Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: krigsbrott

Höken Ariel Sharon gläntade på dörren till en palestinsk stat

sharon

Ariel Sharon. Foto: WIkipedia

Israels omstridde premiärminister Ariel Sharon begravdes igår eftermiddag i sina hemtrakter under militära hedersbetygelser – samt inte helt oväntat en raketsalut från terroristerna i  Gaza. Robotarna slog dock ner i en obebodd del av öknen, och IDF behövde inte aktivera det för tillfället omlokaliserade robotförsvaret Järnkupolen. Tidigare samma dag sköts ytterligare två robotar från Gaza, men dessa landade på Hamaskontrollerat område – vilket väl om något visar på den totala brist på omsorg för den egna befolkningen som Gazas styrande uppvisar.

I Sverige analyseras inte dessa attacker i närmare detalj – däremot har det blivit ett fasligt liv efter Carl Bildts eftermäle till den tidigare presidenten och generalen. Innan Sharon blev politiker och sedermera premiärminister i Israels första högerregering, var han högste befälhavare för de israeliska väpnade styrkorna under Libanonkriget i början av 80-talet. Det är i den rollen han utpekats som ansvarig för massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila – då den israeliska armén släppte loss kristna falangister i lägren.

Samtidigt som man ska ha förståelse för avskyn mot Sharon för vad som hände i Libanon, ska man komma ihåg att han förmodligen uträttade mer för den palestinska saken än någon annan israelisk ledare gjort – oavsett om det var hans mening. Sharon var ju arkitekten bakom utrymningen av de israeliska bosättningarna på Gaza 2005 – något som skedde under högljudda protester från hemmaopinionen – och överlämnandet av området till palestininskt styre, något som palestinska ledare krävt under alla år. I samband med överlämnande upprättade Israel en internationell gräns mot området, vilket i praktiken gjorde Gaza till en egen stat – må vara liten – där palestinierna utövade kontroll över sitt eget territorium.

Därmed gjorde Ariel Sharon något ingen ledare i historien tidigare gjort. Vare sig ottomanerna, britterna som förvaltade Palestina-mandatet eller Egypten som styrde i Gaza fram till 1967, då landremsan ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget: Han lät palestinierna själva styra över sitt territorium.

För detta blev han älskad av ingen – allra minst PLO och Hamas – utan tvärtom innerligt hatad av den israeliska högern och bosättarkollektivet, som pekade ut Sharon som förrädare. Bara några månader senare fick han en stroke och hamnade i en åtta år lång koma innan han till slut dog för ett par dagar sedan.

När israelerna utrymde bosättningarna i Gaza sensommaren 2005, lämnade de efter sig inte mindre än 4.000 växthus, odlingar och livsmedelsfabriker för de nya styrande att ta över, något som hade kunnat ge den nya statens ekonomi en välbehövlig kickstart. Vem vet, Gaza kunde kanske ha utvecklats till ett nytt semesterparadis, med sina milslånga stränder och närheten till regionens snabbväxande tillväxtmotor Israel. Istället plundrades och raserades många av de kvarlämnade byggnaderna och verksamheterna.

När invånarna i Gaza bara något år efter överlämnandet, 2006, för första gången gick till valurnorna i fria val, slutade det med att majoriteten lade sina röster på islamistiska Hamas. Som omgående avskaffade demokratin och införde en hårdför islamistisk enpartistat vars främsta politiska mål – då som nu – var att utplåna Israel. Robotar och vapen smugglades in sjövägen och via tunnlar under gränsen mot Egypten,  och har sedan dess avfyrats så gott som dagligen mot Israel i hopp om att de kanske ska ta livet av någon.

Byggmaterial som cement och betong – en bristvara i Gaza – har inte använts till bostäder för den hårt prövade befolkningen utan har istället gått till konstruktion av gigantiska tunnlar vars syfte är att kunna utföra terrordåd och kidnappningar långt inne på israeliskt territorium. Nyligen upptäcktes den största någonsin.

Istället för att ta chansen visa omvärlden att det var möjligt att leva i fred och samexistens med Israel, spärrade Hamasledarna in sin egen befolkning i ett tungt militariserat läger. En befolkning som cyniskt används som mänskliga sköldar i den evighetslånga kampen för att utplåna Israel. De styrande har levt gott på smuggelekonomin, medan befolkningen lidit brist på det mesta – inte minst friheten att få uttrycka sin vilja i fria val. Som Jonathan Kay skriver i Financial Post:

For the first time since the creation of the modern Palestinian movement under Yasser Arafat in the 1960s, the world got a glimpse at what an entirely Judenrein Palestinian statelet — the dream of militant Arabists — would actually look like: Gaza under Hamas is an appalling nightmare of violence, extremism and terrorist incitement. Indeed, even Egypt effectively has declared Hamas an enemy, and tried to close its borders to Gazan infiltrators.

Vad kan Ariel Sharon och tillbakadragandet från Gaza då lära oss idag? Framför allt att spåren av det som hände i Gaza förskräcker – och att samma situation sannolikt skulle kunna inträffa om Israel drog sig tillbaka från Västbanken. För till skillnad från Gaza, som har en stor buffertzon i form av öken, gränsar Västbanken och de palestinska områdena direkt mot Jerusalem och de mest tättbefolkade delarna av Israel. Vad skulle hända efter ett fredsavtal, där Israel drar tillbaka sina trupper, Hamas tar över i Ramallah och förvandlar även Västbanken till en enda stor avskjutningsramp?

Ariel Sharon må ha varit en hårdför ledare, men han var lika hög grad realpolitiker och den förste som faktiskt gläntade på dörren till en framtida palestinsk stat. Han fick dock omgående dörren igensmälld rakt i ansiktet.

Detta är något man borde ägna en tanke eller två, istället för att fåna sig om Carl Bildts twittrande.

Intressant?

Rekommenderad läsning: Stratfor: The Gaza Withdrawal and Israel’s Permanent Dilemma

Andra bloggar om , , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Terrorgrupper i Syrien har också tillgång till kemvapen

Få amerikanska presidenter har gjort mer för att spä på hatet i mot USA i Mellanöstern än Barack Obama. Han har gjort bort sig kapitalt i Egypten, genom administrationens enögda stöd till Muslimska brödraskapet (en antisemitisk, kvinnofientlig, kyrkobrännande våldskult som USA hyllat som ”moderat”). Obamas drönare skördar civilia offer i ett område som sträcker sig från Pakistan i öster till Jemen i väst. Och nu verkar alltså samme president, som fick Nobels fredspris så sent som 2008, fast besluten att gå till väpnat anfall mot Bashar Al-Assads regim i Syrien. Väl medveten om att ett sådant drag mycket väl kan slunga in hela regionen i ett storkrig, där de bägge inofficiella kärnvapenmakterna Iran och Israel tveklöst kommer att dras in.

Obama fortsätter alltså George W Bushs tveksamma tradition att besluta om militära insatser på lika tveksam underrättelseinformation, ivrigt uppbackad av USA:s bästa vänner i Westminster. 2003 var det de icke-existerande massförstörelsevapnen som användes som motiv för att anfalla Saddam Husseins Irak, idag är det en påstådd gasattack från Al-Assad i en förort till Damaskus som är den ”röda linjen”.

Och visst, det är långt ifrån osannolikt att Assad beordrat en gasattack mot sina egna medborgare. Eller kan det vara frifräsare från armén som begått folkmord på egen hand, i strid med order. Eller möjligen kan ett lager med kemiska stridsmedel ha träffats i ett konventionellt anfall mot rebellstyrkor.

Men det går inte att komma ifrån att den som riskerar att förlora mest på att ta till kemiska stridsmedel är Assad själv. Och framför allt trotsar det allt vett att genomföra en  gasattack just nu, i den egna huvudstaden bara ett par kilometer från Damaskus centrala delar – samtidigt som  FN:s inspektörer befinner sig på plats.

Om nu Assad verkligen ville statuera exempel, hade det funnits betydligt mer svårtillgängliga, rebellkontrollerade trakter att genomföra en kemvapenattack i.

De som däremot har allt att vinna på att driva fram ett militärt ingripande från väst är Syriens många rebellgrupper, i synnerhet den så kallade Al-Nusramilisen. Denna rebellgrupp, nära knuten till terrororganisationen Al-Qaida, är en av de största jihadistiska styrkorna i Syrien med runt 6.000 stridande. Al-Nusra har även varit inblandade i strider just i förorten Ghouta där gasattacken sägs ha genomförts.

Intressant i sammanhanget är att Al-Nusra redan i mars anklagades av regimen för att ha använt kemiska vapen mot regimsoldater i Aleppo, då 25 dog och 110 skadades i en misstänkt gasattack. Och precis som vid förra veckans dåd i Damaskus, skyllde rebellerna och regeringssidan på varandra – vem som var ansvarig har fortfarande inte klarlagts. Regimen har i alla händelser försäkrat att militärens lager av kemiska stridsmedel är intakta och inte fallit i rebellernas händer. (Vad en sådan försäkran nu är värd.)

Men det finns tecken på att rebellerna även börjat tillverka egna kemvapen. Så sent som i december 2012 tog rebellsoldeter, anförda av Al-Nusra, kontroll över en kemisk fabrik 40 kilometer öster om Aleppo. Fabriken, ägd av ett syriskt-iranskt konsortum, tillverkade klorin, den substans som använts i världshistoriens kanske mest spridda kemiska stridsmedel: klorgas. I Första världskriget dödades tiotusentals soldater på Västfronten i tyska anfall med klorgas, något som ledde till att samtliga Västländer förbjöd användning av kemstridsvapen efter krigsslutet.

Den libanesiska tidningen Al-Akhbar skrev vid tillfället att det fanns ”flera 100-kilostankar innehållande klorin på fabriksområdet, tillräckligt för att förstöra en stad med 25.000 invånare”. Samt:

The publication reports that upon discovering rebel forces had seized control of the plant, the al-Assad regime asked international observers who were in the country at the time to intervene, fearing that the chlorine could be used for the purposes of chemical warfare. However, the rebels refused to allow observers to remove the chlorine tanks from the plant, though they did agree to evacuate the facility and declare it a “sealed zone,” while retaining control of the area of the city where the plant is located.

Vi kan ju också studera symtonen som inandning av kloringas ger upphov till:

According to the Centers for Disease and Control (CDC) symptoms of acute exposure to chlorine at high levels include: violent cough, lightheadedness, nausea and vomiting, headache, chest pain, muscle weakness, severe abdominal discomfort, shortness of breath and a feeling of suffocation.

Poison_gas_attack

Tyska gasattack på Västfronten, Första världskriget.

Men inte kan väl de frihetsälskande rebellerna i Syrien utsätta civilbefolkningen för sådana grymheter, bara för att provocera fram en attack från USA?

Att de tidigare mördat kristna präster, hotat med att slakta frivilliga hjälparbetare från väst och skär ut hjärtan och lever från sina fallna motståndare är säkert bara ren otur.

För att vara tydlig: Bashar Al-Assad är en vidrig diktator som inte tvekar att mörda sin egen befolkning för att klamra sig kvar vid makten. Fast alternativet är just nu om möjligt än värre. Det är riktigt illa när till och med Vladimir Putins propagandakanal Russia Today framstår som en sansad röst.

Uppdatering: FN:s inspektörer besköts av krypskyttar när de försökte ta sig in i den bufertzon mellan de stridande. Verkar som om rebellerna inte vill ha FN där…

Intressant?

SvD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5

Läs även Cornucopia om det totala vansinnet att försöka upprepa Libyeninsatsen mot Syrien.

Andra bloggar om , , , ,

Obama och konsten att undvika civila offer i drönarkriget

USA:s president Barack Obama fick som bekant Nobels fredspris för ett par år sedan, en utmärkelse som han högtidlighållit genom att succesivt dra tillbaka amerikanska trupper från Irak och Afghanistan. Samtidigt har fredspristagaren kraftigt utvidgat USA:s drönarattacker, alltså fjärrstyrda avrättningar som utförs av operatörer som kan befinna sig på andra sidan jorden.

Presidentens flitiga användandet av drönare, till exempel i Pakistan och Jemen, har ifrågasatts av både politiska motståndare och människorättsgrupper. Obamas svar på detta har varit att alla drönarattacker noggrant planlagts så att inga civila ska komma till skada vid anfallen.

Detta rimmar illa med vittnesmål från marken. Som i Jemen, där Salem Ahmed bin Ali Jaber, en respekterad imam, höll ett tal där han varnade församlingen för  Al-Qaida. När representanter för terrorgruppen senare kom för att konfrontera Ali Jaber, förintades imamen, en kusin och terroristerna av en Hellfire-missil avfyrad från en amerikansk drönare.

Den 17 mars 2011 dödades inte mindre än 42 personer när missiler träffade en busstation i Datta Khel, Pakistan. Målet för drönarattacken var en samling män som samlats på den öppna platsen, och av någon anledning stämplats som terrorister av USA:s underrättelsetjänst. I verkligheten var männen medlemmar av ortens byråd, som samlats för att lösa en konflikt om en gruva. (Se filmen ovan.)

Men eftersom underrättelsetjänsten inte på långa vägar har tillräckligt med operatörer på marken för att säkerställa att det verkligen är terrorister som utses till mål för attackerna. Därför utgörs en stor del av drönarföretagen numera av så kallade signaturattacker, där analys av olika rörelsemönster och beteenden kan innebära ett oväntat besök från en Raptor.

I fallet med mötet i Datta Khel var deltagarna väl mevetna om risken med att samlas på detta sätt, och hade därför informerat den pakistanska armén om mötet 10 dagar i förväg. Men inte hjälpte det – byrådet sprängdes i småbitar.

För Obama rör sig detta dock inte om civila dödsoffer, om någon trodde det. Den amerikanska militären har nämligen omdefinierat vem som är att betrakta som ”civil”, för att på så sätt slippa oskyldiga offer vid attackerna. Under den nya definitionen betraktas alla män i så kallad stridande ålder, dvs 20-40 år, som militanta eller kombattanter. I en lång intervju med New York Times bekräftar den förre amerikanske ambassadören Cameron Munter att det inte krävs särskilt mycket för att trigga igång ett anfall i en bunker i Colorado:

So what’s a signature behavior? “The definition is a male between the ages of 20 and 40,” former ambassador to Pakistan Cameron Munter told the Daily Beast’s Tara McKelvey. “My feeling is one man’s combatant is another man’s — well, a chump who went to a meeting.” The New York Times quoted a senior State Department official as saying that when the CIA sees “three guys doing jumping jacks,” the agency thinks it is a terrorist training camp.

Om bara ett par veckor landar fredspristagaren i Sverige. Om du och dina (manliga) kompisar är mellan 20 och 40 och tänker träffas över en öl under de två dagar som Obama är i stan – håller er inomhus för säkerhets skull. Samlas inte i större grupper på öppen plats.

Och googla för allt i världen inte på tryckkokare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Hamas-journalistiken

För någon månad sedan slogs en demonstration på Gazaremsan, inspirerad av Egyptiernas kamp för yttrandefrihet och demokrati, brutalt ner av den styrande Hamas-milisen. Denna händelse förbegicks med närmast fullständig tystnad här i Sverige – trots att många journalister var bland de som misshandlades.

Under de senaste veckorna har granatbeskjutningen från Gaza in mot Israel – som vanligtvis sker mer eller mindre dagligen – intensifierats avsevärt. För ett par dagar sedan sköt terrorister i Gaza en raket mot en israelisk skolbuss, varvid ett barn och busschauffören skadades svårt. Som tur var hade de flesta barnen precis hunnit lämna den fullsatta bussen – meningen med raketattacken var att döda alla som satt i den.

Men inte heller denna terrorhandling ansågs värd att berätta om.

Idag, däremot, har DN och SvD vaknat – efter att Israel gått till motangrepp och ”dödat palestinier”, bland annat en befälhavare, inne i Gaza. Israel försvarar sig alltså mot upprepade terrorangrepp – ofta utförda från tättbefolkade områden och hyreshus, där milisen bäddas in av mer eller mindre frivilliga mänskliga sköldar – och detta framställs som brott mot mänskligheten.

Tyvärr är det nog denna typ av nyhetsvärdering och vinklingar som gör att det idag är farligare än nånsin att vara jude i Sverige. Och att antisemitismen numera verkar vara mer eller mindre sanktionerad i delar av landet – inte minst i Malmö.

Intressant?


Andra bloggar om , , ,

Nätet måste vara fritt – inte bara i Kina

Dagens och gårdagens stora debattämne i bloggvärlden är filmen som visar hur amerikanska helikopterbesättningar mördar och lemlästar ett dussintal civila  obeväpnade människor i Bagdad sommaren 2007. Filmen är vidrig att se – inte minst för de hånfulla kommentarerna och skrattet från besättningen när de skjutit och sprängt sina mål i bitar; “kolla alla de döda jävlarna, ha ha…” De drar sig inte ens för öppna eld mot en minibuss med två barn i, som kommer för att rädda de svårt skadade – däribland två journalister från nyhetsbyrån Reuters. Det är som en scen ur Stanley Kubricks Full Metal Jacket, men i verkligheten och utan ett vettigt manus – bara blodtörstiga och skjutglada soldater som glatt mejar ner allt i sin väg.

I alla demokratier värda namnet skulle helikopterskyttarna och deras befäl ställts inför krigsrätt, men i fallet med morden i Bagdad 2007, hade händelsen aldrig uppmärksammats om det inte varit för den ideella sajten Wikileaks.org, som under sin blott treåriga existens sannolikt grävt fram fler scoop än vad Washington Post åstadkommit på mer än 30 år. Incidenten med helikopterattacken hade redan utretts av den amerikanska försvarsmakten, som inte helt oväntat kom fram till att inga fel hade begåtts. Och filmen hade sannolikt aldrig kommit till allmänhetens kännedom om det inte varit för att en whistleblower inom USA:s militär hade läckt den 38 minuter långa videon till WikiLeaks, som genom kontakter via Internet lyckades knäcka filmens kryptering och lägga ut den till allmän beskådan. Och enligt Daniel Schmitt, talesperson för WikiLeaks, finns det fler filmer som väntar på att publiceras.

En sajt som WikiLeaks är naturligtvis fullkomligt livsfarlig för alla världens makthavare, och det är inte förvånande att Pentagon stämplat den lilla sajten som av USA:s största fiender (en rapport som passande nog läcktes på WikiLeaks) eller att myndigheterna gör husrannsakningar med jämna mellanrum hos initiativtagarna för att förhindra publicering av oönskade hemligheter.

Som tur är står de maktlösa mot en medborgarrättsorganisation som vet hur Internet fungerar, och som säkerställt att sajten inte bara finns på en eller ett par fysiska platser utan ligger utspridd över Internet som en slags molntjänst. En av dem som gjort detta möjligt, är svenske  Gottfrid Svartholm, a.k.a Anakata, mest känd som en av upphovsmännen bakom The Pirate Bay. Den torrent-teknik som bl a TPB varit med och utvecklat – och dömts till rekordskadestånd för – gör det alltså möjligt för politiska dissidenter och whistleblowers världen över att berätta sanningar som politiker och militär gör allt för att dölja. Det om något borde väl få slut på struntpratat om att Pirate Bay-aktivisterna bara är ungdomar som vill ha allt gratis.

WikiLeaks har kallats en underrättelsetjänst för vanligt folk och det sajten gör för demokratin i världen kan inte underskattas. Det är kanske så här framtidens grävande journalistik måste bedrivas, i ett samhälle där allt fler myndigheter, organisationer och stater gör allt för att begränsa Internet. Och när de etablerade tidningarna och TV-kanalerna kapitulerat inför makten och nöjer sig med att sända tvättade rapporter från sina ”inbäddade reportar”.

Det var inte så många veckor sedan som USA:s utrikesminister Hillary Clinton kritiserade Kina för landets censur av Internet. En kritik som ekar ihålig med tanke på det krigsbrott som USA:s egen försvarsministerium gjort sitt bästa för att dölja.

Länkar: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet | Aftonbladet, Oscar Swartz, Rick Falkvinge

Andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: