Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: musik (sida 2 av 3)

Mitt möte med Gud

Dio, mannen vars namn betydde Gud. Och som skapade den universella hårdrockshälsningen.

Fick ett SMS av en kompis natten mot söndag med meddelandet att Ronnie James Dio gått ur tiden. Uppgiften kom via Blabbermouth som i sin tur snappat upp en tweet av Rage Against The Machines gitarrist Tom Morello. Ryktet visade sig dock vara fel – Ronnies fru och manager, Wendy Dio, dementerade, men skrev samtidigt att han inte mådde bra.

Så jag var beredd på det värsta, när dödsbeskedet kom sent i går kväll. Magcancern, som tvingat Dio att ställa in hela årets turné med Heaven & Hell (Black Sabbath minus Ozzy), besegrade till slut mannen som mer än någon annan formade den moderna hårdrocken. Han spelade med de allra största, och trots sin litenhet var han en veritabel gigant på scen. Alltid ödmjuk inför sin publik, hade han en röst som ingen annan sångare i hårdrockshistorien kommit ens i närheten av. Det var inte Ritchie Blackmore som skapade Rainbows unika sound – utan Ronnie James Dio. Och det var först när Dio tog över efter Ozzy Osbourne i Black Sabbath som bandets fick sina stora framgångar.

Holy Diver, tidernas bästa hårdrocksplatta. Klicka för större bild.

Och med det egna bandet, släppte Dio en av hårdrockshistoriens bästa album – Holy Diver 1983. En platta vars omslag pryddes av en gigantisk demon med vänsterhandens fingrar formade som ett horn – en gest som sedan 1983 varit den universella hälsningen för alla hårdrockare.

Vad som är lätt att glömma är att Dio hunnit fylla 40 när Holy Diver-plattan släpptes, och han hade redan då en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Han kunde valt att pensionera sig för åratal sedan, men glädjen och kärleken till rocken fick Dio att fortsätta gå på som en Duracellkanin långt efter att de flesta andra musiker antingen gått i pension.

Jag hade förmånen att få se honom två gånger live, bägge på Sweden Rock. Ena gången med nyligen återförenade Heaven & Hell, den andra gången som soloartist. Och det är ingen tvekan om att den senare konserten gjorde störst intryck. Ronnies spelning varade i över två timmar, och under denna tid radade han upp hit efter hit – efter hit. Han sjöng bland annat ett dussintal Rainbowlåtar som jag aldrig tidigare hört live.

Det är mitt eget minne av Ronnie James Dio, en kylig sommarkväll i skymningen där man kunde känna värmen som strömmade från scenen i Norje. Låten var Evil Eyes (rätta mig gärna om jag minns fel) och den lille mannen på scen var upplyst i blodrött ljus, med armarna korsade över bröstet och händerna formade i hornsymbolen. Ett ögonblick som jag aldrig glömmer.

För oss som älskar hårdrock var Ronnie James Dio det närmaste en gud man kommer. Hans namn, ”Dio”, betyder ju till och med det på spanska.

Men hans röst och hans musik kommer givetvis att leva för evigt. I alla fall så länge vi gamla hårdrockare finns kvar här på Jorden. Sov så gott, Ronnie.

Andra bloggare om , ,

Intressant?

Interaktivitet från förr: Postens ljudbrev

Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Reise, Reise!

Dresden Altstadt under återuppbyggnad.

I morgon bär det av till Tyskland och Dresden, för att se industrirockarna Rammstein live. Det blir säkert en upplevelse utöver det vanliga. Men lika spännande är resmålet i sig, och jag erkänner att min mångåriga nyfikenhet för Dresden nog spelade en viss roll när jag bokade biljetterna.

Den gamla barockstaden, som en gång kallades för Elbflorens på grund av dess skönhet kunde mäta sig med det italienska originalet, var en gång huvudstad i det tysk-romerska riket, och ända fram till slutet av 1800-talet härskade kurfurstarna i kungariket Sachsen. Sen kom Bismarck och alla som pratade tyska blev plötsligt preussare – med eller mot sin vilja.

Jag var faktiskt bara några år gammal, när jag stiftade bekantskap med Dresden för första gången nån gång på 60-talet. Det var min morfar som köpt, eller fått, en samling ölunderlägg med motiv från staden, under en av sina många resor som cykelmekaniker för CK Wano. Han arbetade till vardags på Monark i Varberg, men passade på att åka med när det var tävlingar utomlands, ett praktiskt och billigt sätt att få resa i världen på den tiden (och samtidigt ägna sig åt ett av favoritintressena – att dricka öl).

Ölunderläggen avbildade nästan uteslutande barockpalatset Zwinger ur olika vinklar. Vilket hade en naturlig förklaring – det var i princip den enda byggnad som inte låg i ruiner på 60-talet.

Arthur Harris, massmördare.

Arthur Harris, massmördare.

Dresdens historia tog slut natten till den 14 februari 1945. Kriget gick mot sitt slut och Nazitysklands stridskrafter befann sig på reträtt från samtliga fronter – tillsammans med miljoner civila tyskar på flykt från den framryckande ryska armén, civila krigsflykingar som inkvarterades i Dresden. Denna natt bestämde de allierade, under ledning av RAF-befälhavaren Arthur Bomber Harris sig för att jämna staden med marken.Till sin hjälp hade han 796 brittiska och 311 amerikanska bombplan lastade med 4500 ton bomber. Och det var inte vilka pjäser som helst, utan en helt ny typ av brandbomber fyllda med petroleum och magnesium – en tidig föregångare till napalm, fast med mer sprängkraft. Effekten blev fruktansvärd. Från Wikipedia:

Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Det beräknas att 25 000 människor omkom under bombanfallet. 6 865 kroppar kremerades på Altmarkt den 25 februari. SS-personal från koncentrationslägret Treblinka kallades till Dresden för att ge experthjälp i kremering. Uppskattningarna om antal dödsoffer är vida spridda: allt ifrån 25 000 människor till som allra mest 253 000 (Eberhard Matthes).

En yta av 15 kvadratkilometer i staden förstördes helt, däribland: 14 000 hem, 72 skolor, 22 sjukhus, 19 kyrkor, 5 teatrar, 50 bank-, och försäkringsbyggnader, 31 affärer, 31 storhotell, och 62 administrationsbyggnader.Totalt var 36 kvadratkilometer av staden helt eller svårt sönderbombat.

Osäkerheten om antalet döda berodde just på att staden var ett enda stort flyktingläger vintern 1945.  Men det är finns de som tror att fler dog i detta armageddon än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.

Efter den tyska återföreningen 1990 började det historiska Dresden att byggas upp igen, och idag är staden åter på väg att bli ett av Tysklands populäraste turistmål, där flera av de historiska byggnaderna återställts i ursprungligt skick.

Slaktaren Harris slapp, som alla krigsförbrytare på den vinnande sidan, att ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Istället adlades han 1953 för sina insatser i kriget.

Om det finns någon rättvisa, bör det vara minst 500 grader celcius  där han befinner sig just nu.

Andra om , , , ,

Intressant?

Vila i frid, Les Paul

Via Aftonbladets festivalblogg nås jag av den sorgliga nyheten att en av rockens pionjärer – Les Paul – är död, 94 år gammal. Les Paul var inte bara pionjär på området gitarrer – Gibson Les Paul är ju ännu idag betraktad som en av världes bästa instrument – utan låg även bakom ett antal nya inspelningstekniker (multitrack, delayeffekter). Trots att jag själv alltid gillat Fender Stratocaster bättre än Les Paul, går det inte att bortse från avtrycken som denna gitarr satt i rockhistorien. Jag har till exempel svårt att tänka mig Slash riva av världens bästa riff på någon annan gura än en vråldistad Gibson Les Paul Custom.

Hatten av för en av rockens stora pionjärer – vila i frid, Les Paul!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

More cowbell!

I brist på fantasi (och pengar för att se Madonna på Ullevi) hamnar jag i soffan med Snuten i Hollywood 2, en erbarmligt usel film med storheter som Brigitte Nielsen i en av huvudrollerna (bara en sådan sak…). Men vad som slår mig är hur bra soundtracket till filmen är. Man kan tycka vad man vill om 80-talet, men det var verkligen filmmusikens gyllene årtionde. Jag är övertygad om att en bärande orsak till att de sunkiga filmerna trots allt nådde en viss framgång gick att tillskriva låtskrivarna. Vem skulle gått på propagandastunten Top Gun utan Berlin och Kenny Loggings? Hur töntiga hade inte Sonny Crocket och Ricardo Tubbs verkat utan proffshjälp från Jan Hammer? Och att Blade Runner mer än 25 år senare känns som en av historiens bästa scifi-filmer skulle jag vilja påstå är Vangelis förtjänst.

Eddie Murphys karriär skulle därför kanske sett annorlunda ut, om det inte varit för Harold Faltermeyer, som låg bakom soundtracken till bägge Beverly Hills Cop-filmerna. Axel Foley-temat minns jag fortfarande som en solid topplistehit i mitten av 80-talet – den rullades flitigt även på dansgolven och jag måste nog erkänna att jag faktiskt köpte singeln….

Min personliga Snuten-favorit är ändå det relativt anonyma introt till kvällens film, det som ackompanjerar überbitchiga Brigittes diamantkupp. Och det är faktiskt först nu jag hör vad det låter som. Det är närmast en exakt kopia av John Carpenters soundtrack till Flykten från New York. Den gemensamma nämnaren – more cowbell!

Oh well. Det görs sannolikt bättre film nu än på 80-talet. Men varför är musiken så trist?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Indrivningsindustrin tänker till

För inte alltför länge sedan blev det lag på att betala TV-licens även för datorinnehav (och skulle man ha oturen att ha företaget hemma så ska det minsann betalas dubbel licens). Nu har svenska tonsättarnas intresseorganisation, STIM, låtit sig inspireras av staten, och lagt till en ny indrivningsprodukt i sin portfölj – arbetsplatsmusik. STIM tar redan ut avgifter för musik som spelas i radio, på fartyg, diskotek, konserter mm. Men hittills har det konstigt nog varit gratis att ta med sig en radio till jobbet, eller till och med stoppa i sin egen CD-skiva i jobbdatorn.

Men nu ska det bli rättning i leden. STIM kräver nu 2900 företag och organisationer på ersättning för musik som anställda lyssnar på under arbetstid. Först ut att få kravbrev är länsstyrelsen, som ska punga ut med 40.000 kr för möjligheten att kunna ta emot radiosändingar även på arbetstid.

“Man kanske har radion på eller en cd i datorn och då ska man ha tillstånd för arbetsplatsmusik”, säger Susanne Bodin, kommunikationschef på STIM till Dagens Nyheter.

Sunt förnuft säger emellertid att det här är total galenskap. Och ytterligare draghjälp för Piratpartiet att komma in i Riksdagen nästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jacko i siffror

jackoboard

Superstjärnornas superstjärna Michael Jackson är död, 50 år gammal. Trots sin relativa ungdom har “Jacko” förmodligen tjänat mer pengar och haft fler listettor än någon nu levande artist, möjligen undantaget Beatles vilket visas i den utmärkta Billboardgrafiken ovan (klicka på den för att komma till artikeln där man kan bläddra mellan olika decennier i Jacksons karriär). Men de enorma framgångarna till trots lyckades han dö med närmare fyra miljarder i skulder (vilket är ungefär samma belopp i dagens penningvärde som Ivar Kreuger förlorade i börskraschen 1932, och som ledde till att han tog livet av sig). Comebacken, med världturnén som skulle ta sin början nästa månad, var beräknad att inbringa nästan lika mycket som skulderna – dvs Jackson var i princip tvingad till att ställa sig på scen, eller bli helt utblottad.

Bild 1Att döma av den massiva mediebevakningen idag, där satellitkanalerna N24.de, BBC, Sky sänt i princip 100 procent Michael Jackson-nyheter under de senaste 18 timmarna, kan “Jackos” dödsbo i alla fall se fram emot ett välbehövligt kapitaltillskott. Runtom i världen rapporteras det en strykande åtgång på Jacksons CD-skivor – framför allt “Thriller”, och på Itunes Store har hans album under dagen rusat på topplistorna.

Oscar Swartz filosoferar kring att Jacksons död också innebär döden för Superstjärnorna som vi minns dem. De artister som tjänade miljarder, och ensamma kunde samla 100.000-tals fans på gigantiska stadiumkonserter. Superartisterna föddes i en mycket speciell tid – på 70- och 80-talen – då ett begränsat antal medier innebar att den som hade makten över musiken också hade ett de facto-monopol på människors musiksmak. På 80-talet fanns det en radiokanal som sände pop och rock, och enstaka program som Måndagsbörsen i en av de bägge statliga tv-kanalerna var vad som erbjöds för den som var musikintresserad – om man inte sprang och köpte LP-skivorna förstås. Idag, med Internet och ett musikutbud som är tusentals gånger större, finns det ingen förhärskande musiktrend som gäller, lika lite som alla klär sig enligt samma vårmode eller tittar på samma tv-program. Så vi kan nog inte räkna med fler artister av Michael Jacksons kaliber.
Till skillnad från Swartz blev jag dock aldrig något Jackson-fan själv – jag gillade faktiskt brorsan Jermaines låtar bättre. Det tidiga 80-talet för mig hette Ultravox, Depeche Mode, Simple Minds, Billy Idol och – faktiskt – Madonna, som trots sin kontemporära storhet aldrig var större än på Like A Virgin.
Men visst känns det sorgligt när en ikon som Jacko går i graven. Vila i frid.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.

Depeche Mode, 68000 fans och jag

68000 kan inte ha fel

68000 kan inte ha fel

Bruce och AC/DC i all ära, men ska vi snacka liveband är Depeche Mode svårslagna. I går kväll var jag och kompisen Adam på Olympiastadion i Berlin och såg, hörde och kände de gamla synthveteranernast storhet. Jag är ju för all del sett och hört rätt mycket de senaste 30 åren, men Depeche Mode i Berlin sommaren 2009 kommer in som en klar etta på min personliga lista. Bra ljud, blytung bas och trummor och en Dave Gahan som sjunger som om det var sista gången (han blev ju trots allt tumöropererad för bara ett par veckor sedan).

Men framför allt har DM världens mest trogna fans. 68.000 hade kommit till den tyska nationalarenan för att se dem live. Det är… ehh… rätt mycket folk. (Ungefär det dubbla mot Ã¥rets publikrekord pÃ¥ Sweden Rock om man ska jämföra med nÃ¥t.) Det fanns knappt en lÃ¥t som den samlade publiken inte kunde texten till, och när den gigantiska folkmassan tar över och sjunger refrängen i “Policy of Truth” sÃ¥ är det bara att kapitulera. Depeche Mode kommer till Arvika nästa mÃ¥nad – missa inte tillfälllet att se världens bästa show just nu.

Har inte sett några recensioner i svenska medier, och de tyska nätsajterna är ohyggligt sena med att uppdatera. Här är den enda recensiinen so far (för den som förstår tyska):

Berliner Morgenpost – Wie Depeche Mode 68.000 Fans überwältigt

Vid närmare eftertanke, den här konserten var faktiskt fanimej det bästa jag sett. Ever.

(Bägge bilderna är förresten frÃ¥n Berliner Morgenpost, min egen kameramobil gick sönder och jag hittar ingen som lagt ut bilder med CC-licens. SnÃ¥ljÃ¥par…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Itunes censurerar

horadinmoldova

Amerikanskt som det ju är, har Itunes Store förstÃ¥s en massa inbyggda moralpanik-filter som tar bort alla ord som kan uppfattas som stötande. Men det blir ju löjligt när den lokaliserade stopplistan censurerar lÃ¥tar frÃ¥n Eurovision. Här betyder dessutom ordet i frÃ¥ga “dans”, och hade det varit en spansk lÃ¥ttitel hade det varit “timme”.

Internationell censur är svårt.

Lovande prognos

bild-2

Kan man hoppas på att Aftonbladets väderservice har rätt i sin prognos? I så fall ser det bra ut för Depeche-spelningen på Olympiastadion. Dagen efter, 30 grader och soligt, får väl tillbringas på Badeschiff med en grön öl i handen.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: