Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Konst

Ulf Lundells långa kamp mot allt

I dessa dagar av ständigt dåliga nyheter och en flod av deprimerande rapporter om krig och mänskligt lidande – då är det skönt att det finns människor som kan få en att le en smula. Som Ulf Lundell, den gamle rockräven som nästan gick och blev nationalskald med sin närmast sönderälskade ballad Öppna landskap. Nu var förvisso Lundell alltför vresig och misantropisk för att lyckas uppnå den nivå av folklighet som Carl-Anton eller Lasse Berghagen ståtar med. Tänk er själva – Uffe Lundell som allsångsledare på Skansen?

Dessutom trivs Lundell inte alls bäst i öppna landskap – snarare på ödsliga, tomma fält utan något levande inom synhåll, vilket jag ska återkomma till lite längre ner i den här texten.

Hur som helst, Lundell har varit högaktuell den senaste tiden, dels för att han börjat blogga och dels för att han därmed fått en helt ny arena där han kan sparka på sina favorithatobjekt – Sveriges journalister. Senast att hamna i skottgluggen är Aftonbladets journalister Markus Larsson och Kristin Lundell som får sina fiskar varma i Lundells blogg. I ett sällsynt eldfängt inlägg kallar Ulf Lundell för  Larsson för ”Kiruna-Hitler” och känner sig dessutom kränkt av det faktum att han behöver dela efternamn med andra  ”Lundeller” som Kristin.

Lundells långa, yviga rant är tidvis ett stycke stor underhållning, och att kalla det för ”hatattack” är nog att ta i i överkant. Ironin lyser igenom, och alla som läst något av vad Lundell gett ut i bokform genom åren vet att det är sånt här man får ta om man jobbar på tidning. Lundells korståg mot tyckareliten har pågått i mer än 30 år, och det kommer att fortsätta så länge han orkar trycka ner tangenterna på datorn.

Men det finns en annan Lundellsk kamp som är mindre känd, i alla fall för oss i huvudstaden. Ett krig som rockveteranen driver mot Simrishamns kommun – närmare bestämt sin närmsta granne, konstgalleriet Kivik Art Centre. En bitter konflikt som pågått i åtta år, och som handlar om Lundells till synes omättliga behov av att kunna isolera sig från all slags mänsklig kontakt.

2007 byggde Kivik Art Centre ett 18 meter högt utsiktstorn på en liten bergsknalle dryga halvkilometern från Lundells gård i den lilla byn Svinaberga. En gård som han köpte i samband med att han sålde av sin stora femrummare på Knivsöder. Lägenheten hade precis ombildats till bostadsrätt och drog därmed in ett inte oförsvarligt antal miljoner till rockstjärnans kassa. (Jag vet detta, eftersom en vän till mig bodde i en lika stor hyresrätt mitt emot Lundell…)

Nu finns det förvisso inga uppgifter om exakt var den Lundellska gården i Skåne ligger, men genom att studera omgivningarna kring det hatade tornet, hittar man egentligen bara en fastighet som kan vara hans. Det är en gård ensligt belägen ute på ett vidöppet fält. Bostadshuset skyddas från insyn  (om jag tolkar bilderna via Google maps rätt) av en u-formad ladugård.

lundell_kivik

Hur som helst. När tornet väl var på plats, insåg Lundell att någon med en mycket stark kikare teoretiskt skulle kunna rikta den mot hans gård, och därmed få en skymt av honom där han satt i sitt kök och åt frukost. Sedan dess har kriget varit i full gång. Lundell har anmält, överklagat, anmält igen, och till slut fick han rätt – kommunen hade begått ett misstag som byggt tornet utan att ha sökt permanent bygglov.

Så när galleriet långt om länge sökte och beviljades  bygglov för sitt torn – mer än sju år efter att det stod klart – så överklagade Lundell förstås igen. Och så håller det på.

lundell_vs_soder

För att få en uppfattning om vad det är Ulf Lundell kämpar mot – att slippa insyn från folk som klättrar upp i ett utsiktstorn – kan det vara på sin plats att jämföra den störning som Ulf Lundell utsätts för i sitt skånska hem med den han tvingades utstå i Stockholms innerstad, där det var fullt av hus och människor överallt. Avståndet mellan Lundells bostad och tornet är lite drygt 550 meter (enligt Google maps). Det är samma avstånd som mellan hans gamla lägenhet på Ringvägen 6 och Brännkyrkagatan 50, ett kvarter från Mariatorget. Visserligen är Södermalm fullproppat med nimbyister – men jag tror faktiskt att få boende vid Zinkensdamm hade fått för sig att klaga på insyn från nya lägenheter uppe på Mariaberget. Eller… ehh… kanske ändå.

Sådana argument spelar förmodligen mindre roll i Lundells kamp mot allt och alla. Han trivs bäst i tomma landskap, där journalister, grannar eller annat löst folk hålls på några kvadratkilometers avstånd. Och låter bli att skriva så irriterande.

Återigen, det är enormt befriande med folk som vågar vara så fullkomligt uppfriskande bråkiga, utan att skämmas ett dugg!

Tack, Ulf!

Intressant?

Fler om , , , ,

Entartete kunst, SD-edition

München 1938. Joseph Goebbels inviger utställningen Entarte Kunst.

Flera tidningar och bloggar skriver intressant om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Det färska riksdagspartiet vill nämligen satsa en halv miljard på att bevara ”en bred folklig kultur”, exempelvis folkdräkter och spelmanslag. Dessutom ska staten också avveckla allt stöd till kultur som är ämnad att ”chockera, uppröra eller provocera”.

Men eftersom gränsen för chock eller provokation sannolikt skiljer sig en hel del beroende på vem man frågar, föreslår SD att kulturpolitiken centralstyrs, så att en statlig myndighet kan besluta vilken konst som ska uppmuntras och vilken som ska stämplas som osvensk och därmed mista sina bidrag.

Det här är långt ifrån någon ny diskussion, redan i början av seklet chockerades vanliga hederliga medborgare av den degenerade konst som prånglades ut av så kallade konstnärer som Marc ChagallVasilij Kandinskij, och Paul Klee (varav de två senare var aktiva i den antityska arkitektur som lärdes ut på Bauhaus i Weimar och Dessau). Och degenererad musik hittade man hos tonsättare som Gustav Mahler,

Ovanstående benämndes som Entartete Kunst (degenererad konst) i den kulturpolitik som utgjorde en viktig del i de tyska nazisternas strävan efter att bygga det Nationalsocialistiska folkhemmet 1000-åriga riket. 1938 invigde Joseph Goebbels utställningen med samma namn i München, där exempel på antinationell och skadlig konst visades upp.

I 30-talets Tyskland stod garanterat mer på spel än statliga kulturbidrag, varför alla konstnärer, musiker och arkitekter flydde landet. Många hamnade i USA, och deras konst säljs numera på auktion för 10-tals miljoner.

Lärdom: Istället för att kasta sten och hålla demonstrationer mot riksdagspartier. kanske fler borde sätta sig en stund och läsa SD:s partiprogram? Just saying…

(Själv ryser jag av själva begreppet ”kulturpolitik”, eftersom det i praktiken endast handlar om huruvida bara vissa konstnärer – eller alla – ska få livstidslön, och hur stora bidrag de etablerade kulturyttringarna som konst, klassisk musik och teater ska få. Men det är en helt annan diskussion.)

Andra skriver om , , , ,

Intressant?

Med ett fotoalbum fullt av övergrepp

Mammas och småflickornas rum. Ur Ett hem (26 akvareller). Att sprida den här målningen av Carl Larsson på Internet kan mycket väl vara ett brott.

Många debattörer och bloggare protesterar med rätta mot den orimliga domen nyligen, där en känd översättare av Manga-serier dömdes till dagsböter för innehav av barnpornografi. ”Porren” bestod av mangateckningar, dvs konst, som av polis och åklagare tolkades föreställa barn under 18 år och därmed alltså innebar ett barnporrbrott.

Inget offer fanns i detta fall, eftersom teckningarna inte avbildade någon verklig människa, men ändå fällde rätten med motivationen att teckningarna innebar ett övergrepp mot barn som kollektiv – något som även lagens förarbeten är tydliga med ska gälla.

Det är visserligen inte förbjudet att teckna serier där unga människor är avklädda, saknar könshår eller är intima med varann (så som ofta sker i Mangalitteraturen), bara man behåller konsten själv. Om någon sprider konsten vidare, och den av Tankepolisen uppfattas som barnpornografi, ja då är det klippt.

Jag vet inte vilket som är värst. Att den kristna högern (via sin spjutspetsorganisationen ECPAT) i en ohelig allians med svenska vänstern drivit den svenska lagstiftningen så långt att vi idag i princip närmar oss ett tankeförbud när det gäller sex? Eller att det plötsligt blivit straffbart att förmedla konstnärliga uttryck via Internet? Om domen står sig i högre instanser kommer vi i så fall att behöva inrätta speciella domstolar som tar ställning tll om viss konst är pornografisk eller ej. Ungefär som medeltidens Inkvisition.

Sedan månadsskiftet finns ju som bekant även ett ”tittförbud” på barnporr, så bara genom att läsa det här blogginlägget och betrakta Carl Larssons målning från sent 1800-tal innebär möjligen att du gör dig skyldig till ett lagbrott. Liksom jag som sprider bilden av övergreppet.

(Jag tröstar mig med att jag i så fall är i gott sällskap, eftersom bilden även sprids av Nationalmuseum.)

Nu när jag bläddrar igenom mitt Flickr-album inser jag att även jag sannolikt gjort mig skyldig till spridande av barnporr, utan att riktigt veta om det. Jag hittar nämigen flera inscannade bilder på mig själv som barn, vissa av dem i situationer där jag befinner mig på stranden utan särskilt mycket kläder – i Varberg badade de flesta nakna när jag var barn (och det är forfarande ganska vanligt, trots Ecpats, Bodströms och Asks kamp för sexualiseringen av våra ungas kroppar). Genom publiceringen av dessa bilder på mig själv för mer än 40 år sedan, tagna av min morfar, löper jag alltså risken att åtalas för spridande av pornografiska skildringar av barn, trots att jag på den tiden aldrig insåg att jag var ett offer.

Nu har jag i alla fall tagit bort bilderna från min fotoström – frågan är om det är tillåtet att ha den kvar i mitt iPhoto-bibliotek?

Bäst att jag raderar dem också innan nån kommer och beslagtar Macbooken.

Intressant?

Artiklar och bloggar om Mangadomen:

Oscar Swartz: Barnporrdömde mangamannen
之乎者也
:
Dokumenterade övergrepp på seriefigur
Motpol:
När en teckning blir kränkt
Sagor från livbåten:
Seriekonstnär eller pedofil?
Liberati:
Stoppa censuren mot serietidningarna!
No size fits all:
Seriemördarna i Ecpat
Per Pettersson:
Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
Expressen.se:
Porrmanga hotar inte våra barn
DN:
Mangaserier klassade som barnporr
Nyheter24:
Tecknad barnporr gav dagsböter
Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet: Gräv ner era serietidningar!

Expressen: Kan krita kränkas?
Deepedition:
Absurditeterna inom lagstiftningen

Mer om , , , ,

Konstfack och kapitalet

“VÃ¥rt varumärke är sÃ¥ djupt draget i smutsen att det kommer att ta lÃ¥ng tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen”, säger Eric De Groat, chef pÃ¥ Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer i en intervju med Svenska dagbladet idag.

Jag har svårt att tycka synd om honom och hans institution, lika lite som jag håller med skadeglada kommentarer som applåderar Konstfacks kris och tycker att sponsrande företag borde bojkottas.

Det sorgliga här är ju inte att Konstfacks sponsorer fÃ¥tt stora skälvan – utan att en konstskola över huvud taget ska tvingas ta hänsyn till vad näringslivet tycker. Hur fri kan egentligen konsten förhÃ¥lla sig om den är beroende av bidrag frÃ¥n Electrolux och NCC? Och när en konstskola börjar tala om sitt att försvara sitt “varumärke” tycker i alla fall jag att kommersialiseringen har gÃ¥tt över styr. Det finns allt färre zoner i vÃ¥r tillvaro som är fria frÃ¥n kommersiell pÃ¥verkan – till och med public serviceinrättningar som Sveriges television styrs ju numera mer eller mindre av sponsorernas agenda.

Jag må vara liberal i själ och hjärta, men konsten måste få kunna sparka kapitalets röv i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: