And The Band Played On

Kategori: Okategoriserade (Sida 1 av 5)

I den mörkaste av tider vill WWF att du ska släcka ljuset

Det börjar skymma utanför fönstret, och den sköna vårdagen övergår snart i natt. Just då vill Världsnaturfonden att vi ska få det ännu mörkare – klockan 20.30 är det nämligen dags för årets upplaga av Earth hour, då vi ska släcka ljusen hemma för att visa solidaritet med klimatet.

Aldrig tidigare i modern tid har en kampanj varit lika feltajmad, och jag förstår ärligt talat inte hur någon över huvud taget kan vara så monumentalt bortkopplad från människors verklighet att WWF trots den kris som världen går igenom ändå väljer att genomföra sitt ovärdiga spektakel. I skrivande stund sitter miljarder människor världen runt instängda i sina hem, ofta i lägenheter där stora familjer trängs tillsammans. Om det när något som alla behöver just nu är det ett ljus i coronanatten som sänkt sig över planeten. Istället vill WWF att de ska släcka lamporna och trängas i mörker under en timme.

Hur vågar de, för att låna ett känt uttryck från en framstående klimataktivist.

Men i Världsnaturfondens värld ses elproduktion som ett hot mot mänskligheten, eftersom den ger upphov till koldioxidutsläpp och därmed en uppvärming av planeten – något som kan leda till stora problem på 50-100 års sikt. Men oavsett hur stora eller små dessa problem kommer att bli, har vi ett annat och mycket större att förhålla oss till just i detta nu. Och i den riktiga världen, där antalet insjuknade i covid19 accelererar dag för dag, är en fungerande sjukvård med respiratorer och andra system skillnaden mellan liv och död för dem som drabbas hårdast. Alla denna sjukvårdsteknik kräver en säker och stabil tillgång på el, och just nu är det faktiskt ganska ointressant vilken energikälla som används. Och hade vi lyssnat på alla dessa stenrika miljöorganisationer som år efter år krävt att vi ska lägga ner såväl kärnkraft som all annan elproduktion som inte klassas som förnybar – alltså sol och vind – hade respiratorerna på sin höjd kunnat användas några timmar per dag.

Om WWF haft någon som helst fingertoppskänsla hade organisationen gjort årets Earth Hour till en manifestation för ljuset istället för mörkret och vädjat till alla om att tända allt – i hopp om en ljusnande framtid – istället för fortsatt mörker.

Det tänker i all fall jag själv göra ikväll.

 

I Gotsta Get Paid

Hur ska vi hålla hjulen rullande när det är punka på alla fyra och alla reservhjulen konfiskerats på vägen till Sverige? Se där något att fundera på så här en löneonsdag då de flesta av oss fortfarande får in påfyllning på bankkontot.

Däremot lär det bli betydligt svårare att festa till det för att fira löningen, nu när restauranger och krogar överges av rädsla för smittspridning. Och att hänga i en bar är ju dessutom förbjudet från och med igår.

Och även om det är en tillfällig kris vi nu ser finansiellt, funderar jag på om något över huvud taget kommer att bli sig likt när pandemin dragit förbi och vi börjar röja upp i spillrorna av ekonomin.

Jag vågar påstå att social distansering är något som har kommit för att stanna – inte minst för att flera företag har väldigt mycket att vinna på att slippa betala för dyra kontorslokaler, ofta centralt i våra storstäder. Själv gör jag, liksom mer än 90 procent av redaktionen, tidning från våra hemmakontor sedan drygt två veckor – och det går alldeles utmärkt. Är det någon som på fullt allvar tror att arbetsgivare inte drar lärdom av detta gigantiska experiment och tar chansen att krympa sina kostymer efter krisen? Att jobba hemifrån kan för flera yrken bli ett krav snarare än möjlighet, med allt vad det innebär när redan trångbodda också ska pressa in en ergonomisk arbetsplats.

Själv märker jag redan efter ett par veckor i soffor och framför köksbord hur ryggen börjar ta stryk. Efter coronakrisen lär naprapat bli ett bristyrke gissar jag.

Nåväl, det blir en senare fråga. Ut och konsumera nu, ni som har lön. Eller sitt åtminstone hemma och beställ. Många har det knapert och degen måste in.

Döda män klär inte i rutigt

Det sägs vara extra viktigt att hålla ihop under kriser. Fast i den nuvarande ser det dessvärre ut att vara precis tvärtom. Vi ska hålla ihop – genom att vara isär, hålla oss undan och ha så stort avstånd till medmänniskorna som det över huvud taget är möjligt. Frågan är ju vad det gör med oss i längden, ifall den här pandemin blir långvarig och ett vaccin dröjer?

Redan nu ser vi också flera exempel på hur en slags lokal främlingsfientlighet breder ut sig. Svenskar är inte välkomna i Danmark, och stockholmarna förväntas att hålla sig borta från fritidshus och fjällen eftersom huvudstaden numera är den främsta smitthärden i landet. Och från utlandet nås vi av skräckberättelser om hur svenska familjer vräks från hotell, jagas iväg av lokalbefolkningen eller sätts i miserabla läger av rädsla för smitta.

I den glesbefolkade staden där jag nu varit i någon vecka är det förvisso svårt att inte hålla 1,5 meters avstånd till folk. Det är nästintill tomt vart man än går, ändå tar människor man möter på skogspromenaden vida cirklar förbi när vi möts på stigen.

Oavsett hur snabbt coronakrisen ebbar ut kommer detta att förbli sår för lång tid framöver. Vem vågar ta flyget till Spanien när det här är över? Varför köpa ett sommarboende i en kommun där man inte är välkommen? Och hur många kommer fortsätta att predika avstånd och åtskillnad, bara för säkerhets skull? Coronaviruset lär komma tillbaka, liksom andra pandemier.

En komplicerande faktor i det läge vi är i just nu är nyhetsflödet, där vi sedan ett par veckor utsatts för en formlig tsunami av dåliga nyheter, dygnet runt, varje minut. Det är inte konstigt om det framkallar en känsla av panik. Ändå, trots månader av rapportering, vet vi så pass lite om hur stor risken för att dö egentligen är. Siffrorna från Italien kan skrämma slag på vem som helst, men ifall det är som vissa experter tror – att uppemot 60 procent av befolkningen i de hårdast drabbade områdena redan har smittats – finns det fog för att tagga ner på krigsrubrikerna. Gårdagens tragiska italienska rekord, med nära 800 döda, omfattade dessutom samtliga dödsfall i landet alltså inte bara dem som avlidit i sviterna av covid-19. En ”vanlig” influensasäsong dör det till exempel 8000-12000 italienare, som Expressens korrespondent rapporterat. 

Detta inte på något sätt för att förringa allvaret i det virus som just nu driver ner världen i en djup recession. Men för att kunna försvara detta höga pris, krävs det rättvisande statistik som visar någorlunda hur stor fara vi egentligen utsätter oss för.

Virologiprofessor Niklas Arnberg som intervjuades i ”Malou efter tio”  i fredags, gjorde bedömningen att coronaviruset hade en dödlighet på runt 0,5 procent, det vill säga mer än dubbelt så högt som den vanliga säsongsinfluensan som har 0,1-0,2 procents fatalitet och skördar mellan 1000 och 2000 liv årligen i Sverige.

Om han har rätt, innebär det att gränsen mellan att panikstänga stora delar av samhället och därmed riskera en global depression med 40 procents arbetslöshet ligger nånstans mellan 0,2 och 0,5 procent. Ganska snart kommer politikerna att behöva ta ställning till exakt vad detta värde ska sättas till, misstänker jag.

Under tiden får jag sysselsätta mig bäst jag kan. Det får bli ytterligare en kylslagen långpromenad, mycket annat finns ju inte att göra numera. Och med tanke på att jag enbart i egenskap av man löper avsevärt högre risk att stryka med i sviterna av den kanske snabbast växande kinesiska exportprodukten genom tiderna, håller jag mig i avskildhet under överskådlig tid framöver.

Särskilt roligt är det inte.

 

 

Down incognito

Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

OS – en förlustaffär redan 1912

Det är inte så ofta jag skriver här i bloggen numera, något som beror på ett flertal orsaker. Dels saknar jag riktigt tiden för att publicera något med hyfsad regelbundenhet, dels finns det så många andra som skriver det jag skulle vilja – dessutom mycket bättre.

Men jag kan ändå ta och dela av mig med en minidokumentär som jag gjorde i våras, i samband med en kurs jag gick på Folkuniversitet. Den handlar om ett av huvudstadens kanske mest kända landmärken – Stockholms stadion – som byggdes på rekordtid inför ”solskensolympiaden” 1912. (Namnet anspelar på det varma vädret, som bland annat ledde till ett dödsfall under maratonlöpningen samt en bortsprungen japan.)

Med tanke på Stockholms numera nedlagda OS-planer, kan det vara värt att påminna om att inte ens 1912 års olympiska spel, som brukar hyllas som starten på den moderna olympiska rörelsen, fick det att gå ihop ekonomiskt.

Det var till och med så illa att …. ja se själva vet jag!

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadskrisen: Brottslighet bakom hälften av hyreskontrakt i Stockholm

Det talas mycket om bostadskris och bostadsbubbla – på senare tid framför allt med fokus på problemet med att unga vuxna köper allt dyrare bostadsrätter, inte sällan med hjälp av pengar från föräldrarna. Detta är något som driver upp priserna, vilket i sin tur ökar risken för en krasch på marknaden. Därför måste det naturligtvis stoppas, med hjälp av amorteringskrav, ytterligare skärpta amorteringskrav och nu senast förslag på att inte få låna mer än högst 4,5 gånger årsinkomsten. Något som skulle göra att även högutbildade med hög lön kommer att få nobben av banken.

(När det gäller kommuner som köper bostadsrätter för hundratals miljoner för att ordna boende till nyanlända, anses det av någon anledning inte ha samma påverkan på priserna, vilket jag finner lite överraskande – men vad vet jag, som inte är ekonom.)

Frågan som dock aldrig ställs i dessa sammanhang är varför köpfesten på borättsmarknaden bara fortsätter, trots varningar var och varannan dag. Svaret är – det finns inget alternativ. Hyresmarknaden har för länge sedan slutat att vara en marknad, och att hitta en ledig lägenhet i första hand är svårare än att hitta en isbjörn i Sahara. Och eftersom denna marknad är stängd, finns det helt enkelt inga alternativ för den som inte vill bo kvar hemma fram till 40-årsdagen.

Frågan är då – varför ser det ut som det gör? En rapport från den regionala underrättelseavdelningen i polisregion Stockholm, Illegal handel med lägenhetskontrakt inom den organiserade brottsligheten i Stockholm (PDF) ger en liten fingervisning om i alla fall en av orsakerna till de ständigt längre köerna och därmed prisboomen. Nämligen att en allt större del av hyresmarknaden numera styrs av svarta pengar och organiserad brottslighet – enligt polisen uppskattningsvis hälften av alla lägenheter.

Rapporten är rena skräckläsningen, men trots att den gjordes redan i slutet av 2015 (alltså före den stora flyktingvågen) verkar den ha gått Sveriges nyhetsredaktioner förbi utan några spår. Och om det skett någon förändring sedan dess, är det sannolikt inte till det bättre.

Ur rapporten framgår att det numera börjar bli mer regel än undantag i Storstockholm att lägenhetskontrakt säljs svart – och att denna högst lukrativa marknad mer och mer börjar kontrolleras av organiserad brottslighet. Vilket inte är svårt att förstå, eftersom det är gigantiska summor inblandade, samtidigt som ingen inblandad nånsin skulle tjalla för polisen – den som köpt ett hyreskontrakt för hundratusentals kronor eller mer är ju inte direkt benägen att anmäla sin lagöverträdelse. Dessutom är det inte olagligt att betala för ett hyreskontrakt, så även om det uppdagas i efterhand sitter hyresgästen säkert i sin svartförmedlade lägenhet. Alltså en närmast perfekt marknad för maffian. Gigantiska vinstmöjligheter, minimal risk.

Man ska också komma ihåg att det med dagens låga räntor oftast är billigare att betala ett par hundratusen svart för en lägenhet med låg hyra i det äldre beståndet, än att betala mer än 10.000 i månaden för en nyproducerad enrummare. På detta sätt gynnar hyresregleringen en kriminell marknad. Dessutom är det få svartförmedlade lägenheter som kommer tillbaka till den ”vita” kön – istället säljs de vidare med god vinst, eller går vidare i familjen.

Rapportförfattarna skriver:

Enligt en fördjupad studie av Dagens Industri ligger prisnivån idag på drygt 200 000 kronor per rum i Stockholm. Underrättelseuppgifter finns om att lägenhetskontrakt i ytterstaden t.ex. Älta och Fisksätra förmedlas för ca 100 000 kr per lägenhet. En bedömning är att ungefär hälften av alla lägenhetsbyten som sker idag involverar kriminell verksamhet. Även om ovan nämnda siffror inte kan bedömas som bekräftade ger de en fingervisning om att handeln med svartkontrakt är en fråga om en omfattande ekonomisk brottslighet.

Drivkrafter bakom den omfattande ”svarthandeln” med hyresrätter kopplas ofta till olika typer av problem på bostadsmarknaden, exempelvis att det i tider av bostadsbrist finns en större efterfrågan än vad utbudet av lägenheter är. Då kötiderna idag uppgår till 15-20 år för en lägenhet i innerstaden, är det endast en begränsad del av befolkningen som har legalt tillträde till hyresmarknaden. En viktig faktor handlar också om prisnivåerna. Bostadsrätter och villor är sedan länge mycket högt värderade i Stockholm, vilket innebär att många inte har de ekonomiska resurser som krävs för en önskad bostad. Månadshyran för hyreslägenheter i attraktiva lägen i Stockholm är ofta lägre än nivåer för genomsnittliga månadsavgifter och räntor för bostadsrätter i innerstaden.

Eftersom runt hälften av hyresrätterna i Storstockholm förmedlas via bostadsförmedlingen – där man får anta att ingen svarthandel pågår – skulle det innebära att i princip ALLA andra lägenhetskontrakt förmedlas med pengar under bordet. Det verkar vara att ta i, så jag utgår från att det är hälften av de privat förmedlade lägenheterna som avses. Det är ändå en avsevärd del av beståndet. Bostadsförmedlingen förmedlade nära 12.000 kontrakt förra året, vilket innebär att privatvärdarna stod för ungefär lika många. Det skulle innebära svarta pengar i 6.000 förmedlingar och om vi räknar lågt och utgår från att varje kontrakt är värt 300.000 kr, enligt polisens siffror nedan, omsätter den svarta marknaden alltså uppemot 2 miljarder kronor – årligen.

Så här såg prisbilden ut för att köpa sig ett svartkontrakt:
• En nyrenoverad lägenhet på 81 kvm i ytterstaden säljs till köparen för 240 000 kr. Fastighetsägaren tar 150 000 kr och svartmäklaren respektive förmedlaren får 45 000 kr var.
• En lägenhet på 67 kvm på Södermalm kostar 400 000 kr, varav 250 000 kr går till fastighetsägaren och 150 000 kr fördelas mellan svartmäklaren och förmedlaren.
• För en femrumslägenhet på Södermalm vill en representant för fastighetsförvaltaren ha en miljon kr. Svartmäklaren och förmedlaren lägger på 150 000- 200 000 kr för att ta ut detta som vinst till sig själva. Fastighetsägaren är sannolikt ovetandes om affären.

Rapportförfattarna skriver att det möjligen kan uppfattas som en långsökt koppling mellan bostadsbrist, organiserad brottslighet och samhällsekonomiska problem. Men faktum är att den organiserade brottsligheten är mycket rationell och aldrig skulle ägna sig åt handel med hyreskontrakt om det inte funnits stora pengar att tjäna. På detta sätt blir bostadsbristen en förutsättning för den organiserade brottsligheten att existera på marknaden – samtidigt som samma brottslighet innebär mycket negativa effekter på den naturliga rörligheten i regionen.

Inte minst genom att göra betalning för hyreskontrakt till en norm snarare än undantag.

Ur ett övergripande samhällshotande perspektiv är handeln med lägenhetskontrakt ett mycket allvarligt problem eftersom den påverkar bostadsmarknaden, vilken angår de flesta medborgare i någon mening och i förlängningen även samhällsekonomin. Den illegala handeln med lägenhetskontrakt ses förekomma inom samtliga strukturer i den teoretiska samhällshotande modellen. Inom institutionella strukturer, där myndighetsutövning och annan offentlig service ingår, finns indikationer om en pågående korruption inom kommunala bostadsbolag. Korruptionen syftar till att påverka beslut om tilldelning av bostäder utifrån dolda agendor inom den organiserade brottsligheten.

Inom legala strukturer är den organiserade brottsligheten sedan länge etablerad och handeln med lägenhetskontrakt utgör inget undantag. Brottsligheten involverar ett flertal privatägda fastighetsbolag och enskilda fastighetsägare som tjänar ekonomiskt på de svarta affärerna. Fastighetsägare nyttjar sina företag i den brottsliga handeln och upprättar samt säljer falska lägenhetskontrakt mot betalning. I verksamheten samarbetar de oseriösa fastighetsägarna med svartmäklare och andra förmedlare. Andra företag förser personer med osanna arbetsgivarintyg i det fall en inkomst krävs för en lägenhet. Intygen kan sedan användas i bedrägerier mot övriga välfärdssystemet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att personerna involverade i den illegala handeln med hyreskontrakt är mycket rationella i sin brottslighet då det finns möjlighet till väldigt omfattande brottsvinster, många brottstillfällen och låg upptäcktsrisk.

Som sagt, är det någon som på allvar tror att priserna på borättsmarknaden kommer att krascha i ett läge där det dels krävs bostäder för 250.000  nyanlända (betallänk) bara de närmsta åren, dels ett växande skuggsamhälle med papperslösa som hyr in sig i ”sovcentraler” (lägenheter fullpackade med madrasser som hyrs ut till personer utan uppehållstillstånd) och dels en maffia som tar över en allt större del av hyresmarknaden – inte bara i storstäder som Stockholm?

Det är sådant här som brukar kallas för en perfekt storm.

Sålunda: Om inte polisen plötsligt blir oväntat framgångsrik i jakten på att spåra upp och utvisa papperslösa, om inte flykting- och anhöriginvandring plötsligt faller dramatiskt och om inte byggbolagen väljer att börja massproducera billiga hyreslägenheter – och därmed slår undan benen för sina egna lukrativa bostadsrättsprojekt – så kommer bubblan att bestå.

Och även om ovanstående är om inte en heltäckande förklaring till att bostadsbubblan aldrig verkar brista, är det sannolikt en delorsak till att Sverige fortfarande inte drabbats av någon krasch på bostadsmarknaden. Trots de upprepade varningarna.

Trycket underifrån är så stort att det bara finns en väg att gå – uppåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: