Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: näringsliv

Stefan Löfvens jobbdödarpakt

Tydligen har Miljöpartiet bestämt sig för att återigen försöka lotsa fram en socialdemokratisk regering till makten. Förra gången, med Mona Sahlin vid rodret, gick det mindre bra eftersom partiets vänstra flank baxade in även Lars Ohly i samarbetet. Vilket ledde till diverse mindre genomtänkta förslag, som kravet på stängning av samtliga USA:s baser i utlandet (något som varit intressant att studera effekterna av under den aktuella Nordkoreakrisen).

Hur som helst, den här gången hoppas Löfven att slippa extremisterna i Vänsterpartiet och komma undan med ett på mindre formaliserat MP-samarbete – kanske i kombination med ytterligare ett parti ur den alltmer havererade alliansen.

Vad Löfven och spinndoktorerna i S tyvärr verkar glömma, är att MP är och förblir ett dogmatiskt enfrågeparti, där ingen uppoffring nånsin är för stor för att rädda miljön och klimatet. Bensinskatter ska chockhöjas, flyget straffbeskattas, kärnkraften avvecklas och 100-tals miljarder satsas på ”förnybart” – trots att Sverige i princip saknar nettoutsläpp av koldioxid.

Stefan Löfven, som byggt hela sin retorik på prata om jobb, väljer alltså att samarbeta med ett parti där endast ett fåtal arbetstillfällen, som ses som tillräckligt klimatsmarta, tillåts överleva. Skogsindustrin, gruvorna och den elslukande basindustrin i norr får finna sig i chockhöjda energi- och transportkostnader – eller lägga ner.

Ett aktuellt exempel på vad vi kan förvänta oss med en MP-dirigerad näringspolitik, är det så kallade svaveldirektivet som EU klubbade i genom i höstas – med stöd av Miljöpartiet ledamöter i parlamentet. Direktivet, som gäller från 2015, innebär att fartyg som trafikerar Östersjön kommer att drabbas av stenhårda regler för den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslet – 35 gånger hårdare krav än för övriga Europas fartygsflotta. (Övriga världen påverkas förstås inte alls.)

Detta är ett beslut som direkt drabbar den tunga svenska industrin, till exempel skogsbolagen, vars kostnader ökar med mellan 13 och 28 miljarder årligen till följd av detta beslut när fartygen tvingas gå över från billig eldningsolja till diesel.

Enligt industrin är 10.000–15.000 jobb nu hotade som en direkt följd av det MP-stödda svaveldirektivet, och det skulle vara mycket intressant att höra Stefan Löfvens försvar för detta huvudlösa EU-beslut, som hans nya regeringskompisar aktivt jobbat för. Det är förstås inget fel med hårda miljökrav, men i det här fallet drabbar det bara en viss del av Europa och leder aktivt till att svensk och finsk industri konkurreras ut. Detta i ett läge där den starka svenska kronan redan slår hårt mot konkurrenskraften.

Hur vill då MP lösa problemet för den svenska sjöfarten? Jo, genom en massiv satsning på gotländska vindkraftverk, vars energi används för att framställa vätgas – som i sin tur ska driva Gotlandsfärjorna. Allt som behövs är ett par hundra miljarder extra från skattebetalarna!

Den planerade enhörningsfarmen, vid foten av vindsnurrorna, kommer dessutom att bli en turistmagnet för hela Europa!

(Kärnkraften ska vi nog inte tala om.)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Vinst i välfärden helt ok – för storbolagen

Så LO har alltså tillsatt en samling gubbar (ingen kvinna fick plats tydligen) som nu lagt fram ett förslag på hur ”vinster i välfärden” ska stoppas. Dvs hindra riskkapitalister,  vårdföretag, privata skolor och andra utsugare att profitera på vår skattefinansierade välfärd.

Det definieras inte riktigt exakt vilka samhällsfunktioner som ingår i begreppet ”välfärd”, men att döma av förslaget kan man sluta sig till att det endast rör arbetsgivare som anställer lärare, sjuksköterskor samt äldreomsorgspersonal – dvs yrken vars gemensamma nämnare är att de är väldigt lågt betalda och där det fram tills helt nyligen nyligen inte fanns någon konkurrens (och därmed ingen möjlighet att få upp sin lön). Företag vars affärsidé är att förmedla kunskap, ta hand om sjuka eller äldre ska därför hindras att ta ut mer än en procent i vinst, och dessutom detaljstyras av kommunala tjänstemän, enligt LO-gubbarna.

Någonstans hade jag hoppats att denna plötsliga omsorg om skattebetalarnas pengar (det är ju inte direkt något som facket brunnit för historiskt) hade sträckt sig förbi låglönesektorn. Det hade exempelvis varit vällovligt om LO haft samma fokus på att dämpa de skenande byggkostnaderna. Det drabbar nämligen välfärden hårt när skolor, sjukhus och andra samhällsgemensamma projekt, upphandlade av internationella storföretag som Peab, Skanska och JM, drabbas av ständiga fördyringar – samtidigt som mångmiljardvinster som hade kunnat användas till vård istället går rakt ner i fickorna på bolagens aktieägare. Ta till exempel det extremdyra bygget av Nya Karolinska, som beskrivs som den sämsta affären i landstingets historia. Tyvärr är detta långt ifrån någon engångsföreteelse – havererade byggprojekt som dränerar samhällets resurser ser vi i princip dagligen.

Man kan också fundera på varför gubbligan inte slagit larm om den gigantiska förmögenhetsöverföring som dagligen sker från den svenska välfärden till multinationella läkemedelsbolag. Jag väntar därför spänt på att LO:s tänkare kräver att Astra Zeneca och Glaxo Smith Kline accepterar att drivas som Samhällsföretag, men vinstbegränsning och svenska kommunpampar i ledningen. Då, men först då, skulle de tillåtas sälja läkemedel till våra gamla och sjuka.

Och se till att stoppa vinstmaximerande åkerier och budföretag från att leverera mat till skolbarn och pensionärer!

Mat, ja. Här finns det massor att göra. Börja med att förbjuda internationella profitörer som Sodexho att leverera måltider till sjukhus, skolor och äldreboenden – i alla fall om de envisas med att fortsätta tjäna pengar. Stoppa välfärdsprofitörer som ICA och Axfood, som suger ut välfärdssektorn! Se även till att stävja övervinsterna som läromedelsföretag och IT-bolag gör när de levererar datorer och läroböcker till eleverna!

Jag vet inte om LO-gubbarna bara haft otur när de tänkte, eller om de verkligen på fullt allvar tror att vi löser några problem med att tvångsinföra en socialisktisk samhällsmodell av östtyskt snitt, där bara Volkseigener betriebe (VEB) tilläts verka inom en smalt avgränsad och löst definierad sektor. Oavsett vilket beter de sig som kompletta plattskallar, när de för att lösa ett till stora delar påhittat problem siktar in sig på att ge de allra sämst betalda bland sina medlemmar ännu mindre möjligheter att förhandla sig till en vettig lön.

Om dessa överbetalda, lågpresterande män verkligen hade varit måna om att värna våra skattepengar, hade det funnits många betydligt effektivare förslag att lägga. Till exempel att  begränsa de kommunala fastighetsbolagens ockerhyror. Idag går en betydande del – inte sällan 30 procent eller mer – av skolors och äldreboendes budget till att betala hyror till kommunägda bolag, inte sällan med samma politiker i styrelserna, som gapar om att stoppa välfärdsvinster. Så sent som i somras chockhöjdes hyran för gamla och sjuka med upp till 65 procent för kommunala äldreboenden i Stockholm.

Där kan man snacka om välfärdsvinster!

På en öppen konkurrensutsatt marknad hade bolag som dessa haft mycket svårt att ta ut ens i närheten av de vinster som de gör idag för sina ofta ålderstigna och slitna lokaler.

Fast sådana förslag lär vi aldrig få se, för i dessa bolag jobbar det som bekant många män, anslutna till Fastighethetsanställdas förbund.

Intressant?

Svd 1, 2, 3, DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Ekot från telemonopolet

Televerkets logotyp, fram till 1993 då marknaden avreglerades.

En gång för inte så länge sedan, i en tid där jag till och med var vuxen, ägde man inte sin egen telefon – den tillhörde statliga Televerket. Att köpa en telefon som inte var godkänd och koppla in i jacket hemma – oftast fanns bara ett, eftersom det kostade en mindre förmögenhet att låta Televerket installera fler – kunde leda till dryga böter eller fängelse. Moderatledaren Ulf Adelsohn ställde till med politisk skandal när han erkände sig ha smugglat in en trådlös telefon från utlandet – en lur som var FÖRBJUDEN i Sverige.

Och kostnaderna för att ringa annat än lokalsamtal var närmast astronomiska. Eftersom det bara fanns ett telebolag kunde verket sätta vilka priser de ville.

Ett par decennier efter avregleringen av telemarknaden beter sig Telia fortfarande i mångt och mycket som det gamla monopol som företaget är sprunget ur. Särskilt är det inställningen att företaget har rätt till en viss typ av intäkter, eftersom dessa är så viktiga för bolagets intjäningsförmåga. Sedan spelar det ingen roll om själva tjänsten som erbjuds är otidsenlig eller överprisssatt – alternativen måste antingen stoppas eller avgiftsbeläggas så att företagets vinster bibehålls.

Det är just detta ryggmärgsmässiga monopolistbeteende som visar sig när Telia flaggar för att det kommer att bli avsevärt dyrare att använda Internetbaserade telefonitjänster, som Skype, framöver. Anledningen är att dessa tjänster konkurrerar ut den traditionella telefonin, vars intäkter är viktiga för Telia.

I ett normalt fungerande företag hade man dragit slutsatsen att Skype är ett ohyggligt mycket mer kostnadseffektivt sätt att kommunicera än någon tjänst som Telia erbjuder, och att man därför borde anpassa sina produkter för att möta konkurrensen. Kanske med fastprisabonnemang, eller genom att addera någon typ av värde till mobilabonnemanget.

Men nej. Trots det faktum att bredbandstjänster, såväl mobila som fasta, inneburit en kraftig intäktsökning för bolaget – liksom även för konkurrenterna – svarar det gamla Televerket instinktvt med att vilja förbjuda eller hindra kunderna från att välja den tjänst som fungerar bäst. Minutavgifterna på telesamtal måste försvaras, kosta vad det kosta vill.

All utveckling innebär att gammal teknik konkurreras ut och dör. Telefonkatalogen, papperstidningen, kasettbandet, disketten, CD-skivan, är bara några av alla de produkter som företag tjänade ohyggligt mycket pengar på för inte så länge sedan. Vissa bolag kämpade mot utvecklingen i det längsta (vi har fortfarande en ”kassettskatt” för att konpensera skivbolagen för hemkopieringen…), medan andra bet i det sura äpplet och försökte anpassa sig till en ny värld.

Det verkligt upprörande i sammanhanget är inte att Telia förlorar pengar på ip-telefonin, utan företag över huvud taget kommer undan med att plocka ut upp mot en krona för ett koppla upp ett simpelt mobilsamtal, eller för att skicka ett simpelt textmeddelande på ett dussintal tecken. Tjänster som kostar nära noll kronor att producera, men som drar in miljard efter miljard i vinst.

Om det finns något liv i det som kallas Konkurrensverket, borde telebolagens agerande för att spärra vissa typer av tjänster sättas under lupp. Att Telia beter sig som ett gammalt monopol är kanske inte så konstigt – det märkliga är att alla andra gör likadant.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Gnället från vildmarken

Renar på gränsen till nervsammanbrott?

Det är synd om Sveriges samer – eller i alla fall om de uppemot 5.000 som är medlemmar i någon av de 51 samebyarna. Det vill säga den minoritet av samerna som har rätt att bedriva renskötsel, den som enligt en debattartikel i SvD, undertecknad av Svenska Samernas Riksförbund, hotas av snabbt förestående kollaps.

Anledningen? Det finns för många rovdjur i renbetesområdet – framför allt varg – som äter upp renarna och därmed leder till ekonomiska förluster för rennäringen.

Lösningen: (Nästan) alla rovdjur norr om Dalälven måste skjutas. Och ersättningen till samerna höjas – de 60 miljoner som staten betalar ut årligen som ersättning för viltskador, räcker inte på långa vägar, enligt artikelförfattarna. (Dessutom ska viltskador som uppstår i Norge också ersättas av svenska staten, menar man.)

Det här är förstås inga nyheter för alla som följt gnället från rennäringen under några år. En snabb googling visar att samma debattartikel återkommer varje år, oftast vinter eller vår. 2990 sökresultat dyker upp när man söker på frasen ”Rennäringen hotas av kollaps”. Ett par exempel:

17 december 2008: Rennäringen hotas av kollaps (NSD)
14 februari 2009: Rennäringen hotas av kollaps (DN)
13 april 2010: Rennäringen hotas av kollaps (SR)
5 januari 2011: Den svenska renstammen farligt nära gränsen för kollaps (Newsmill)

Samma berättelse återkommer alltså gång på gång: var fjärde ren blir uppäten av rovdjur varje år, ur en stam om totalt 260.000 djur. Varje riven ren ersätts av staten, och det utgår även en så kallad generell ”rovdjursersättning” som innebär att samebyarna får betalt endast av det faktum att det befinner sig ett rovdjur i området.  Några bevis för att några renar verkligen har rivits behöver inte uppvisas. Man behöver inte vara särskilt misantropiskt lagd för att inse att detta regelverk ligger vidöppet för missbruk.

Kontentan är i alla fall att ersättningarna måste fyrdubblas, och att rovdjuren måste bort.

Men problemet är snarare det motsatta: det finns alldeles för få rovdjur – och framför allt varg, som är en art som ligger nära kollaps på riktigt – i de delar av Sverige där de existerat naturligt i årtusenden, alltså långt innan renskötsel började bedrivas i industriell skala. Idag finns det i princip noll vargar norr om Dalälven, och skulle någon stackare förirra sig in i renbetesområdet blir den snabbt ett föremål för SGT (skjut, gräv, tig). Efter att ersättningsblanketterna skickats in förstås.

Nej, det som ingen vågar tala om är det storskaligt ekonomiska vansinne som hela rennäringen innebär. Ett par tusen personer – eller kanske är det bara några hundra – äger de 250.000-300.000 renarna vars betesområde sträcker sig över hela Nordkalotten. De har fri tillgång till halva Sveriges yta, och kan med stöd av lagen låta sina djur trampa ner och/eller äta upp privata markägares skog. Lägg till detta att ersättning utgår för varje trafik- och rovdjursdödad ren. Trots detta är den rennäringen en gigantisk förlustaffär. Enligt en ESO-rapport från 1998 beräknades de samhällsekonomiska intäkterna från rennäringen till 64 miljoner, medan kostnaderna uppgick till 264 miljoner kronor. Om man inte kan få lönsamhet i en verksamhet med dessa förutsättningar, kanske man ska fundera på att byta bransch.

Frågan man alltså måste ställa sig är ju om det verkligen är vettigt att fortsätta subventionera den extremt dyra hobby som den storskaliga rennäringen innebär? Och blir den på något magiskt sätt plötsligt lönsam om vi skjuter alla Sveriges rovdjur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 20 feb: I en replik i SvD listas minst sagt frikostiga regler som gäller för rovdjursersättning.

Uppdatering 2 april: Statens rovdjursutredning har nu kommit fram till att det bör finnas 450 vargar i Sverige. Men inget sägs förstås om VAR de ska husera nånstans – man kan anta att ännu fler får trängas i de värmländska skogarna för att inte reta upp rennäringen…

Vi är fetare än nånsin – då blir snabbmaten ännu billigare

Reinfeldts recept mot minskad ungdomsarbetslöshet.

Det kan inte precis ha undgått någon att de varmaste anhängarna av regeringen Reinfeldts storstilade momssänkning (KROG) för restaurangbranschen återfinns bland de stora snabbmatskedjorna, med McDonalds i spetsen (där Reinfeldts son förresten sommarjobbade). Även Burger King, Max och Pizza Hut applåderar regeringens subvention av branschen. Snabbmatsgiganterna sänker priserna, det pratar om nyanställningar – och allt talar för en fortsätt tillväxt för dessa stora leverantörer av socker och snabba kalorier.

Man kan förstås fråga sig om detta verkligen är vad Sverige behöver i ett läge där allt fler lider av övervikt och fetma – framför allt unga storkonsumenter av läsk ligger i riskzonen. Visst, ungdomsarbetslösheten är ett stort samhällsproblem – men det är vårt alltmer hysteriska ätande också. Och för den som ändå försöker att hålla igen, är varje dag ett gatlopp. Det går inte att gå mer än några meter utan att stöta på ett kafé, snabbmatsställe, kebabhak, 7-Eleven, Pressbyrån, eller något av de otaliga ställen som säljer take-awaymackor och gigantiska muffins. Mestadelen av vårt umgänge cirkulerar numera kring mat och fika.

I Timrå, med 10.000 invånare, finns det 14 snabbmatsställen längs huvudgatan i stan – den som vill äta husmanskost får ta bilen utanför tätorten. Övervikt, diabetes, högt blodtryck och hjärtbesvär är därför vanligt på ortens vårdcentral. Orsaken: felaktig kost, enligt ortens folkhälsosamordnare Britt-Louise Nyholm.

I lilla Järna med 6.000 invånare ligger Burger King i startgroparna för att bygga ny restaurang längs E4:an. Detta trots att det redan finns 15 matställen på orten.

Frågan man ställer sig är – hur påverkar detta ständigt ökande utbud av (snabb)mat oss?

Låt oss jämföra med alkoholen, där just utbudet anses ha ett klart samband med konsumtionen – det är därför vi har ett försäljningsmonopol istället för att tillåta öl- och vinförsäljning i varenda kvartersburtik. Att det faktiskt också råder ett sådant samband, verkar bevisas av att alkoholkonsumtionen i Stockholm – där det är nära mellan krogarna – är betydligt högre än på landsbygden.

Någon sådan reflexion verkar dock inte någon göra mellan sambandet utbud av mat/godis och övervikt. Trots att just fetma är en av de absolut allvarligaste folkhälsosjukdomarna vi har att brottas med. Det är bara att besöka USA för att se hur det går när maten blir till ett missbruk – följdsjukdomar orsakade av övervikt och fetma dödar idag fler amerikaner än rökning, trafikolyckor, krig, narkotika och terrorism sammantaget. För att inte tala om vad det kostar.

Men trots att amerikanerna blir allt fetare finns det naturligtvis en gräns för hur mycket och hur ofta de kan trycka i sig. Det skedde en närmast explosionsartad tillväxt av antalet restauranger och snabbmatsställen fram till 2008, då finanskrisen slog till. Idag råder en kraftig överetablering, vilket vi förstås riskerar att få även i Sverige. Vi närmar oss nog peak snabbmat – men frågan är hur snabbt det går.

Hur som helst, i ett läge där flera länder nu agerar för att minska missbruket av mat – Danmark har t ex nyligen infört fettskatt – gör vår egen regering alltså det ännu billigare att äta. Och då framför allt skräpmat, eftersom denna bransch är mest aggressiv efter ett par år med stagnerande tillväxt.

Som sagt, ungdomsarbetslösheten är ett gigantiskt problem, men lösningen är inte att vi försöker äta oss ur krisen. Vi behöver äta mindre – inte mer – om vi ska slippa undan de enorma vårdkostnader som blir resultatet av en allt fetare befolkning.

Och då kanske vi till och med kan spara ihop lite pengar på banken, som Annie Lööf vill…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Efter Steve Jobs – hur länge håller Apple ställningarna?

Steve Jobs, årgång 1984, med världens mest revolutionerande dator - Apple Macintosh.

Tidningar och Internet fylls av kondoleanser efter beskedet om Steve Jobs bortgång (bäst av alla är Wired.com som just nu gjorts om till enda stor kondoleanssida för sörjande Apple-fans). När Apples grundare och stora innovatör avgick som vd för sex veckor sedan visste förstås alla att han inte hade länge kvar att leva – cancern i bukspottskörteln som han levt med sedan 2004 var på väg att vinna kriget.

Vill man vara lite konspiratorisk kan man givetvis hävda att timingen för Jobs död var sällsynt väl valt – dagen efter det att den nya ledningen på Apple premiärvisat nya mobiltelefonen Iphone 4S och det uppgraderade operativsystemet IOS5. Men oavsett vilket, var allt det där som Tim Cook och hans kolleger presenterade i tisdags ett resultat av Steve Jobs visioner. Och även om ingen säger det rakt ut är såväl ägare, investerare som hela den gigantiska kult som byggts upp kring Apple och dess store ledare förmodligen vettskrämda av vad som ska hända härnäst.

För vem – om någon – skulle någonsin kunna axla Steve Jobs mantel? Att döma av lanseringen av Iphone 4S i tisdags, verkar består Apple efter Steve Jobs bestå av ett oändligt antal casualklädda medelålders män som gör sitt bästa för att fylla ut vacuumet efter Ledaren, men det blir plågsamt tydligt att det är Steve Jobs drömmar som de levererar. Vi får anta att den döde Apple-ikonen lämnat efter sig ett stort arkiv av idéer för framtiden, eller återvänder via hologram vart tionde år i bästa Hari Seldon-stil för att styra utvecklingen rätt.

För det var Jobs som revolutionerade persondatorn, och gjorde den till en pryl som alla kunde använda – inte bara 1984 utan ytterligare en gång när han återvände till det då konkursmässiga Apple, som efter tio år med inkompetenta chefer och räknenissar vid rodret i det närmaste raderat ut Macintosh från datormarknaden.

Under sin frånvaro från Apple passade Jobs på starta ett nytt datorföretag – NeXT – vars operativsystem några år senare skulle bli grunden för det vi idag kallar Mac OSX och IOS och driver hela det stora Apple-universum. Jobs hann också med att bygga upp animeringsstudion Pixar som förändrade den tecknade (eller animerade) filmen i grunden.

Jobs har dessutom revolutionerat musikbranschen, dödat CD-skivan och fått världens stora mobiltelefontillverkare på knä med Iphone och Ipad. Med de senaste modellerna av dessa smartphones och surfplattor har Jobs dessutom satt igång en revolution i datorspelsbranschen. De stora jättarna Sony, Microsoft och Nintendo har gigantiska problem med att få människor att motivera köp av spel för 600 kr, när de kan få lika bra underhållning på sin Iphone för några tior.

Han har uppfunnit produkter som vi just då inte förstod att vi behövde, men som idag utgör centrala och omistliga delar av våra liv. Men framför allt har Jobs haft visionerna om hur de stora strukturella förändringarna i kölvattnet av ett växande Internet och digitaliseringen av i princip all kultur och underhållning skulle omsättas i praktiken. Skiftet från CD-skivor till nedladdningsbar musik hade visserligen börjat redan före Ipoden gjorde entré, men utan den kompletta infrastruktur som Jobs visualiserade – egen distribution via en integrerad butik, Itunes Store – hade revolutionen garanterat tagit mycket längre tid.

Sorgen och saknaden efter Steve Jobs är därför stor – och befogad. Man kan tycka vad man vill om Apple och dess närmast paranoida förhållande till läckor, och företagets ambitionen att fungera som en slags filter för ”god smak” när det gäller vad vi ska få se, läsa, lyssna på eller spela.

Men om någon person varit värd sin personkult, så är det Steve Jobs.

Tack för allt, Steve.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftonbladet 1, 2, 3, 4, MacWorld, Expressen 1, 2, 3, 4, 5
Andra bloggare om , , ,

Banangate vittnar om något stört i vår tid

Lyckligtvis är det flera som reagerat på Uppdrag Gransknings besynnerliga reportage om de svenska ungdomarna som flyttat till Norge – bland annat för att skala bananer!

I Skavlan raljerar programledaren med Janne Josefsson kring om detta löjliga arbete, som inte ens polacker skulle ta. Vilket väl ska tolkas som att Sverige nu blivit en riktig bananrepublik, där vi är så desperata att vi tar vilka skitjobb som helst.

Detta synsätt är ett tydligt kvitto på Sverige – och framför allt den bortskämta medieklassen i Stockholm – tappat allt vett och sans. I vanliga fall får vi höra hur lata, håglösa och bortskämda våra ungdomar är, men när man väl hittar ett antal som faktiskt tagit kommandot över sina liv och flyttat dit det finns jobb – även okvalificerade sådana – så framställs det som något skamligt eller i alla fall förnedrande. Den svenska välfärdens arvtagare – nu får de skala bananer för det nya herrefolket.

Debatten borde istället vara varför det inte finns sådana här jobb i Sverige längre. Här har vi de senaste årtiondena målmedvetet rationaliserat bort alla okvalificerade ”skitjobb”; se bara på debatten om RUT, där medievänstern fortfarande framställer det som gravt förnedrande att städa hemma hos någon. Samtidigt har tillverkningsindustrier, snickerier och textilfabriker flyttat från Sverige, arbetsplatser där det förut ofta gick att få jobb även för oss som var skoltrötta eller inte klarade att jobba projektinriktat och hålla många bollar i luften samtidigt.

Bristen på vanliga jobb försöker politikerna nu skyla över genom att tvinga ungdomarna att utbilda sig långt upp i 30-årsåldern. Det ser bättre ut i statistiken då.

Inte för att det hjälper – när de till slut kastas ut på arbetsmarknaden, med studielån som de aldrig kommer att klara av att betala, visar det sig att behovet av ytterligare journalister, stylister eller klimatkommunikatörer trots allt var ganska begränsat. Det är delvis därför vi har en generation av förtidspensionärer som inte ens har fyllt 30. De som inte klarade att jobba självständigt, misslyckades med att hålla många bollar i luften, och inte brann särskilt mycket för kundrelationer.  Förr i tiden kunde dessa unga vuxna ta jobb på en däckfirma eller på ett lager, och jobba sig till ett drägligt liv.

Idag är de flesta ”skitjobb” avskaffade, och de ungdomar som inte vill förtidspensionera sig och tycker det är jobbigt att bo hemma hos föräldrarna, har egentligen inte så många valmöjligheter.

Att flytta utomlands, till Norge eller Danmark där det finns jobb, är därför ett sundhetstecken. Det vi borde ha en debatt om är varför dessa möjligheter saknas i Sverige. Och vad det är för människor som rekryteras till våra medier…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Fonogrammet är hotat — nu krävs det hårdare tag

Skivbranschen är skakad. Försäljningen av fonogram – CD-skivor och vinyl – har minskat med hela fyra procent – och orsaken är naturligtvis den organiserade brottsligheten på Internet, där mer än varannan svensk sitter och bryter mot lagen genom att tanka ner låtar gratis och ibland mejlar iväg dem till kompisar.

För att stoppa detta oskick krävs det givetvis hårdare lagar och strängare straff. Ungdomen måste till varje pris tvingas tillbaka in i skivbutikerna. Eller kanske Statoil-mackerna, eftersom de flesta skivbutiker lagts ner för länge sen. Och det är förstås bara Lasse Stefanz eller Jay Smith som ska konsumeras, eftersom utbudet av musik på plastskiva är oändligt begränsat numera i de av branschen sanktionerade kanalerna.

Men det kan inte hjälpas. En hel industri är beroende av att tryckning, distribution och försäljning av CD-skivor hålls vid liv, helst på 90-talsnivåer. Att intäkten från digitala tjänster som Itunes och Spotify ökar starkt, och numera drar in 170 miljoner – en tredjedel av bolagens intäkter – är ointressant i sammanhanget – musik ska konsumeras på CD, punkt slut. Iväg till Statoil med er, ungjävlar!

Ludvig Werner, vd hos upphovsrättsmaffian branschorganisationen Ifpi, förklarar den fallande skivförsäljningen med att fildelningen tagit fart igen. Och det är bara genom att nätoperatörerna till fullo tar sitt ansvar och börjar tjalla på sina kunder, som ordningen kan återställas. Och detta i sin tur kräver skärpt lagstiftning mot trilskande Internetoperatörer.

”När operatören Bahnhofs vd öppet säger att han tänker motarbeta datalagringsdirektivet tycker jag är det dags för en tydligare lagstiftning som tvingar operatörerna att vara med att ta ansvar för vad som händer på nätet”, säger Werner.

Upphovsrättsindustrin omättliga hunger efter ekonomisk kompensation för den orättvisa teknikutvecklingen kommer inte att stillas med mindre än att riksdagen lagstiftar om att varje svensk måste köpa minst 4 CD-skivor till fullpris på Statoil varje år.

Om ens då.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

ICA-Stig vet för jävla mycket

Stig vet hur du rakar dig. Och antagligen var.

Vår personliga integritet är ansatt från alla håll. Vi har sedan något år FRA-lagen, som ger försvaret (och antagligen även polisen) rätt att spana på vår Internetkommunikation. Vi har Datalagringsdirektivet XL, som snart gör det möjligt för myndigheterna att kartlägga all vår elektroniska kommunikation sex månader tillbaka i tiden – oavsett om vi misstänks för något eller inte.

Och så har vi ICA-Stig, som antagligen vet mer om oss än någon svensk myndighet – och utnyttjar det hänsynslöst i sin kamp för hegemoni i livsmedelsbranschen. Ändå är det ingen som ifrågasätter matjättens totala kartläggning av våra liv. Tvärtom – vi kastar glatt all integritet över bord för 1,50 i rabatt på fem paket krossade tomater. Jag är själv en del av detta imperium, vars framgång bygger på intensivt rotande i människors vardagsvanor och ekonomi, trots att jag hatar mig själv varje gång jag ställer tillbaka scannern i terminalen.

Var är lite övervakning mot en fulländad rakupplevelse?

Härom veckan damp det ner ett personligt erbjudande till mig från ICA Maxi, själva Dödsstjärnan i ICA-Imperiet. Avsändare var Gillette, som undrade om jag var nöjd med min gamla rakhyvel, Gillette Mach3, som jag köpte för något år sedan. Nu fanns det nämligen en ännu bättre (och dyrare) uppföljare från rakhyvelsmonopolet, upplyste ICA och passade på att skicka med ett par rabattkuponger att scanna in i butiken.

Första reaktionen på ett sådant brev är naturligtvis att jag blir förbannad. Vad i helvete har ICA med mina toalettvanor att göra? Men sedan ligger det där ett par dagar, och man börjar så smått bli sugen på en ny hyvel – 40 kr i rabatt är ju ändå ett bra erbjudande…

Just därför är sådana kampanjer alla marknadsavdelningars våta dröm. De kan följa kunder som redan köpt en produkt, skicka ut personliga erbjudanden med extremt hög träffsäkerhet – och automatiskt mäta resultatet av kampanjen. Och det är kunden som gör hela jobbet – från att registrera ett ICA-kort till att själva springa runt i butiken och scanna in varorna. Allt för några kronors rabatt på nån ICA-vara.

Resultatet av denna gigantiska övervakning av svenska konsumenter börjar nu ge utdelning. ICA rapporterar all-time-high i lönsamhet, butikerna blir allt större, varuutbudet strömlinjeformas – om en speciell vara säljer bra vet ICA direkt vilken de ska konkurrera ut härnäst med en liknande produkt från det egna sortimentet. Ofta genom riktade rabatterbjudanden där ICA:s egna varor alltid är det billigare alternativet. Etablerade varumärken slås ut. konkurrensen minskar, och som konsumenter kan vi bara finna oss i att matmonopolet tvingas höja priserna, trots att de redan ligger högt över genomsnittet i Europa.

Den som verkligen vill övervaka svenska folket behöver inte betala miljarder för dataövervakning – det räcker att köpa loss de uppgifter man är intresserad av från ICA. Det blir säkert inte heller billigt det heller, men man slipper att bygga upp en dyr administration.

Förutom mina rakningsvanor vet ju ICA var jag bor, vad jag har för telefonnummer, att jag har småbarn, att jag har tonårsbarn, att jag är sambo eller är gift, när, var och hur länge vi åker på semester (i alla fall om vi handlar på andra svenska ICA-butiker), vad vi äter varje fredag, och hur mycket vi lägger ner på godis varje år. Och väljer jag att skaffa ICA-bankskonto vet Stig vad jag tjänar och betalar i skatt.

Trots denna massiva registrering, vet vi väldigt lite om ICA:s kundregister, som omfattar miljontals svenskar, och vilken säkerhet som omgärdar det. Här kan man verkligen tala om datalagring XXXL – och vi har inte en chans att påverka hur uppgifterna används och hur de säljs vidare. Det bestämmer det holländska megakonglomeratet Ahold och svensknorska investmentbolaget Hakon Invest.

Hur som helst – ICA-Stig vet åt helvete för mycket om mig. Hade han varit med i en spionfilm hade någon kommit och skjutit honom för länge sen…

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Den som gräver en grop åt andra…

…kan hyra ut den på Blocket för 500 spänn natten. Och tydligen finns det gott om gäster som redan nappat på erbjudandet, enligt gårdagens Metro – fast i priset ingår förstås en 120 cm bred säng och hjälp att stänga grottan inför natten.  Samt frystorkad frukost morgonen efter. Det handlar alltså om ett par i Nacka Strand, som grävt ut en snöhydda och lyckats så bra med utgrävningen att de öppnat vandrarhem i sin lilla igloo.

Vilket lysande exempel på entreprenörskap, kan man tycka. Gräv där du står typ. Också SvD uppmärksammar det kreativa paret, som bor i en lägenhet bredvid snöhögen i fråga. Men inte heller Svenskan svarar på frågorna som jag egentligen är mest nyfiken på. Till exempel den om man som privatperson verkligen får driva ett vandrarhem i ett hål i marken utanför sin lägenhet? Eller om det inte är i dyraste laget? (Det går ju faktiskt att hyra motellrum för under femhundringen – och då ingår både dusch och toa.)

Hur som helst kan vi väl i alla fall vara överens om att lågkonjunkturen är slut nu?

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: