Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: miljö (sida 1 av 17)

Flygdebatten bygger på kreativ bokföring och fejkade utsläpp

På väg att förstöra för våra barn igen. Foto: Max Pixel

Debatten om att flygandets vara eller inte vara har under senare tid antagit närmast hysteriska proportioner. Det närmast religiösa skuld- och skambeläggandet av flygresandet är långtifrån nytt, men tidigare har stigmatiseringen av folks semesterresor framför allt drivits från vänsterhåll. Vilket förstås varit fullt rimligt, eftersom socialismen alltid motsatt sig idén att skatteboskapen ges alltför stor frihet att förflytta sig. (Flera socialistregimer har dessutom gjort sig kända för att låsa in hela sin befolkning när chansen yppat sig.)

Oavett om färdmedlet är bil, flyg, mc eller moped har det  motarbetats frenetiskt av vänstern – här i Sverige framför allt representerat av v och mp. Tågresor har accepterats – sådana är ju enklare att hålla koll på och går dessutom oftast inrikes. Och så är de praktiska när det gäller att  transportera icke önskvärda individer till avlägsna och kyliga delar av nationen där de slutar att tjafsa emot.

Hur som helst – det nya med den nygamla flygdebatten är att den framför allt förs av det vi kan kalla den urbana, livsstilsliberala medelklassen. Personer som länge hyllat den personliga friheten vill nu inget annat än att isolera sig i sina innerstadslägenheter och stämmer in i de allt mer högljudda kraven på nolltolerans mot flygresor. För att klimatet kräver det. Och baaaarnen.

Att döma av det höga tonläget från allt från På spåret-deltagare och kända sångerskor kan man lätt ledas att tro att just svenskarnas flygresor är det enda som står emellan en dräglig framtid för våra barn och den totala domedagen med brinnande skogar, missväxt, svält och ett Stockholm under fem meter vatten.

Därför kan det vara på sin plats att granska lite siffror – hur stor miljöpåverkan har egentligen svenskarnas flygresor i praktiken? När man tittar närmare på några av de argument som kastas runt i debatten, visar sig att de inte stämmer över huvud taget – som den återkommande faktoiden att flyget släpper ut mer än biltrafiken. För att komma fram till detta resultat måste man nämligen ägna sig åt avancerad kreativ bokföring och antaganden som har tveksamt faktaunderlag.

Vilket besynnerligt nog verkar vara exakt vad svenska myndigheter, som Naturvårdsverket, ägnar sig åt. Just detta verk ansvarar dessutom för rapporteringen av de svenska utsläppen inom ramen för vårt deltagande i FN:s klimatarbete.

Så här ligger det alltså till:

Det svenska flygets utsläpp uppgår cirka tre miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav inrikesflyget står för en sjättedel. Jämfört med utsläppen från biltrafiken som är drygt 10 miljoner ton, kan man därför undra hur man kan komma fram till argumentet att flyget påverkar klimatet mer än Sveriges alla bilar tillsammans.

Förklaringen till detta är att utsläppen från flygets utsläpp mångdubblas med kreativ bokföring i den högre skolan. Och återigen – detta sker av samma myndighet som ansvarar för att korrekt information rapporteras till internationella samarbetsorgan som EU och FN-organet UNFCCC. Så här skriver verket på sin hemsida (min fetning):

De uppskattade totala utsläppen från svenska invånares internationella flygresor år 2014 är cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det kan jämföras med 2,3 miljoner ton som rapporterats enligt internationella riktlinjer. De uppskattade utsläppen inkluderar klimatpåverkan på hög höjd och är baserade på resvaneundersökningar samt antalet flygresor under perioden 1990-2014.

På naturvårdsverkets hemsida redovisas flygets utsläpp med nedanstående grafer. Observera den undre grafen som visar de faktiska utsläppen som baseras på faktisk mängd tankat flygbränsle vid svenska flygplatser. Detta är den rapportering som ligger till grund för FN:s klimatpanels, IPCC, beräkning av de globala co2-utsläppen, och varje land rapporterar in på detta sätt.

De faktiska rapporterade utsläppen är bara en fjärdedel av de ”uppskattade”.

Titta sedan på den övre kurvan som sägs visa flygets verkliga utsläpp. Denna landar på en betydligt högre nivå, 11 miljoner ton CO2-ekvivalenter och alltså därmed mer än landets biltrafik. Hur går då detta till? Jo, genom att dels fördubbla de faktiska utsläppen med hänvisning till flygmotorernas utsläpp av andra växthusgaser på hög höjd, där de anses göra större skada (denna omräkning görs även av IPCC). Framför allt är det vattenånga som släpps ut, manifesterade via så kallade kondensstrimmor (eller chemtrails för alla miljöpartister). Detta vatten räknas alltså om till koldioxid och vips har de faktiska utsläppen dubblerats. Det ska dock sägas att forskare inte är eniga om vilken effekt dessa utsläpp av vattenånga på 10.000 meters höjd har för inverkan på klimatet, bland annat är klimatforskaren Markku Rummukainen skeptisk till att göra för stora antaganden baserat på vattenångan från flyget. I praktiken handlar det ju om samma sak som molnbildning på hög höjd, och just hur molnbildningen faktiskt påverkar klimatet är något som fortfarande är den stora och svåra frågan för klimatvetenskapen. (Moln kan hindra utstrålning och göra planeten varmare, samtidigt som de kan hindra instrålning och därmed kyla ner den.)

Hur som helst, efter denna fördubbling återstår fortfarande 5 miljoner ton ”saknade” svenska utsläpp för att Naturvårdsverkets beräkning ska gå ihop. Varifrån kommer då dessa?

Jo, genom en kreativ twist räknas även svenska flygresor i andra länder in i det svenska flygets miljöskuld. En svensk turist som tar ett inrikesflyg i Australien finns alltså med i beräkningen av de svenska flygutsläppen – detta trots att Australiens miljömyndigheter bokför dessa utsläpp även på det egna landets CO2-budget. Alltså räknas svenskens flygresa dubbelt. Detta görs mig veterligt inte för någon annan bransch – det är ju som att vi skulle börja räkna in utsläpp som sker när svenska bilister tankar i utlandet, eller hyr bil i Thailand.

Slutprodukten blir att det svenska flyget skylls för att orsaka nära fyra gånger så höga utsläpp som det faktiskt ger upphov till. Och detta är ingen räknemiss. I den nyligen lanserade webbtjänsten Klimatkontot  där man som privatperson kan gå in och kolla sina egna klimatavtryck finns dessa felaktigheter med i beräkningsmodellen. Branschorganisationen Svenskt flyg har uppmärksammat miljöinstitutet IVL, som ligger bakom tjänsten, på felet men bara mötts av en gäspning.

Min klimatpåverkan är relativt låg – om jag bara inte ägnat mig åt oskicket att flyga för nöjes skull hade världen säkert sett annorlunda ut.

Det är ganska anmärkningsvärt att svenska myndigheter bidrar till att sprida rena felaktigheter på detta sätt. Det göder i sin tur misstankar om att dessa kanske ägnar sig åt ren aktivism i syfte att driva opinion mot företeelser som myndigheten inte anser önskvärda – i det här fallet flyget.

Det är värt att återigen påpeka i att Sveriges andel av de globala CO2-utsläppen uppgår till 0,2 procent, eller två promille. Av dessa  utgör flyget cirka fyra procent, eller 0,04 promille av de totala co2-utsläppen om jag räknat rätt.

Vad som inte heller berörs särskilt ofta är att de totala svenska utsläppen faktiskt minskat med 34 procent sedan 1990, och att bara Sveriges markanvändning (framför allt växande skogar) suger upp 43 miljoner ton CO2 årligen. Detta kompenserar med råge för utsläppen för både väg- och flygtrafiken samt svensk industri. Denna statistik finns enkelt tillgänglig för alla som vill kontrollera.

Samtidigt planerar Kina att bygga 1600 nya kolkraftverk runt om i världen, och hyllas som miljöhjältar.

Tala om att sila mygg.

Intressant?

Fler om , , ,

Tysklands havererade energipolitik bakom Merkels misslyckande

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Brunkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

Din supersnabba elbil behöver bara ett par extra kraftverk för att funka som det var tänkt

I avdelningen you can’t make this shit up nås jag av nyheten att 126 besvikna Teslaägare i Norge gruppstämt Elon Musks hajpade elbilsfirma, eftersom de anser sig lurade att betala för något som inte levererats. Den aktuella modellen, Model S P85D, såldes enligt grupptalan nämligen med argumentet att bilen kunde utveckla hela 700 hästkrafter i något som marknadsfördes som insane mode.

”Vi har köpt en bil som marknadsförts med 700 hästkrafter, och gjorde 0-100 kilometer i timmen på 3,3 sekunder. Men så visade det sig att Tesla uppgett 700 hästkrafter som hypotetiskt när bilen inte drevs av batteriet utan av en extern strömkälla som kan ge 500 000 watt rätt in i motorn, säger Tesla-ägaren Frode Fleten Jacobsen till DN.no.”

Nr bilen levererades fanns det dock ”bara” 469 hästkrafter i drivlinan – enligt Tesla var de 700 hästarna alltså endast tillgängliga ifall man matade in 500 kW watt rätt in i motorn. Något som inget av dagens batterier ens är i närheten av att kunna leverera. Motoreffekten är alltså endast hypotetisk: om man kör den i testbänk med en gigantisk elkabel modell kärnkraftverk rakt in, så kommer bilen teoretiskt att utveckla 700 hästkrafter.

Detta sätt att mäta glädjehästar var ganska vanligt i USA under muskelbilseran i mitten och slutet av 60-talet, då de stora törstiga V8:orna marknadsfördes med 350 eller fler hästar under huven. I verkligheten var de inte tillnärmesvis så kraftfulla – det höga hästkraftantalet berodde mestadels på den mätmetod som användes vid denna tid. Effektmätningen skedde med motorn i en testbänk. Där matades den med högoktanig flygbensin (100 oktan) och alla effektslukande AC-aggregat, generatorer och kylfläktar var bortmonterade. Resultatet blev glädjesiffror som drev försäljningen av bilarna, men oftast inte märktes ute på gatan. I skiftet 1969/1970 tvingade myndigheterna igenom ett nytt sätt att mäta, som var mer i fas med den europeiska DIN-normen. Detta system innebar att effekten istället mättes på bilens drivhjul, med alla energislukande tillbehör monterade på motorn. Och plötsligt fick en tidigare 350-hästars Chevrolet bara runt 200 pållar under huven.

Fast nu har alltså Tesla beslutat att gå tillbaka till 60-talet igen, ser det ut som.

stromma_kraftstation

Strömma vattenkraftstation, Varbergs första elverk, ligger i Dagsås sydost om centralorten, har en turbin med 140 kW effekt. Normal årsproduktion ligger runt 200 MWh.

Hur som helst – 500 kW är en hel del el. En normal vindkraftturbin från mitten av 2000-talet ligger på 1500 kW i uteffekt – alltså fullt tillräckligt för att driva tre 700-hästars Teslor när det blåser för fullt. Ett X2000-tåg sörplar i sig 3500 kW – detsamma som sju Teslor – när det far fram i full fart.

Ett mindre vattenkraftverk – som det på bilden ovan som ligger i Dagsås utanför Varberg – har en turbin med 140 kW effekt. Det innebär att det behövs 3,5 sådana kraftverk för att få locka fram de 231 saknade hästarna ur den Teslamodell som de besvikna norrmännen har köpt.

elon_musk_2015

Tillbaka till 60-talet med Elon. Foto: Steve Jurvetson, CC BY 2.0.

Det norska konsumentverket, Forburkerrådet, har tidigare gett sex klagande rätt, och uppmanat Tesla att betala tillbaka mellan 23.000 och 50.000 norska kronor (ungefär detsamma i svensk valuta). Det enda som är förvånande är att Tesla trots detta fortfarande kämpar emot och bestrider kravet, enligt uppgift från företagets advokat. I övrigt ger denne inga kommentarer, vilket måste innebära att Tesla trots allt menar att det faktiskt går att kränga ur bilarna 700 pållar – förmodligen med lite god vilja, ett par kraftverk och en monstertjock sladd.

Man kan säga mycket om Tesla och Elon Musk, men handen på hjärtat: Skulle du våga köpa en bil av denne man?

Eller en autopilot..?

Eller kanske en rymdraket?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Regeringsförslag: Skatta bort svenska jobb och ge de superrika miljoner i bidrag

Det känns som om jag skrivit det här otaliga gånger förut, men jag antar att det tål att upprepas:

Svensk energi- och miljöpolitik är bisarr.

Möjligen har det att göra med att både det blå och det röda laget har varsitt utopiskt grönt parti som ständigt måste hållas på rimligt gott humör – men det samlade resultatet av alla utspel som lanseras på dessa bägge politikområden slutar oftast i planekonomiska haverier med följande kännetecken:

  1. Åtgärderna blir i bästa fall symboliska, och löser inga problem över huvud taget. I sämsta fall är de kontraproduktiva (som det tidigare miljöpartistiska kravet på att stänga all kärnkraft – vilket skulle fått högre utsläpp som följd ifall inte övriga partier genom energiöverenskommelsen kastat de gröna utopierna över bord).
  2. De har nära nog alltid en omvänd Robin Hood-effekt  – pengar tas från dem som har minst och gödslas över dem som redan har.

Ett exempel på det senare är den så kallade Teslaskatten som jag skrev om i våras. Det förslaget gick ut på att låg- och medelinkomsttagare skulle straffbeskattas, för att istället kunna ge miljonärer  60.000  i särskild miljöbilspremie när de köper exklusiva elbilar. (billigaste Teslan går loss på runt 800.000 kr i inköp).

Och en annan skatt av likartad konstruktion hittar vi i årets höstbudget. Där föreslås höjd elskatt för privatkonsumenter – samtidigt som samma skatt sänks för superrika amerikanska storföretag som Facebook och Google. Dessa företag anses nämligen mycket viktiga att locka till Sverige, eftersom deras datacenter enligt folk i datacenterbranschen tros skapa massvis av nya jobb i Norrland.

Hur många anställda det egentligen krävs för att se till att strömmen är på och luftkonditioneringen fungerar i dessa gigantiska plåtlådor nära polcirkeln råder det dock delade meningar om. Ekonomibloggen Cornucopia beräknar att Facebooks serverhall i Luleå, som byggdes 2013 med 100 miljoner i statliga subventioner, har skapat 35 arbetstillfällen. En etablering som i så fall kostat skattebetalarna 2,8 miljoner per jobb.

Enligt Boston Consulting Group har dock Facebooks Luleåsatsning gett upphov till mångdubbelt fler jobb – hela 900 stycken – men detta är en siffra man förmodligen ska med ett avsevärt antal skopor salt eftersom rapporten verkar beställd av grupper med egna intressen i frågan. Som exempelvis den kraftigt skatte- och bidragsberoende vindkraftsbranschen som ser leverans av ”förnybar” el till just datacenter som en lovande ny marknad. Tidigare i år skrev jag om de smarta vindkraftentreprenörerna Eolus, som gick iland med konststycket att lägga vantarna på hundratals miljoner i elcertifikat (vilket är och förblir en skatt, oavsett namn) för el som ska levereras till Googles serverpark – i Finland. Där får vi i alla fall exakt noll jobb för pengarna.

Av rapporten framgår också att nära hälften av jobben i den nya datacenterbranschen är just av tillfällig art – framför allt vid bygget av hallarna men även av anläggning av förnybar energiproduktion (vindkraftparker) som ska leverera el till de nya energislukarna.

Och nu, med förslaget om sänkt elskatt, kan Mark Zuckerberg och hans mångmiljardimperium glädja sig åt ytterligare 100 miljoner årligen i bidrag från svenska skattebetalare. Samtidigt som en villaägare får punga ut med ytterligare 1000 kr om året.

Oavsett beloppen kan man fråga sig – är det verkligen framtiden för Sverige som IT-nation att förvandlas till en slags råvarukoloni för multinationella företag? I det här fallet är råvaran el – en vara som vi vanliga konsumenter förmanas att spara på och inte använda mer än absolut nödvändigt.

Samtidigt ska samma bristvara subventioneras för bolag som gör mångmiljardvinster och värderas till mer än många länders BNP. Det skapas förvisso arbetstillfällen när serverladorna ska byggas, men när plåten väl är på plats går det mesta att sköta från USA, Indien, Irland eller var nu Facebook, Google och de andra elhungriga datacenterköparna finner det mest ekonomiskt fördelaktigt att placera sin servicepersonal.

Denna typ av mer eller mindre jobblös tillväxt är för övrigt populär i regeringskretsar just nu. För även en annan del av höstbudgeten, den omdebatterade nya kemikalieskatten, är konstruerad på så vis att det blir mindre lönsamt att ha anställda i Sverige, och billigare att sälja prylar via internet från  utlandet.

Kemikalieskatten, som ursprungligen visar sig vara en uppfinning från Centern (inte helt oväntat) är till sin konstruktion en ren straffskatt på försäljning av elektronik och vitvaror – men bara från svenska butiker. En Xbox One, en Playstation 4 eller ett kylskåp kommer att kosta 400 kr mer att köpa på Elgiganten, Media Markt eller någon av alla de mindre elhandlare som kämpar hårt med lönsamheten. Däremot undantas internethandeln, vilket innebär att konsumenterna handlar samma vara betydligt billigare på tyska, danska eller brittiska e-handelssajter.

Samtidigt blir alltså transporterna fler och längre, när allt ska skeppas hundratals mil med båt, flyg och lastbil istället för från ett centrallager i Eskilstuna. En ny miljölag som alltså slår hårt inte bara mot arbetstillfällen i Sverige – utan även är kass för miljön.

Enligt en debattartikel Eskilstunakuriren hotas hundratals jobb direkt och indirekt av den nya skatten när handeln flyttas över till nätet. Just i Eskilstuna har vitvarutillverkarna Miele och Bosch/Siemens sina nordiska centrallager, och flera hundra personer arbetar där med försäljning, lagring, paketering och leveranser.

Om den nya skatten, som beräknas dra in 2,4 miljarder från elektronik- och vitvarubranschen, klubbas igenom överväger dessa bolag att flytta hela sin lagerverksamhet från Sverige – ett hårt slag mot Eskilstunas arbetsmarknad. Dessutom beräknar branschen att en fjärdedel av de intäkter som kemikalieskatten beräknas dra in, kommer från kommuner och landsting – alltså, sjukhus, skolor och andra verksamheter som regelbundet behöver byta ut vitvaror och maskiner.

Totalt drar staten alltså in 700 miljoner från vård, skola och omsorg för en lokal och högst symbolisk kemikalieskatt som inte kommer att få någon som helst verkan.

Kemikalieskatten är istället ett sällsynt exempel på en lag som inte bara är symbolisk och verkningslös utan sannolikt ger upphov till ökad miljöbelastning. Den hotar dessutom svenska jobb, samtidigt som den ger minskat konsumtionsutrymme både för privatpersoner och i välfärden. En triple whammy helt enkelt.

Allt detta för att driva igenom en ideologisk markering om att tillverkarna måste sluta använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter. Något som de givetvis inte att göra med mindre än att USA, EU eller någon större internationell sammanslutning gemensamt beslutar sig för ett sådant förbud – eller att det finns bra alternativ (för ingen vill ju att prylarna ska riskera att börja brinna om de blir överhettade). Ingen tillverkare av vitvaror eller tv-spel kommer nämligen att förändra sina produktionsprocesser enbart för den svenska marknaden. Något som regeringen självfallet är medvetna om.

Förhoppningen kan givetvis vara att andra länder ska imponeras av hur vi i Sverige går före och därmed tar efter vår lagstiftning. Detta resonemang brukar ofta framhållas som skäl för andra lika symboliska och verkningslösa miljölagar som riktar in sig på den i det stora hela försumbara svenska marknaden.

Vi kan ju lugnt konstatera att denna strategi inte direkt haft avsedd effekt vad gäller andra områden där vi valt att gå före –snarare som avskräckande exempel.

I veckan kommer emellertid samtliga dessa förslag att klubbas i riksdagen. Det finns sannolikt ett stort motstånd i alla fall mot kemikalieskatten – men eftersom vi numera har en väldresserad opposition som anser att dess viktigaste mandat från folket är att inte riskera hamna på Sverigedemokraternas sida i en omröstning, kommer förslaget att gå igenom.

Analysen att väljarna kommer att belöna denna hållning om två år, nästa gång det vankas valkampanj, tycks mig högst tveksam.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Nya Teslaskatten: så ska de fattiga betala rika Stockholmares bilpendling

Tesla_Model_S_delivery_to_Høyres_Nikolai_Astrup_in_Norway

Den första Teslan levereras till den europeiska marknaden, närmare bestämt till Teslas bilhall i Oslo, i augusti 2013. Foto: Norsk elbilsförening (CC BY 2.0)

När politikerna slutligen lyckats med bedriften att göra kaos med den svenska energimarknaden genom att satsa hundratals miljarder på att skapa ett gigantiskt överskott på el och därmed göra all kraftproduktion olönsam (tidigare kronjuvelen i statens företagsportfölj, Vattenfall, har under denna process utvecklats till ett veritabelt basket case), har de nu siktet inställt på nästa bransch som ska regleras ihjäl: Bilindustrin.

I dagarna föreslog regeringens särskilde utredare en fet skattechock nära nog hela den befintliga svenska bilparken. En ny Volvo skulle exempelvis få en tredubblad fordonsskatt – från dryga 3.000 om året till över 10.000. I gengäld vill utredaren dock frikostigt skattesubventionera tokdyra leksaker för Sveriges mest välbeställda, till exempel elbilen Tesla. Prislappen på den populäraste, Modell S, börjar på c:a 800.000 kr i inköp, men fler ska alltså fås att köpa den genom en ny supermiljöbilspremie på hela 60.000 kr.

– Vårt förslag är baserat på tanken att miljövänliga bilar ska premieras och bilar som släpper ut mycket ska hårdskattas, säger ansvarige utredaren och lagmannen Petter Classon, enligt Aftonbladet.

Särskilt dumskallarna som valt att bosätta sig utanför kollektivtrafiknätet i Stockholm, Göteborg eller Malmö – där avstånden är långa och laddstolpar är lika sällsynta som en polis –ska klämmas åt rejält. De som i avsaknad av utbyggd kollektivtrafik tvingas bilpendla tiotals mil till jobbet varje dag och inte har vare sig praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en så kallad supermiljöbil. Och OM de haft råd att byta ut den tio år gamla VW-kombin mot en sprillans ny Nissan Leaf eller Tesla, hade de snabbt upptäckt att den usla räckvidden – särskilt i kallt väder – och brist på laddningsmöjligheter inneburit att den nya guldklimpen blivit stående på garageuppfarten.

Meningen med den nya bonus/malus-skatten som föreslås verkar alltså helt krasst vara att straffbeskatta fram en ny, fossilfri fordonsflotta – i våra storstäder. I praktiken blir det en omvänd Robin Hood-skatt, som omfördelar pengar från fattiga till rika,  från låg- och medelinkomsttagare som aldrig kommer att ha råd att köpa en dyr elbil, till en privilegierad överklass med ambitionen att bättra på sitt gröna samvete genom att slanta upp runt miljonen för Elon Musks fartvidunder.

För det är i praktiken bara i och runt storstäderna som de ”rena” elbilarna fungerar som det är tänkt. Här är avstånden inte längre än att man klarar resorna på eldrift, och här är ladd-infrastrukturen mer utbyggd. Den supersubventionerade Teslan blir därför ett extremt dyrt sätt för de välbeställda i Stockholms (eller Göteborgs eller Malmös) förorter att ta kunna bilen till jobbet istället för att cykla eller åka buss. Allt med gott samvete!

Men det föreslagna systemet slår inte bara hårt ekonomiskt mot dem som är beroende av bilen. Det är ännu ett exempel på hur hur blåögda politiker på fullt allvar tror sig vara skickade att peka ut den teknik som kommer driva våra fordon om mer än 20 år. Att det kommer att vara eldrivna bilar som ersatt bensin- och dieselfordon är naturligtvis en möjlighet, men det finns många andra utvecklingsspår – ett av dem är till exempel syntetisk bensin, framställd av alger.

Dessutom har det som kallas marknaden gång på gång visat sig oändligt mycket bättre än politiker på att utse vinnare. Se bara på etanolfiaskot. För bara 10 år sedan trodde alla politiker, påverkade av gröna lobbyister som Per ”Etanol-Jesus” Carstedt och Mattias Goldmann (som idag istället missionerar om ökat skattestöd till elbilar) att det var en utmärkt idé att elda upp maten istället för att äta den. Idag är etanolen stendöd som fordonsbränsle, och det är värt att påpeka att det sannolikt aldrig hade blivit någon etanolbilssatsning över huvud taget, om det inte varit för att staten strött miljarder över den bristfälliga tekniken – och tvingat ett stort antal glesbygdsmackar i konkurs genom den vansinniga pumplagen.

Detta är nämligen det stora problemet med stora statliga subventioner – oavsett om det gäller etanol, vind- eller solenergi. Bristfällig och ineffektiv teknik fortsätter att vara just bristfällig och ineffektiv, eftersom miljarderna som pumpas in i branschen lägger sig som en våt filt över all utveckling samtidigt som den naturliga konkurrensen sätts ur spel. Istället för att effektivisera, förbättra och göra tekniken billigare gör staters inblandning att företagen istället utvecklas till bidragsentreprenörer, vars främsta affärsidé blir att tanka det allmänna på än mer pengar.

Och Teslan, oavsett vad man tycker om bilens karismatiske upphovsman Elon Musk, är i mångt och mycket en produkt primärt byggd för att dra in – bidrag.

Nåväl. Den allvarligaste invändningen mot Tesla och andra ”rena” elbilar är emellertid att de inte löser några egentliga problem. Om man räknar ihop de koldioxidutsläpp som uppstår under bilens livscykel, från tillverkning till skrot, ger en Tesla upphov till endast marginellt lägre utsläpp än en konventionell bensinbil.  Besparingen ligger närmare bestämt 1,2 ton CO2, räknat på en livslängd på 10 år och 15.000 mils körning. (Enbart tillverkningen av Teslans batterier står ensamt för utsläpp av 14 ton CO2.)

1,2 ton CO2 kostar i dagsläget ungefär 60 kr på EU:s marknad för utsläppsrätter. Det innebär i reda pengar att svenska staten kunde sparat in dessa koldioxidutsläpp för lite drygt en 50-lapp, istället för 60.000 i supermiljöbilspremie. Eller tusen gånger billigare för skattebetalarna.

Hittills har världens alla elbilar tillsammans dragit in statliga subventioner för över 100 miljarder – en satsning som inneburit en minskning av CO2-utsläppen globalt på 3,3 miljoner ton. Denna minskning kommer vid seklets slut att begränsa den globala temperaturökningen med 0, 00001 grader –vilket med ett annat sätt att räkna innebär att uppvärmningen senareläggs med 30 minuter.

Avslutningsvis påpekar Lomborg att valet av en elbil i praktiken innebär att man ersätter bensin och diesel med – kol. Vilket naturligtvis stämmer om man ser det globalt – dryga 80 procent av världens elproduktion sker ju med koleldning.

Någon kan förstås invända mot detta resonemang när det gäller svensk elproduktion, som är i det närmaste helt koldioxidfri. Så är det förvisso – just nu. Men med regeringens beslut att straffbeskatta bort kärnkraften (samtliga reaktorer kan vara avvecklade redan om fyra år) kommer vi inom kort att tvingas importera hälften av vår el. Och vi ska inte ha några illusioner om vad våra grannar i söder och öster eldar med. Med undantag från Finland, som bygger ny kärnkraft för fullt, är det idel brunkol tillsammans med gas från Putins olje-oligarker som gäller för att behålla ljusen på.

Dessutom är klimatfrågan global, så vad vi i Sverige, med våra 0,2 procent av världens sammanlagda CO2-utsläpp, väljer att köra omkring med på våra vägar blir i allt väsentligt endast en symbolhandling.

Något att fundera på när det inom kort kan bli dags att hosta upp 10.000 extra i fordonsskatt.

Intressant?

Fler om , , , ,

SMHI:s övernaturliga förmåga att se in i framtiden

Det är ett stort klimatmöte i faggorna, vilket syns tydligt på mediebevakningen just nu. I vanlig ordning varnas det för smältande isar, havsnivåhöjningar som inom kort kommer att dränka oss (eller i alla fall några stackars små ö-nationer i Stilla havet) och diverse annat elände som följer i spåren av vårt oskick med att äta kött, köra bil och värma upp våra lägenheter.

De senaste larmen kommer från SMHI, som varnar för att Stockholm kan bli hela sex grader varmare mot slutet av seklet. I en annan artikel varnar samma skattefinansierade väderlekstjänst för att det inte kommer att bli några vita jular alls söder om Dalälven. Något som det för övrigt varnades för redan för drygt 10 år sedan i Naturvårdsverkets stora kampanj som gick ut på att det var något konstigt med vädret. Sedan kom ett par år med smällkalla vintrar, och då hävdade samma meteorologer med emfas att det var precis detta som vi kunde förvänta oss i takt med att klimatförändringarna förvärrades.

Nu, efter ett par år med mildvintrar, är det återigen dags att varna för snöfria jular och medelhavsklimat runt Mälaren. Och vetenskapen haltar lika mycket nu som då. Dessa lokala klimatmodeller, som tas fram av SMHI:s Rossby Centre för i runda slängar 22 miljoner årligen, är nämligen ungefär lika exakta när det gäller att förutse temperaturen om 50 år som en dresserad apa som kastar pil på en siffertavla.

Detta är något som de flesta etablerade klimatforskare vet om, inklusive ledande profiler inom FN:s klimatpanel. En av de dessa, Kevin Trenberth (som knappast kan anklagas för att vara klimatförnekare), har avfärdat regionala klimatmodeller som värdelösa – det är helt enkelt för mycket brus, för många naturliga variationer i det kaotiska system som kallas ”väder” för att det ska vara meningsfullt att försöka förutse hur klimatet blir ens i ett område stort som Europa (som bara utgör cirka två procent av jordytan). Och detta leder naturligtvis till den högst befogade frågan – varför ens försöka sig på att göra det på svensk kommunal nivå?

Ett relaterat, allvarligare problem är att nära 100 procent av de klimatmodeller IPCC använder sig av gravt har missbedömt de senaste 15-20 årens temperaturutveckling. Och det är ett urval av just dessa inkorrekta modeller som i sin tur används som underlag för SMHI:s prognoser för framtidens lokala klimat – i Stockholm, Karlstad, Östersund och alla de andra 287 kommunerna i Sverige där det står kommunala staber redo att ta fram handlingsplaner för lokal klimatanpassning med SMHI:s underlag som bas. I Karlstad finns det till och med en ”översvämningsansvarig”.

Det är förstås utmärkt att vi skaffar oss en civil beredskap – något som vi länge saknat – för att möta höga vattenflöden, skogsbränder och stormar, oavsett om de beror på antropocena eller naturliga klimatvariationer. Men de meteorologer som på allvar säger sig veta vilket väder vi kommer att ha år 2065 måste ha någon typ av magisk förmåga att se in i framtiden. Alternativt hittar de på.

När miljöministern kommenterar SMHI:s nya larm i tv och säger att vi ”redan idag ser följderna av klimatförändringarna”, får hon tyvärr inte den naturliga följdfrågan: exakt hur skulle vädret se ut om vi haft ett ”normalt” väder helt utan mänsklig påverkan? Experterna har nämligen inte, trots årtionden av forskning, kunnat separera de naturliga variationerna från så kallade antropogena signaler.

Skulle vi slippa översvämningar ifall vi slutade släppa ut koldioxid? Nej. Skulle de bli mindre allvarliga? Sannolikt inte. Är det trots allt en bra idé att försöka begränsa användningen av kol och olja, bara för att vara på den säkra sidan? Förmodligen, men just nu är alternativen för få och för ineffektiva.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och medlem av Kungliga svenska vetenskapsakademin, har skrivit följande om det futila i att försöka förutsäga Sveriges lokala klimat långt in i framtiden:

Att tolka dessa beräkningar är en stor utmaning för samhället då det knappast är möjligt att göra meningsfulla scenarier för ett så litet område som Europa för de kommande 50 åren och ännu omöjligare att uttala sig om klimatändringar i svenska kommuner. Huvudorsaken är att de kaotiska variationerna är geografiskt omfattande. Baserat på överförenklade beräkningar har det skapats en uppfattning att ”klimatprognoser” för det kommande halvseklet är möjliga genom att presentera enskilda klimatsimuleringar med inte inkluderat klimatsystemets interna variation som väsentligt påverkar regionala trender i nederbörd- och temperatur även för så långa perioder som 50 år. Ännu större variationer inträffar om man också inkluderar ett antal olika klimatmodeller.

Problemet är att experter som Lennart Bengtssson och andra balanserade röster aldrig hörs i den allmänna debatten – inte minst vad det gäller vår framtida energiförsörjning där det ser minst sagt mörkt ut.

Klart är i alla fall att den som säger sig veta hur varmt det blir i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund om 50 eller 75 år har ungefär samma chans att pricka in korrekt siffra som den där pilkastande apan.

Den senare hade dessutom varit ett betydligt billigare alternativ, i ett läge där statens finanser blir alltmer ansträngda.

Intressant?

Fler om , , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: