Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: kultur

Debatten om Teodorescu handlar nog inte alls om klassresor

Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,

Ulf Lundells långa kamp mot allt

I dessa dagar av ständigt dåliga nyheter och en flod av deprimerande rapporter om krig och mänskligt lidande – då är det skönt att det finns människor som kan få en att le en smula. Som Ulf Lundell, den gamle rockräven som nästan gick och blev nationalskald med sin närmast sönderälskade ballad Öppna landskap. Nu var förvisso Lundell alltför vresig och misantropisk för att lyckas uppnå den nivå av folklighet som Carl-Anton eller Lasse Berghagen ståtar med. Tänk er själva – Uffe Lundell som allsångsledare på Skansen?

Dessutom trivs Lundell inte alls bäst i öppna landskap – snarare på ödsliga, tomma fält utan något levande inom synhåll, vilket jag ska återkomma till lite längre ner i den här texten.

Hur som helst, Lundell har varit högaktuell den senaste tiden, dels för att han börjat blogga och dels för att han därmed fått en helt ny arena där han kan sparka på sina favorithatobjekt – Sveriges journalister. Senast att hamna i skottgluggen är Aftonbladets journalister Markus Larsson och Kristin Lundell som får sina fiskar varma i Lundells blogg. I ett sällsynt eldfängt inlägg kallar Ulf Lundell för  Larsson för ”Kiruna-Hitler” och känner sig dessutom kränkt av det faktum att han behöver dela efternamn med andra  ”Lundeller” som Kristin.

Lundells långa, yviga rant är tidvis ett stycke stor underhållning, och att kalla det för ”hatattack” är nog att ta i i överkant. Ironin lyser igenom, och alla som läst något av vad Lundell gett ut i bokform genom åren vet att det är sånt här man får ta om man jobbar på tidning. Lundells korståg mot tyckareliten har pågått i mer än 30 år, och det kommer att fortsätta så länge han orkar trycka ner tangenterna på datorn.

Men det finns en annan Lundellsk kamp som är mindre känd, i alla fall för oss i huvudstaden. Ett krig som rockveteranen driver mot Simrishamns kommun – närmare bestämt sin närmsta granne, konstgalleriet Kivik Art Centre. En bitter konflikt som pågått i åtta år, och som handlar om Lundells till synes omättliga behov av att kunna isolera sig från all slags mänsklig kontakt.

2007 byggde Kivik Art Centre ett 18 meter högt utsiktstorn på en liten bergsknalle dryga halvkilometern från Lundells gård i den lilla byn Svinaberga. En gård som han köpte i samband med att han sålde av sin stora femrummare på Knivsöder. Lägenheten hade precis ombildats till bostadsrätt och drog därmed in ett inte oförsvarligt antal miljoner till rockstjärnans kassa. (Jag vet detta, eftersom en vän till mig bodde i en lika stor hyresrätt mitt emot Lundell…)

Nu finns det förvisso inga uppgifter om exakt var den Lundellska gården i Skåne ligger, men genom att studera omgivningarna kring det hatade tornet, hittar man egentligen bara en fastighet som kan vara hans. Det är en gård ensligt belägen ute på ett vidöppet fält. Bostadshuset skyddas från insyn  (om jag tolkar bilderna via Google maps rätt) av en u-formad ladugård.

lundell_kivik

Hur som helst. När tornet väl var på plats, insåg Lundell att någon med en mycket stark kikare teoretiskt skulle kunna rikta den mot hans gård, och därmed få en skymt av honom där han satt i sitt kök och åt frukost. Sedan dess har kriget varit i full gång. Lundell har anmält, överklagat, anmält igen, och till slut fick han rätt – kommunen hade begått ett misstag som byggt tornet utan att ha sökt permanent bygglov.

Så när galleriet långt om länge sökte och beviljades  bygglov för sitt torn – mer än sju år efter att det stod klart – så överklagade Lundell förstås igen. Och så håller det på.

lundell_vs_soder

För att få en uppfattning om vad det är Ulf Lundell kämpar mot – att slippa insyn från folk som klättrar upp i ett utsiktstorn – kan det vara på sin plats att jämföra den störning som Ulf Lundell utsätts för i sitt skånska hem med den han tvingades utstå i Stockholms innerstad, där det var fullt av hus och människor överallt. Avståndet mellan Lundells bostad och tornet är lite drygt 550 meter (enligt Google maps). Det är samma avstånd som mellan hans gamla lägenhet på Ringvägen 6 och Brännkyrkagatan 50, ett kvarter från Mariatorget. Visserligen är Södermalm fullproppat med nimbyister – men jag tror faktiskt att få boende vid Zinkensdamm hade fått för sig att klaga på insyn från nya lägenheter uppe på Mariaberget. Eller… ehh… kanske ändå.

Sådana argument spelar förmodligen mindre roll i Lundells kamp mot allt och alla. Han trivs bäst i tomma landskap, där journalister, grannar eller annat löst folk hålls på några kvadratkilometers avstånd. Och låter bli att skriva så irriterande.

Återigen, det är enormt befriande med folk som vågar vara så fullkomligt uppfriskande bråkiga, utan att skämmas ett dugg!

Tack, Ulf!

Intressant?

Fler om , , , ,

Kulturelitens sjuka kärlek till betong

Arkitekturhögskolan på Östermalm får Hitlers bunker att verka mysig i jämförelse..

De flesta människor är eniga om att ett av Stockolms fulaste hus är Arkitekthögskolan – möjligen i konkurrens med den deprimerande bebyggelsen kring Åsötorget, eller det oranga plåthuset på Folkungagatan.

Nu har, som av en lycklig slump (eller gudomligt ingripande) denna monolit av gråtande betong eldhärjats – och ariktektutbildningen måste inrymmas i nya lokaler tidigare än planerat. Flytten av arkitektutbildningen är alltså klubbad sedan länge – framför allt för att lokalerna aldrig fungerat. Planlösningen i den gamla skolan är en katastrof – enligt arkitekter som själva gått där – fönstren sitter för högt för att man ska kunna se ut igenom dem, vilket ger en omisskännbar bunkerkänsla, och exteriört har byggnaden medvetet utformats på ett sånt sätt att ingen ska hitta ingången.

Det självklara vore givetvis att riva åbäket till hus, erkänna att det aldrig borde byggts – och sedan bygga upp kvarteret med byggnader som inte för tankarna till en viss luftskyddsbunker i Berlin.

Men icke då. I DN går företrädare för den bevarandefalangen av Arkitektsverige ut i försvar för den sorgligt missförstådda brutalismen. Byggnaden ska få stå kvar, just för att den är så ful och passar så illa in i miljön, verkar de mena. Arkitektens syfte har ju aldrig varit att göra ett hus som folk gillar, utan huset står där för att få folk att känna något. Avsky till exempel.

Men, tillägger artikelförfattarna, eftersom byggnaden inte har fungerat som det var tänkt, måste den byggas om i samband med uppbyggnaden. Alltså, här har vi en funkisbyggnad totalt i avsaknad av design, som inte ens är funktionalistisk. Vad i h-e finns det då för anledning att bevara den?

DN-artikeln är ett lysande exempel på varför vanligt folk med rätta föraktar den så kallade kultureliten. De som hejat på försvarat skövlingen av våra städer och öppet hyllat de estetiska brott mot mänskligheten som gjort att svenska stadscentrum idag är betydligt mer ödsliga och mer historielösa än de tyska och polska städer som bombades till grus under Andra världskriget.

Dessa män – för det är nästan uteslutande män som drivit de stora omvälvningarna av våra städer – som aldrig någonsin själva överväga att flytta in i en enda av de skapelser de hyllar som stor arktiektur.

Jag hoppas Stockholms stadsbyggnadsnämnd vågar fatta det enda vettiga beslutet, och låter de sorgliga resterna av Arkitekthögskolan bli fyllnadsmassa. Fast risken är väl att det blir som med Slussen, och att vi år 2036 fortfarande debatterar vad vi ska göra med betongruinerna på Östermalm.

Under tiden bör alla de stadsplanerare, arkitekter och makthavare som var med om att ödelägga Stockholm på 60- och 70-talet borde ha den goda smaken att låsa in sig i lämplig betongmonolit – utan tillgång till Internet.

Intressant?

Bloggare: Fredman på Kvarnberget, Jerker Söderlind, Per Ankersjö

Andra bloggar om , , ,

Med ett fotoalbum fullt av övergrepp

Mammas och småflickornas rum. Ur Ett hem (26 akvareller). Att sprida den här målningen av Carl Larsson på Internet kan mycket väl vara ett brott.

Många debattörer och bloggare protesterar med rätta mot den orimliga domen nyligen, där en känd översättare av Manga-serier dömdes till dagsböter för innehav av barnpornografi. ”Porren” bestod av mangateckningar, dvs konst, som av polis och åklagare tolkades föreställa barn under 18 år och därmed alltså innebar ett barnporrbrott.

Inget offer fanns i detta fall, eftersom teckningarna inte avbildade någon verklig människa, men ändå fällde rätten med motivationen att teckningarna innebar ett övergrepp mot barn som kollektiv – något som även lagens förarbeten är tydliga med ska gälla.

Det är visserligen inte förbjudet att teckna serier där unga människor är avklädda, saknar könshår eller är intima med varann (så som ofta sker i Mangalitteraturen), bara man behåller konsten själv. Om någon sprider konsten vidare, och den av Tankepolisen uppfattas som barnpornografi, ja då är det klippt.

Jag vet inte vilket som är värst. Att den kristna högern (via sin spjutspetsorganisationen ECPAT) i en ohelig allians med svenska vänstern drivit den svenska lagstiftningen så långt att vi idag i princip närmar oss ett tankeförbud när det gäller sex? Eller att det plötsligt blivit straffbart att förmedla konstnärliga uttryck via Internet? Om domen står sig i högre instanser kommer vi i så fall att behöva inrätta speciella domstolar som tar ställning tll om viss konst är pornografisk eller ej. Ungefär som medeltidens Inkvisition.

Sedan månadsskiftet finns ju som bekant även ett ”tittförbud” på barnporr, så bara genom att läsa det här blogginlägget och betrakta Carl Larssons målning från sent 1800-tal innebär möjligen att du gör dig skyldig till ett lagbrott. Liksom jag som sprider bilden av övergreppet.

(Jag tröstar mig med att jag i så fall är i gott sällskap, eftersom bilden även sprids av Nationalmuseum.)

Nu när jag bläddrar igenom mitt Flickr-album inser jag att även jag sannolikt gjort mig skyldig till spridande av barnporr, utan att riktigt veta om det. Jag hittar nämigen flera inscannade bilder på mig själv som barn, vissa av dem i situationer där jag befinner mig på stranden utan särskilt mycket kläder – i Varberg badade de flesta nakna när jag var barn (och det är forfarande ganska vanligt, trots Ecpats, Bodströms och Asks kamp för sexualiseringen av våra ungas kroppar). Genom publiceringen av dessa bilder på mig själv för mer än 40 år sedan, tagna av min morfar, löper jag alltså risken att åtalas för spridande av pornografiska skildringar av barn, trots att jag på den tiden aldrig insåg att jag var ett offer.

Nu har jag i alla fall tagit bort bilderna från min fotoström – frågan är om det är tillåtet att ha den kvar i mitt iPhoto-bibliotek?

Bäst att jag raderar dem också innan nån kommer och beslagtar Macbooken.

Intressant?

Artiklar och bloggar om Mangadomen:

Oscar Swartz: Barnporrdömde mangamannen
之乎者也
:
Dokumenterade övergrepp på seriefigur
Motpol:
När en teckning blir kränkt
Sagor från livbåten:
Seriekonstnär eller pedofil?
Liberati:
Stoppa censuren mot serietidningarna!
No size fits all:
Seriemördarna i Ecpat
Per Pettersson:
Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
Expressen.se:
Porrmanga hotar inte våra barn
DN:
Mangaserier klassade som barnporr
Nyheter24:
Tecknad barnporr gav dagsböter
Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet: Gräv ner era serietidningar!

Expressen: Kan krita kränkas?
Deepedition:
Absurditeterna inom lagstiftningen

Mer om , , , ,

Peak Eddie Meduza

Mera brännvin! Västra Vallgatan, Varberg, den 16 juli.

Årliga bilträffen Wheels & Wings i Varberg är i full gång, och den lilla västkuststaden korkas igen av bilfantaster från när och fjärran. Tillställningen är i grunden en ordinär gräsmatteträff; man tar sin bil till ett stort flygfält och sitter där en hel dag. Umgås lite, tittar på andras bilar, kollar ”swap meetet” efter saknade delar – eller laddar upp med ett alkoholhaltigt alternativ inför fredag- och lördagkvällarnas cruising om man tillhör det klientel som inget bättre vet än att tränga in sig i gamla ölpråmar – Pontiac Catalina eller Cheva Impala är favoriter här – och rulla genom stan bankande i plåten i takt med Eddie Meduzas greatest hits.

Monster-EPA.

Man skulle kunna tro att intresset för gamla USA-bilar skulle dö ut med raggarkulturen, men ändå blir det proppfullt år efter år på Wheels & Wings. Visst, det är mestadels 50-plussare som kör omkring i gamla 50-talsjänkare som det går 13 på dussinet av, men det intressanta är att bilintresset långt ifrån bara gäller amerikanska bilar. Här finns en stor och entusiastisk community som bygger fantastiska EPA-traktorer. Gamla fina Saabar trängs med topprenoverade Volvo PV, och fållan med fina VW-bubblor och California-bussar växer för varje år.

Det är en utmärkt utveckling. Svensk bilkultur har alldeles för länge varit likvärdigt med törstiga V8:or och illa klädda och överviktiga ölpimplare. Det finns otroligt mycket nutida motorhistoria från 60-talet och framåt som är värd att visa upp.

Rätt klädd för utflykt i en 1961 års PV Sport.

En intressant trend som vuxit sig starkare på senare år är att inte bara visa upp sin gamla bil, utan göra hela uppvisningen till ett slags ”lajv”, där förare och passagerare klär upp sig i tidstypiska kläder, frisyrer och smink – amerikanskt 50-tal är vanligast. Extra utrustning i och utanför bilen som tidsenliga husvagnar och campingset  är också en vanlig syn.

En artist dominerar stort på Wheels & Wings marknad.

Fredagkvällens cruising är ett utmärkt tillfälle att se de allra finaste bilarna paradera förbi genom centrala Varberg, som är fullspikad med publik. Någon gång runt nio börjar dock de riktiga entusiasterna att tröttna, och kvar blir till slut bara pilsnervagnarna. Jag cyklar hemåt ackompanjerad av av ”Mera brännvin” som skvalar ur en sönderrostad Caprice.

Och funderar på hur rik Errol Norstedt (a.k.a Eddie Meduza) egentligen hade varit om alla hans fans betalat för hans musik medan han var i livet. Han verkar i alla fall aldrig ha varit större än nu.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

GP, HN,

Vi behöver fler diktaturstipendier!

För ett par veckor sedan delade Jan Myrdalsällskapet ut Leninpriset till en överlycklig Roy Andersson. 100.000 spänn fick regissören och reklamfilmaren ta emot för sina mångåriga insatser inom filmkonsten. Hade han levt under Lenins glansdager hade han kanske inte fått några hundra lax – mera troligt är att avrättats med nackskott tillsammans med ett par hundra tusen kulaker och andra folkfiender och därefter rensats ut ur historieböckerna. Men va sjutton, innerst inne var han nog en bra förebild, den gode Vladimir.

Vid samma gala fick kulturskribenten och miljöaktivisten Kajsa Ekis Ekman, som tillbringar dagarna med att bland annat ockupera Vattenfalls kontor, Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. För den som inte är så insatt i fransk revolutionshistoria var Maximilien de Robespierre en man som inte lade fingrarna emellan när det gällde feltänkare. Under sitt skräckvälde 1793-1794 var tortyr och avrättningar vardagsmat för Robespierre, som också giljotinerade uppstudsiga fruntimmer som var fräcka nog att kräva kvinnlig rösträtt. Fast det kan förstås också vara en USA-imperialistisk efterhandskonstruktion – Robespierre hade ju höga ideal, brann för allas lika värde och var säkert en velourkille innerst inne.

Det finns säkert många fler exempel – alltså på missförstådda diktatorer, massmördare och tyranner genom tiderna. Och att instifta priser och stipendier i deras namn är ju ett utmärkt sätt att putsa lite på deras skamfilade rykte. Att liksom fokusera på allt det positiva som de faktiskt uträttade under sina liv. Här är ett par tips på priser och stipendier som bara väntar på att instiftas:

Hitler hyllas av glada vägarbetare.

Adolf Hitlers stora pris. Få har gjort mer för rörligheten i Europa än den tyske rikskanslern. Inte minst var satsningen på det nationella Autobahn-nätet viktig för att lyfta landet ur depressionen, skapa Arbeit für alle – och dessutom var det nog starten på ett tyskt Völkerhem. (Och så gick det ju mycket snabbare att transportera soldater och vapen!) Priset delas förslagsvis ut till betydelsefulla infrastruktursatsningar under det gångna året.

Pol Pot-priset. Visserligen redan instiftat av Peter Englund, men inte desto mindre angeläget. Röda Khmer-ledarens insatser för att utrota arbetslösheten i Kambodja saknar motstycke i modern tid. I sin iver att bygga det klasslösa samhället, råkade diktatorn beklagligt nog utrota även en tredjedel av landets befolkning, 1,7 miljoner, men det var säkert inte meningen.

Kim Jong-Il-stipendiet. Inget land i världen har kommit längre i sitt klimatarbete än Nordkorea, som under ledning av sin upplyste despot King Jong-Il uppnått ett näst intill koldioxidneutralt samhälle. Att befolkningen fryser och svälter ihjäl på grund av energibristen i landet är beklagligt, men hey – det är konsekvenser man får ta om man vill behålla ledartröjan i kampen för global klimaträttvisa. Ett pris som förslagsvis delas ut av klimatnätverket Klimax – varför inte i samarbete med Tällberg Forum?

Till sist några bubblare: Saddam Husseins fredspris och Robert Mugabes stora demokratipris är andra utmärkelser som jag ser fram emot.

Andra om , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: