Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: journalistik (sida 1 av 4)

När makten och medierna ropar efter tystnad

Friheten på internet är under attack –  såväl här som på andra sidan Atlanten där framför allt Facebook hamnat i skottlinjen för att ha låtit sig utnyttjas av såväl inhemsk som främmande makt för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016. Här i Sverige har vi dock vår alldeles egenodlade internetdebatt, som karaktäriseras av att allt högre krav reses på att gallra i – eller rent utav censurera – den vildvuxna floran av otyglad information som huserar på nätet.

Makthavarnas ryggmärgsreflex har förvisso alltid varit att förhindra oönskad informationsspridning. Men vad som skiljer dagens flerfrontsattack mot framför allt sökjätten Google är dels att den siktar in sig på internets själva grundidé, alltså friheten att sprida information – även oönskad, moraliskt tveksam och direkt motbjudande sådan. Dels att makten får tung uppbackning av våra etablerade medier, som mer än några andra borde värna yttrandefriheten till varje pris.

Och det är knappast något tyst medgivande vi pratar om. Kraven är i princip att Google ska ta krafttag för att göra sig av med länkar till ”hatiskt” innehåll – oavsett om det bryter mot lagen eler inte. Tidningar som Expressen kräver alltså att världens största sökmotor ska börja förhandsgranska alla de hundratal biljoner sidor som idag indexeras och sluta länka till innehåll som av Expressen och andra svenska debattörer anses förgripligt. Ett exempel på anstötligt material är gamla nazistiska propagandafilmer som numera går att hitta på Youtube. Visst, många av dessa är fullkomligt vidriga i sin oförblommerade antisemitism – men ska även historiskt innehåll, som anses obehagligt, därmed förbjudas? Eller blir det bara särskilt utvalda historiker som tillåts att se dem?

Och framför allt, vem eller vilka ska besluta om vad som ska få vara kvar? Expressen? Staten? EU? Vad gör vi den dag som Turkiet och Iran kräver motsvarande, det vill säga om svenska Youtubekonton plötsligt anses bryta mot lag eller moralen i dessa länder? Kravet på att ta bort länkar kommer givetvis att utnyttas inte bara av dem med ypperlig moralisk hållning. Dessutom åtgärdar handlingen inte grundproblemet – materialet finns oftast kvar, Google visar ju bara hur verkligheten på internet ser ut.  Ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

På annat håll arbetar fem svenska mediekoncerner – däribland Bonnier, Schibsted och SVT, med att ta fram verktyg för att stoppa så kallat fejkade nyheter, ett begrepp som påfallande ofta inte definieras närmare (men som det däremot finns flera möjliga exempel på just hos DN och SVT.) Satsningen finansieras med 13,5 miljoner av den statliga forskningsstiftelsen Vinnova. Det är knappast någon avancerad gissning att verktyget inte kommer att appliceras på de egna kanalerna.

Kanske är det därför det varit påfallande tyst i etablerade medier om den aviserade förändringen av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kommer bland annat att få till följd att endast ett godkänt journalistfrälse fritt får ta del av allmänna offentliga handlingar. Vanliga medborgare stoppas däremot från att begära ut exempelvis domar. Grundlagsförslaget, som ska klubbas i riksdagen under maj månad, stöds idag av samtliga riksdagspartier utom SD, och påminner i sin nuvarande konstruktion inte så lite om system hos repressiva regimer som Kina, Ryssland och Iran. Länder där en journalist är någon som behöver tillstånd från staten för att få verka.  Hur det är tänkt att denna certifiering av riktiga journalister ska gå till här i Sverige har ingen lyckats svara på. Inte heller vilket organ eller myndighet som får uppdraget eller under vilka omständigheter en sådan certifiering kan dras tillbaka. Begreppet ”journalist” har aldrig tidigare definierats i lag, något som nu måste till, enligt juristen Krister Thelin.

Förändringen sker på papperet i syfte att stoppa söktjänster som Lexbase, som utnyttjar systemet med utgivningsbevis för att runda Personuppgiftslagen. Men det är inte helt osannolikt att tro att inskränkningarna även kommer att användas för att strypa möjligheterna för fulmedier som Nyheter idag att verka fritt. Och vad händer med bloggare, som Johan Westerholm – eller nya medieröster som Kvartal med tidigare hyllade SR-journalisten Jörgen Huitfeldt vid rodret?

Men det slutar inte där. Längre fram väntar ytterligare inskränkningar av vad som blir tillåtet att granska. En ny lag om utlandsspioneri riskerar  innebära i det närmaste förbud för att publicera nyheter som kan skada Sveriges förhållande med främmande makt. Därmed kan vi säga hej då till avslöjanden som Saudiaffären, eller 80-talets Boforsskandal.

Vi behöver inte så särskilt många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på där mediedebatten såg  annorlunda ut. Tidigare justitieministern Laila Freivalds avgick 2006 efter att det uppdagats att hon påverkat Sverigedemokraternas webbhotell att släcka partiets webbtidning, där de så kallade Mohammed-karikatyrerna publicerats. Att en politiker på detta sätt försökte begränsa  yttrandefriheten på nätet ansågs vid denna tid vara tillräckligt allvarligt för en motivera en KU-granskning.

Och så sent som 2014 tvingades Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson att panikpudla efter att ha förslagit ett förbud om anonymitet på internet. Alla bloggare skulle tvingas identifiera sig för att få skriva på nätet, tyckte hon då. Det blev ett herrans liv, inte bara bland internetaktivister utan även på de stora redaktionerna.

Idag är läget ett helt annat. När MP:s Peter Eriksson nu återkommer med krav på förbud mot anonyma Google- och Facebookkonton – alltså ett identifieringstvång för att få skriva på nätet – möts nyheten av en närmast kompakt tystnad. På de stora drakarna har knappast någon liberal ledarskribent ännu rasat mot en idé som idag endast praktiseras av totalitära stater. (Däremot finns det hopp i landsortspressen.)

Att vi står där vi gör idag, vill jag påstå är resultatet av ett allt mer urspårat och polariserat offentligt samtal. Samtidigt som medierna genom aktörer som Google, Facebook, Twitter och WordPress har demokratiserats – det är inte längre etablerade medier som ensamma sätter agendan  – har ribban för vad som kan och bör sägas sänkts. Hårda debatter, tuffa frågor och kritik mot makthavare avfärdas som drev eller personförföljelse. Det har till och med gått så långt att kritik mot artister stämplas som hat och hot. Det är alltså tonen i debatten som blir problemet, snarare än de framförda åsikterna i sig – vid sidan av  det allestädes påbjudna värnandet av Sverigebilden – som lägger grunden för ökad statlig repression av informationsspridningen.

Från regeringens – eller kanske ska man tala om politikerklassens – horisont är grundlagsändringarna lätta att förstå. I princip alla samhällssektorer har misskötts gravt under många års tid, och det råder nu kris i bostadspolitiken, försvaret, polisen, sjukvården, skolan, migrationen och integrationen för att bara nämna några politikområden. Men istället för att erkänna att man gjort bort sig, blir lösningen att försöka täppa till truten på sina kritiker. Sverigebilden igen.

För mediernas del handlar mycket om att de stora internetjättarna på allvar börjar hota de etablerade aktörerna, både när det gäller publik och annonspengar. Dessa hot måste till varje pris neutraliseras, även om det sker till priset av en repressiv lagstiftning och statlig kontroll över journalistkåren. I den allt tuffare konkurrensen om narrativet – det vill säga privilegiet att bestämma vinkel och berättelse – har etablerade medier och  politiker drivits in i armarna på varandra i en ohelig allians – ett slags politiskt-medialt komplex – som aldrig kan sluta väl.

Demokratin kommer förstås att överleva – men den löper stor risk att kuperas. Tyvärr till applåder från många som borde varit rasande istället.

So this is how liberty dies. With thunderous applause.
(Senator Palme Amidala i Star Wars: Episode III, i en kommentar till hur Sith-lorden och senatorn Palpatine valdes till envåldshärskare av ett jublande parlament.)

Fler om , , ,

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Bara en vecka kvar innan Kastrup blir ett nytt DDR

grenze_friedrichstrasse

Beväpbade gränsvakter från Nationella folkarmén på vakt längs tågspåren västerut från Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin. Fotodatum okänt.

De nya id-kontrollerna på Öresundstågen startar om en vecka – den 4 januari – och nerifrån Skåne har det börjat talas om en ny berlinmur som skär rakt igenom Kastrups flygplats i Köpenhamn. Det är nämligen här som resenärer till Sverige ska få sina identitetshandlingar kollade, en handling som av opinionsbildare från Malmö nu jämförs med Östberlin under Berlinmurens dagar, Eller närmare bestämt gränskontrollen vid Bahnhof Friedrichstraße.  Det är Per Svensson som minns hur det var på den gamla onda tiden, när svenska turister tvingades byta plattform för att ta sig från DDR-huvudstaden till Berlins västsektorer. Orsaken till artikeln är alltså ett nytt stängsel som byggs mellan spåren på järnvägsstationen vid Kastrup, ett stängsel som ska hindra folk utan id-handlingar att smita undan passkontrollerna som införs om mindre än en vecka. Svensson skriver:

Ja, jag tänker då på S-bahnstationen Friedrichstrasse, så som den tedde sig före murens fall 1989. Lite äldre läsare kanske minns hur det såg ut, och hur det kändes, att med passet i hand bli granskad av den östtyska gränspolisen innan man kunde ta sig vidare upp på perrongen för att ta lokaltåget tillbaka till Bahnhof Zoo i Västberlin.

Jo, som en lite äldre läsare, som reste dussintalet gånger till Västberlin, minns jag proceduren mycket väl. Och även om det var förenat med en stor portion obehag att möta den östtyska gränspolisens misstänksamma blickar, bör man minnas att Sydsvenskans skribent – liksom jag själv – tillhörde en privilegierad grupp vars besvär med att byta plattform för att ta sig till friheten i väst knappast var jämförbar med de miljoner människor som var fångar i sitt eget land. De egna medborgarna som trots allt tilläts göra samma resa som Svensson och jag kunde aldrig mer räkna med att få återvända till sitt hemland. Och för de som inte fått utresetillstånd av DDR, men ändå försökte sig på republikflykt, stod tusentals gränssoldater redo med skarpladdade automatvapen beredda att stoppa dem.

Jag minns själv den sista sträckan av tågresan, som slamrade fram längs nedgångna s-banespår västerut från Friedrichstraße, genom den breda och tungt bevakade dödsremsan intill muren som här gick längs floden Spree. Känslan av obehag vid mötet med DDR:s volkspolizei lättade inte riktigt förrän man kunde lämna tåget vid Bahnhof Zoo i Västberlin. Jag har faktiskt svårt att tro att de turister, sundspendlare och andra resenärer som tvingas lägga någon extra halvtimme på att komma fram till sin destination på måndag, kommer att ha liknande erfarenheter i bagaget.

tranenpalast_620

”Tränenpalast” kallades gränsövergången vid Bahnhof Friedrichstraße, där östtyskar som fått utresetillstånd lämnade landet för ett liv i väst. Det var en enkel resa – utvandrarna från DDR tilläts aldrig återvända hem, därav namnet ”tårarnas palats”. Foto: Bundesarchiv

Men låt oss i konsekvensens namn dra jämförelsen med muren till sin spets. I så fall har svensk och dansk gränspolis en hel del att göra under veckan som kommer. Detta är nämligen vad som behöver vara på plats redan på måndag, i alla fall om vi det ska vara en DDR-gräns värd namnet. En sådan som Bahnhof Friedrichstraße i slutet av 1980-talet:

  • En 155 km antifascistisk skyddsvall måste byggas – så lång var nämligen Berlinmuren. Det är lika långt som rundturen Helsingör-Köpenhamn-Malmö-Helsingborg. Hittills består ”muren” på Kastrup av endast 300 meter stängsel, så det gäller att snabba på.
  • Konstruktionen ska bestå av inte bara en utan två separata murar, var och en c:a fyra meter hög, med en 30-150 meter bred dödsremsa mellan dem. I denna placeras stridsvagnshinder, snubbeltråd, taggtråd och minfält, allt bevakat av 259 hundpatruller och motorburna vakter.
  • 302 vakttorn byggs, vart och ett medtvå beväpnade vakter med schießbefehl, det vill säga rätt att döda alla som tar sig in i murområdet utan tillstånd. (I DDR omfattade detta  i princip samtliga östtyskar – förutom de som uppnått pensionsålder och alltså bara var en oönskad kostnadspost; dessa fick släktingar i väst köpa ut för nya friska d-mark till de östtyska diktaturen.)
  • 11.000 soldater beordras ut för att bevaka muren i sin helhet, inklusive gränsövergångar för bilar, gående och tåg. Vakterna får inte känna varandra personligen, eftersom detta ökar risken att de själva kan få för sig att rymma.

Satir åsido: Att jämföra ett par hundra meter stängsel med Berlinmuren blir bara löjligt. Dessutom haltar jämförelsen betänkligt eftersom muren – både den runt Västberlin och muren mellan DDR och Västtyskland – byggdes för att stänga den egna befolkningen inne, inte för att stoppa resande till Östtyskland. Att besöka DDR var det ändå inte särskilt många som hade lust med (de som ändå gjorde det tvingades tvångsväxla 25 d-mark per dag för nöjet).

Men värst är att det är det en grov relativisering av de brott som Östtyskland, ett av världens mest repressiva stater, utsatte sin egen befolkning för. Många tusen betalade nämligen med sina liv, av den enda anledningen att de ville lämna sitt land.

Jag vågar nog påstå att ingen som stiger på eller av tåget i Köpenhamn kommer att riskera något liknande.

Intressant?

Fler om , , ,

Fotnot: För den som vill se med egna ögon hur det var att korsa gränsen vid Bahnhof Friedrichstraße under DDR-åren, finns det numera en permanent utställning i Tränenpalast direkt intill stationsbyggnaden. Inträdet är gratis.

Fel ordval riskerar att gynna extremisterna

Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,

En grafisk illustration av åsiktskorridoren

climate_sensitivity

Åsiktskorridoren är i fokus igen, efter att opinionsinstitutet Demoskop på eget bevåg mätt allmänhetens benägenhet att öppna munnen och tala fritt i olika frågor. Resultatet är inte helt oväntat att det är betydligt lättare för dem till vänster att tala fritt än de som bekänner sig till liberala eller( ännu värre) konservativa ideologier. Alltså precis vad de flesta av oss redan visste, särskilt vad gäller de mediekanaler som innefattas i begreppet public service.

För oss som varit engagerade i andra debatter än den om migration och integration – som klimatpolitiken – är detta långt ifrån nytt. Sedan decennier tillbaka råder det en hård gallringsprocess för vilka ståndpunkter inom miljö- och klimatområdet som tillåts ypptas i SVT och Sveriges radio (och för all del också i de större tidningarna). De goda nyheterna – som att världen blir allt grönare och att att världen har åtta gånger fler träd än man tidigare trott – förbigås med tystnad, medan skräckscenarier, anektdotiska kopplingar mellan förväntade temperaturstegningar och orkaner, skogsbränder och sandbankar i Alaska som eroderar bort får flitigt med medietid.

Budskapet som förmedlas är att om vi inte genast slutar åka, bil, äta kött, resa på semester eller lägger ner all energiproduktion förutom vindkraft och solpaneler och nöjer oss med att bara ha tillgång till el nere i vår jordkula när vinden blåser – ja då är mänskligheten stekt. Oftast kommenteras dessa nattsvarta framtidsspaningar av Sveriges mest framgångsrika klimatentreprenör, Johan Rockström, som med åren byggt upp ett svenskt skattefinansierat larmimperium. Rockström hävdar, ofta med stöd framför allt av tyska Potsdamuniversitetet och dess allt mer extrema professorer, att det inte bara är det så kallade tvågradersmålet som ligger brunt till om vi inte ställer om genast till 1700-talstillvaro. Det riskerar då att bli hela 4-6 grader varmare eller mer, varvid alla möjliga planetära gränser sprängs och Jorden kastas in i en negativ spiral av galopperande värme, stormar och massutrotningar.

Detta alltså enligt public services flitigast anlitade klimatforskare. Någon annan åsikt ryms inte, vilket fått till följd att de flesta har tröttnat på att ens försöka invända mot överdrifter och rena felaktigheter – jag skriver i princip aldrig om ämnet själv längre, det här får ses som ett undantag.

I verkligheten är det emellertid allt färre som håller med om de nattsvarta domedagsscenarierna, men det blir vi sällan eller aldrig informerade om. För det handlar som så ofta i public services fall om att uppfostra snarare än att upplysa.

BIlden högst upp hittade jag via tyska NoTricksZone för en tid sedan, och är en sammanställning av aktuellt forskningsläge inom klimatvetenskapen. De röda och gröna prickarna representerar forskningsresultat kring det område som kallas klimatkänslighet (climate sensitivity). Det vill säga hur mycket medeltemperaturen förväntas öka vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Och ju längre tiden gått, desto mer har larmen skruvats ner. De senaste rönen pekar mot ett värde på 1,3-1,5 grader, vilket innebär att det börjar etableras ett slags konsensus i den lägre delen av det spann som FN:s klimatpanel pekat ut (1,5-4,5 C) för förväntad temperaturökning vid en co2-dubblering.

De så kallade förstärkningseffekter som forskarna tidigare räknat med, ser alltså ut att vara betydligt svagare än tidigare trott.

Vad detta innebär i praktiken är – ifall det stämmer – att oavsett hur mycket olja och kol vi bränner kommer det att bli svårt för att inte säga omöjligt att pressa upp den globala medeltemperaturen över de två grader som FN:s klimatpanel satt upp som mål för de internationella klimatförhandlingarna. Alltså spelar det ingen roll vad världen kommer överens om i Paris i höst.

För mig borde detta vara en nyhet väl värd att diskutera exempelvis i SVT:s vetenskapsprogram. Det saknas förvisso inte skäl att satsa på forskning kring rena energikällor och fasa ut så mycket som möjligt av både kol och olja – men debatten borde föras föras med vetenskapliga observationer som grund, inte överdrifter och förenklingar.

Ändå är de enda forskningsresultat som rapporteras de som ligger till vänster på skalan ovan – ofta 10-15 år gamla –medan den senaste forskningen som visar på betydligt lägre känslighet än vad klimatmodellerna hittills räknat med förbigås med tystnad. Det är svårt att se att detta bara skulle vara en slump.

Vad värre är – den som vågar framföra åsikten att det kanske inte råder det panikläge som forskare, politiker och aktivister varnat för, stämplas raskt som någon av samma skrot och korn som förintelseförnekare, för evigt dömd att kräla omkring nere i helvetets nionde krets, i sällskap av de stora oljebolagen som finansierar en i hemlighet. Och då är det inte ”förnekare” som står bakom forskningsresultaten, som publicerats i erkända vetenskapliga tidskrifter, vederbörligt faktagranskade, eller ”peer reviewed”.

Ändå hör vi inget om dem. Det enda som låter är Rockström och hans larmorkester.

That’s the åsiktskorridor for you!

Intressant?

Fler om , , ,

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

Kort tillbakablick på hur vi svenskar försvarar yttrandefriheten

expressen_etta

Expressens förstasida den 8 januari 2015.

Idag säger sig som bekant alla vara Charlie och står upp för yttrandefriheten – från makthavare till publicister och hela Twitter-kommentariatet. I skrivande stund är det dock endast en svensk tidning som hittills haft modet att löpa linan ut och publicera en av satirtidningen Charlie Hebdos teckningar – nämligen Expressen, som idag pryds av en tecknad förstasida. En hedervärd symbolhandling som rimmar väl i linje med tidningens liberala traditioner.

I detta sammanhang kan det vara nyttitgt att se tillbaka på hur vi ställt upp tidigare för hotade konstnärer och journalister. Här är ett par höjdpunkter i vår stolta svenska tradition av att försvara det fria ordet:

2006: I spåren av  kontroversen med Muhammed-karikatyrerna skriver dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en debattartikel i vilken han efterlyser en global överenskommelse där pressen förbinder sig att inte publicera bilder som ”i onödan kan kränka religioner”.

2006: Mehmet Kaplan, ordförande i Sveriges muslimska råd (numera bostadsminister), deklarerar i en intervju att man inte kan komma  ”dragande med yttrandefrihet” när det gäller karikatyrerna.

2006: Regeringen (genom UD) beordrar Säpo att stänga Sverigedemokraternas nättidning, sedan den bett läsarna skicka in sina bästa Muhammed-teckningar. Utrikesminister Laila Freivalds motiverade stängningen med att det diplomatiska läget med muslimska länder riskerade försämras. Hon avgick senare eftersom det var ”omöjligt för henne att jobba” när allt kom att handla om släckningen av SD-sidan.

2010: Kulturjournalisten Ulrika Knutson raljerar i Fokus om ”mordhoten” mot Lars Vilks, och avfärdar dem som en del av Vilks konstprojekt. Hon hänvisar till en expert i frågan, islamologen Jan Hjärpe som vid denna tid hävdar att allt färre islamister tar till våld. ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”, citeras han av Knutson. (Strax därefter hamnade konstnären på Al-Qaidas dödslista.)

2010: Konstnären Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem stoppades av Världskulturmuseet i Göteborg, efter påtryckningar från religiösa företrädare och hbt-motståndare.  Intendenten på museet var orolig för personalens säkerhet och för att utställningen skulle ”tvinga in muslimska svenskar i en defensiv position”. Företrädare för judiska församligen i Göteborg var också bekymrade över att deras medlemmar skulle känna sig provocerade.

2010: Mangaexperten och översättaren Simon Lundström åtalas och döms för innehav av barnpornografi. Detta trots att  det handlar om tecknade fantasifigurer – många dessutom med svans. 2012 upphäver Högsta domstolen de fällande domarna i Tingsrätten och Hovrätten, men skadan är redan skedd. Lundström har för länge sedan fått sparken från sina översättningsuppdrag för Bonnier Carlsen, som inte vill förknippas med pedofili. Stöd till Lundström kommer från bland annat Publicistförbundet och SJF, i politikerkretsar behandlas det pågående justitiemordet med största möjliga tystnad.

2012: Täppas Fogelberg är trött på att betala för Lars Vilks polisbeskydd och föreslår att det dras in. Fogelberg skriver:

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.

2014: På Twitter förenas vi under hashtaggen #jesuischarlie, men ändå är det hittills bara en svensk tidning som återpublicerar Charlie Hebdos teckning av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Journalistföreningen Reportrar utan gränser vädjar samtidigt om att fler tidningar ska våga publicera, men möts av kalla handen. Riskerna är för stora, enligt världspressen.

För ytterligare exempel, läs Fokus grundliga genomgång i ämnet. Även Ivar Arpi gör en bra studie av fenomenet på Nyheter 24.

Det positiva mitt i allt elände är att vi så sakteliga verkar börjat vakna upp – exempel som de ovanstående ser man allt mer sällan.

Fast det kan ju för all del bero på att vi självcensurerat oss till den punkt där vi inte längre är i närheten av att våga sticka ut huvudet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Hur många vågar egentligen vara Charlie idag?

Efter dagens vidriga terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som slutade med att tio journalister och två poliser miste livet, var världen snabb med att visa solidaritet med offren. Det dröjde inte många minuter förrän hashtaggen #jesuischarlie  dök upp på Twitter. I dagens slacktivism-samhälle går det ju snabbt att visa sitt deltagande och sympati – praktiskt nog utan att riskera vare sig liv, hälsa eller jobb. Vilket de tio journalisterna på Charlie Hebdo gjorde.

De jobbade för en tidning som slog vilt åt alla håll och inte räddes för att håna och baktala vare sig politiker, potentater eller religiösa fanatiker. I denna genre stod Charlie Hebdo tämligen ensam: Få andra tidningar – framför allt inga som betraktade sig som vänster – vågade publicera den typ av teckningar som blev döden för stora delar av redaktionen. Ett faktum som illustrerades utmärkt av brittiska The Telegraphs liverapportering av terrorattentatet, illustrerad med en pixlad bild på Charlie Hebdos omslag.

Den övervägande delen av den internationella pressen har nämligen sedan länge bevisat att den definitivt inte är Charlie. Självcensuren sitter djupt, vilket visade sig bland annat i reaktionerna på de famösa Muhammedkarikatyrerna som publicerades av danska Jyllandsposten 2006. Dessa teckningar ledde inte bara till att tidningen terrorhotades – publiceringen gav även upphov till en storpolitisk kris när stora delar av Mellanöstern exploderade i hat mot Danmark (och även Sverige drogs med). Exporten av danska (och  svenska) mjölkprodukter hotades, och ledande politiker var snabba med att ta avstånd från publiceringen – samtidigt som de mellan raderna närmast beklagade att de  inte kunde göra något åt den (upphovsrätt, pressfrihet, etc).

Vad som förvånade mest då var den massiva kritiken mot själva publiceringen, inte bara från makthavare utan även från ledande publicister, en kritikstorm som kom att överskugga mordhoten mot tidningens anställda. Få andra tidningar valde att återpublicera teckningarna, inte ens som illustration till vad själva affären handlade om. Anledningen som gavs var att illustrationerna var en kollektiv kränkning av alla muslimer, men sanningen är nog att de flesta helt enkelt var rädda för att själva hamna i skottlinjen för extremister och fanatiker. En av få tidningar som faktiskt gjorde det var just franska Charlie Hebdo – och det är sannolikt denna publicering för åtta år sedan som var själva orsaken till dagens massaker i Paris, inte de färskare hånen mot IS och dess ledare.

Vår undfallenhet mot hot och terror har dock gamla anor. Salman Rushdie, den brittiske författaren som levt under dödshot från mullorna i Iran sedan mer än 25 år efter att ha skrivit  boken ”Satansverserna”, har fortfarande ett pris på sitt huvud. Så sent som i september 2012 höjdes belöningen för att mörda Rushdie till 3,3 miljoner dollar. Och i al-Qaidas webbtidning Inspire förnyades hotet mot honom med en dödslista – som även innehöll namnet på den svenske konstnären Lars Vilks.

Detta sker alltså samtidigt som omvärlden för länge sedan förlorat intresset för Rushdieaffären och åter bjuder in de iranska medeltidsmännen till diplomatins finrum. Rushdie själv, som fick sitt liv förstört, skrev så här om sin situation i boken Den sista gisslan:

I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen.

Mycket av denna attityd har även mött Lars Vilks, som även han lever under dödshot sedan han för ett antal år sedan framställde profeten Muhammed som en rondellhund. Han har blivit överfallen under föreläsningar, utsatts för mordbränder – och så sent som 2011 greps tre knivbeväpnade män från Göteborg som var på väg att söka upp Vilks i samband med en konstutställning.

Och trots att alla, politiker som publicister, bedyrat att de alla står upp för den svenska yttrandefriheten, står Vilks ganska ensam där ute i kylan. Ingen vill längre befatta sig med honom eller hans konst, och egentligen får han nog skylla sig själv när han kränker miljarder människor så där som han gjorde. Eller?

Detta är något att fundera på en dag som denna, när jag på Twitter läser uppskattade och retweetade inlägg om att vi inte ska publicera bilder på de som dog i Paris – istället uppmanas vi dela de bilder journalisterna mötte döden för.

Jag ställer mig stilla frågan om vi hade visat samma slags solidaritet med Vilks, ifall någon av hans angripare hade lyckats i sitt uppsåt. Hade vi delat hans rondellhund på samma sätt som Charlie Hebdos satirteckningar? Hade vi samlats i en gemensam manifestation under hashtaggen #jagarlarsvilks?

Till sist: Det är lätt att sätta sig på höga hästar, men jag vill i detta avseende upplysa om att jag aldrig någonsin skulle dela en Mohammedteckning eller publicera någon av Charlie Hebdos karikatyrer. Jag är alltså inte heller Charlie – det är jag för feg för. Eller kanske jag bara handlar strategiskt. För precis som de flesta journalister som har familj tänker man sig väldigt noga för innan man ställer sig i skottlinjen. Framför allt eftersom att vi vet att vi oftast blir lämnade ensamma där framme, utan någon som kommer till vårt försvar när det blir allvar.

Just nu ställer vi oss alla helhjärtat bakom det avskyvärda dådet mot Charlie Hebdo, vi sympatitwittrar och sörjer attacken mot pressfriheten. Men redan i morgon kommer själva dådet att så sakteliga glida in i bakgrunden, för att istället ersättas av den evighetslånga mediala diskussionen om hur det kommer att gynna extremhögern och Sverigedemokraterna.

Hur som helst, de flesta av oss är definitivt inte Charlie – och det är ett problem.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: