Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: krig (sida 1 av 2)

EU och myterna om det stora fredsprojektet

Ossuary_of_Douaumont

Den franska krigskyrkogården och ossuariet (benkyrkan) i Douaumont, där kvarlevorna av de franska soldater som dog i Verdun ligger begravda. De flesta av dem som dog finns dock fortfarande kvar i jorden på slagfältet. Foto: Paul Arps/Wikimedia Commons

I helgen publicerades ett stort reportage i Aftonbladet med undertecknad som upphovsman. Det är nämligen 100 år sedan i år som slaget vid Verdun förvandlade  stora delar av trakterna öster om Paris till ett öde månlandskap, samtidigt som hundratusentals unga fransmän och tyskar slets sönder i det förödande granatregnet. Bara under det inledande anfallet, den 21 februari, föll uppskattningsvis en miljon artillerigranater över ett litet område öster om franska småstaden Verdun. Nio byar förintades, och skadorna efter bombardemanget gör sig påminda ännu idag – stora delar av marken är förgiftad av miljontals granater, vissa av dem laddade med giftgas, som fortfarande finns i jorden.

(Artikeln finns ännu inte på nätet, men lär sannolikt läggas ut inom de kommande dagarna.)

verdun_faksimil

Aftonbladet söndag 10 juli.

Vad som är intressant med Verdun – förutom det faktum att det med sina 303 dagar var det längsta i mänsklighetens historia – är att denna masslakt på unga soldater med tiden kommet att bli den främsta symbolen för europeisk enighet. Dagens tyska och franska ledare – nu senast Angela Merkel och François Hollande – träffas i den stora benkyrkan (ossouariet) i Douaumont och håller handen för att manifestera freden mellan sina bägge nationer. Att Europas länder aldrig mer ska gå i krig mot varandra, och att det är EU som står som garant för att så aldrig mera sker.

Detta är dock en ganska modern tolkning av Verdun. Fram till för 25 år sedan handlade det europeiska projektet närmast uteslutande om ekonomiskt samarbete, och det var först i skiftet mellan 80- och 90-tal som EU bestämde sig för att utvidga unionen till att även bli en kulturell och politisk gemenskap. Enligt Klas-Göran Karlsson, historiker och författare till Urkatastrofen : första världskrigets plats i den moderna historien (Atlantis 2014), funderade EU-ledarna länge på exakt vad en sådan gemenskap skulle kunna byggas på. På en kontinent vars främsta kännetecken varit att alla varit i krig med alla i hundratals år och där olika minoriteter hatat varandra som pesten, var det inte alldeles enkelt att hitta något att enas kring. Enligt Klas-Göran Karlsson inriktades därför arbetet med att skapa en europeisk identitet på att samlas kring antikens Europa. Denna plan havererade dock, eftersom det var få européer som överhuvudtaget kände någon slags kulturgemenskap med de gamla grekerna.

Istället kom ledarna att enas om att det var just Det stora kriget (Första och andra världskriget var ju egentligen ett, det blev bara en lång vapenvila mellan de bägge) som skulle bilda plattform för den europeiska identiteten.

Och vad passade då bättre än Verdun – platsen där det storskaliga, industrialiserade kriget och massförstörelsevapnen för första gången släpptes loss med maximal styrka?

Man ska dock vara medveten om att EU som ”fredsprojekt” är en relativt ny tanke – ett projekt som drivits på just för att den euroepiska gemenskapen i allmänhetens ögon ska uppfattas som en garant för att nationer inte börjar kriga med varandra igen. När den europeiska kol- och stålunionen bildades 1953, var det ingen som motiverade denna med att det var för fredens skull. Det var en rent ekonomisk affär, för att gynna handeln mellan gemenskapens grundarländer – framför allt Frankrike och Tyskland. Att just ökad handel och integration mellan industrier i olika länder sedan i sig självt fick till effekt att krigsrisken minskade, var förstås en positiv bieffekt.

Däremot uppstod denna tanke faktiskt långt tidigare – redan när slaget i Verdun rasade som värst. Som Richard North, en av de främsta experterna på EU och dess historia, skriver i sin blogg så funderade den franske rustningsministern Loius Loucheur i liknande banor redan 1916. Efter att ha sett den förödande effekten av hur Tyskland hade ställt om sin energi- och industrisektor under åren fram till Verdun, konstaterade han att ingen modern nation längre skulle klara att föra krig utan att ta kontroll över de civila produktionsresurserna. Lösningen, menade Loucheur, var att ställa dessa industrier under någon slags internationell kontroll – så att ingen nationell ledare skulle tillåtas att förvandla dem till vapensmedjor.

Man kan alltså säga att fröet till det EU vi ser idag, föddes redan för 100 år sedan – under ett av de längsta och blodigaste slagen i mänsklighetens historia.

Och faktum är att historien gav Loucheur rätt. De stora vapenindustrierna idag är internationaliserade, och västvärldens (om än inte Rysslands) vapensystem bygger på en mycket hög grad av specialisering. Komponenter från de flesta av världens hörn krävs ofta för att exempelvis bygga ett modernt stridsflygplan eller robotsystem.  I dessa finns amerikansk hårdvara, svensk mjukvara, styrsystem från Saab och motorer från  brittiska Rolls Royce (ett multinationellt företag som är noterat på Londonbörsen). Ägandet är spritt över hela världen – alltså långt utanför EU:s gränser – och det är högst osannolikt (för att inte säga omöjligt) att något av dessa försvarsindustrier idag skulle medverka till att ställa ett enskild EU-land på krigsfot för att det skulle kunna gå till offensiv mot ett annat.

Tack vare globaliseringen och den världsomspännande handeln är en repris på Verdun i det närmaste en omöjlighet idag. Något vi alla ska vara tacksamma för.

Däremot är denna utveckling knappast något som Juncker och övriga EU-ledare kan ta åt sig äran för, annat än på marginalen.

Intressant?
Fler om , , , ,

Beviset för att flyktingkrisen är klimatförändringarnas fel

Professor James Hansen, tidigare anställd av Nasa och mannen som ”uppfann”  det vi idag kallar klimathotet, var nyligen på besök i Stockholm. Under besöket passade han förtjänstfullt på att berätta hur extremt galet det är för ett land som Sverige att lägga ner sin kärnkraften och därmed tvinga fram en ökning av fossila kraftkällor. Dessutom, hävdade han, är det lokala klimatförändringar som ligger bakom den förödande Syrenkonflikten och tillhörande flyktingkris.

Beviset för detta, enligt Hansen, är ett inbördeskriget föregicks av en mångårig torka, då 85 procent av boskapen i landet dog och miljoner bönder flydde till städerna. Att det finns ett samband är enligt Hansen tydligt.

 ”Att lokala klimatförändringar har bidragit till Syrienkrisen är gans­ka uppenbart. Huruvida den långa torkan i Syrien under 00-talet beror på mer koldioxid i atmosfären är dock något som forskare är mer försiktiga att konstatera. Men sannolikheten är hög”.

Nu finns det för all del andra orsaker till Syrenkonflikten än enbart torka, något som bloggaren Henrik Flute varit inne på. Framför allt det faktum att Syriens befolkning på bara 30 år växte från 4,5 till över 22 miljoner. Därför drabbade den svåra torkan 2006-2011 landet betydligt hårdare än tidigare torrperioder, eftersom det fanns betydligt fler munnar att mätta. Samtidigt steg matpriserna kraftigt på världsmarknaden, vilket utlöste kravaller i många delar av Mellanöstern. Att den ”arabiska våren” eldades på av torka, hunger och skyhöga spannmålspriser må vara ett faktum – däremot är det betydligt mera vanskligt att attribuera de gigantiska flyktingströmmarna till klimatförändringarna. Att människor flyr Syrien beror nog snarare att  en medeltida mördarsekt tagit kontroll över stora delar av landet, medan diktatorn Bashar al-Assad gör sitt bästa för att medelst tunnbomber och ryskt krigsflyg driva ut de sista invånarna från landet.

Men så råkar jag se Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, som håller en panikinkallad presskonferens i Malmö tillsammans med migrationsministern Morgan Johansson. De båda förklarar att flyktingtrycket på Sverige nu är exceptionellt högt, något som de aldrig kunnat förvänta sig. Bakom dem visas en graf över antalet flyktingar till landet, en hockeyklubba som verkar märkligt bekant.

flyktingklubban

Flykting-hockeyklubba.

tempklubban

Temperatur-hockeyklubba

För vi har ju sett den förr – hockeyklubban i Al Gores klimatskräckis En obekväm sanning, en närmast identisk kurva som sades visa temperaturutvecklingen under modern tid.

Men även om det nu skulle finnas ett samband mellan de bägge graferna, skiljer sig åtgärderna markant åt när det gäller hur utvecklingen ska hanteras. I det ena fallet propagerar våra politiker med Stefan Löfven i spetsen för krafttag och uppoffringar för att vända utvecklingen. Vi måste sluta köra bil, chockhöja skatten på bensin och diesel, lägga av med att äta kött och avstå från att flyga på semester på det sätt som vi har vant oss.

I det andra fallet… är det ingen som riktigt har en plan. Allra minst vår statsminister.

Intressant?

Fler om , , ,

Erdogans cyniska spel med flyktingarna

Recep_Tayyip_Erdogan

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets hårdhänte ledare.

För några år sedan skrev jag om hur Libyens diktator, Moammar Gaddafi utnyttjade sig av det så kallade  flyktingvapnet för att tvinga EU att bjuda in honom till de diplomatiska finrummen igen. Dessutom fick han ett antal miljarder, som tack för sitt förtjänstfulla arbete med att skydda Europa mot båtflyktingar som försökte ta sig över Medelhavet. Under ett antal år lyckades den libyske despoten extremt bra med detta projekt, och knappt en enda flykting sågs gå i land på vare sig Malta eller Sicilien – till stor glädje för såväl Gaddafis gode vän Silvio Berlusconi, men även för övriga EU (även om uppgörelsen aldrig riktigt tålde att diskuteras i fullt dagsljus).

Att flyktingarna istället placerades i formliga koncentrationsläger i den libyska öknen, där de misshandlades och levde under omänskliga förhållanden, var det ingen som riktigt ville kännas vid.  Alla vet vi vad som hände efter att Gaddafi störtades (och mördades) 2011, med benägen hjälp från EU och Nato. Flyktingsmugglarna kunde verka fritt igen, och idag är smuggeltrafiken i full gång.

Gaddafi är dock inte ensam om att använda flyktingarna för att deala och wheela med ett allt mer desperat EU, som nu dignar under bördan av tiotusentals nyanlända flyktingar varje dag. Den allra största delen av dem tar idag sjövägen från Turkiet till den grekiska ö-världen, och sedan vidare norrut via Balkan.

Att denna dörr mot Europa öppnats på vid gavel sker naturligtvis med Turkiets president, Recep Tayyip Erdogans, goda minne. (Tidigare patrullerade Turkiet sina kuster och sköt till och med mot emigrantbåtar för att få dem att vända om.)

Det är inte helt klart vad Erdogan – som just nu befinner sig i Bryssel för ett möte med EU-ledarna – har i kikaren. Det står dock klart att det inte bara är pengar han är ute efter – även om EU har lovat ett antal miljarder som kompensation för att Turkiet sätter upp ”migrant reception centers” i landet och ser till att återuppta patrulleringen längs kusten, för att  stoppa de fullpackade gummibåtarna från att nå Grekland.

Men förmodligen är det något annat Erdogan vill ha av EU-ledarna: Grönt ljus för att gå in i Syrien och kämpa ner sina svurna fiender, kurderna. De kurdiska självförsvarsstyrkorna i i PKK och YPJ/YPG har det senaste året varit mycket framgångsrika i att driva ut IS från gränsområdena mot Turkiet, och därmed etablerat vad som blivit ett sammanhängande kurdiskt område i norra Syrien och Irak, ett område som effektivt täppt till gränsen mellan Syrien och Turkiet – och därmed leveranser till och från IS-styrkorna längre söderut.

Vid mötet i Bryssel propagerade Erdogan för ”säkra zoner” inne i Syrien, enligt EU Observer:

The idea is for the Turkish military to establish a buffer zone in northern Syria to stem the flow of migrants and to repatriate some refugees. The operation would require a UN blessing and the EU is reluctant to give support.

Erdogan also used his EU visit to demonise Kurdish groups.
He said Kurdish rebels in the region, such as the PKK or YPG factions, are also terrorists even if they are fighting the jihadist Islamic State.

Dessa så kallade ”säkra zoner”  kommer – om de blir verklighet – högst sannolikt att etableras just i de kurdkontrollerade områdena. Vad Erdogan vill nu är att EU ger honom grönt ljus för att övervaka dessa med turkisk trupp – givetvis med argumentet att garantera säkerheten för civilbefolkningen.

Det skulle i sin tur innebära att Erdogan fick ytterligare en chans bekämpa sina huvudfiender, som alltså inte är vare sig IS eller Assad, utan kurderna.

Jag är förvisso ingen expert på geopolitik, men jag skulle vara förvånad om Erdogan – som alltmer börjar anta skepnaden av en maktfullkomlig ottomansk sultan – denna historiska chans till en cynisk kohandel med ett allt mer desperat EU. Hans förslag, i korthet:

Flyktingströmmen upphör – i gengäld får mala ner kurderna under våra pansarvagnar utan en massa tjafs och gnäll från Europa.

Har vi en deal?

Tänkte väl det.

Intressant?

Fler om , , , ,

IS-propagandan döljer ett kalifat på fallrepet

Den ryska propagandan har under lång tid siktat in sig på att sprida Putinismens skruvade verklighetsbild i sociala medier. Efter att medierna förtjänstfullt avslöjat de ryska ”trollfabrikerna”, är de flesta av oss dock medvetna om vad som pågår – även om ledande tidningar fortfarande välvilligt upplåter utrymme för Putins stödtrupper.

Däremot har vi varit mycket sena att vakna när det gäller terrorgruppen IS – eller daesh som är det mer passande namnet – mycket framgångsrika propaganda på nätet. Denna islamistiska främlingslegion må ha vunnit vissa militära segrar, men de ojämförbart största framgångarna har de haft på Facebook, som blivit det bestialiska mördarbandets främsta reklam- och rekryteringskanal. I sociala medier har daesh fått fritt spelrum för att etablera en bild av sig självt som oövervinneligt – trots att det territorium de faktiskt kontrollerar är begränsat till ett par ökenvägar i Syrien och Irak. Platser där ett maktvakuum  lämnat fältet öppet för terroristernas erövringar. Genom filmer som visar massavrättningar, halshuggningar och andra bestialiska sätt att mörda civila i de ockuperade områdena – publicerade på Youtube och Facebook – vill terroristerna ingjuta skräck i sina motståndare – och samtidigt locka nya potentiella folkmördare att ansluta sig. (Själva rekryteringsprocessen i sociala medier har Aftonbladet skildrat i en mycket bra artikelserie.)

Och vi har hittills i allt väsentligt gjort jobbet för dem, genom att sprida filmerna och underblåsa bilden av ett gäng mördare och barnvåldtäktsmän som en ”arme” som etablerat en egen stat.

Samtidigt döljer denna nätpropaganda det faktum att daesh håller på att förlora greppet – det så kallade kalifatet som gruppens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utropat i den syriska staden Raqqa är på fallrepet och efter de kurdiska framgångarna i norra Syrien, där PKK:s självförsvarsstyrkor YPG och YPJ (som består av endast kvinnliga krigare) drivit ut IS ur stora delar av det som kurderna själva kallar Rojava.

telabyad

Aktuell karta över de områden som kurdiska styrkor erövrat längs gränsen mot Turkiet. Klicka för att komma till ursprungskällan.

För några veckor sedan kastades daesh ut från den strategiska gränsstaden Tel Abyad, som fungerat som införselväg av både vapen och stridande från Turkiet. Även den viktiga knutpunkten Ayn Issa erövrades nyligen, och YPG/YPJ kontrollerar nu, tillsammans med styrkor ur den Fria syriska armén, de stora försörjningslederna till Raqqa bara några mil bort. Enligt Pentagon har IS nu förlorat 25 procent av sina erövrade områden.

Det ser alltså ut som att al-Baghdadis kalifat lever på lånad tid.

Den förre israeliske premiärministern Ehud Barak intervjuades nyligen om sin syn på IS i ryska propagandakanalen RT (styrd av Putin, ska tilläggas). Barak, med 35 års tjänstgöring i IDF, där han avslutade sin karriär som generalstabschef, är inte särskilt imponerad av IS landvinningar. ”En samordnad insats mot terrorgruppen skulle kunna radera ut den på ett par dagar”, enligt Ehud barak.

Baraks bild förstärks av hur de kurdiska självförsvarsstyrkorna besegrat IS i varenda strid sedan förra sommaren. Idag kontrollerar kurdiska styrkor – trots stor brist på tunga vapen – stora delar av norra Syrien. Ställd mot en motiverad och stridsvan armé, flyr daesh med svansen mellan benen – eller försöker spränga sig i luften för att om möjligt ta med sig några motståndare i döden.

Så när vi läser om daeshs ”offensiver”, så är det inga militära aktioner det handlar om, snarare deseprata terrordåd. Som när IS i förra veckan smög in i Kobane via Turkiet (Nato-landet som alltså aktivt hjälper terroristerna) och mördade hundratalsobeväpnade kvinnor, barn och gamla. Det är alltså en ”offensiv” mot civilbefolkningen som det skrivs om – någon militär offensiv har gruppen inte klarat att genomföra.

Att IS-propagandan i sociala medier äntligen börjar bekämpas är ett viktigt steg. Ett annat viktigt steg måste vara att vi slutar att agera nyttiga idioter för terroristerna – framför allt genom hur vi skriver om dem.  IS är allt annat än oövervinnerliga, de har inte någon ”stat”, och de ”avrättar” inte människor – de är kallblodiga mördare.

Istället för att hjälpa till att bygga propagandabilden av denna terrorgrupp, en bild som maskerar det faktum att kalifatet just nu vilar på lerfötter, vore det på sin plats med en nykter verklighetsbild av läget. Och den är att IS kommer att förlora, om eller när motståndarna bestämmer sig för att göra gemensam sak och driva ut ”kalifen” al-Baghdadi från sin huvudstad.

En intressant aspekt är den psykologiska effekten av att just kvinnliga soldater slåss mot daesh – en effekt som kan vara av stor strategisk betydelse. I den indoktrinering som IS-rekryterna sätts för, utlovas nämligen garanterad plats i paradiset för den som dör i strid – men bara om det är en man som håller i vapnet. I annat fall väntar helvetet. I Mustafa Cans reportage från det befirade Kobane, vittnar en ung kvinnlig YPJ-soldat om hur terroristerna flyr i panik när kvinnorna anfaller.

”Du skulle ha sett hur rädda IS var för oss; att dödas av en kvinna är att inte hamna i paradiset där 74 jungfrur väntar på den helige krigaren, skrattar Agri Arab när vi närmar oss gårdsplanen där ett tiotal unga soldater uppehåller sig.”

Med lite mer kvalificerat stöd till de heroiska kämparna i kurdiska YPG/YPJ – framför allt tyngre vapen som sagt – hade det inte dröjt särskilt länge innan Abu Bakr Al-Bagdadhi släpats upp ur det hål där han sitter och trycker i huvudstaden Raqqa, för vidare leverans till en varmare plats.

Det är den berättelsen vi borde sprida, istället för att okritiskt agera rekryterare åt barbarer och mördare.

Intressant?

Fler om , , ,

Traumatiska upplevelser i Umeå

slagetvidratan

Träffningen vid Ratan norr om Umeå, det sista slaget mellan Sverige och Ryssland, den 20 augusti 1809.

Reaktionerna på att Umeå kommun slängt ut försvarsmakten från årets nationaldagsfirande är som tur är närmast unisont avståndstagande från både höger och vänster. Och illa vore det väl annars. Att Sveriges försvarsmakt skulle uppfattas som hotfull bland nya svenskar – som kanske har flytt från krig och terror i Mellanöstern – är ett enda stort feltänk. De som flyr till Sverige är sannolikt mer rädda för de krafter som lämnas fritt spelrum i avsaknad av en försvarsmakt, inte av en militär styrka satt att upprätthålla demokratin och de mänskliga rättigheterna. Att projicera en rädsla för allt som har uniform på sig på flyktingar är direkt nedlåtande, och vittnar tyvärr också om den slags omvända rasism som vi ser alltmer av. En uppfattning om att människor av annat ursprung inte anses kunna tänka på egen hand – därför måste de tas om hand och skyddas från potentiellt traumatiska upplevelser. Något som alltså Lillemor Elfgren, programsamordnare på Västerbottens museum,  anser är liktydigt med uniformer och militärfordon.

Men vid sidan av det huvudlösa i såväl beslutet och försvaret av detsamma (även om s-ledningen i staden ser ut att tvingas backa)  finns det en stor symbolik i att högtidlighålla Sveriges väpnade styrkor just i den västerbottniska residensstaden, en händelse som i synnerhet en museichef borde ha koll på.

För lite drygt 200 år sedan tog nämligen den ryske tsarens framryckning slut just när. Efter att ha lagt hela den östra rikshalvan (nuvarande Finland) under sig, avancerade tsarens trupper söderut ända tills de nådde fram till Umeå – där ockupanterna omgående började brandskatta den civila befolkningen på förnödenheter. Vid intåget i Umeå tvingades stadsborna bland annat att leverera 17 000 kilo bröd och knappt 12 000 kilo kött till ockupanterna.

En traumatisk upplevelse för Umeåborna, får man anta.

Sommaren 1809 avsattes den svenske kungen Gustaf IV Adolf, och den nye kungen, Karl XIII, beslöt att skicka den svenska skärgårdsflottan för att befria Umeå. I Ratan, några mil norr om staden, landsattes svenska trupper som mötte ryssarna i strid för sista gången på svensk mark. Ryssarna förskansade sig i Ratan, men de kraftfulla svenska kanonbåtarna gjorde processen kort och efter en kort strid tvingades den ryske befälhavaren Kamenskij till förhandling. 20000 ryssar och 12000 svenska soldater hade då mist livet i striderna, och Kamenskij tvingades retirera norrut med resterna av sin armé.

En vecka senare var ett fredsavtal färdigförhandlat, och den nya gränsen mellan Tsarryssland och Sverige kom att bli  Torne älv. Sverige tvingades lämna ifrån sig halva riket, men undgick med nöd och näppe total utplåning.

Så här drygt 200 år senare har alltså just Umeborna orsak att känna sig lite extra tacksamma för alla de svenska soldater som offrade livet för deras frihet. Hade de inte slagit tillbaka ryssen den 20 augusti 1809, kanske de fått fira Oktoberrevolutionen istället för nationaldag – med bombastiska militärparader och en president som hetat Vladimir Putin.

Och med tanke på hur Ryssland skramlar med vapnen just nu, går väl detta scenario dessvärre inte att utesluta ens idag. Något som ledande politiker i Umeå borde ägna en tanke – istället för att trampa på dagens och gårdagens generationer av dem som stått upp för att försvara landet.

Intressant?

Fler om , , , ,

Israels blockad mot Gaza gjorde Hamasledarna stenrika


Få vet exakt hur många tunnlar som terroristerna i Hamas egentligen grävt under Gaza, men uppenbart är att det underjordiska systemet varit avsevärt större och långt mer utbrett än vad armen (IDF) och Israels underrättelsetjänst kunnat föreställa sig. Och det är primärt av detta skäl som den nu avstannade Gaza-offensiven hållit på såpass länge jämfört med tidigare militära operationer i Gaza. Det har helt enkelt tagit tid för IDF att upptäcka och demolera tunnlarna (32 stycken enligt de senaste uppgifterna).

Inspektioner som gjorts på plats visar dessutom svart på vitt det som IDF hävdat under lång tid: Att ett stort antal civila byggnader – sjukhus, moskéer, skolor, vanliga bostadshus – haft omfattande tunnelsystem under sig Tunnlar professionellt byggda i betong och med elektriskt belysning. Underjordiska system vars grenar sträckt sig kilometervis under mark – ett flertal  in på Israeliskt territorium – och som använts dels för att skydda Hamasledare, dels för att lagra och/eller tillverka de raketer som avfyrats mot Israel.

Och framför allt skulle tunnlarna göra det möjligt för Hamas att anfalla mål djupt inne på israelsiskt territorium – i syfte att kunna ta israelisk gisslan och använda denna i utpressningssyfte,

Även Gazas centralsjukhus visade sig ha ett bunkersystem i källaren, som enligt uppgifter använts som Hamas ledningscentral. (Det är därför Hamasledarna hållit många intervjuer just på sjukhuset, något som dock aldrig rapporteras av reportrar på plats, eftersom Hamas förbjudit det.)

Men tunnelsystemet i Gaza är långtifrån nytt. Tunnlarna började byggas redan på 80-talet, då framför allt för att smuggla varor från Egypten som delar en 1,2 mil lång gräns mot Gazaremsan vid gränsstaden Rafah. Efter Hamas maktövertagande 2006 och den påföljande israeliska blockaden, intensifierades byggverksamheten och som mest fanns flera tusen tunnlar som användes för att smuggla allt från blöjor till lyxbilar till Gazaremsan.

Och eftersom Hamas såg till att ta ut skatt på allt smuggelgods – medan tull på varor från den legala importen tillföll den Palestinska myndigheten i Ramallah – blev flera höjdare i organisationen snabbt mycket rika och antalet dollarmiljonärer kan räknas i tusental. Israel Today skriver:

In recent media interviews, Professor Ahmed Karima of Al-Azhar University in Egypt noted that in recent years Hamas has blossomed into a movement of millionaires. According to Karima, Hamas can boast no fewer than 1,200 millionaires among its leadership and mid-level officials. That assertion was backed up by Palestinian leader Mahmoud Abbas, who in 2012 estimated the number of Gaza millionaires to be 800.

Hamasledaren Khaled Mashal är riktats av alla, och sägs vara god för inte mindre än 18 miljarder kr, enligt uppgifter i jordanska medier.

De nyvunna rikedomarna har gått befolkningen i Gaza spårlöst förbi. Istället har miljonerna använts till att köpa exklusiva bilar, lyxbostäder och fastigheter utomlands – och vapen förstås. Och samtidigt som folket led brist på allt, kunde höjdarna själva bedriva jihad i luftkondititionerade lyxlägenheter i Qatar, på tryggt avstånd från fattigdomen och misären i det Gaza som de själva  förvandlat till ett mål för Israels bomber.

Tunnelindustrin boomade under åren med israelisk blockad  och utvecklades snabbt till en av Hamas viktigaste intäktskällor. Som mest utgjorde smugglingen 30 procent av ekonomin, och 10.000-tals gazabor jobbade i tunnlarna. Det upprättades till och med ett tunnelministerium för att administrera intäkterna från smuggelverksamheten. Myndigheten betalade också ut ersättning till familjerna till tunnelarbetare som miste livet när tunnlar rasade eller svämmades över.

För ett par år sedan skrev jag så här om denna gigantiska underjordiska industri.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink,berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

 

Vad man ska ha i minnet är att det är den israeliska – och på senare tid även den egyptiska – blockaden mot Gaza som gjort detta möjligt. Utan blockaden hade inkomsterna från gränshandeln tillfallit den palestinska regeringen under mahmoud Abbas i Ramallah istället. Därför har Hamas gjort allt för att stoppa denna ”vita” importen av varor, genom att helt enkelt lägga beslag på transporter när de kommit in i Gaza – och istället tvingat invånarna till att köpa från den Hamaskontrollerade svarthandeln. För de styrande i Hamas vore det alltså knappast något positivt om Gaza-blockaden lättade eller upphörde, snarare tvärtom.

Ett exempel på denna bisarra dubbelmoral är att Hamas vägrat att släppa in transporter med  ”sionistisk bensin” genom någon av de båda israeliska gränsövergångarna. Istället sålde Hamas sin egen insmugglade, och betydligt dyrare, bensin från Egypten. Samtidigt som den hårt prövade civilbefolkningen tvingats leva i fattigdom och en arbetslöshet på 40 procent, har Hamas lagt beslag på den cement som importerats via Israel till att bygga terrortunnlar istället för bostäder.

Resultatet efter den snart åtta år långa israeliska blockaden, som kom till till för att hindra palestinska extremister att föra in vapen till Gaza, fick alltså helt motsatt effekt: Den berikade just de terrorister man ville stoppa. Och med fickorna fulla av pengar kunde Hamas mer eller minera ostört bygga ut sin militära infrastruktur under jord, under Gazas sjukhus, moskéer och skolor, som undan för undan förvandlades till vapenupplag för raketer som köpts från Iran eller tillverkades på plats. När den israeliska operationen inleddes för en dryg månad sedan fanns därför fler raketer än nånsin på Gazaremsan – bedömningar pendlar mellan 15.000 och 20.000.

För den som är kritisk mot den israeliska blockaden finns här alltså ett utmärkt argument för att upphöra med den omgående.

Och även om IDF kämpat i en allt hårdare medial motvind för att upptäcka och förstöra terrortunnlarna – för varje civilit offer blir omvärldens fördömanden allt hårdare – är frågan om den riktigt stora game changern för Gazas framtid finns i Kairo. För sedan general Al-Sisi kom tog makten förra sommaren i en militärkupp där islamisten Muhammed Mursi avsattes, har Hamas inte bara förlorat en allierad. Organisationen hatas och föraktas av såväl den egyptiska ledningen som en majoritet av allmänheten, och inget skulle passa Egypten bättre än att Israel en gång för alla raderade ut extremisterna i Hamas – som ju är en del av det numera förbjudna Muslimska brödraskapet – från kartan.

Inslaget nedan ger en bra sammanfattning av känslorna i Egypten mot de styrande på Gaza.

Sedan maktskiftet i Egypten ligger också smuggelekonomin i ruiner. Al-Sisi beordrade redan i fjol att alla tunnlar mellan Sinai och Gaza skulle förstöras, vilket slagit hårt mot Hamas finanser. Mer än 1.600 tunnlar har förstörts av Egypten de senaste månaderna, de senaste så sent som för någon vecka sedan. Egyptens mål är, precis som Israels, att svälta ut Hamas och andra islamistgrupper, genom att hindra inflödet inte bara av vapen utan också av smuggelvaror till Gaza.

Det är här man ska hitta förklaringen till det hårda motstånd som Israel har mött på marken i Gaza – att försvara tunnlarna handlar om överlevnad för Hamas.

För utan pengar, ingen jihad.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, SvD 1, 2

Putins lakejer utför massmord på civila – Moskva lägger beslag på bevisen

Visserligen ska man som journalist undvika ryktesspridning, men det verkar nu nu stå bortom allt rimligt tvivel att ryska separatister – eller rättare sagt terrorister – i ”Folkrepubliken Donetsk” ligger bakom neskjutningen av Malaysian Airlines MH17, med 295 personer ombord – varav ett 100-tal framstående Aids/HIV-forskare. Antingen av separatister med tillgång till och utbildning på avancerade luftvärnssystem – eller ryska operatörer som avfyrat missilen på uppdrag från separatisterna, i tron att det var ett ukrainskt transportflyg som sköts ned.

Oavsett vilket som är fallet, visar separatisternas skryt i sociala medier i går eftermiddag om att ett flygplan skjutits ner – en statusuppdatering som snabbt raderades (skärmdumpen ovan sparades innan uppdateringen togs bort) när det stod klart att det var ett civilt flyg som träffats, med hundratals döda som följd. Att notera i sammanhanget är att det inte var ryska separatister som stod för skrytet, utan den ryske medborgaren och agenten ”Igor Strelkov”, som tidigare var inblandad i invasionen av Krim och ledde de ”gröna männen” i samband med Rysslands maktövertagande där.

Dessutom vittnar inspelningar av avlyssnad radiotrafik på att planet otvetydigt sköts ner av separatisterna. Kyiv Post har en engelsk översättning av samtalet.

Som vanligt skyller Vladimir Putin på Ukraina, och att landet är ansvarigt för vad som händer på dess territorium. Problemet är bara att Ukraina inte har kontroll över hela sitt territorium längre – eftersom Moskva tillåtit och understött att ryska stridande och vapen hela tiden förs in via gränsen till de östra delarna av landet. Av de stridande i Donetsk utgörs nu allt fler av ryska ”frivilliga” – till exempel tjetjenska legosoldater – med tillgång till avancerade ryska vapensystem.

Och som vanligt ligger den nye tsaren i Moskva, hästlängder före väst i propagandakriget. Enligt uppgift lade separatisterna/terroristerna  redan igår beslag på flygplanets svarta låda, som innehåller svaret på vad som egentligen hände med MH17, samtidigt som de döda kropparna plundras och lämnas att ruttna i sommarhettan. Detta eftersom ukrainska räddningstjänsten inte tillåts komma fram till det ockuperade området där vraket finns – någon haveriutredning kan därför inte påbörjas. Och snart är det för sent att säkra bevis.

Samtidigt är den svarta lådan enligt uppgift redan på väg till Moskva, där de ryska haverimyndigheterna efter grundlig undersökning givetvis kommer att lägga fram övertygande bevis för att det var ukrainska fascister som höll i avtryckaren.

Precis som Jakob Ljungman vid tankesmedjan Frivärld skriver i SvD, behövs en kraftig nysatsning på ett psykologiskt försvar. Putins lakejer tillåts desinformera närmast ostört i sociala medier och komma undan med det oemotsagda. Vad värre är – desinformationen verkar ha letat sig in till och med i public service, som i gårdagens nyhetssändningar upprepade gånger lät sin Moskvakorrespondent okritiskt förmedla den huvudlösa konspirationsteorin om att Ukraina låg bakom nedskjutningen av planet i tron att det var Putins flyg – samtidigt som inget nämndes om det faktum att rebellerna själva skrutit om att de skjutit ner ett plan: Något som Carl Bildt informerade om i sändningm, men som möttes med kompakt misstro av programledaren.

Det är faktiskt rätt illa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död

Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,

Putindoktrinen: Bor det en ryss hos dig skickar vi fallskärmstrupper

Med uppemot 15.000 boots on the ground på Krimhalvön har nu Vladimir Putin de facto förklarat krig mot grannlandet Ukraina. Charmoffensiven under OS i Sotji är definitivt slut, och Putin visar sitt rätta ansikte – en maktfullkomlig diktator som inte tvekar att ta till våld för att uppnå sin dröm om ett nytt Storryssland. Där Putin naturligtvis tänker sig själv som en slags modern tsar vars upplysta despoti ska garantera att inga perverterade västliga idéer slår rot i den ryska myllan.

Frågan är bara om Putin inte bränt en bro för mycket den här gången. Att invadera Krimhalvön med hänvisning till säkerheten för ”ryska intressen” innebär nämligen att presidenten tillämpar en doktrin som i praktiken ger Ryssland rätt att ingripa militärt i vilket land som helst där det råkar befinna sig ryska medborgare eller ekonomiska intressen – däribland Sverige.

lidingo

Inte Krim – utan Lidingö. Här finns ryska intressen som kan komma att behöva försvaras, enligt den nya Putindoktrinen. Klicka för större karta.

Det är inte många dagar sedan Ryssland i skarpa ordalag varnade Sverige för att tvångsförsälja ett hyreshus på Kostergatan 5, Lidingö, där ryska diplomater och företag håller till. Enligt Putindoktrinen kan detta agerande av Sverige alltså tolkas som en ”risk” för ryska medborgare, vilket då öppnar för luftlandsättning av VDV-soldater på Kostergatan – som sedan upprättar en säkerhetszon runt byggnaden. Denna zon måste av säkerhetsskäl vara ganska stor – sannolikt kommer hela Lidingö att spärras av genom vägspärrar och stridsvagnshinder vid Lidingöborns fäste.

Svenska politiker som inte hyllar de fredsbevarande, maskerade och anonyma specialstyrkorna kan förstås bli ett problem. Därför måste också Riksdagshuset på Helgeandsholmen ockuperas. Riksdagsledamöterna kastas ut och ersätts med nya representanter för Kommunistiska partiet (kanske Sven Wollter?) som omedelbart kommer att rösta för att Ryssland kommer och återställer ordningen – inte bara på Lidingös gator utan i hela huvudstaden.

Ovanstående är förstås delvis långsökta spekulationer, men i princip är detta vad som hänt på Krim, där Ryssland började med att skicka in ”oroselement” – däribland Putins egen MC-klubb, Nattvargarna – för att provocera fram ett ingripande. Parlamentet intogs av ryska specialstyrkor och en Moskvatrogen lydregim installerades.

Men återigen: frågan är om Putin inte överskattat gränserna för vad hans imperium kan företa sig. Vad Ryssland gör är att skaffa sig fler och fler fiender längs sin södra gräns. Hatet mot allt ryskt bubblar sedan decennier i Kaukasus, där den islamistiska terrorn får extra bränsle från Syrienkriget. Hatet är stort även i Georgien efter den ryska ockupationen av delar av det lilla landet 2008 – även den försvarades med att säkerheten för ryska medborgare var hotad.

Och nu har Putin alltså sett till att skaffa sig tiotals miljoner nya fiender i Europas största land. Ryssland kan mycket väl ta kontroll över ukrainskt territorium, men att detta skulle fungera över en längre period är tveksamt. Någonstans finns gränsen för hur glest en stormakt kan sprida sina trupper – Hitlers invasion av Sovjet, som tog slut strax öster om Krim, vid Stalingrad (idag Volgograd) visade om inte annat hur illa det kan gå om man förlitar sig på blixtkrig och en tekniskt överlägsen armé.

Och i Afghanistan misslyckades den överlägsna ryska krigsmakten under tio års tid att besegra en bristfälligt organiserad armé av beväpnade bönder.

Spåren borde förskräcka, men Rysslands nya diktator verkar inte ha lärt sig något alls av historien. Vi andra borde fundera på en eller två gånger på om det verkligen är en bra idé att ta emot ryska turister längre…

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: