Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: katastrofer

Larmindustrin går i spinn för eventuell havsnivåhöjning om 900 år

Antarktis is smälter i rasande fart kan vi idag läsa på SvD:s förstasida. Och jag blir bara trött. Artikeln är ännu en i raden av en formlig flod av journalistiska larm, baserade sig på potentiella följder av något som kanske kommer att inträffa, kanske så långt som tusen år in i framtiden, ifall dagens trend håller i sig. Denna speciella typ av hypotesjournalistik har utvecklats till något av en egen genre, framför allt när det gäller miljörapportering. Det verkar ständigt finnas någon ny forskningsrapport som baserar sig på simuleringar av vad som händer ”om” eller ”när” något inträffar, och i dessa fall ”kan” en dramatisk utveckling stå för dörren.

Vanligtvis är det dessutom enbart worst case-scenariot som uppmärksammas av medierna.

Vad gäller det Västantarktiska intäcket har forskarna varnat för kollaps ett antal gånger tidigare – men trots det dramatiska budskapet handlar detta alltså om en process som går ohyggligt långsamt. Och forskarna bakom den nya studien, “Marine Ice Sheet Collapse Potentially Under Way for the Thwaites Glacier Basin, West Antarctica.” under ledning av Ian Joughin vid Universitetet i Washington, kan förvisso bara spekulera i vad detta kan innebära på längre sikt. Andrew Revkin i New York Times, som läst rapporten och också pratat med forskarna, sammanfattar det bra (fetningarna är mina):

To translate a bit, that means sometime between 200 and 900 years from now the rate of ice loss from this glacier could reach a volume sufficient to raise sea levels about 4 inches (100 millimeters) a century. At that point, according to the paper, ice loss could pick up steam, with big losses over a period of decades.* But in a phone conversation, Joughin said the modeling was not reliable enough to say how much, how soon.

I den verkliga världen utanför datorsimulerade domedagsmodeller av hur skrämmande framtiden skulle kunna te sig, råder det exakt motsatta förhållandet till vad SvD skriver. Det har nämligen aldrig varit mer is i Antarktis än nu (eller rättare sagt, aldrig nånsin under den tid som vi kunnat mäta isutbredningen med satellit). Så här ser utvecklingen ut sedan 1979 i Antarktis:

antarctic-sea-ice-extent-for-day-128-from-1979-infilled

Samtidigt, i den hårt trängda mediebranschen, har det aldrig varit lättare att runda den journalistiska granskningen än nu för den ständigt expanderande och välfinansierade larmindustrin.

Vi tar och läser rubriken en gång till. Det är möjligt att den har en viss täckning i själva artikeln den länkar till. Däremot ingen som helst i källmaterialet som den bygger på. Om man inte med ”rasande takt” egentligen menar ”århundraden”.

antarktislarm

Intressant?

Fler om , ,

Sommar, sol och polarpanik

icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,

SAS, det ständiga sistahandsvalet

Gottröra-kraschen 1991. Som av ett mirakel skadades nästan ingen vid haveriet norr om Stockholm, och SAS blev känt för sin säkerhet och sina skickliga piloter. Samtidigt var det här nånstans, efter 80-talets rekordår, som SAS mångåriga kris började.

För ett par veckor sedan åkte jag med familjen till USA, och på sträckan Stockholm-New York reste vi med SAS. Det var långtifrån något aktivt val att flyga med det krisdrabbade skandinaviska flygbolaget – helst hade jag sluppit – men nu råkar SAS vara det enda bolag som flyger direkt dit från Stockholm.

Redan när vi kom ombord på planet gick det att se förfallet. Knarriga stolar och bagageluckor, reviga säten, skräp kvar på golvet efter tidigare resenärer. I vår stolsrad var dessutom tre av fem tv-skärmar sönder – personalen hade klistrat på provisoriska handskrivna röda lappar med texten TRASIG, som verkade ha suttit där ett tag.

När vi frågade om vi kunde byta plats till någon med fungerande videoskärm – det är rätt jobbigt att underhålla en sexåring under nästan nio timmar utan film – fick vi ett tvärsurt svar av flygvärdinnan, en dam runt 60 (en ålder där många i SAS ombordpersonal befinner sig efter 20 år med ständiga personalnedragningar enligt principen sist in-först ut), som förklarade att man minsann inte kunde kräva att få se gratis film i ekonomiklass.

Liknande intryck är vi nog många som har av SAS. En ständigt krisande dinosaurie till flygbolag, med usel service och slutkörd personal vars högsta önskan är att hinna gå i pension innan firman går i kk. Det går till och med att se krisen när man väntar på flyget – ute på startbanan finns det inte längre något bolag med äldre flygplansflotta än SAS. Fortfarande lappar och lagar bolaget sina antika MD-80 och hoppas på att den gamla 80-talsmodellen ska hålla sig uppe ytterligare några år – nya plan är beställda till 2014, men om de nånsin kommer att levereras är oklart eftersom SAS inte har några pengar att betala med.

Och egentligen spelar det ingen roll vad SAS gör längre; om företaget kan tvinga sina anställda att sänka sina löner, sälja ut tillgångar, få nya EU-lån och ännu fler miljarder från staten. Det är ändå lika lönlöst som att piska en död häst – tiden har sprungit ifrån bolaget.

Visst finns det kanske ett par affärsmän med massor av Eurobonuspoäng som fortfarande bokar resor med SAS, men för den betydligt större skaran av privatresenärer har SAS undan för undan förvandlats till ett ständigt sistahandsval, ett bolag man bara väljer i brist på modernare och mera prisvärda alternativ. Flyger jag t ex med Norwegian istället får jag sitta i nya, fräscha flygplan med gratis Internet – och slipper ändå billigare undan än om jag valt SAS.

Samtidigt råder det inte någon som helst brist på flygstolar, vare sig i Sverige eller övriga världen – precis som det knappast blivit svårare att få tag på en ny bil efter Saab stängde fabriken i Trollhättan. Är det nu superviktigt att bibehålla flygtrafik till Luleå eller Storuman, ja då kan staten givetvis gå in och upphandla denna tjänst på en öppen marknad – där ett stort antal flygbolag garanterat skulle göra det både billigare och bättre än nuvarande metod: att pumpa in miljard efter miljard i ett konkursbo.

Efter alla år i kris är det faktiskt dags att sätta stopp nu. Låt SAS-planen stå kvar på marken. För gott.

Intressant?

Läs också SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

Njut av värmen – snart kommer istiden

Passa på att besöka New York innan det ser ut så här.

Som om världen inte hade nog med problem redan med galopperande skuldkris, arbetslöshet och vulkanutrbrott. Nu påstår ett antal tungviktare inom solforskningen att risken finns för att Jorden raskt är på väg in i en ny liten istid.

Tre olika forskargrupper har kommit fram till samma oroande slutsats: solen håller på att slumra till. Normalt sett följer solen 11-åriga cykler med olika stor solfläcksaktivitet (solläckarna är egentligen magnetstormar, som påverkar Jordens atmosfär och sannolikt klimat). Nuvarande solcyckel (nr 24) kom igång flera år för sent, och trots att cykeln nu börjar närma sig maximum, har antalet solfläckar varit betydligt färre än förväntat. Och det riktig oroande är att forskarna vid NSO (National Solar Observatory) fruktar att nästa solcykel, nr 25, kanske inte kommer igång över huvud taget.

Antalet solfläckar sedan mitten av 90-talet. Påminner lite om börsen just nu.

En sol utan fläckar, vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, ingen vet helt säkert eftersom det inte inträffat i modern tid, men det finns mycket som talar för att en slumrande sol kan ge upphov till ett svalare klimat här på Jorden. Senast som solen uppvisade en period nästan helt utan solfläckar var under det som går under benämningen Maunder Minimum, åren 1645 till 1715. Denna period kännetecknades av brutala vintrar och var inledningen på det som kallas Lilla istiden. Under dessa år frös stora floder, som Themsen, varje vinter och en viss svensk kung marscherade med en hel här över isen på Stora och Lilla Bält för att spöa upp dansken. I flera höglänta områden låg snön kvar året runt, och missväxt och hungersnöd var vanligt förekommande i Europa.

Det finns förstås positiva effekter med avsaknad av solfläckar. Vi slipper leva i skräck för att solstormar ska slå ut elnätet, och astronauter behöver inte oroa sig för att dö av den starka strålning som utvecklas vid en solfläckseruption (så kallade Coronal Mass Ejections). Det gör det förmodligen billigare och säkrare att genomföra bemannade rymdresor till exempel till Mars. Och Spanien och övriga Medelhavsländer kommer sannolikt att blomstra när frusna Nordeuropeer flyttar söderut.

På minussidan kan vi dock räkna med att stora områden som idag används för odling, kommer att bli obrukbara och galopperande matpriser kommer att leda till upplopp i stora delar av världen. Det kommer att bli rätt svårt för politikerna att övertyga oss om nyttan med att koldioxidbanta, eller att vi måste fortsätta betala 100-tals miljarder i miljöskatter och utsläppsrätter. Och glöm det där med att ersätta kärnkraften med vindsnurror.

Fast än så länge är det sommar. Njut så länge det varar!

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Nej, det finns inga gröna alternativ till kärnkraften

Kärnkraftverket Fukushima Daicii efter en av de senaste dagarnas explosioner.

Samtidigt som 100.000-tals människor i nordöstra Japan saknar tak över huvudet, är i skriande behov av mat, vatten och medicin och stora delar av näringslivet lagt ner sin verksamhet, passar muppvänstern miljöpartiet och delar av socialdemokratin på att återuppliva den gamla kampen mot svensk kärnkraft. Detta i ett läge där det ännu inte konstaterats ett enda dödsfall i eller kring kärnkraftverket Fukushima Daichii.

Personligen tycker jag det är något osmakligt att utnyttja människors nöd för att ta snabba poäng i opinionen på hemmaplan, och dessutom sker det mot en bakgrund av en närmast hysteriskt uppskruvad nyhetsrapportering där det strösslas friskt med begrepp som ”härdsmälta”, ”Tjernobyl” och ”radioaktiva utsläpp” – vilket naturligtvis får till följd att folk reagerar i panik. Redan nu har det till exempel märkts en ökad efterfrågan på jodtabletter, trots att den eventuella strålning som kan nå Sverige är mindre än vad folk utsätts för vid en flygresa eller en skogspromenad.

Haveriet vid Fukushima är naturligtvis allvarligt, men det kommer sannolikt aldrig att bli något Tjernobyl – där en härdsmälta inträffade och radioaktiva partiklar spreds med vindarna ända till Sverige.

I Tjernobyl var reaktorinneslutningen av en alltför klen konstruktion som inte stod emot den explosion som inträffade (vätgasexplosion. precis som i Fukushima). I de japanska kärnkraftverken är den inre reaktorinneslutningen, där själva reaktortanken finns, byggda av flera meter tjock armerad betong. Denna inneslutning, kallad ”core catcher”, är byggd för att klara en enda uppgift: att stå emot en härdsmälta och förhindra radioaktivt läckage från de smälta bränslestavarna. Så långt har det alltså inte gått ännu – det har inte inträffat någon härsmälta – men om det värsta inträffar så är detta alltså något som konstruktionen är designad för att klara utan att strålning från reaktorhärden når omvärlden. En blytung PR-förlust för ägarna, förvisso, och en lång och och dyrbar process för att sanera de havererade reaktorerna, men hela Fukushima kommer sannolikt ända att behöva rivas efter jordbävnings- och tsunamiskadorna.

Och trots det som hänt får man ändå ge en eloge till de japanska konstruktörerna av detta 40 år gamla kärnkraftverk, vars säkerhetssystem fungerade precis som de skulle  trots en jordbävning som var fem gånger kraftigare än det byggts för att klara av – och ovanpå detta dessutom en tsunami. The Register har kartlagt den närmast osannolika kedjan av fallerande system som ledde fram till dagens krissituation. Det är som Tage Danielssons gamla monolog, fast på riktigt.

Vad man ska minnas är att det finns risker med alla typer av energiproduktion – och speciellt kärnkraftverk av äldre modell borde snarast stängas och ersättas med moderna reaktorer där säkerheten är mycket högre. Hittills har dock en sådan modernisering varit omöjlig hos oss i Sverige, eftersom vi fram till helt nyligen hade både ett förbud mot ny kärnkraft och forskning kring kärnenergi – den så kallade tankeförbudslagen som Birgitta Dahl införde.

Om man gör en kort check mot verkligheten, finns det tyvärr inga alternativ till kärnkraften – i alla fall inte om vi vill leva ungefär med dagens standard – om vi inte vill börja importera naturgas i stor skala eller börja borra efter skiffergas i Skåne. På längre sikt behöver vi också forska mer på nästa generation kärnkraft  – driven av t ex Thorium.

Att på allvar tro att industrinationer som Sverige – eller Japan  – skulle klara sig med dagens så kallade förnybara energikällor som vind- och solkraft är inte bara en ren utopi, det skulle dessutom leda till en avindustrialisering av landet och rullande blackouter där hushållen skulle få klara sig med el några timmar per dygn – ungefär som det är i delar av Japan just nu. För det funkar dessvärre inte att bygga bilar eller driva sjukhus bara när vinden blåser.

Son tur är verkar miljöminister Andras Carlgren, av alla människor, hålla huvudet kallt när alla andra springer runt i panik. Otippat men glädjande.

För övrigt: 25 år efter Tjernobyl uppgår antalet konstaterade dödsfall till 56 personer. Harrisburgolyckan orsakde inga dödsoffer alls.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

(Erik Laakso broderar vidare på temat kärnkraftssäkerhet.)

Aftonbladet 1, 2, 3, 4,  SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, G-P, E24

Reality check: allt färre drabbas av extremväder

Vi får ju mer eller mindre dagligen höra att klimatförändringarna medför extremväder i form av stormar, översvämningar, rekordvärme, bränder och torka drabbar allt fler – speciellt i de fattigare delarna av världen. Som Pakistan där tusentals människor mist livet och miljoner blivit hemlösa efter hyftiga skyfall och översvämningar i sommar.

Men har verkligen katastroferna och dess offer blivit fler? Svaret är nej. Däremot lever vi idag i en hypermedial värld, där krisrapporter och TV-bilder strömmar in från katastrofer världen runt. För 50 år sedan gick många katastrofer oss spårlöst förbi, men idag när nya satellitbaserade övervakningssystem kan upptäcka vartenda oväder på Jorden – oavsett plats och storlek – är det lätt att få intrycket att vi lever mitt i en brinnande apokalyps.

Ändå är det precis tvärtom. Aldrig har så få dött av extremväder som idag. Forskaren Indur Goklany (som arbetat som faktagranskare åt FN:s klimatpanel, IPCC sedan 1988) har jämfört dödstalen i olika typer av väderrelaterade katastrofer under 1900-talet, och  verkligheten visar en dramatisk minskning av antalet offer:

  • Långtidsdata (1900-2008) visar att antalet ovädersrelaterade dödsfall minskat med 93 procent, efter en toppnotering på 1920-talet. Minskningen är i absoluta tal – det vill säga trots att befolkningen i länder som drabbas av extrema väderhändelser ökat mångfalt under 1900-talet.
  • Extrem torka orsakade mer än hälften av alla väderrelaterade dödsfall 1990-2008. Men även här har antalet offer minskat dramatiskt – med 99,97 procent efter en topp på 20-talet.
  • Antalet dödsfall orsakade av översvämingar har under samma tid minskat med 98,7 procent.
  • Stormar (inklusive orkaner, tyfoner, tornador) tar 47 procent färre liv än i början av 1900-talet.

Ovanstående siffror är ju egentligen otroligt glädjande – men hur ofta får vi läsa sådant i tidningarna? Och hur kommer det sig att – trots en världsbefolkning som mångdubblats – att vi ser en så dramatisk minskning av antalet döda i katastrofer?

Svaret på den frågan är –olja. Det är med hjälp av billig energi – som nästan uteslutande oftast framställs med fossila bränslen – som världens jordbruk idag räcker för att mätta mångdubbelt fler. Som gör att vatten kan pumpas upp från brunnar djupt under marken, eller fraktas över långa avstånd. Som gör att de som trots allt drabbas snabbt kan undsättas.

Det är lite av ett ödets ironi, att den förhatliga oljan som utpekas som orsaken till klimatförändringarna idag räddar miljoner från att drabbas av dem.

Inte desto mindre är översvämningskatastrofen i Pakistan en av de största någonsin, och de drabbade behöver all hjälp de kan få. Bidra du också med ett par hundra – DN har listat de hjälporganisationer som finns på plats.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

SvD, SvD, DN, DN.

Ryska brandinfernot – straffet för gamla synder

Varje sommar när det varit varmt i någon vecka, dyker de upp: domedagsartiklar om klimatförändringar och det galna vädret. Som gång på gång bankar in budskapet att det är vårt fel att Ryssland brinner, Pakistan svämmar över och att delar av Sverige drabbas av det extremväder (förr i tiden kallat regn och åska). Att det är rekordkallt i Antarktis, och att både människor och lamor dukar under i en ovanligt bister vinter i Anderna läser vi inte lika ofta om, men det går säkert att skylla det också på klimathotet. Som ju är vårt fel. För att vi äter kött för ofta och kör elbil alltför sällan.

Denna moderna saga om synd och bestraffning passar perfekt i en sekulariserad värld där få längre tror på himmel och helvete – men däremot starkt på en framtida skärseld när Jorden uppslukas i lågor som straff för vårt konsumtionsfrosseri och privatbilism.

Men. I fallet med skogsbränderna i Ryssland så ligger det faktiskt en hel del i att det är människans fel. Många av de allra mest svårsläckta bränderna – som svept in Moskva i tät rök de senaste veckorna – härjar nämligen i torvmossar kring den ryska huvudstaden. Dessa mossar dränerades på den gamla Sovjettiden, för att möjliggöra utvinning av torv som användes som bränsle i elkraftverk (och för att värma Moskvaborna). På 50-talet ersattes torven med naturgas, men de torrlagda mossarna finns alltså kvar, och har aldrig återfyllts med vatten.

Så idag finns det gigantiska arealer med mossar torra som fnöske runt Moskva – mossar som när de tar eld blir närmast omöjliga att släcka. Glöden och bränderna sprids nämligen under marken, och alla brandmän som varit med och försökt att släcka bränder i liknande miljöer kan vittna om att det är ett tämligen lönlöst jobb. Även om branden verkar ha släckts, kan den ligga och pyra under marken och blossa upp en vecka senare.

Så det något ironiska i sammanhanget är att den ryska brandkatastrofen till viss del beror på utvinning av… biobränslen.

Förresten läste jag precis att plankton kan orsaka orkaner. Tänk så lite vi vet om vädret.

DN, SvD 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , , ,

Intressant?

Oroar vi oss för fel klimathot?

Luftfartsverket räknar inte med att öppna luftrummet förrän tidigast måndag...

Vissa har reflekterat över det faktum att askmolnet från isländska Eyjafjallajökull har en avkylande effekt, och alltså skulle motverka den skada som vi gemensamt ställer till med vårt extravaganta bilkörande och myckna semestrande till Thailand (även om flyget i alla fall för tillfället är extremt klimatsmart). Men är det verkligen så – att den globala uppvärmingen är så akut att vi egentligen ska vara tacksamma när det driver in stora giftmoln med svaveldioxid och aska?

Nja.

För det första är det högst tveksamt om det verkligen pågår någon uppvärming av abnormt slag. De mätningar som FN:s klimatpanel, IPCC, lutar sig mot i sina rapporter har visat sig vara högst tveksamma. Dels för att de dels använt sig av bristfälliga statistiska beräkningar, dels undermåliga basdata. (För den som vill fördjupa sig mer i detta hänvisar jag till de utmärkta klimatbloggarna Watts up With That och Climate Audit.) Tittar man på originaldata från väderstationer (som Fredman på Kvarnberget gjort) framgår det att temperaturen legat i princip stilla de senaste hundra åren.

För det andra ska man nog iaktta viss försiktighet i att experimentera med naturen. Svaveldioxid är inget att leka med – det är en giftig gas som förstör lungblåsorna och leder till döden om man andas in för mycket av den. Även de sotpartiklar som förs hit med vindarna från Island kan vara farliga att andas in.

För det tredje – var glad så länge det är varmt. Ett kallare klimat, som t ex blev följden av vulkanen Lokis utbrott 1783, innebär ju också kortare växtsäsonger, krympande skördar och brist på mat. Vi har förstås avsevärt bättre förutsättningar idag att försörja vår befolkning med spannmål som odlats i växthus, och det utbyggda transportnätet gör det möjligt frakta livsmedel dit de behövs. Vi behöver alltså inte uppleva hungersnöd här i Sverige, som på 1860-talet då uppemot var fjärde svensk utvandrade till Amerika på flykt undan fattigdom och svält. Men det skulle bli avsevärt dyrare, och de som redan svälter skulle få betala ännu mer för den mat de knappt har råd med idag.

Tobasjön, Sumatra. Här inträffade det senast kända supervulkanutbrottet.

Sedan kan man ju fundera på vad som skulle hända om någon eller några av Jordens fem supervulkaner skulle få ett utbrott. Till exempel den som ligger under Yellowstones nationalpark i USA, och som haft utbrott ungefär vart 600.000:e år. Det senaste var för 640.000 år sedan, vilket rent statistiskt innebär att det borde ha kommit ett nytt redan. Senaste utbrottet skapade i alla fall en krater stor nog att rymma Tokyo, och mängden sten, aska och sot som vräktes ut i atmosfären var motsvarande 1.000 kubikkilometer – i runda tal 1.000 gånger mer än de mer ordinära vulkanutbrotten genom historien. Det kan jämföras med Mount Pinatubo som spydde ut 25 km3 vid sitt utbrott 1991. Eller Laki, som gav upphov till 14 km3 lava och aska.

Det senaste utbrottet av en supervulkan skedde för 74.000 år sedan i Lake Toba-vulkanen på Sumatra. Stoftmolnet från utbrottet täckte himlen och stängde effektivt ute solljuset. Jordens temperatur sjönk med 5-10 grader, och världen kastades in i en istid som varade i 1.000 år. Större delen av mänskligheten dog, bara en liten spillra på några tusen överlevde katastrofen.

Så man kanske ska fundera på om det verkligen är några tiondels grader varmare klimat som vi ska vara oroliga för.

I Yellowstone bubblar det för fullt, och sedan 2004 har marken höjt sig med sju centimeter per år. Frågan är inte om det kommer ett nytt utbrott utan när.

Förhoppningsvis har vi turen att inte leva när det händer.

Andra bloggare om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Som ett brev på posten – klimattokerierna tar nya fart i SvD, DN och på Newsmill efter vulkanutbrottet.

Haiti: USA agerar, EU-byråkraterna sover vidare

Det är precis som vanligt. Medan EU (och FN också för den delen) snart en vecka efter jordbävningskatastrofen fortfarande sitter i möten för att bestämma hur mycket pengar som organisationerna ska satsa på att hjälpa katastrofdrabbade Haiti, ligger människor och dör under rasmassor, är svårt skadade, lider desperat brist på mat och rent vatten och saknar tak över huvudet. Folk gräver till och med upp gravar i jakt på kistor att begrava de tusentals kroppar i som fortfarande ligger kvar på gatorna efter skalvet.

I sådana lägen ska världen vara tacksam för att USA finns. I Christopher Bookers blogg läser jag att redan inom ett par timmar efter att Port-au-Prince förvandlades till ruiner, hade USA:s försvarsmakt sänt iväg ett hangarfartyg med 19 helikoptrar, fältsjukhus och attackfartyg, tillsammans med 3,500 soldater från 82:a luftburna divisionen och hundratals sjukvårdare, kirurger och läkare. Styrkan öppnade snabbt landets lilla flygplats, livsviktig att ha kontroll över för att kunna flyga in förnödenheter och hjälppersonal – och soldaterna behövs givetvis för att försvara civilbefolkningen mot plundring och anarki. Och president Obama utlovade omgående 100 miljoner USD i katastrofhjälp.

Samtidigt, i Bryssel, händer det minsann också saker.  EU:s nya “utrikesminister”, baronessan Catherine Ashton, kallar till presskonferens för att framföra “sina kondoleanser” till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Därefter avslöjar hon att EU lyckats skrapa ihop 3 miljoner Euro för att hjälpa offren, och att en kommissionär ska försöka ta sig till Haiti via Dominikanska republiken för att rapportera vad som egentligen händer. Och för att verkligen understryka allvaret kommer Ashton att kalla till en internationell konferens. Allt medan de döda kropparna ligger och ruttnar på Haitis gator.

Vi bör dagar som denna känna djup tacksamhet för att det finns ett land i världen som frivilligt tar sig an svåra humanitära uppdrag. USA ställde upp i Bosnien och stoppade folkmord – medan EU-byråkraterna satt i konferenser. USA förhindrade ett blodbad i Kosovo – medan ett splittrat Europa diskuterade vem som skulle göra vad, om något alls. Och efter tsunamin julen 2004, vem skickade sina hangarfartyg till undsättning – medan EU-byråkraterna som vanligt var upptagna med konferenser och yrade om samordning (och Sverige tvingade strandsatta sönderslagna familjer i sorg att betala för sin egen hemresa)?

You bet. USA den gången också.

Europas politiska dvärgar kan lugnt sova vidare, tillsammans med FN. Världens enda supermakt räddar dem ännu en gång.

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: