And The Band Played On

Kategori: Internet (Sida 2 av 3)

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Det är bara en tidsfråga innan ditt kylskåp hackar ditt bankkonto

samsung-t9000-635

Samsungs nya ”smarta” frys är utrustad med ett Androidbaserat operativsystem och kan twittra. Varför?

”The internet of things” är ett begrepp som är på modet just nu. I benämningen ligger att det inte bara är datorer, telefoner och surfplattor som ska kunna kommunicera med varandra via nätet, utan i princip allt i vår vardag. Från badrumsvågen till spisen, smart-tvn, stereon, radion, frysboxen och – bilen. Alla ska de ha sin egen identitet på nätet, med unik ip-adress (ipv6 får man anta med tanke på antalet prylar) och möjlighet att kommunicera med sina ägare eller varandra. Vem vet, inom ett par år kanske bilen själv meddelar polisen när den blir stulen, slår på webbkameran, plåtar tjuven och rapporterar in sin position. Och din ljudanläggning skvallrar redan för Apple, Google och Spotify vad du egentligen lyssnar på.

Även om det finns många fördelar med att prylarna blir ”smartare” och uppkopplade, är det här kanske inte en framtid som vi ska fram emot med odelad entusiasm. En invändning är förstås frågan om integritet – hur många av våra prylar kommer att kunna användas för att kartlägga våra liv, och vilka får ta del av dessa uppgifter?

Men dessa farhågor förbleknar vid sidan om de närmast gigantiska säkerhetshål som öppnar sig när miljontals nya enheter kopplas upp mot nätet och därmed blir mål för datorvirus, trojaner och allsköns fientlig kod, något som tekniksajten Ars Technica nyligen uppmärksammade i en op-ed. För när prylarna utrustas med egna operativsystem, blir de givetvis utsatta för hackningsförsök – något som vi nyligen såg exempel på, när ett kylskåp användes för att skicka spam i ett så kallat botnät. Och en säkerhetskonsult på Malta visade för drygt ett år sedan hur det var möjligt att hacka en Samsung Smart-tv och därmed komma åt data på dess anslutna USB-enheter.

Ars Technica:

It may be too late to resist this movement, with smart TVs already firmly entrenched in the mid-to-high end market, but resist it we should. That’s because the “Internet of things” stands a really good chance of turning into the “Internet of unmaintained, insecure, and dangerously hackable things.”

These devices will inevitably be abandoned by their manufacturers, and the result will be lots of “smart” functionality—fridges that know what we buy and when, TVs that know what shows we watch—all connected to the Internet 24/7, all completely insecure.

Problemet ligger i tillverkarnas bevisat slappa attityd för att uppdatera mjukvaran i sina apparater. Programvarutillverkare som Microsoft och Apple släpper kontinuerligt uppdateringar och täpper till säkerhetshål i sin mjukvara. Renodlade hårdvaruföretag som Samsung, LG och Sony är över huvud taget inte intresserade av sådant – de tjänar sina pengar på att kränga nya prylar till oss så ofta som möjligt, inte att förlänga livet på gammal teknik. När det gäller smarta telefoner, med produktlivscykel på minst tre år, erbjuder tillverkarna enbart i undantagsfall support, uppdateringar och säkerhetsfixar under mer än halva denna tid (Apple undantaget).

När det gäller bilar, frysboxar och tv-apparater kan dessas livslängd räknas i tiotals år eller mer. Ponera nu att den nya smarta frysen, som kommer utrustad med ett Androidbaserat operativsystem, får sin sista (av ett fåtal) programuppdatierngar efter 18 månader. Inget antivirussystem finns förstås installerat, vilket innebär att din köksutrustning nu ligger vidöppen för attacker via nyupptäckta säkerhetshål. Tänk nu frysen tio år framåt i tiden, med ett för länge sedan bortglömt och övergivet operativsystem – hur stor är chansen att den inte fungerar som fjärrstyrd zombie i ett spamnätverk?

Man kanske kan invända att kylskåpet knappast fungerar sämre bara för att det står där och skickar spam – men det finns betydligt mer riskabla teknikprylar att öppna upp mot nätet. Vad händer när någon lyckas skriva ett virus eller en trojan som kan ta över bilens datorbox eller manipulera fordonets säkerhetssystem, som antisladdsystem och ABS-bromsar?

Även om ”the internet of things” låter snärtigt, borde vi nog fundera på konsekvenserna innan vi öppnar dörrarna på vid gavel för något som kan utvecklas till en minivariant av Skynet.

Lite skräckslagen borde man nog vara.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Faran med att googla efter köksutrustning

tryckkokare-i-guld

Tryckkokare i guld, hittad på sajten tryckkokning.se

Familjen Catalano i New York fick nyligen oväntat besök – av polisens antiterroristenhet. Orsaken var, enligt mamman Michele Catalano, att hon jämfört priser på tryckkokare på nätet. Detta, i kombination med att hennes make googlat efter ryggsäck och den nyhetsintresserade sonen läst allt han kommit över om Maratonbombingen i Boston, var uppenbarligen tillräckligt för att larmklockorna skulle börja ringa för fullt i de av Edward Snowden avslöjade övervakningssystem – PRISM och det nyligen avslöjade Xkeyscore – som NSA och företrädare för de amerikanska säkerhetstjänsterna gång på gång avfärdat som överdrifter.

Som bekant var det just en tryckkokare dold i en ryggsäck som användes vid bombdådet vid Boston Maraton i våras, och dessa söktermer tillsammans fick det uppenbarligen att blinka ilsket rött i något av NSA:s eller CIA;s automatiska övervakningsprogram. Polisen hävdar dock att tillslaget var resultat av ett ”tips”.

Oavsett vad som är sant just i det här fallet, ska vi vara medvetna om att PRISM-programmet – som enligt Snowden övervakar allt som medborgarna gör på nätet in i minsta detalj – genererar fullkomligt absurda mängder data, mångdubbelt större än  någon människa kan hantera. Varje sekund laddas t ex 3.600 bilder upp bara på fototjänsten Instagram.

Därför förlitar sig säkerhetstjänsten till olika typer av automatiserade program, algoritmer, som trålar bland de miljontals bilder, filmer, uppdateringar och Googlesökningar som görs varje dag. Och när vissa på förhand uppställda kombinationer av nyckelord dyker upp i rätt (eller fel) sammanhang, ringer varningsklockorna.

Frågan är då vilka nyckelord och/eller kombinationer av sökfraser eller annan aktivitet som triggar igång dessa algoritmer? Och hur många röda lampor har redan blinkat för misstänkta sökningar som du eller jag har gjort?

Många brukar försvara övervakningen med att det är för vår egen trygghet, och ”jag har ändå inget att dölja”. Det är ett farligt feltänk. Några oförsiktiga sökningar, ett Twitterinlägg på fyllan och en tveksam uppladdning på Instagram kan mycket väl räcka för att hamna på en speciell lista hos någon säkerhetspolis – i Sverige, USA eller i Storbritannien. Och sedan, när du står där i passkontrollen på Newarkflygplatsen och nekas inresa för din weekend i New York, kommer du aldrig att få veta vad du har gjort för fel, eftersom det är en algoritm i någon superdator djupt nere i ett bergrum som profilerat ditt beteende på nätet som misstänkt.

Välkommen till 1984.

Samtidigt har naturligtvis de verkliga terroristerna ett försprång gentemot de övervakningskåta och säkerhetsnojiga myndigheterna. De förra vet mycket väl hur de ska undvika att fastna i filtren – och framför allt är de inte korkade nog att försöka sig på ytterligare en aktion med hjälp av tryckkokare i en ryggsäck. Som vanligt utkämpar myndigheterna gårdagens krig istället för att förbereda sig för de framtida slagen.

De stora förlorarna är vanliga människor, som förväntas acceptera en kartläggning av våra liv in i minsta detalj utan protest. Våra politiker – oavsett partifärg – har ju för länge sedan beslutat att avskaffad integritet för nio miljoner svenskar är ett pris vi måste betala för att stoppa terrorn. En metod som dessutom visat sig vara i princip värdelös, med tanke på vad som hände familjen Catalano.

För övrigt lär även det här blogginlägget utlösa en rad varningsklockor, om nu Prism och Xkeyscore verkligen existerar. Får se hur länge det dröjer innan det knackar på dörren.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Inget växer i skuggan av Google

En av dagens största nyheter är utan tvekan Googles beslut att lägga ner Google Reader, som funnits med sedan 2006 men som uppenbarligen inte mött IT-jättens förväntningar. Kanske var det för svårt att kapitalisera på denna produkt – annonserna i RSS-flödena var den mig veterligt enda intäktskällan – men oavsett om anledningen är ekonomisk eller något helt annat slog det ner som en bomb hos alla 100.000-tals användare i morse, när en avskalad dialogruta upplyste om att allt skulle vara slut den 1 juli.

Nu finns det för all del alternativ till Google Reader, men det är inte många. Till största delen beror det på Google, som med sitt beslut att traska in på den relativt färska RSS-scenen i mitten av 00-talet, dödade all konkurrens. Alltså precis som Google gjort så många gånger förr, och kommer att fortsätta att göra genom att släppa gratisprodukter, finansierade med miljardintäkter från sin sökmotoraffär.

För på bara ett drygt decennium har Internet gått från en relativt vildvuxen plattform med en uppsjö av tjänster till en oligopolmarknad styrd av gigantiska multinationella bolag. Begreppet ”sökmotor” har blivit likvärdigt med Google – det heter ju till och med ”googla” numera. Inget företag med ens ett uns av självbevarelsedrift skulle starta en konkurrerande söktjänst, och sedan gratistjänsten Google Analytics släpptes för några år sedan är även denna marknad i det närmsta tömd på alternativ.

Resultatet är att vi nu har ett privatägt aktiebolag i Kalifornien med närmast total och global kontroll över vad folk letar efter, vilka resultat som de får presenterade och vilka slutsatser som kan dras utifrån användarnas beteenden. Man måste vara ganska blåögd för att tro att detta inte lockar till missbruk.

Och det riktigt problematiska, som jag varit inne på tidigare, är att nätgiganter som Google, Facebook – och till viss del Apple – inte bara konkurrerar ut nya lovande produkter och dödar innovation, utan i stor utsträckning kapat åt sig delar av Internets infrastruktur. När Google startade gratis mejltjänst försvann över en natt alla incitament för att utveckla och förbättra epostsystem – framför allt de företag som planerat att ta betalt. Facebook har lagt beslag på funktioner som chatt och gilla-tummar. Och vem skulle fundera på att dra igång en konkurrent till det nya tv-monopolet Youtube?

Så här ser det ut på område efter område. Istället för mångfald får vi monokulturer. Istället för 100-tals små lönsamma tidningar, överlever endast en eller ett par i varje nisch i den nya Internetbaserade ekonomin. Vill du köpa musik finns inte längre ett antal skivbutiker att gå till, utan bara en eller två (t ex iTunes). Och utvecklar och säljer du ett mobilspel, har du inget annat val än att ge bort en tredjedel av dina intäkter till Apple.

Man kan förstås invända att ingen tvingar mobilkunderna att välja att köpa en iPhone, men det är ett besvärande faktum att möjligheten att skaffa sig de facto-monopol på en marknad verkar accelerera som en följd av digitaliseringen. (Karl Marx var måhända inte helt fel ute när han förutspådde att kapitalismens yttersta fas innebar att ett företag skulle äga allt.)

Det är inte alltför många år sedan dåtidens IT-gigant Microsoft drogs inför EU:s konkurrensmyndighet för att bolaget förinstallerat sin webbläsare i operativsystemet Windows. Totalt genom åren har Microsoft fått böta 18 miljarder, bland annat som resultat av sin underlåtenhet att låta användaren ha Google som sökmotor.

När det gäller Google är samma konkurrensmyndighet märkligt tyst. Trots att problemet med stora IT-monopol och hur de uppför sig knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Näthatets blinda fläck

Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,

SvT in i fakturaskojarbranschen

För bara några månader såg det så hoppfullt ut. Alliansen var äntligen på väg att skrota en av de sista resterna av DDR-samhället; TV-licensen. Bara själva idén att ännu år 2012 behöva betala mer än 2.000 spänn om året för rätten att inneha en mottagare och kanske ta del av innehållet i ett par av kanalerna är absurd.

Tyvärr kroknade regeringen i licensfrågan – i likhet med alla andra frågor där status quo reiskeras – och istället har  SvT:s vd Eva Hamilton tagit över affärsutvecklingsansvaret. Uppenbarligen har hon inspirerats av The Dennies Pettersson School of Economics, eftersom det nya upplägg hon föreslår har mer gemensamt med fakturaskojarbranschen än med public service. Så här fungerar det:

  1. SvT gör – den i och för sig korrekta – analysen att allt färre tittar på tv i traditionella tv-apparater.
  2. Bolaget väljer därför att på eget bevåg lägga ut sina sändningar fritt på nätet, vilket innebär att alla med en dator eller surfplatta i teorin kan se på SvT:s program. Om det i realiteten är bara fem svenskar som väljer att roa sig med SvT:s nätsändingar, medan resten väljer att kolla YouTube eller katter med Hitlermustasch, har ingen betydelse i sammanhanget. Alla har ju möjligheten att se SvT.
  3. Genom att alla med dator, smartphone eller surfplatta nu teoretiskt kan se dessa sändningar – oavsett om de efterfrågat dem eller ej – kräver Hamilton att alla med någon typ av Internetuppkopplad enhet ska betala tv-licens.

SvT-chefens idé är inte bara djärv – den löser i ett slag stora delar av den intäktskris som den svenska mediebranschen går igenom. Aftonbladet, SvD, DN och Expressen kan också nås av alla svenskar med Internet – det är alltså bara att fakturera vartenda hushåll en summa varje år, istället för att harva vidare med Plusabonnemang och andra betaltjänster som på sin höjd drar in småpengar i sammanhanget. Varför har ingen tänkt på det förut?

Nu väntar vi bara på beskedet att Läderlasse får uppdraget att sköta tv-pejlingen.

Intressant?

Läs även HAX och Motpol

Andra bloggar om , , , ,

Bottar och fejkkonton driver Facebooks annonsintäkter?

Hej, jag är en T-800 och har kommit för att gilla din sida. (Bild från Terminator Wiki.)

För en tid sedan skrev det lilla e-handelsföretaget Limited Run (tidigare Limited Pressing) ett uppmärksammat inlägg på sin Facebooksida, där bolaget berättade om sina erfarenheter av att annonsera på Facebook. I inlägget, publicerat på företagets numera raderade Facebooksida, beskrev Limited Run hur de köpt Facebook-annonser men inte fick statistiken att gå ihop: antalet annonsklick var mångdubbelt fler än antalet besökare som de genererade. Företaget tog hjälp av ett eget verktyg för att analysera trafiken, och kom då fram till att så många som 80 procent av annonsklicken kom från bottar – dvs automatiserade script. När bolaget kontaktade Facebook för att fråga vad som pågick, blev svaret tystnad:

Bots were loading pages and driving up our advertising costs. So we tried contacting Facebook about this. Unfortunately, they wouldn’t reply. Do we know who the bots belong too? No. Are we accusing Facebook of using bots to drive up advertising revenue. No. Is it strange? Yes. But let’s move on, because who the bots belong to isn’t provable.

Limited Run är alltså noggranna med att inte anklaga Facebook för att ligga bakom klickfusket, men företaget är långt ifrån ensamt om ifrågasätta värdet i att annonsera på Facebook. Misstankar har förekommit tidigare om att stora delar av annonsklick och ”gillningar” egentligen inte kommer från vanliga Facebookanvändare, utan spamnätverk och klickrobotar.

BBC:s teknikreporter Rory Cellan-Jones gjorde ett experiment för några veckor sedan, då han startade en sida på Facebook för ett påhittat företag – Virtual Bagel Ltd. Han lade också 10 dollar på annonsering, och kunde därmed få koll på vilka som gillade sidan med hans påhittade företag. Det dröjde bara minuter innan det började trilla in hundratals ”likes”. På 24 timmar hade sidan, som inte innehöll något över huvud taget, fått mer än 1.600 gillanden.

Men vilka var det då som klickade? Analysen visade att det uteslutande var Facebook-konton från Egypten, Indonesien och Filippinerna som låg bakom de många gillningarna. Ett ”fan” av bagelsidan bodde i Kairo, kallade sig Ahmed Ronaldo och arbetade för Real Madrid. Hans profilbild visade sig vara närmast identisk med en kollega i Real Madrid – fotbollsstjärnan Christiano Ronaldo. Naturligtvis var detta ett fejkkonto, kanske startat i syfte att agera ”klickbot”. Om det är ett annonsnätverk (som säljer utrymme för Facebooks räkning) eller spammare som ligger bakom fejkanvändarna är oklart, men kontentan är att kvaliteten på många gillningar är kraftigt överdriven. Annonsören tror att de når en stor publik, och betalar för denna räckvidd. I verkligheten kan en stor del av klicken eller gillningarna alltså komma från fejkade konton och i princip vara värdelösa.

BBS:s resultat bekräftas av Michael Tinmouth, konsult inom marknadsföring i sociala medier. Han har identifierat samma mönster där gillanden för kunders sidor kom just från dessa länder. Tinmouth identifierade också att flertalet av dessa användare var mellan 13 och 17 år gamla och hade gillat 3.000, 4.000 och till och med 5.000 sidor vardera.

Facebook erkänner självt att det existerar ett stort antal luftkonton – nära nio procent av användarna, eller 83 miljoner, är antingen dublettkonton eller andra typer av ”oönskade” användare, enligt företagets senaste statistik. Frågan är bara hur mycket dessa – framför allt de ”oönskade” – hjälper upp Facebooks annonsintäkter?

För även om Facebook och dess säljbolag inte sysslar med annonsbedrägeri – det vore osannolikt om så var fallet – ställer det återigen obekväma frågor om Facebooks framtida intjäningsförmåga – som bygger nästan helt på annonsförsäljning. Och framför allt: hur kommer Facebooks annonsörer att reagera på uppgifter som de här?

Luften fortsätter att pysa ur Mark Zuckerbergs sociala nätverksimperium. Och det går snabbt nu.

Intressant?

Mer läsning:
Kairay Media: More reports Facebook ad clicks are actually bots
Daily Dot: Facebook ”Likes” boosted by bots, study claims
Msn Money: How real are Facebook ads and likes
Searchengine Journal: Facebook ads: What are you really paying for?
N.Y Times Technology: Bots raise their heads again on Facebook

Andra bloggar om , , , ,

SvD Näringsliv, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Därför dumpar annonsörerna Facebook

Resan mot avgrunden för Facebook-aktien fortsätter – nu med accelererande hastighet. Eter bolagets kvartalsrapport accelererades fallet för den tidigare så hajpade aktien, som nu har tappat 25 procent av sitt värde sedan introduktionen. Den samlade förlusten för de godtrogna investerare – bland dem våra svenska pensionsförvaltare i 7:e AP-fonden som köpt aktier för 400 miljoner och alltså redan spelat bort 100 – som gick på Mark Zuckerbergs sagor uppgår nu till dryga 200 miljarder; fullt jämförbart med kostnaden för att rädda ett mindre EU-land (typ Grekland) från statsbankrutt.

Som jag skrivit förut, börjar Facebook mer och mer te sig som 2010-talets variant av på Boo.com – men med tusenfalt större förluster. En hajpad community med en värdering så astronomiskt hög, att vilken normalbegåvad investerare eller fondförvaltare som helst borde insett att prislappen på Facebook inte var befogad ens om hela Jordens befolkning hade registrerat sig och klickat på varenda annons. Intjäningsförmågan för bolaget hade ändå varit för klen för att få tillbaka investeringen på 5-10 års sikt.

Hur kunde det gå så fel? Alla måste ju ha sett problemen långt i förväg – här har vi ett företag som visserligen lockat 13 procent av världens befolkning att registrera sig, men fortfarande efter sex år kämpar febrilt för att hitta en modell för att tjäna pengar på användarna.

I SvD Näringsliv menar Helena Nordman Knutson, analytiker på investmentbanken Pareto Öhman, att hela affärsmodellen för Facebook är trasig. För precis som på den gamla dotcombubblans tid, räknades värdet på Facebook fram genom att ta antalet besökare och hur många som klickar på annonser. Något som är totalt missvisande för en sajt som Facebook, där besökarna är mer eller mindre värdelösa ur annonssynpunkt.

”Folk går ju in på Facebook för att kommunicera med sina vänner, inte för att köpa klänningar. Även om Hennes & Mauritz får många ”likes” är det bara en bråkdel som köper något via annonseringen på nätverket”, säger Nordman Knutsson.

No shit Sherlock.

Just detta faktum – att folk som hänger på Facebook eller andra communities är där för att umgås med bekanta, och i princip ointresserade av kommersiella budskap – är en gammal vetskap i onlinebranschen (dvs 15 år eller mer). Vilket säljnetverk som helst hade kunnat ge samma svar som Nordman Knutsson: att annonsera på communitysajter eller Internetforum ger ohyggligt usla resultat.

Jag vet det av egen erfarenhet – under nästan 10 år drev jag spelsajten fz.se, och kunde själv se att klick-ration (dvs hur många procent/promille av besökarna som klickade på en annons) på nyhetssajten oftast var 5-10 gånger högre än på sajtens diskussionsforum. Därför kördes nästan uteslutande så kallade run off site-annonser på forumet, eftersom det var omöjligt att få någon att betala fullpris för en placering där. Och Fz.se var långt ifrån ensamt om denna erfarenhet, alla som drivit kommersiella sajter med en forumdel kan vittna om samma sak.

Och Facebook är i grunden att betrakta som ett enda stort diskussionsforum. Vilket innebär att värderingen bygger på intäkter som är 5-10 gånger högre än verkligheten.

Nu har alltså denna välkända gamla sanning hunnit ifatt alla de suckers som investerade i Facebook i tron om att göra ett klipp på världens hetaste Internetföretag.

200 miljarder har den erfarenheten kostat.

Hittills.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Facebook, Boo.com och Internetbubblan 2.0

Facebooks aktiekurs var nere på 31 dollar vid Nasdas stängning igår, den 22 maj. Frågan är – kommer någon att kunna tjäna pengar på den här aktien?

Ingen verkar ha uppmärksammat det intressanta faktum att Facebook börsintroducerades på exakt samma dag som det kanske mest hajpade Internetbolaget genom tiderna, Boo.com, begärdes i konkurs. Det var den 18 maj 2000 som det svenska ehandelsföretaget, vars idé var att sälja sportmode på nätet, slutligen kastade in handduken efter åratal av ohämmad expansion, bland annat öppnades kontor i New York, München, Paris, Amsterdam, Madrid och Stockholm. När tjänsten väl lanserades, efter åratal av förseningar, var det dock ett försvinnande litet antal som faktiskt köpte något på Boo.com, jämfört med de storstilade affärsplanerna. Bolaget kostade nära 30 miljoner i veckan att driva, medan intäkterna bara kom upp i ynka 700.000.

När korthuset föll samman innebar det dåtidens största och mest spektakulära krascher i Internetbranschen, och början till slutet på dåtidens svenska Internetbubbla. Konkursförvaltaren konstaterade att skulderna uppgick till 178 miljoner brittiska pund, medan tillgångarna uppgick till 19 miljoner pund. Investerarna – bland dem den (ö)kända bubbelbanken Goldman Sachs – förlorade 125 miljoner dollar (900 miljoner kr) i Boo.coms konkurs.

Varför är det då intressant att jämföra hajpen kring IT-bolag 12 år senare – och då framför allt Facebook? Jo naturligtvis för att det är ett utmärkt exempel på att vi aldrig lär oss något av historien. Trots att det inte var särskilt många år sedan vi upplevde den förra kraschen, då aktier i bolag som värderats till mångmiljardbelopp blev mer eller mindre värdelösa över en natt. Icon Medialab, Framfab, Spray, Scandinavia Online – listan kan göras lång.

Men den här gången skulle ju allt vara annorlunda. Internet är en mogen marknad, Facebook har fler användare än världens största länder tillsammans  – vad skulle rimligtvis kunna gå fel? Möjligen det enkla faktum att antalet användare stagnerat och intäkterna fallit. Värderingen av bolaget på dryga 100 miljarder dollar är i detta sammanhang rena science fiction – inte ens om samtliga Jordens invånare blev tvångsanslutna som medlemmar på Facebook och klickade som tokiga på annonser, skulle Facebooks intäkter komma i närheten av att betala sig för investerarna. (Se för övrigt Zerohedges analys av Facebook-aktien.)

Men så är det naturligtvis ingen som räknat med Facebook-aktien som en långsiktig investering. När banker som Goldman Sachs och Morgan Stanley – som för övrigt är i blåsväder för att ha mörkat viktig information inför introduktion för investerare – är med i båten, kan man vara mer eller mindre säker på att det är en bubbla som är under tillverkning. Meningen var givetvis att hajpen skulle ta aktien långt över introduktionskursen på 42 dollar, och att någon annan skulle sitta med Svarte Petter när luften började pysa ur ballongen. Nu blev det inte så – Facebooks har för länge sedan passerat toppen på sin formkurva. Var det slutar är det knappast nån som vet, men det lär vara många amerikanska pensionssparare som återigen fått se sina sparpengar gå upp i rök i ännu en internetbubbla.

För övrigt har placerarna bara på ett par dagar förlorat 130 miljarder kronor på sina Facebook-aktier. Det är dryga 130 gånger mer än vad Boo.com-kraschen kostade.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet, Expressen, IDG.se 1, 2, SvD 1

Tillägg: Facebooks aktiekurs är i skrivande stund nere på 31 dollar (dvs en nedgång på nästan nio procent).

Andra bloggar om , , ,

Riskkapitalism, Com Hem style

Med tiden glöms gamla oförrätter bort, skandaler faller i glömska och gårdagens stridsfrågor ter sig ofta överdrivna i de historiska ficklampsskenet. Men så ser jag en mallig pressrelease från tv-/bredbands- och telefoninasaren Com Hem där företaget berömmer sig av att ha gjort ännu ett rekordresultat med en vinstmarginal för helåret 2011 på finfina 46 procent, och jag minns känner ilskan bubbla upp. Ilskan av att ha tvingats vara Com Hem-kund i mer än 10 år.

Men vi tar den där siffran igen – en vinstmarginal46 PROCENT. Sådana marginaler är närmast ouppnåeliga om man inte sysslar med knarkhandel eller vapensmuggling – eller råkar vara den enda aktören på en viss marknad med stor efterfrågan. (Tilläggas skall att denna vinst uppnåddes trots investeringar i ny infrastruktur och tjänster på 734 miljoner.)

Eftersom jag inte vill råka illa ut genom att indikera att Tomas Franzén och hans medarbetare är inblandade i långseglatser, måste jag utgå från att anledningen till den fläskiga vinsten är det senare: monopol.

Men tele-, tv- och bredbandsmarknaden är ju avreglerad, invänder vän av ordning? Jo, visst är det så, i princip. Problemet är bara att Com Hem har ett de facto-monopol på att leverera kabel-tv till närmare en miljon hushåll i Stockholm, en situation som uppstått genom att allmänt finansierad infrastruktur, det gamla kommunala Stjärn-TV-nätet, via en rad olika försäljningar med tiden kom att hamna i händerna på så kallade riskkapitalister – vilket är 1984-nyspråk för den typ av företag som uteslutande satsar sina pengar i 100 procent riskfria branscher, förslagsvis dem med liten eller obefintlig konkurrens. Som äldreomsorg, Arlanda Express – eller kabel-tv.

Den enda risken i sammanhanget är den som ”kunden” löper: att bli av med såväl sina pengar som sin valfrihet. Själv har jag haft den tveksamma förmånen att ha varit Com Hem-kund i snart 12 år, och det har aldrig varit enkelt. Usel kundservice, orimligt långa bindningstider, ständigt krånglande tjänster och stadigt högre fakturor är det bestående minnet av mina år med bolaget.

Com Hem ägs idag av ”riskkapitalbolaget” BC Partners, som köpte bolaget för ett par år sedan av dåvarande ägarna Carlyle Group och Providence Equity Partners för nånstans mellan 13 och 18 miljarder 17 miljarder. Det gjorde att dåvarande vd:n Gunnar Asp kunde checka ut med en blygsam fallskärm på 255 miljoner. Inte illa pinkat för ett bolag som till stora delar byggts upp med stockholmarnas skattepengar.

De flesta fastighetsägare i Stockholm, och säkerligen i andra delar av landet, jobbar nu för högtryck för att dra in egen fiber och på sikt kunna slänga ut Com Hems överprissatta och ofta medelmåttiga tjänster. Jag bor själv i ett hus där vi nyligen ersatt Com Hem som bredbandsleverantör med en egen fiberanslutning. Varje lägenhet betalar en hundring i månaden för 100 Mbit upp- och nedströms, alltså en tredjedel av vad Com Hems bredbandsmonopol vill ha för samma tjänst (som alltid är kastrerad uppströms). Till årsskiftet är det meningen att koaxialanslutningarna i väggen bara ska snda myrornas krig.

Det är därför Com Hems riskkapitalister ser till att roffa åt sig allt de kan, medan tid är. Höjda kortavgifter, avveckling av det analoga tv-nätet till förmån för det digitala, där det krävs separata digitalboxar och kort för varenda tv-apparat i hushållet – till skillnad från förr då alla kunde dela på en och samma anslutning för 149 kronor i månaden – gör naturligtvis att antalet abbonemang ökar. Och därmed intäkterna.

Riskkapitalisterna vet att exiten närmar sig, och plockar gåsen så snabbt de nånsin hinner.

Jag gillar verkligen Judit & Judit, men det är nog hög tid för dem att fila på sina CV:n.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: