Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: musik (sida 1 av 3)

Kompletta guiden för att använda din Iphone som det är tänkt – för att kopiera musik från CD-skivor

Fredagen den 13 juni kom Högsta förvaltningsdomstolens utslag i den långdragna frågan om din dator eller surfplatta egentligen bara var en förklädd tv-mottagare – något som det statligt drivna fakturaskojarbolaget Radiotjänst fram tills dess med emfas hävdat och som under senaste året dragit 100 miljoner friska kulor till indrivarna i Kiruna.

Nur är det dock slut med det: Radiotjänst tvingas betala tillbaka och vi kan återgå till att använda våra surfplattor och smarttelefoner till det som de egentligen är byggda för: Att privatkopiera musik.

För samma dag som domen mot Radiotjänst föll, kom Södertörns tingsrätt i ett annat domslut fram till att en Iphone bara är ett förklätt USB-minne, och särskilt ägnad åt att kopiera upphovsrättsskyddad musik. Så nu kan det privata indrivningsorganet Copyswede gå vidare och kräva in 73 miljoner plus ränta från Telia som sålt telefonerna.

Nu kanske vän av ordning invänder att ingen längre kopierar musik på det sättet som man gjorde förr. Alltså köpte en LP- eller CD-skiva, satte in ett kassettband i den gigantiska hifi-anläggningen och spelade in skivan på band – som man sedan hade i bilstereon eller (hemska tanke) gav till en släkting eller kompis och därmed hotade hela musikens framtid. Idag, när nära 100 procent av musiken är digital, är det vid en första anblick ganska svårt att förstå hur man faktiskt ska bära sig åt för att kunna kopiera sin köpta musik till Iphone. Det är nämligen inte det lättaste.

Men, som Copyswede och juristerna hävdar, ”att det är komplicerat är inget skäl för att slippa undan avgift”, så låt oss se hur vi kan gå till väga för att verkligen kopiera musik till Iphone. Tipsen nedan utgår från att man använder en Mac, men det finns en uppsjö av program även till PC eller Unix/Linux – googla!

record_anything03,jpg

Wiretap spelar in allt som låter på din dator.

Fall #1, streamad musik: En allt större del av musiken som vi köper är numera strömmad och mångfaldigas alltså inte på våra telefoner, datorer eller surfplattor över huvud taget – eller privatkopieras som det heter. Och i licensen med skivbolagen som tjänster som Spotify och Wimp har, betalas redan avgifter till upphovsrättsorganisationerna beroende på hur många som lyssnar på/strömmar en låt. Den som alltså vill ”kopiera” en låt från Spotify, måste installera någon typ av inspelningsprogram på sin dator (Wiretap är ett bra tips för den som vill göra detta på sin Mac).

Med Wiretap igång är det bara att klicka på inspelningsknappen när du vill privatkopiera din låt. När inspelningen är klar, ta upp musikfilen i ett ljudredigeringsprogram. Audacity är här ett utmärkt gratisval, men även Apples eget Imovie funkar fint, om man bara behöver klippa ut början och start på låten och exportera den till Itunes.

Nästa steg är att tagga musikstycket med låtdata, som berättar för Itunes (och din Iphome) vad det egentligen är som privatkopierats; vem som sjunger, vilket år låten är utgiven, vilken skiva den ligger på – och ett albumomslag är ju alltid snyggt att ha. Sådant söker man upp exempelvis via databaser som Allmusic.com. (Tidigare var Gracenote bäst, men de snåljåparna verkar ha stängt gratissökmotorn.)

Hur som helst, när låtfilen är färdig släpper man bara den i Itunesbiblioteket – där den sedan kan synkas över till Iphone och det alltså uppstår en fysisk kopia av ljudfilen.

Tada – nu har du privatkopierat!

filhanteringFall #2, digitalt inköpt musik: Här blir det inte alls lika svårt, eftersom du med stor sannolikhet köper låten du vill kopiera från Itunes Store. I licensen med Apple har du visserligen rätt att synka ditt musikbibliotek med upp till fem andra datorer samt ett otal Ios-enheter (Ipad, Iphone och Ipod Touch). Det innebär i praktiken att det det är helt överflödigt att privatkopiera ännu mer, men nu har det ju beslutats att Iphone främst ska användas för att kopiera musik, så då får vi helt enkelt anstränga oss lite extra för att göra extra kopior av Itunesbiblioteket.

vlcEnklaste sättet att duplicera ditt Itunesbibliotek (beroende på hur stort det är) gör du genom att skaffa en alternativ musikapp, t ex utmärkta VLC som klarar samtliga format. Med VLC installerat kan du synkronisera låtar direkt till filsystemet på din Ios-enhet (något man annars vanligtvis inte kommer åt). Hitta alltså låten du har köpt i Itunes och dra den till skrivbordet. Öppna sedan VLC:s filhanterare i Itunes, och ladda upp filen där. Synka din Ios-pryl och det är klart!

Grattis, du har privatkopierat igen!

Fall #3, musik från inköpta CD- och LP-skivor samt kassettband. Visserligen utgör dessa lagringsmedier numera en ganska liten (för att inte säga helt försumbar) del av privatkopierad musik. Själv har jag sedan några år tillbaka inte ens någon CD-spelare på min dator, vilket innebär att jag antingen måste köpa en extern CD/DVD-enhet för att kunna privatkopiera min inköpta CD – eller använda en dator som fortfarande har optisk enhet. En av ungarnas gamla PC är som tur utrustad med en sådan, så CD-skivan åker raskt in där, rippas med Windows Media Player (en väldigt långsam process på Windows Vista…) och skickas sedan till en mapp på min Mac som jag delat ut i nätverket.

Fördelen med CD-rippning är att nästan alla spår numera slås upp automatiskt mot databaser som Gracenote (se ovan), så det mödosamma jobbet med att tagga låtarna manuellt slipper man här. Bara släpp låtarna i Itunes, och kör dessutom en extra uppsättning till VLC, så har du privatkopierat duktigt!

usbkassett

Låt inte dina kassettband hindra dig från att privatkopiera!

När det gäller vinylskivor, vars försäljning faktiskt ökar (!) är det betydligt svårare. Här är det bara att skaffa sig en USB-ansluten skivsnurra – till exempel denna från Kjell & Co för 699 spänn – och digitalisera innehållet. I princip samma mjukvara och metod som i Fall #1 ovan kan användas. Om du har musik på kassettband som du vill mångfaldiga till din Iphone, är den enda chansen ett USB-anslutet kassettdäck (699 spänn till).

Det där var väl enkelt? Nu har du alla verktyg och den kunskap som krävs för att äntligen använda din Iphone så som den var tänkt från början, enligt Copyswede. För kom ihåg – det är egentligen ingen telefon du håller i handen, bara ett modernt sätt att lagra och dela med dig av dina CD-skivor.

Lycka till med privatkopieringen.

Fotnot: Observera skillnaden på piratkopiering och privatkopiering. Den förra är olaglig, medan den senare är helt ok – att framställa kopior för eget bruk på egna enheter inom den närmsta kretsen är tillåtet, och det som själva avgiften ska täcka upp för.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

En rundtur i Bowies Berlin

David Bowie överraskade med att släppa en nyskriven låt, lagom till sin 66-årsdag. En nostalgisk och lite vemodig återblick på de gyllene åren på 70-talet, då Bowie bodde i Berlin och stod på toppen av sin karriär. Filmbilderna från musikvideon rör sig mellan flera av de platser där Bowie levde, skrev musik och festade. Så varför inte göra ett återbesök i Bowies Berlin – det mesta finns faktiskt kvar än idag, trots att staden genomgått en metarmorfos sedan muren föll. Jag var där för första gången våren 1985 och besökte i alla fall ett av Bowies stamhak – Dschungel –  även om jag vid det tillfället inte hade en aaaning om klubbens storhet…

I slutet av 70- och början av 80-talet var Berlin en djupt dystopisk plats, en stad till synes för alltid delad mellan öst och väst. Efter 20 år med Berlinmuren och Willy Brandts ”entspannung” hade Förbundsrepubliken Tyskland i princip accepterat den sjuka delningen av staden  och inlåsningen av mer än två miljoner Västberlinare. I områdena närmast muren revs de sista resterna av förkrigsbebyggelsen, eftersom ingen på allvar kunde föreställa sig att de gamla kvarteren runt Potsdamer Platz nånsin skulle bli något mer än förorter till Västberlin, vars centrum sedan delningen hade legat vid paradgatan Kurfurstendamm och Bahnhof Zoo, kilometervis därifrån.

hansa_studio

Hansa Studio, där Bowie höll till om dagarna.

Men samtidigt var staden något av en magnet för musik och kultur, och många av dåtidens superstjärnor i musikvärlden bodde och verkade i Berlin. Artister som Iggy Pop, Lou Reed och (senare under 80-talet) Nick Cave var alla verksamma i staden under dessa år. Fast mest känd var förstås David Bowie, som bodde i Berlin 1976-1979, då han spelade in sin Berlintrilogi, dvs albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” på legendariska Hansa Studios på Köthener Strasse. På den tiden var utsikten mot muren och ingenmanslandet vid Potsdamer Platz obruten, idag ligger studion omgiven av nybyggda kontor och skyskrapor. Men enligt uppgift går det fortfarande att traska in och se sig omkring i lokalerna.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på Hauptstrasse 155 i Schöneberg, dit det idag anordnas guidade bussresor via Fritz Music Tours. För den som vill komma billigare undan går det dock lika lätt att ta sig till platsen med U-Bahn-linje 7, station Kleistpark, och promenera ett hundratal meter söderut. När man känner sig mätt på den gulbruna fasaden (notera att den är med videon), kan man traska vidare några meter norrut till Bowies stamhak, det legendariska gay-cafeet Neues Ufer på Hauptstrasse 157. På 70-talet hette stället Anderes Ufer och det hänger enligt uppgift fortfarande kvar ett foto på David Bowie.

Inget artisteri vore förstås komplett utan ymnigt festande, och stället där innefolket höll till under 70- och 80-talet hette Dschungel, Berlins motsvarighet till Studio 54 i New York, en klubb på Nürnberger Strasse 53, där Bowie, Iggy, Zappa, Nina Hagen och alla de andra av dåtiden srockstjärnor hängde. Klubben var berömd inte bara för sitt kändisklientel, utan för att stället hade kvinnliga dörrvakter, som blev kända bl a för att nobbat Sylvester Stallone från att komma in. (Här är en grynig 80-talsvideo som visar hur det såg ut när man kommit förbi dörrsluskarna.)

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Idag är Dschungel stängt sedan länge, men det går fortfarande att lyssna på musik – stället har nämligen återfått sin nygamla funktion som jazzklubb och ingår som en del av det stora Ellington Hotel, en vacker Art Deco-byggnad som fyller nästan hela kvarteret. Det är faktiskt inte särkskilt dyrt att bo där heller, och som Bowie sjunger är det bara ett stenkast från KaDeWe.

Själv minns jag adressen mest för den italienska restauranten mitt emot, La Luna, som jag besökte otaliga gånger under 80-talet. De serverade den absolut mest sliskiga gröna Berliner Weisse man kunde hitta i staden, dessutom ofta serverad med ett stort cocktailparaply.

Undrar om Bowie någonsin gick över gatan för att testa den?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, GP

 

 

 

Skämskavalkad i skivbacken

Saker vi tog med oss in i boet. Hon: Tomas Ledins Sensuella Isabella. Jag: Slobobans Undergång med Passiv bög.

Det här med nostalgi är svårt. På många sätt var det faktiskt bättre förr. Men samtidigt – det fanns mycket som var sämre. Ta bara musiken.

I våra gamla skivbackar, som vi just nu gör en sista utrensning av, trängs den kanske bästa rocken som någonsin producerats med absoluta bottennapp i muskikhistorien, musik så pekoralt usel att det är ett fenomen i sig att något skivbolag ville ta i den ens med tång.

Fast ännu mer förbryllande är hur den hamnat i mina skivbackar. Jag kan nämligen inte skylla allt på min frus usla musiksmak i ungdomen, en hel del av det mest skämmiga i backarna tillhörde faktiskt mig. Howard Jones. Bruce Hornsby. Human League. John Farnham. Carola. Rick Astley. Dr. Hook.

Listan kan göras längre och skämmigare, och jag kan egentligen bara försvara mig med att jag var ung och väldigt lättpåverkad. Mestadelen av det riktiga skräpet är från mitten och slutet av 80-talet då jag sökte en väg ut ur hårdrocken, en musikstil som var nästan lika hånad då som glamrocken var av punken tio år tidigare.

Christina Lindberg, Svullo och Electric Boyz och Karl Kanga. Har jag verkligen betalat för de där?

Tyvärr kan jag konstatera att inte ens de gamla klassikerna har åldrats med bibehållen värdighet. Ta till exempel Deep Purple, mina första stora idoler, rockgruppen som fick mig att påbörja en karriär som musiker (i och för sig kort och misslyckad). 12 år gammal hette min stora gitarrhjälte Ritchie Blackmore, en mystisk man i slängkappa, hög hatt och ett hårburr som ledde tankarna till 1700-talet.

Idag framstår Blackmore bara som tidig upplaga av Yngwie Malmsteen, extremt uppfylld av sitt ego, tekniskt skicklig men ganska tråkig – och totalt oförmögen att samarbeta. Deep Purple splittrades otaliga gånger – mer eller mindre inför varje ny platta – och sedan något tiotal år har Blackmore gått all-in på medeltiden i sin egen lilla folkmusikduo med hustrun Candice Night.

Rick Astley. Vem fick mig att betala för detta?

Hans gitarrsolon, som jag ägnade hundratals timmar åt att försöka lära mig. känns nu bara jobbiga och tendentiösa – och idag orkar ingen vettig människa lyssna på liveplattor med två timmars oavbruten gitarronani, som på dubbelalbumet Made In Japan. Där för övrigt trummisen Ian Paice fick ägna 22 minuter åt ett trumsolo. Som jag lyssnade på, gång på gång.

Obegripligt. Men som sagt, det var en annan tid, färre valmöjligheter och betydligt mindre brus.

En lärdom av några timmars rotande i skivbackarna är att nostalgi är något som är bäst på lite avstånd – när man slipper möta den ansikte mot ansikte.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Abba, de missförstådda proggarna

Björn Ulveus, till vänster på bild, när regimkritiken var som hårdast.

Dryga 30 år efter Abbas glansdagar, släpper den gamle frontmannen Björn Ulveus bomben – den svenska supergruppen bedrev i största hemlighet regimkritik och hade en medveten politisk agenda. Avslöjandet görs i det kommande P4-programmet Pop och politik som sänds den 25 juli.

I programmet avslöjas det bland annat att Abba var kritiska mot det totalitära sovjetiska samhället under Brezjnev. Problemet var bara att bandets glättiga framtoning gjorde att ingen noterade deras budskap, enligt Ulveus.

Jag är själv en av de skydliga, som valde att blunda för Abbas samhällskritik under alla dessa år på 70- och 80-talet.  Och jag kan idag inte för mitt liv förstå hur jag kunde undgå den knivskarpa kritiken i låtar som t ex Ra Ra Rasputin:

(Jag vet att det där var galet och tar fram stora skämskudden – som ett par kommentatorer påpekat är det en gammal Boney M-dänga och inte en Abba-cover. Fast det verkar finns ett coverband som kallar sig Abba och spelar den.)

Hur som helst, i låten On And On And On, visar Björn & Benny upp sig från sin mest civilisationskritiska sida:

I was at a party and this fella said to me
“Something bad is happening, I’m sure you do agree
People care for nothing, no respect for human rights
Evil times are coming, we are in for darker nights”

I said, “Who are you to talk about impending doom?”
He got kinda wary as he looked around the room
He said, “I’m a minister, a big shot in the state”
I said, “I just can’t believe it, boy I think it’s great
Brother can you tell me what is right and what is wrong?”
He said, “Keep on rocking baby, ’til the night is gone”

Eller den svidande vidräkningen med den manliga könsmaktsordningen, som kom till uttryck i Money Money Money:

In my dreams I have a plan
If I got me a wealthy man
I wouldn’t have to work at all, I’d fool around and have a ball…
Money, money, money
Must be funny
In the rich man’s world
Money, money, money
Always sunny
In the rich man’s world
Aha-ahaaa

Jag erkänner dock att jag inte riktigt kan utläsa det politiska budskapet i texten till Honey Honey:

Honey honey, how you thrill me, ah-hah, honey honey
Honey honey, nearly kill me, ah-hah, honey honey
I’d heard about you before
I wanted to know some more
And now I know what they mean, you’re a love machine

Förmodligen finns det väl ett sublimalt buskap inbränt där någonstans i den glättiga discodängan. Jag får helt enkelt ägna midsommarhelgen åt att gräva fram de gamla Abba-skivorna från förrådet och spela dem baklänges.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

The horror! Facebook strejkar på Metaltown

Är man i min ålder så har man förmodligen kravlat runt på en eller annan leråker utanför Sölvesborg, Roskilde, Hultsfred eller supit bort vännerna på nån gigantisk Olympiastadion i Tyskland. Att försöka hålla ihop ett gäng på rockfestival på det primitiva 70- och 80-talet var dömt att misslyckas. Var man lite organisatoriskt lagd och/eller hyfsat opåverkad, var det möjligt att man redan i förväg bestämde tid och plats där man sammanstrålade med jämna mellanrum, men allt som oftast gick all sån planering åt skogen.

Detta var förstås i forntiden, före Android, Iphone och sociala medier.

Och därför måste det ha kommit som en fullkomlig chock för den stackars hårdrockspubliken Metaltown igår, när kommunikationen plötsligt bröt samman. Som en skakad besökare uttryckte det i dagens G-P:

”Det är så mycket som är otroligt dåligt på det nya stället. Det är jättedålig täckning, så dels fungerade deras uttagsautomater ofta dåligt, man fick inte ut några pengar. Dels kunde man inte rapportera på Facebook var man var, och man kunde inte hitta sina kompisar för mobilen funkade inte. Det är katastrofdåligt! Jag vet inte ens om jag vill gå tillbaka dit nu andra dagen.”

Ibland när jag tänker på det, undrar jag hur vi över huvud taget överlevde 80-talet.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Running up that Hammarbybacke


Kate Bush – Running up that Hill by scopitones

Läser i DN om lördagkvällens tribute till Kate Bush på Högkvarteret, en högtid som jag tyvärr missar (eftersom jag är uppbokad på en mycket närstående frus födelsedagsfest). Annars hade jag garanterat dykt upp där, och gått in i dimman till tonerna från Babooshka, Running Up That Hill, Wuthering Heights eller Cloudbusting.

Kate Bush gjorde, precis som DN skriver, det mesta som Lady Gaga gjorde fast 30 år tidigare – skillnaden var att hon var ljusår mera originell i sin musik. Antingen hatade eller älskade man Kate Bush – och för min del var det kärlek för hela slanten.

Och är det fortfarande.

Det enda jag inte förstår är hur Linda Leopold, chefredaktör för modemagasinet Bon, som intervjuas i artikeln, på fullaste allvar kan påstå att det inte finns några Stockholmsmiljöer som passar till Kate Bushs stil.

Jag menar, vad kan passa bättre än Hammarbybacken som fond till både Running Up That Hill och Cloudbusting?Eller varför inte Wuthering Heights? Det flesta av Kate Bushs stora hitlåtar utspelar sig ju trots allt på sluttande plan…

Skärpning där.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Fonogrammet är hotat — nu krävs det hårdare tag

Skivbranschen är skakad. Försäljningen av fonogram – CD-skivor och vinyl – har minskat med hela fyra procent – och orsaken är naturligtvis den organiserade brottsligheten på Internet, där mer än varannan svensk sitter och bryter mot lagen genom att tanka ner låtar gratis och ibland mejlar iväg dem till kompisar.

För att stoppa detta oskick krävs det givetvis hårdare lagar och strängare straff. Ungdomen måste till varje pris tvingas tillbaka in i skivbutikerna. Eller kanske Statoil-mackerna, eftersom de flesta skivbutiker lagts ner för länge sen. Och det är förstås bara Lasse Stefanz eller Jay Smith som ska konsumeras, eftersom utbudet av musik på plastskiva är oändligt begränsat numera i de av branschen sanktionerade kanalerna.

Men det kan inte hjälpas. En hel industri är beroende av att tryckning, distribution och försäljning av CD-skivor hålls vid liv, helst på 90-talsnivåer. Att intäkten från digitala tjänster som Itunes och Spotify ökar starkt, och numera drar in 170 miljoner – en tredjedel av bolagens intäkter – är ointressant i sammanhanget – musik ska konsumeras på CD, punkt slut. Iväg till Statoil med er, ungjävlar!

Ludvig Werner, vd hos upphovsrättsmaffian branschorganisationen Ifpi, förklarar den fallande skivförsäljningen med att fildelningen tagit fart igen. Och det är bara genom att nätoperatörerna till fullo tar sitt ansvar och börjar tjalla på sina kunder, som ordningen kan återställas. Och detta i sin tur kräver skärpt lagstiftning mot trilskande Internetoperatörer.

”När operatören Bahnhofs vd öppet säger att han tänker motarbeta datalagringsdirektivet tycker jag är det dags för en tydligare lagstiftning som tvingar operatörerna att vara med att ta ansvar för vad som händer på nätet”, säger Werner.

Upphovsrättsindustrin omättliga hunger efter ekonomisk kompensation för den orättvisa teknikutvecklingen kommer inte att stillas med mindre än att riksdagen lagstiftar om att varje svensk måste köpa minst 4 CD-skivor till fullpris på Statoil varje år.

Om ens då.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Eddie Meduzas kampf för yttrandefriheten

Eddie i sin glans dagar.

Flera år efter sin död hamnar Eddie Meduza fortfarande i trubbel med Farbror Blå. Senast i maj i år anmäldes en av hans kanske inte allra mest minnesvärda låtar, ”Heil Hitler”, av en polispatrull från Borås. Eller rättare sagt – det var ägaren till en raggarbil som spelade låten på hög volym utanför Lygnevi Loge i Sätila som anmäldes för hets mot folkgrupp. Johnny, som bilägaren kallas i Aftonbladet, hade placerat ett par stora högtalare på taket av sin pilsnerpråm, varvid uppskattningsvis 80-100 personer på parkeringsplatsen fick ta del av Meduzas verk. Kanske tyckte de det var kul, kanske kände de sig kränkta. Polisen ansåg i alla fall att det var ett solklart fall av hets mot folkgrupp och gjorde en anmälan.

Åklagarmyndigheten i Borås skickade denna vidare till Justitiekanslern, JK, som nu funderat och kommit fram till att Johnny inte begått något brott. Och det är högst osäkert om låten i sig bryter mot någon lag:

  • Dels är preskriptionstiden – som är ett år för en så kallad ”teknisk upptagning  (t ex en CD-skiva) – för länge sedan passerad. Och det är ändå inte brottsligt för allmänheten att spela upp en sådan upptagning, eftersom det är utgivaren som har ansvaret. Fast bara ett år efter utgivningen.
  • Dels är det – om det skulle handla om ett radioprogram (mindre troligt) – den ansvarige utgivaren för detta program som är ansvarig, inte bilägaren.
  • Och dels finner JK att det inte automatiskt är hets mot någon folkgrupp att sjunga Heil Hitler – man måste se hela texten i sitt sammanhang.

Slutsats: det är fritt fram att spela vilka Eddie Meduza-låtar som helst från era pilsnerbilar i sommar. Om polisen kommer och jiddrar är det bara att hänvisa till beslut av JK, diarienumner 3603-10-33.

Dessutom är det här faktiskt goda nyheter i dessa tider av barnporrdömda mangaöversättare, tanke- och tittförbud. Även om Johnny nog inte ska andas ut riktigt ännu – om STIM kommer på att han framfört ett musikaliskt verk för 100 personer, är det bara en tidsfråga innan det dimper ner en fet räkning i brevlådan.

Och frågan är ju vad brottsrubriceringen blivit om han spelat Dinga Linga Lena med Pugh Rogefeldt i bilstereon istället. Som ju handlar om sköna upplevelser med en 15-årig tjej…

Intressant?

Fler om , , , , ,

Fotnot: Eddie Meduzas samlade verk hittar man här.

Mine goes to eleven!

Min ”Mars”-förstärkare!

Det är inte precis varje dag jag spelar på min gamla Marshall Combo. Men eftersom det numera är en klassiker, precis som min Fender Stratocaster, så har den den given plats i min nostalgisamling.

Jag köpte förstärkaren sprillans ny tidigt 1980, eftersom min gamla 100-watts Marshall-stack (med två gigantiska högtalare) behövde en ohygglig volym för att låta vettigt. 50-wattscombon distade dock fint redan vid lägre volym (”Lägre” är ett relativt begrepp när det gäller Marshall-förstärkare, eftersom rätt ljud kräver preamp-ratten i botten.) Och så var den med sina 35 kilo lite lättare att släpa runt mellan spelningarna. (Något som ter sig helt vansinnigt idag, då man får samma ljud med en liten Pod som hänger på gitarren.) Det mesta av tyngden utgjordes av tjocka spånskivor, inklädda i vinyl och med två stora högtalarelement. Själva förstärkarkonstroktionen var lika enkel som gammaldags, med fyra katod-rör (två för förförstärkaren, två i slutsteget) som utgjorde själva hjärtat i det legendariska Marshall-soundet.

Combon åkte på många smällar under de första årens spelningar.  Och efter att ha lånat ut den till en kompis, gitarrfantomen Janne, under studierna i Göteborg, gick den stora Marshall-logon på fronten sönder. En Marshall utan emblem är ungefär som en Mustang utan vildhäst i fronten, men jag kom faktiskt aldrig på tanken att den gick att laga. Så under drygt 25 år har jag haft en ”Mars” stående här.

Ny logo för 30 spänn. Ovanligt överkomligt.

Ända till i förra veckan, då jag skickade iväg ett mail till 4Sound och frågade om det gick att laga. Inga problem var svaret – sådana loggor finns på lager eftersom de går sönder allt som oftast.

Kostnaden för emblemet var också en trevlig överraskning: 30 kr.

Undrar vad det kostade för 25 år sedan.

Fotnot: Rubriken är en hommage till This is Spinal Tap (1984), den bästa hårdrocksparodi som någonsin gjorts. Leadgitarristen Nigel Tufnel berättar i en fiktiv intervju vad hemligheten bakom hans sound är – att hans förstärkare går till 11:

”Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?

Intressant?

Andra om , , ,

Peak Eddie Meduza

Mera brännvin! Västra Vallgatan, Varberg, den 16 juli.

Årliga bilträffen Wheels & Wings i Varberg är i full gång, och den lilla västkuststaden korkas igen av bilfantaster från när och fjärran. Tillställningen är i grunden en ordinär gräsmatteträff; man tar sin bil till ett stort flygfält och sitter där en hel dag. Umgås lite, tittar på andras bilar, kollar ”swap meetet” efter saknade delar – eller laddar upp med ett alkoholhaltigt alternativ inför fredag- och lördagkvällarnas cruising om man tillhör det klientel som inget bättre vet än att tränga in sig i gamla ölpråmar – Pontiac Catalina eller Cheva Impala är favoriter här – och rulla genom stan bankande i plåten i takt med Eddie Meduzas greatest hits.

Monster-EPA.

Man skulle kunna tro att intresset för gamla USA-bilar skulle dö ut med raggarkulturen, men ändå blir det proppfullt år efter år på Wheels & Wings. Visst, det är mestadels 50-plussare som kör omkring i gamla 50-talsjänkare som det går 13 på dussinet av, men det intressanta är att bilintresset långt ifrån bara gäller amerikanska bilar. Här finns en stor och entusiastisk community som bygger fantastiska EPA-traktorer. Gamla fina Saabar trängs med topprenoverade Volvo PV, och fållan med fina VW-bubblor och California-bussar växer för varje år.

Det är en utmärkt utveckling. Svensk bilkultur har alldeles för länge varit likvärdigt med törstiga V8:or och illa klädda och överviktiga ölpimplare. Det finns otroligt mycket nutida motorhistoria från 60-talet och framåt som är värd att visa upp.

Rätt klädd för utflykt i en 1961 års PV Sport.

En intressant trend som vuxit sig starkare på senare år är att inte bara visa upp sin gamla bil, utan göra hela uppvisningen till ett slags ”lajv”, där förare och passagerare klär upp sig i tidstypiska kläder, frisyrer och smink – amerikanskt 50-tal är vanligast. Extra utrustning i och utanför bilen som tidsenliga husvagnar och campingset  är också en vanlig syn.

En artist dominerar stort på Wheels & Wings marknad.

Fredagkvällens cruising är ett utmärkt tillfälle att se de allra finaste bilarna paradera förbi genom centrala Varberg, som är fullspikad med publik. Någon gång runt nio börjar dock de riktiga entusiasterna att tröttna, och kvar blir till slut bara pilsnervagnarna. Jag cyklar hemåt ackompanjerad av av ”Mera brännvin” som skvalar ur en sönderrostad Caprice.

Och funderar på hur rik Errol Norstedt (a.k.a Eddie Meduza) egentligen hade varit om alla hans fans betalat för hans musik medan han var i livet. Han verkar i alla fall aldrig ha varit större än nu.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

GP, HN,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: