And The Band Played On

Kategori: Okategoriserade

Döda män klär inte i rutigt

Det sägs vara extra viktigt att hålla ihop under kriser. Fast i den nuvarande ser det dessvärre ut att vara precis tvärtom. Vi ska hålla ihop – genom att vara isär, hålla oss undan och ha så stort avstånd till medmänniskorna som det över huvud taget är möjligt. Frågan är ju vad det gör med oss i längden, ifall den här pandemin blir långvarig och ett vaccin dröjer?

Redan nu ser vi också flera exempel på hur en slags lokal främlingsfientlighet breder ut sig. Svenskar är inte välkomna i Danmark, och stockholmarna förväntas att hålla sig borta från fritidshus och fjällen eftersom huvudstaden numera är den främsta smitthärden i landet. Och från utlandet nås vi av skräckberättelser om hur svenska familjer vräks från hotell, jagas iväg av lokalbefolkningen eller sätts i miserabla läger av rädsla för smitta.

I den glesbefolkade staden där jag nu varit i någon vecka är det förvisso svårt att inte hålla 1,5 meters avstånd till folk. Det är nästintill tomt vart man än går, ändå tar människor man möter på skogspromenaden vida cirklar förbi när vi möts på stigen.

Oavsett hur snabbt coronakrisen ebbar ut kommer detta att förbli sår för lång tid framöver. Vem vågar ta flyget till Spanien när det här är över? Varför köpa ett sommarboende i en kommun där man inte är välkommen? Och hur många kommer fortsätta att predika avstånd och åtskillnad, bara för säkerhets skull? Coronaviruset lär komma tillbaka, liksom andra pandemier.

En komplicerande faktor i det läge vi är i just nu är nyhetsflödet, där vi sedan ett par veckor utsatts för en formlig tsunami av dåliga nyheter, dygnet runt, varje minut. Det är inte konstigt om det framkallar en känsla av panik. Ändå, trots månader av rapportering, vet vi så pass lite om hur stor risken för att dö egentligen är. Siffrorna från Italien kan skrämma slag på vem som helst, men ifall det är som vissa experter tror – att uppemot 60 procent av befolkningen i de hårdast drabbade områdena redan har smittats – finns det fog för att tagga ner på krigsrubrikerna. Gårdagens tragiska italienska rekord, med nära 800 döda, omfattade dessutom samtliga dödsfall i landet alltså inte bara dem som avlidit i sviterna av covid-19. En ”vanlig” influensasäsong dör det till exempel 8000-12000 italienare, som Expressens korrespondent rapporterat. 

Detta inte på något sätt för att förringa allvaret i det virus som just nu driver ner världen i en djup recession. Men för att kunna försvara detta höga pris, krävs det rättvisande statistik som visar någorlunda hur stor fara vi egentligen utsätter oss för.

Virologiprofessor Niklas Arnberg som intervjuades i ”Malou efter tio”  i fredags, gjorde bedömningen att coronaviruset hade en dödlighet på runt 0,5 procent, det vill säga mer än dubbelt så högt som den vanliga säsongsinfluensan som har 0,1-0,2 procents fatalitet och skördar mellan 1000 och 2000 liv årligen i Sverige.

Om han har rätt, innebär det att gränsen mellan att panikstänga stora delar av samhället och därmed riskera en global depression med 40 procents arbetslöshet ligger nånstans mellan 0,2 och 0,5 procent. Ganska snart kommer politikerna att behöva ta ställning till exakt vad detta värde ska sättas till, misstänker jag.

Under tiden får jag sysselsätta mig bäst jag kan. Det får bli ytterligare en kylslagen långpromenad, mycket annat finns ju inte att göra numera. Och med tanke på att jag enbart i egenskap av man löper avsevärt högre risk att stryka med i sviterna av den kanske snabbast växande kinesiska exportprodukten genom tiderna, håller jag mig i avskildhet under överskådlig tid framöver.

Särskilt roligt är det inte.

 

 

Down incognito

Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

OS – en förlustaffär redan 1912

Det är inte så ofta jag skriver här i bloggen numera, något som beror på ett flertal orsaker. Dels saknar jag riktigt tiden för att publicera något med hyfsad regelbundenhet, dels finns det så många andra som skriver det jag skulle vilja – dessutom mycket bättre.

Men jag kan ändå ta och dela av mig med en minidokumentär som jag gjorde i våras, i samband med en kurs jag gick på Folkuniversitet. Den handlar om ett av huvudstadens kanske mest kända landmärken – Stockholms stadion – som byggdes på rekordtid inför ”solskensolympiaden” 1912. (Namnet anspelar på det varma vädret, som bland annat ledde till ett dödsfall under maratonlöpningen samt en bortsprungen japan.)

Med tanke på Stockholms numera nedlagda OS-planer, kan det vara värt att påminna om att inte ens 1912 års olympiska spel, som brukar hyllas som starten på den moderna olympiska rörelsen, fick det att gå ihop ekonomiskt.

Det var till och med så illa att …. ja se själva vet jag!

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: