Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: medier (sida 1 av 5)

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

En grafisk illustration av åsiktskorridoren

climate_sensitivity

Åsiktskorridoren är i fokus igen, efter att opinionsinstitutet Demoskop på eget bevåg mätt allmänhetens benägenhet att öppna munnen och tala fritt i olika frågor. Resultatet är inte helt oväntat att det är betydligt lättare för dem till vänster att tala fritt än de som bekänner sig till liberala eller( ännu värre) konservativa ideologier. Alltså precis vad de flesta av oss redan visste, särskilt vad gäller de mediekanaler som innefattas i begreppet public service.

För oss som varit engagerade i andra debatter än den om migration och integration – som klimatpolitiken – är detta långt ifrån nytt. Sedan decennier tillbaka råder det en hård gallringsprocess för vilka ståndpunkter inom miljö- och klimatområdet som tillåts ypptas i SVT och Sveriges radio (och för all del också i de större tidningarna). De goda nyheterna – som att världen blir allt grönare och att att världen har åtta gånger fler träd än man tidigare trott – förbigås med tystnad, medan skräckscenarier, anektdotiska kopplingar mellan förväntade temperaturstegningar och orkaner, skogsbränder och sandbankar i Alaska som eroderar bort får flitigt med medietid.

Budskapet som förmedlas är att om vi inte genast slutar åka, bil, äta kött, resa på semester eller lägger ner all energiproduktion förutom vindkraft och solpaneler och nöjer oss med att bara ha tillgång till el nere i vår jordkula när vinden blåser – ja då är mänskligheten stekt. Oftast kommenteras dessa nattsvarta framtidsspaningar av Sveriges mest framgångsrika klimatentreprenör, Johan Rockström, som med åren byggt upp ett svenskt skattefinansierat larmimperium. Rockström hävdar, ofta med stöd framför allt av tyska Potsdamuniversitetet och dess allt mer extrema professorer, att det inte bara är det så kallade tvågradersmålet som ligger brunt till om vi inte ställer om genast till 1700-talstillvaro. Det riskerar då att bli hela 4-6 grader varmare eller mer, varvid alla möjliga planetära gränser sprängs och Jorden kastas in i en negativ spiral av galopperande värme, stormar och massutrotningar.

Detta alltså enligt public services flitigast anlitade klimatforskare. Någon annan åsikt ryms inte, vilket fått till följd att de flesta har tröttnat på att ens försöka invända mot överdrifter och rena felaktigheter – jag skriver i princip aldrig om ämnet själv längre, det här får ses som ett undantag.

I verkligheten är det emellertid allt färre som håller med om de nattsvarta domedagsscenarierna, men det blir vi sällan eller aldrig informerade om. För det handlar som så ofta i public services fall om att uppfostra snarare än att upplysa.

BIlden högst upp hittade jag via tyska NoTricksZone för en tid sedan, och är en sammanställning av aktuellt forskningsläge inom klimatvetenskapen. De röda och gröna prickarna representerar forskningsresultat kring det område som kallas klimatkänslighet (climate sensitivity). Det vill säga hur mycket medeltemperaturen förväntas öka vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Och ju längre tiden gått, desto mer har larmen skruvats ner. De senaste rönen pekar mot ett värde på 1,3-1,5 grader, vilket innebär att det börjar etableras ett slags konsensus i den lägre delen av det spann som FN:s klimatpanel pekat ut (1,5-4,5 C) för förväntad temperaturökning vid en co2-dubblering.

De så kallade förstärkningseffekter som forskarna tidigare räknat med, ser alltså ut att vara betydligt svagare än tidigare trott.

Vad detta innebär i praktiken är – ifall det stämmer – att oavsett hur mycket olja och kol vi bränner kommer det att bli svårt för att inte säga omöjligt att pressa upp den globala medeltemperaturen över de två grader som FN:s klimatpanel satt upp som mål för de internationella klimatförhandlingarna. Alltså spelar det ingen roll vad världen kommer överens om i Paris i höst.

För mig borde detta vara en nyhet väl värd att diskutera exempelvis i SVT:s vetenskapsprogram. Det saknas förvisso inte skäl att satsa på forskning kring rena energikällor och fasa ut så mycket som möjligt av både kol och olja – men debatten borde föras föras med vetenskapliga observationer som grund, inte överdrifter och förenklingar.

Ändå är de enda forskningsresultat som rapporteras de som ligger till vänster på skalan ovan – ofta 10-15 år gamla –medan den senaste forskningen som visar på betydligt lägre känslighet än vad klimatmodellerna hittills räknat med förbigås med tystnad. Det är svårt att se att detta bara skulle vara en slump.

Vad värre är – den som vågar framföra åsikten att det kanske inte råder det panikläge som forskare, politiker och aktivister varnat för, stämplas raskt som någon av samma skrot och korn som förintelseförnekare, för evigt dömd att kräla omkring nere i helvetets nionde krets, i sällskap av de stora oljebolagen som finansierar en i hemlighet. Och då är det inte ”förnekare” som står bakom forskningsresultaten, som publicerats i erkända vetenskapliga tidskrifter, vederbörligt faktagranskade, eller ”peer reviewed”.

Ändå hör vi inget om dem. Det enda som låter är Rockström och hans larmorkester.

That’s the åsiktskorridor for you!

Intressant?

Fler om , , ,

Debatten om Teodorescu handlar nog inte alls om klassresor

Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,

Offentligfinansierat näthat i Sveriges radio

Lagom till Internationella kvinnodagen fann redaktionen på Sveriges radios humorprogram Tankesmedjan det lämpligt att ”granska” GP:s nya politiska chefredaktör Alice Teodorescu och hennes bakgrund. Teodorescu har med sin uttalade högerprofil – hon kallar sig liberalkonservativ istället för socialliberal – fått stora delar av det åsiktsindustriella komplexet i Sverige att krevera. Två ledarskribenter på G-P har sagt upp sig i protest mot att få Teodorescu som chef,  den tredje har sjukskrivit sig.

Att de tre programledarna, Johannes Finnlaugsson, Dilan Apak och Petrina Solange, alla står väldigt långt till vänster om Alice Teodorescu råder det knappast någon tvekan om när man lyssnar på podden. (Hur dominerande vänstersympatierna i Sveriges radios så kallade humorprogram är skrev Magasinet Neo om i senaste numret.)

Men den så kallade granskningen av Teodorescu är så långt från humor – eller satir – som man kan komma. Istället utvecklas programmet snabbt till fullfjädrat karaktärsmord, där redaktörerna utan någon egentlig anledning läser upp vad anonyma troll på flashback skriver om exempelvis om Alice Teodorescus bröst och vad de skulle vilja göra med henne. De fnittrar åt hennes ursprung – hon kom som barnhemsbarn från Rumänien – och spekulerar i att hennes framgångar och högeråsikter är en slags överkompensation för de rumänska barnhemsrötterna – ungefär som en annan invandrare, ”Lasermannen” John Ausonius, ”överkompenserade” genom att skjuta invandrare.

Höhö. Dråpligt, eller hur?

Programledarna lyckas också stämpla Teodorescu med epitetet ”husblatte, eftersom det i bokstavs- och identitetsvänsterns värld inte är möjligt att både vara invandrare och hysa högersympatier. Har man ändå det är man bara en nyttig idiot, en Onkel Tom som är för dum för att förstå att hen går den vite mannens ärenden.

Denna inverterade rasism slår fast att en riktig invandrare (eller svenskfödd med annat etniskt ursprung) antingen måste vara vänster – eller förd bakom ljuset. Fast eftersom det är vänstern som står för den klassificeras detta som identitetspolitik, och blir då allt det unkna plötsligt rumsrent.

Nästan exakt samma sorts smutskastning råkade moderaten Hanif Bali – med iranskt ursprung –ut för förra sommaren, då han kallades husneger i en SVT-debatt av Miljöpartiets Mikael Trolin. Och i Dala-Demokraten beskrevs  Bali som ett “[o]ffer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Det sista alltså med klar hänvisning till Balis hudfärg och etnicitet. Samma metod som användes av Tankesmedjans ”satir” mot Teodorescu.

Jag följde chatten med Alice Teodorescu på gp.se i torsdags, och det som slog mig var att nästan alla var närmast lyriska i sitt välkomnande av henne. Många återkom med kommentaren att det kanske ”äntligen” skulle bli ett friare debattklimat på G-P, något som hon själv återkom till i sin programförklaring dagen efter:

“Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. […] Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken – den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar.”

Jag tror alla normalt funtade människor är beredda att skriva under på detta. En fri debatt är en förutsättning för att det demokratiska samhället ska kunna fortleva – ändå är det något som gång på gång motarbetas, ofta av dem som kallas näthatare. De som med hot och hån försöker tysta dem som tycker ”fel”.

Man må ha helt andra politiska åsikter än Alice Teodorescu – jag håller långt ifrån med henne i allt – men det borde vara ett krav att bemöta just åsikterna, inte utseende och ursprung. Men uppenbarligen hittade Tankesmedjan inget komprometterande som de kunde sätta dit henne för, därför fick det bli personangrepp, rasism och unken sexism istället.

Teodorescu verkar förvisso tuffare än de flesta, och jag hoppas verkligen att hon orkar fortsätta sitt jobb. Den hatkampanj hon utsatts för – av inget annat skäl än att hon är ung kvinna och höger – går faktiskt utöver det mesta vi upplevt av avarter i den så kallade åsiktskorridoren.

En annan detalj värd att nämnas är att G-P:s ledarsida just nu är Sveriges enda som består till 100 procent av  personer med utomnordisk bakgrund – ett lysande exempel på den mångfald som vänstern så hett eftertraktar alltså. Förutom Teodorescu arbetar Landskronas kulturnämndsordförande Czaba Bene Perlenberg halvtid på ledarredaktionen. Han avfärdas för övrigt som ”vikarien” av humorgenierna på SR.

Själv funderar jag på var alla Teodorescus medsystrar är idag, på kvinnodagen? Var är den berättigade vreden från exempelvis Schyman, Ohlsson, Lööf eller Sahlin mot att vårt offentligfinansierade public service bedriver näthat i nivå med de värsta Avpixlat-trollen?

Vi kan också notera att det idag är betydligt mer kontroversiellt att Tina Nordström lagar mat i Jerusalem än att Sveriges radio kallar en kvinnlig svensk chefredaktör för husblatte. Det förra inslaget togs bort av TV4 efter protester från palestinagrupper, det andra ligger dock kvar utan att någon verkar bry sig.

Vad säger det om vår tid?

Intressant?

Fler om , , , ,

En framtidsspaning om Internet för 19 år sedan

ab_gevert_1995

Så här tänkte vi oss Aftonbladets förstasida någon gång sent 1994. Illustratören Björn Gevert gjorde en bild som fungerade som en imagemap – klickade man på ingången kom man in till redaktionen, och kunde där välja avdelning. Reklamtavlorna på huset skulle säljas till annonsörer…

Aftonbladet fyller 20 år på Internet i dag, något som naturligtvis firas. Jag minns det väl, eftersom jag själv var med. Då, i augusti 1994, hade Aftonbladet dock ingen egen IT-avdelning som höll på med nätpublicering – de vägrade att befatta sig med denna ”fluga” och istället handlade allt om stora dyra text- och bildhanteringslösningar från Atex.

Så det blev en liten del av redaktionen, kallad ”Nya medier”, som fick ta sig an Internet och fundera på hur den nya tekniken skulle kunna utnyttjas i journalistikens tjänst. Till en början bestod Nya medier av en enda person – Bosse Hedin – men från och med sommaren 1994 lyckades också jag efter mycket tjat få tillåtelse att ansluta mig till hans avdelning.

Efter att Aftonbladet Kultur som första svenska tidning lagts ut på nätet – det är denna dag som firas – tog det dock ganska lång tid innan vi tog steget att även publicera dagliga nyheter på nätet. Det var ett beslut som satt långt inne, och det var ingen hemlighet att utvecklingen både gav upphov till viss oro: Var Internet ett hot mot tidningen?

Det var en fråga som dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var ganska sysselsatt med. Larsson var mannen som gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning, och nu ville han veta om och hur vi skulle förhålla oss till nätet. Jag vet inte riktigt varför, men han bad mig att utveckla mina tankar om hur framtidens tidning på nätet skulle kunna fungera, vilka möjligheter och hot som låg framför oss.

Det här skrev jag och skickade den 10 mars 1995 till Thorbjörn Larsson (som på denna tid inte använde e-post utan lät sin sekreterare skriva ut allt på papper…).

Så här nästan 20 år senare slås jag av att mycket av det jag skrev då, faktiskt är verklighet idag. Men också av hur svårt det är att förutse framtiden. Att tjänster som Facebook, Twitter och Youtube skull dyka upp fanns ju inte ens på kartan då, inte heller smarttelefon-revolutionen och mobilt bredband. Och de flesta exempel jag tar upp är förstås för länge sedan döda och begravda på teknikhistoriens kyrkogård.

Men håll till godo, här är min 19 år gamla framtidsspaning.

Thorbjörn,
Du ville ha några visioner om framtidens elektroniska publicering kan komma att se ut. Så jag ska försöka. Förlåt om jag blir långrandig.

För det första tillhör jag inte dem som tror att varenda människa kommer att sitta hemma och läsa tidningen på skärm vid sekelskifet, att i varje läsare skulle kunna komponera sitt eget dagliga nyhetsurval – det dröjer säkert betydligt längre innan vi är där. Dessutom har den digitala revolutionen hittills mest manifesterat sig i en sällan skådad flod av böcker och faktidningar: folk verkar fortfarande föredra att bläddra i en tidning eller bok istället för att läsa på skärm.

I ett kortare perspektiv – fem, tio år – tror jag snarare att elektronisk publicering kommer att användas som komplement till den tryckta tidningen, ett sätt att erbjuda bättre service, utökat bakgrundsmaterial och tätare kontakter med läsarna.

Skriver man exempelvis i tidningen om en ny Temo-undersökning kan man lägga det kompletta materialet på databasen för den som är intresserad, och det går även att anordna direktdebatter med politiker och makthavare som uttalar sig i artiklarna. Fördelen, jämfört med traditionella ”ringningar”, är dels att fler kan vara uppkopplade samtidigt, dels att både frågorna och svaren kan vara utförligare: det finns ju i praktiken ingen gräns för textmängden på en databas.
I en databas kan nyheter i tidningen också kanaliseras i online-debatter där alla kan få komma till tals – inte bara de som råkar tillhöra en organisation av något slag. Även här är det ju oftast utrymmet som sätter stopp i den tryckta tidningen.
Det går till och med att fortsätta en intressant artikel eller artikelserie i elektronisk form. En fråga som till exempel den om tredje spåret kan flyttas över till en databas där debatten kan rasa vidare även efter det att det omedelbara nyhetsvärdet i den tryckta tidningen är över.
Det går också att hålla omröstningar i olika ämnen (betydligt mera utförliga än vanliga Ja eller nej-frågor), omröstningar som kan användas i den tryckta tidningen.

Vad jag tror det handlar om med online-tjänster är att rikta sig till den del av läsarskaran som är lite mera aktiv och som är van att själv söka svar.
En av de tidningar som lyckats bäst ute på Internet är Time Magazine, som har mycket aktiva läsare som skriver och debatterar innehållet i tidningen både med varandra och redaktörerna.
En annan amerikansk tidning, San Jose Mercury News (tror att den heter så i alla fall), här ofta lite längre bakgrundsartiklar i en databas, medan de senaste nyheterna finns att läsa i den tryckta tidningen. Varje artikel avslutas med ett telefonnummer till databasen där det går att läsa vidare.

Titta gärna på svenska Distans. Det är ett bra exempel på tidning där läsarna bjuds in till vidare samtal. Distans finns lagrad elektroniskt på databasen Agora 2000 och de elektroniska kontakterna med läsarna, sköts av en “Distans-guide” och två “Elektroniska Värdar” dvs en expert och två intresserade journalister/nätsurfare. Här har varje artikel också telefonnummer, adress och e-postadress till dem som intervjuas – läsaren uppmanas alltså att själv ta kontakt.

Receptet på framgång i det nya elektroniska samhället för tidningarna kanske är så enkelt som att ge medborgarna ett forum att synas i igen, efter alla år med koncentration till allt större medier. En bra elektronisk tidning kommer nog att ha samma roll som lokaltidningens, där ”alla” kan få synas i tidningen. Fast arenan är förstås större.

Detta är som sagt ett kortare perspektiv. På lite längre sikt är jag lite osäker. Å ena sidan är jag inte säker på att folk ORKAR vara interaktiva; den stora ”massan” kommer säkert att vilja ha nyheter och underhållning presenterad ”passivt” även framöver.
Å andra sidan tror jag att det är oundvikligt att en allt större del av publiceringen går över till digital form. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt att trycka och massdistribuera tidningar som vi gör idag. Den elektroniska tidningen kostar inget att trycka och kan distribueras över hela världen utan att det egentligen kostar ett dugg.

Vem vet, framtidens böcker och tidningar kommer kanske att bli lyxkonsumtion.

Hälsningar /Göran

Hösten 1995, precis innan priserna började regna över Aftonbladet.se, slutade jag för att börja på Postens stora Internetsatsning – Torget. Men det är en helt annan historia…

Intressant?
Fler om , , ,

Att våga stå upp för kolleger som gör sitt jobb

Uppdrag gransknings Janne Josefsson, som är i blåsväder igen och blev anklagad för att var nazist efter senaste programmet, är en av få rakryggade murvlar i ett allt mer ängsligt och duckande medielandskap. För det Josefsson och UG-redaktionen gör borde inte vara något märkvärdigt – i grunden är det ju bara ett klassiskt journalistiskt hantverk Uppdrag granskning utför. Ett hantverk som alla dagstidningar, radio- och tv-redaktioner borde ägna sig åt.

Att rapportera om hur saker och ting ligger till, utan påverkan av ideologiska eller moraliska raster, var ju en gång det som utmärkte god journalistik – i alla fall när jag blev journalist för snart 30 år sen. Men i takt med att mediebranschens kris fördjupats, med ständiga neddragningar på redaktionerna, allt mer otrygga arbetsförhållanden för journalisterna och färre och färre som ska fylla allt mer medieutrymme, har granskningen ersatts med journalistik som i allt högre grad handlar om att skyffla åsikter och skapa debatt. Det är relativt billigt, kräver ett minimum av research och kräver egentligen ingen erfarenhet. Och man slipper lämna redaktionen; alla åsiktsmaskiner finns ju bara ett klick bort på Twitter. (Vissa brukar förvisso kalla det ”sociala medier”, men ingen reporter bryr sig att plocka upp nåt utanför Twitterbubblan.)

I detta journalistiska vakuum har också den politiska aktivismen tillåtits flytta fram sina positioner och rapporteringen blir alltmer trängd och ängslig. Rädslan för röra sig utanför den beramade åsiktskorridoren skrämmer många, framför allt unga, reportrar från att över huvud taget röra vid vissa ämnen, som Britta Svensson skriver i Expressen:

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazistkletarna har bestämt.

Så istället för gamla tiders skandaljournalistik har vi därför fått mer och mer fått något som närmast kan betecknas som moraljournalistik. Allt fler avslöjanden handlar numera om moraliska tillkortakommanden hos makthavarna – som att riksdagsledamöterna inte sjukanmäler sig som de kanske borde göra.

Hur som helst. Anledingen till att Josefsson råkat i blåsväder denna gång är att han granskade det utbredda våldet från autonoma grupper på vänsterkanten, som Revolutionära fronten och AFA. Grupper vars modus operandi är att hota och misshandla politiska motståndare till tystnad – ofta i förebyggande syfte. Detta våld drabbar inte bara högerextrema och SD:are (om det skulle vara ett försvar för att slå folk sönder och samman) utan även moderater, folkpartister, kristdemokrater och slovakiska gästarbetare. Det kommer dagligen in rapporter om hur valarbetare misshandlas på öppen plats, och många unga politiker vittnar om hur de skräms till tystnad, ofta av autonoma grupper. Det är ett hårdnande ideologiskt klimat vi ser, och vad det innebär i längden för demokratin borde vi nog ta oss en rejäl funderare på.

Genom att beskriva denna verklighet, blev Josefsson hårt attackerad. Och till skillnad från förr i tiden, då det existerade en slags kollegialitet mellan journalister – en kodex som innebar att man inte kastade skit på sina kolleger, inte ens om man arbetade på konkurrerande redaktioner – är det nu mer regel än undantag att journalister attackerar varandra offentligt. Ibland till och med kolleger som jobbar på samma tidning.

I detta fall ställde sig en programledare på Sveriges radio, Ametist Azordegan, längst fram i drevet och skällde Janne Josefsson för att vara både en usel journalist och nazist. Något som SR senare tvingades be om ursäkt för.

Anledningen till utbrottet var att Josefsson genom att göra en granskning av vänstervåldet och låta misshandlade nazister prata ut därmed relativiserat det högerextrema våldet (som UG granskat veckan före) och gått nassarnas ärenden. Så uppfattar i allla fall jag själva essensen i drevet mot Josefsson, i den utsträckning det faktiskt finns någon genomtänkt essens.

En av de bättre nedtagningarna av detta resonemang står glädjande nog vänstertidningen Flamman för, där Jonas Wikström skriver klokt:

Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig.

Själv tycker jag bara det känns främmande att väga olika typer av terror mot varandra. Det är naturligtvis förkastligt med hot och våld oavsett vilka perverterade ideologiska måttstockar som används. Att misshandla någon för att vederbörande har ”fel” hudfärg eller religion är vidrigt, men är det verkligen så mycket bättre att slå sina motståndare sönder och samman i förebyggande syfte? Eller hota anställda på Migrationsverket, för att de anses som en del av ”förtrycket”?

Mest bisarrt blir det när debattörer börjar väga extremismens farlighet utifrån någon slags bodycount – alltså vilken sidas våld som tagit livet av flest. Konsensus verkar här vara att det nazistiska våldet är värre än vänsterextremisterna, eftersom fler har dött som en följd av högerextremt våld.

Jag är antagligen för medelålders. för vit, för man, för att riktigt hänga med i denna intellektuella diskurs som mestadels förs på kultur- och opinionssidor av debattörer tryggt förankrade bakom skrivbord i Stockholms innerstad, långt från extremisterna som för krig på gator och torg. Men det är just dagar som dessa som det är viktigt för oss som kallar oss journalister att stå upp och försvara de kollegor som gör ett modigt – och ofta farligt – jobb. Journalister som vågar ställa sig i skottlinjen, som vågar ta mötet med våldsverkarna öga mot öga, trots att hotet om våld eller repressalier alltid finns under ytan.

Journalister som Janne Josefsson.

Intressant?

Fler röser om , , ,

Bloggar: No Size Fits All, Motpol

Små och stora avlyssningsskandaler

Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Konsten att välja rätt sorts junk science

vetenskapens_varld

Programledaren Victoria Dyring visuliserar den nya forskningen, som kommit fram till att det manliga förtrycket gjort kvinnorna kortare.

I ett sällsynt utbrott av mediekritik, gjorde Sveriges radios Medierna rent hus med ett inslag i SVT:s vetenskapsprogram förra veckan, där tittarna upplystes om häpnadsväckande nya rön som förklarade varför kvinnor är kortare än män. När det gäller andra däggdjur, som blåvalen, är honorna nämligen större än hanarna, något som förbryllat forskare – och i fallet med människans utveckling har en genusforskare nu fört fram hypotesen om att det hela beror på könsmaktsordningen. Den manliga delen av befolkningen har helt enkelt lagt beslag på all maten, vilket gjort att kvinnorna svultit och utvecklats till att bli kortare än männen.

Det låter som junk science, och är det också, vilket förstås inte hindrade SVT:s vetenskapsredaktion att presentera det hela som fakta. Det är ju trots allt en av programmets paradgrenar.

Men i det här fallet slog forskarvärlden tillbaka. ”Hela argumentationslinjen är totalt felaktig”, säger professor i zoologi, Birgitta Tullberg, vid Stockholms universitet till Medierna.

Istället ligger det helt andra evolutionshistoriska orsaker bakom att kvinnans längd skiljer sig från mannens – och en koll visar att inte ens de zoologer som intervjuats i programmet håller med om dokumentärfilmarnas slutsatser. Tvärtom, menar de, är längdskillnaden avsevärt mindre hos människan än hos de närmsta släktingarna bland primaterna, vilket är det som är det riktigt intressanta att forska i.

Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion (som för övrigt belönats med ett fint pris av WWF) går bort sig i försvaret för den usla dokumentärfilmen och hävdar att den förtjänar att sändas just på grund av den extrema slutsatsen. Mediernas reporter gör här ett mycket bra jobb med att ställa Schytt mot väggen.

Nu var det som sagt länge sedan vetenskapsredaktionen på SVT faktiskt ägnade sig åt forskning – den postmoderna journalistiken tog över för länge sedan.

Men i det här fallet valde de olyckligtvis fel junk science. Hade de istället kopplat kvinnors längd till klimatförändringarna – ungefär som de aktuella utdöende älgarna på Öland – hade ingen reagerat över huvud taget. Istället hade granskarna ställt politikerna mot väggen om varför de inte chockhöjt bensinskatten för att stoppa den manliga bilkörningen som hotar kvinnornas längd.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: