hade paranoida vanföreställingar.

Trots detta hade flottan, som gett Alexis sparken på grund av samarbetsproblem, inte återkallat 34-åringens säkerhetsklassning. Han hade därför kvar sin licens att bära vapen.

Precis som i fallet med de bägge Boston-bombarna, säger sig ingen haft en aaaning om varför Aaron Alexis, som var en så trevlig kille, plötsligt kunde gå in på sin arbetsplats och skjuta 12 av sina kolleger.

För att undvika denna typ av terrordåd måste vi acceptera att få våra mobilsamtal avlyssnade, våra internetsökningar kartlagda och alla våra kreditkortsköp analyserade. Detta är priset för att stoppa Al-Qaida och andra terrorgrupper från att genomföra terrordåd som dem i Washington och Boston.

Skönt att det fungerar, så vi kan sova lugnt på nätterna.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: