And the band played on

Kategori: Okategoriserade

Tusentals pandemidöda men ingen överdödlighet, hur går det ihop egentligen?

Det har nu gått lite drygt två år sedan covid-restriktionerna infördes, och en dryg månad sedan de slopades. Jag skrev tidigare om dessa två år där vi levt med dagliga siffror över smitta och död. Mentalt har denna minutbevakning av pandemin fått oss att tro att vi befunnit oss i en slags modern variant av digerdöden, trots att alla mätpunkter pekar på att vi inte ens varit i närheten. Det hindrar dock inte påtryckargrupper inom den så kallade zero covid-rörelsen att fortsätta propagera för att alla ska stängas in och bära munskydd tills Sars CoV2 är utrotat från Jordens yta (något som givetvis aldrig kommer att ske, vilket exemplet Hongkong med all tydlighet visar.)

Men hur dödlig var pandemin – egentligen – och hur mycket av vår bild av den styrdes av dygnet runt-bombardemanget om smittade, sjuka och döda som vi levde under nära två år?

Som Henrik Höijer i Kvartal konstaterade i en artikel nyligen, hade Sverige ingen överdödlighet alls under 2021 – trots att nära 5000 dog i covid, enligt siffror från SCB. Detta hänger ju inte riktigt ihop, för att uttrycka det milt. Vilket innebär att det antingen har dött ungefär 5000 färre än vanligt av andra orsaker – eller att det har förekommit överdiagnosticering av covidfall.

Eftersom jag saknar expertkunskaper på området kan jag bara konstatera att vi ända sedan början av pandemin kämpat med att hålla isär begreppen ”död i covid” och död med covid”. I det första fallet insjuknar och dör patienten efter att ha åtdragit sig viruset, men är i övrigt ”frisk”. I det senare fallet innebär dödsorsaken att patienten kan ha haft en eller fler bidragande sjukdomar (cancer, hjärtproblem, högt blodtryck, demens etc) som var för sig potentiellt kan leda till döden och där covid blir en komplicerande faktor för mycket. 

Tidigare kartläggningar från våren 2020 (från Östergötland) har visat på att ungefär 15 procent av dödsfallen inte haft covid som primär dödsorsak. Och det förhållandet verkar alltså vara ungefär detsamma idag, av siffror som jag begärt ut från SCB:s dödsorsaksregister. Jag tog fram en sammanställning av hur många av de registrerade dödsfallen som haft covid på dödsorsaksregistret – men separerade på fall där covid varit den enda dödsorsaken samt dödsorsaksintyg där det funnits andra bidragande orsaker. Om man räknar bort alla med bidragande orsaker, visar det sig att 11 tidigare fullt friska under 40 dog 2020 och 8 under första halvåret 2021. Tar man med alla upp till 50 uppgår antalet dödsfall utan underliggande sjukdomar till 44 (för hela mätperioden).

Sammanlagt antal döda som varit smittade med covid-19 under åren 2020 och 2021 (första halvåret) uppgick till 14064  (9441 respektive 4623). Fördelat på män och kvinnor fördelade dödsfallen enligt nedan. Som synes är förhållandet detsamma oavsett kön (även om antalet män som insjuknat och dött varit högre bägge åren).

Frågan man ställer sig är ju, framför allt för 2021, hur det kommer sig tusentals har registrerats som döda i covid utan att det påverkar överdödligheten? Innebar restriktionerna att folk undvek att dra på sig andra sjukdomar eller varit mindre benägna att råka ut för olyckor? Eller finns det någon slags dubbelbokföring, alltså att covid räknas som dödsorsak för människor vars frånfälle skulle hänförts till andra dödsorsaker? Dr Claire Craig tror i alla fall det och hänvisar till siffror från brittiska statistikmyndigheten ONS där det framgår att det finns ett ”underskott” av döda i andra orsaker än covid.

Återigen, med detta vill jag inte ha sagt att covid-19 är trivialt – eller att det är en ”vanlig influensa”. Belastningen på sjukvården har tidvis varit mycket hög, och många som smittats har upplevt svåra sjukdomsförlopp och kanske drabbats av långtidssymtom. Och många av dem som haft underliggande sjukdomar och dött med covid hade kanske fått leva ett antal veckor eller månader längre om de sluppit dra på sig covid. Men faktum kvarstår – den övervägande delen av dem som dött av eller med covid har varit långt över 80, oftast redan svårt sjuka i andra åkommor. Jag tänker hela tiden på min egen mamma, som gick bort för snart nio år sedan i sviterna av en luftvägsinfektion som utvecklades till lunginflammation. Men det stod inte ”förkylning” på hennes dödsorsaksintyg vad jag kan påminna sig.

Episoden 2020-2021 kan också vara en påminnelse om hur vår kollektiva bedömning av risk förändrats i och med covidrapporteringen. Framför allt visar den kanske hur liten risken trots allt varit för de yngre.  38 dödsfall i åldrarna upp till 40, varav 11 som saknat underliggande sjukdomar är naturligtvis 38 tragedier, men det är inte precis Spanska sjukan vi talar om.

Professor Jon Ioannidis, en av världens ledande epidemiologer, har beräknat IFR (infection fatality rate) för covid-19 i flera olika omgångar och kommit fram fram till att 0,15-0,20 procent av infektionerna slutar med döden. För de yngre är andelen oändligt mycket lägre än så; när det gäller barn och ungdomar är risken större att bli överkörd, träffas av blixten eller ramla och slå ihjäl sig i en trappa än att insjukna och dö i covid. (I Sverige dör runt 200 i trafikolyckor varje år, de flesta av dem yngre än 65.)

Och det var, nota bene, innan den ”mildare” omikron-varianten tog över.

Möjligen kommer vi aldrig att få veta exakt hur många som dog i pandemin. Men frågan skulle vara betjänt av att utredas av mer kvalificerade experter än ”hobbyepidemiologer” som jag.

Två år har gått och det mesta jag trodde då var fel

Det har nu gått en dryg vecka sedan Sverige skrotade (nästan) alla covidrestriktioner, och det har gått påfallande snabbt för en någorlunda normal vardag att återvända, även om det dröjer sig kvar en del skyltar om avstånd och vissa butiker har lite svårt att helt släppa distansmarkeringar och maxantal. Men på det stora hela verkar covidpandemin hos allmänheten försvunnit från radarn.

Det har också gått snart två sedan jag placerade bloggen i dvala. Det sammanföll med att jag skickades hem från jobbet för att distansarbeta – något jag fortsatte med i nära ett år. Trots att jag alltså hade mer tid än någonsin att sitta hemma på kammaren och skriva, tog det bara stopp. Orken fanns inte där längre, och jag är fortfarande osäker på om jag ska försöka väcka upp mitt skrivande igen ur pandemitröttheten.

Inte för att det saknas material; det har runnit oändligt mycket vatten under broarna sedan mars 2020, och stora delar av den värld som jag alltid uppfattat som öppen och fri föll plötsligt och oförklarligt ner i svarta auktoritära hål. Flera har ännu idag inte lyckats (eller velat) ta sig upp ur dem.

Men i Sverige, liksom i våra nordiska grannländer, Storbritannien och en snabbt expanderande lista av länder, är vi på väg ur pandemin – åtminstone i den meningen att vi behöver rätta våra liv och vårt umgänge baserat på virusets dagliga framfart.

”Normaliseringen” tror jag dock inte har så mycket att göra med hur många som är smittade, ligger på sjukhus eller dör av covid. Människor hamnar på sjukhus och avlider av ett stort antal anledningar som vi oftast tänker väldigt lite på i vardagen, eftersom de inte rapporteras i realtid.

Och det är just här som covid-pandemin skiljer sig mest från tidigare farsoter i vår historia: Det är den första pandemin som vi följt globalt i realtid.

Redan innan det bröt loss på allvar hade Johns Hopkins-universitetet börjat rapportera dagliga smittade i kinesiska Wuhan, en ”heat map” med större eller mindra röda prickar som spred sig över allt större delen av världen för varje dag. Snart hakade Our World in data på, och i samband med att smittan nådde västvärlden kunde vi snart se antalet sjuka (alltså positiva pcr-tester), inlagda, iva-vårdade och döda i en slags pervers direktsändning. Tidningar och tv hängde på,  de brant stigande kurvorna visades på svart bakgrund, ackompanjerade av antalet nya dödsfall i dramatiskt rött. Siffrorna om sjukdom och död lyste på  förstasidor och repeterades varje timme i nyhetssändningar i radio och tv.

Vissa länder hyllades för sin lyckade covidstrategi – med hårda tag inspirerade av Kina lyckades de till en början hålla nere smitto- och dödsfall och ståtade med grön färg på OWID:s covid-atlas. Så här efteråt vet vi ju att det mesta handlade om tur; idag har de flesta länder drabbats ungefär likvärdigt av viruset.

I mitt sista inlägg här före den tvååriga pausen skrev jag om att ”masstestning” var  enda sättet att komma ur pandemin. Jag har nog aldrig haft så fel i mitt liv. För det blev ju tvärtom. Ju mer vi testade, desto fler fall hittade vi. Och ju fler som repporterade smittade, desto fler behövde vi testa för att kunna ”bryta smittkedjor” som det hette. Fixeringen vid att kontrollera smittan med olika typer av ”restriktioner” blev till en religion, och det ständiga fokuset på smitta och död drev oss alla in i en slags masspyskos där tidigare normalt mänskligt liv – som att träffa vänner i grupp – stigmatiserades. Allt fokus låg på att hålla avstånd, att bli smittad var tecken på moraliskt tillkortakommande.

Och så en dag var det över. Få bryr sig längre om avstånd eller munskydd, bussarna är fulla och vi slipper som tur är indignerade statsministrar som skäller på festande ungdomar.

Själv är jag övertygad om att den främsta anledningen til att vi kan återgå till en slags prepandemisk normalitet är – vid sidan av den skrotade masstestningen –  att vi inte ständigt påminns om viruset längre. Precis en vecka före restriktionerna lyftest den 9 februari upphörde DN och Aftonbladet med att rapportera daglig covidstatstik. Samma sak med direktrapporteringen, den finns visserligen kvar men bryter sällan igenom nyhetsbruset längre.

Att sluta med den dödsrapporterna tror jag är den enskilt största insatsen vi kan ha gjort för folkhälsan – i alla fall vad gäller det psykiska måendet – på senare tid.

Döda män klär inte i rutigt

Det sägs vara extra viktigt att hålla ihop under kriser. Fast i den nuvarande ser det dessvärre ut att vara precis tvärtom. Vi ska hålla ihop – genom att vara isär, hålla oss undan och ha så stort avstånd till medmänniskorna som det över huvud taget är möjligt. Frågan är ju vad det gör med oss i längden, ifall den här pandemin blir långvarig och ett vaccin dröjer?

Redan nu ser vi också flera exempel på hur en slags lokal främlingsfientlighet breder ut sig. Svenskar är inte välkomna i Danmark, och stockholmarna förväntas att hålla sig borta från fritidshus och fjällen eftersom huvudstaden numera är den främsta smitthärden i landet. Och från utlandet nås vi av skräckberättelser om hur svenska familjer vräks från hotell, jagas iväg av lokalbefolkningen eller sätts i miserabla läger av rädsla för smitta.

I den glesbefolkade staden där jag nu varit i någon vecka är det förvisso svårt att inte hålla 1,5 meters avstånd till folk. Det är nästintill tomt vart man än går, ändå tar människor man möter på skogspromenaden vida cirklar förbi när vi möts på stigen.

Oavsett hur snabbt coronakrisen ebbar ut kommer detta att förbli sår för lång tid framöver. Vem vågar ta flyget till Spanien när det här är över? Varför köpa ett sommarboende i en kommun där man inte är välkommen? Och hur många kommer fortsätta att predika avstånd och åtskillnad, bara för säkerhets skull? Coronaviruset lär komma tillbaka, liksom andra pandemier.

En komplicerande faktor i det läge vi är i just nu är nyhetsflödet, där vi sedan ett par veckor utsatts för en formlig tsunami av dåliga nyheter, dygnet runt, varje minut. Det är inte konstigt om det framkallar en känsla av panik. Ändå, trots månader av rapportering, vet vi så pass lite om hur stor risken för att dö egentligen är. Siffrorna från Italien kan skrämma slag på vem som helst, men ifall det är som vissa experter tror – att uppemot 60 procent av befolkningen i de hårdast drabbade områdena redan har smittats – finns det fog för att tagga ner på krigsrubrikerna. Gårdagens tragiska italienska rekord, med nära 800 döda, omfattade dessutom samtliga dödsfall i landet alltså inte bara dem som avlidit i sviterna av covid-19. En ”vanlig” influensasäsong dör det till exempel 8000-12000 italienare, som Expressens korrespondent rapporterat. 

Detta inte på något sätt för att förringa allvaret i det virus som just nu driver ner världen i en djup recession. Men för att kunna försvara detta höga pris, krävs det rättvisande statistik som visar någorlunda hur stor fara vi egentligen utsätter oss för.

Virologiprofessor Niklas Arnberg som intervjuades i ”Malou efter tio”  i fredags, gjorde bedömningen att coronaviruset hade en dödlighet på runt 0,5 procent, det vill säga mer än dubbelt så högt som den vanliga säsongsinfluensan som har 0,1-0,2 procents fatalitet och skördar mellan 1000 och 2000 liv årligen i Sverige.

Om han har rätt, innebär det att gränsen mellan att panikstänga stora delar av samhället och därmed riskera en global depression med 40 procents arbetslöshet ligger nånstans mellan 0,2 och 0,5 procent. Ganska snart kommer politikerna att behöva ta ställning till exakt vad detta värde ska sättas till, misstänker jag.

Under tiden får jag sysselsätta mig bäst jag kan. Det får bli ytterligare en kylslagen långpromenad, mycket annat finns ju inte att göra numera. Och med tanke på att jag enbart i egenskap av man löper avsevärt högre risk att stryka med i sviterna av den kanske snabbast växande kinesiska exportprodukten genom tiderna, håller jag mig i avskildhet under överskådlig tid framöver.

Särskilt roligt är det inte.

 

 

Down incognito

Egentligen hade jag under största möjliga tystnad tänkt låta den här bloggen glida in i historien. Men i den hastigt uppkomna Coronakrisen som på bara några dagar fått samhället att gå från normalt till något slags förstadium av Mad Max, känner jag att det är viktigt att dokumentera dessa exceptionella dagar och månader. Om inte minst för barnens – och eftervärldens – skull. För när vi tittar tillbaka på denna dramatiska tid om kanske 20 år behövs varje röst.

Själv har jag sedan ett par veckor satt mig i egenvald karantän, främst eftersom jag har en så kallat ”underliggande sjukdom” som potentiellt skulle innebära slutet för mig om jag skulle bli smittad. Jag jobbar som vanligt, men mer än 60 mil från min arbetsplats – något som funkar oändligt mycket bättre än vad någon hade hoppats på. (Vilket givetvis kommer att påverka hur vi arbetar när utbrottet är över, att det funkar att ge ut en tidning med 90 procent av personalen som jobbar hemifrån kommer sannolikt att innebära att arbetsgivaren kommer att krympa lokalkostymen.)

Fast det har sina sidor med att fly storstaden för karantänen i provinserna. Framför allt den allt mer utbredda rädslan och animositeten mot storstadsbor i allmänhet, och Stockholmare i synnerhet. Själv har jag inte träffat en enda människa sedan jag kom hit för ett par veckor sedan, men jag skulle inte drömma om att berätta. Vem vet vilka reaktioner det skull utlösa? Högafflar, tjära och fjädrar?

Säkrast att fortsätta vara Down incognito, som Kip Winger så väl uttryckte det. Stay tuned.

OS – en förlustaffär redan 1912

Det är inte så ofta jag skriver här i bloggen numera, något som beror på ett flertal orsaker. Dels saknar jag riktigt tiden för att publicera något med hyfsad regelbundenhet, dels finns det så många andra som skriver det jag skulle vilja – dessutom mycket bättre.

Men jag kan ändå ta och dela av mig med en minidokumentär som jag gjorde i våras, i samband med en kurs jag gick på Folkuniversitet. Den handlar om ett av huvudstadens kanske mest kända landmärken – Stockholms stadion – som byggdes på rekordtid inför ”solskensolympiaden” 1912. (Namnet anspelar på det varma vädret, som bland annat ledde till ett dödsfall under maratonlöpningen samt en bortsprungen japan.)

Med tanke på Stockholms numera nedlagda OS-planer, kan det vara värt att påminna om att inte ens 1912 års olympiska spel, som brukar hyllas som starten på den moderna olympiska rörelsen, fick det att gå ihop ekonomiskt.

Det var till och med så illa att …. ja se själva vet jag!

© 2024 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑