Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: Rymden

Njut av värmen – snart kommer istiden

Passa på att besöka New York innan det ser ut så här.

Som om världen inte hade nog med problem redan med galopperande skuldkris, arbetslöshet och vulkanutrbrott. Nu påstår ett antal tungviktare inom solforskningen att risken finns för att Jorden raskt är på väg in i en ny liten istid.

Tre olika forskargrupper har kommit fram till samma oroande slutsats: solen håller på att slumra till. Normalt sett följer solen 11-åriga cykler med olika stor solfläcksaktivitet (solläckarna är egentligen magnetstormar, som påverkar Jordens atmosfär och sannolikt klimat). Nuvarande solcyckel (nr 24) kom igång flera år för sent, och trots att cykeln nu börjar närma sig maximum, har antalet solfläckar varit betydligt färre än förväntat. Och det riktig oroande är att forskarna vid NSO (National Solar Observatory) fruktar att nästa solcykel, nr 25, kanske inte kommer igång över huvud taget.

Antalet solfläckar sedan mitten av 90-talet. Påminner lite om börsen just nu.

En sol utan fläckar, vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, ingen vet helt säkert eftersom det inte inträffat i modern tid, men det finns mycket som talar för att en slumrande sol kan ge upphov till ett svalare klimat här på Jorden. Senast som solen uppvisade en period nästan helt utan solfläckar var under det som går under benämningen Maunder Minimum, åren 1645 till 1715. Denna period kännetecknades av brutala vintrar och var inledningen på det som kallas Lilla istiden. Under dessa år frös stora floder, som Themsen, varje vinter och en viss svensk kung marscherade med en hel här över isen på Stora och Lilla Bält för att spöa upp dansken. I flera höglänta områden låg snön kvar året runt, och missväxt och hungersnöd var vanligt förekommande i Europa.

Det finns förstås positiva effekter med avsaknad av solfläckar. Vi slipper leva i skräck för att solstormar ska slå ut elnätet, och astronauter behöver inte oroa sig för att dö av den starka strålning som utvecklas vid en solfläckseruption (så kallade Coronal Mass Ejections). Det gör det förmodligen billigare och säkrare att genomföra bemannade rymdresor till exempel till Mars. Och Spanien och övriga Medelhavsländer kommer sannolikt att blomstra när frusna Nordeuropeer flyttar söderut.

På minussidan kan vi dock räkna med att stora områden som idag används för odling, kommer att bli obrukbara och galopperande matpriser kommer att leda till upplopp i stora delar av världen. Det kommer att bli rätt svårt för politikerna att övertyga oss om nyttan med att koldioxidbanta, eller att vi måste fortsätta betala 100-tals miljarder i miljöskatter och utsläppsrätter. Och glöm det där med att ersätta kärnkraften med vindsnurror.

Fast än så länge är det sommar. Njut så länge det varar!

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Kan månen verkligen orsaka naturkatastrofer?

Foliehatts-teori modell 2012, eller recept för katastrof? Jupiter, Saturnus, Solen, månen och Jorden står på rad.

För några dagar sedan skrev Aftonbladet om supermånen, som enligt vissa ”konspirationsteoretiker” skulle innebära ett ökat antal stormar, tsunamis och jordbävningar. Just den 20 mars står månen närmare Jorden än den gjort på 19 år, och med detta skulle följa ett ökat antal naturkatastrofer. Rymdfysikern Gabriella Stenberg skrattade dock bort teorierna med att månens position ”inte spelar så stor roll”.

Ett par dagar senare, efter den gigantiska jordbävningen – och efterföljande tsunamin – som lagt delar av Japan i ruiner, kanske det ändå är dags att titta närmare på om det kan ligga något i dessa foliehatts-teorier.

Jorden sedd från månens position natten till den 11 mars. Rakt över Tokyo. Bara ett sammanträffande?

Till att börja med kan vi konstatera fakta: månen påverkar Jorden, och det rejält. Denna himlakropp är så pass stor och ligger så nära Jorden att den egentligen kan betraktas som en dubbelplanet. De gigantiska graviationseffekter som månen utsätter Jorden yttrar sig som exempelvis tidvatten. Och de allra största tidvatteneffekterna, kallade King Tide, uppstår när en annan gigantisk himlakropp – solen – står på ena sidan av Jorden (perihelion) medan månen på direkt motstående sida (perigee). Huruvida dessa bägge motstående gravitationskrafter kan ”rycka” i Jorden så mycket att det kan sätta igång jordbävningar finns det naturligvis delade meningar om, men det finns faktiskt en hel del forskning – publicerad i seriösa facktidskrifter – som pekar på sambandet.

En av de mest kontroversiella figurerna på Nya Zeeland just nu heter Ken Ring (nej, inte den svenske artisten) och driver en sajt som heter Predict Weather. Ring har kallats konspirationsteoretiker, foliehatt och galning, men ända sedan sedan september har han varnat för – och prickat in – ett antal jordskalv på Nya Zeeland, baserat bland annat på månens position. Den 14 februari varnade han för ett stort skalv i Christchurch – en vecka senare drabbades staden av en förödande jordbävning med 100-tals döda. Den 19-21 mars skulle nästa stora skalv inträffa, enligt hans beräkningar, ”give or take a few days”. Var det detta som inträffade utanför Japans kust?

Förutom månens position i förhållande till Jorden råder just nu också en ganska speciell situation vad gäller ”rymdvädret” – se grafiken högst upp. Gasjättarna Saturnus och Jupiter står på motsatt sida av solen, med vår planet mitt i ”skottlinjen”. Vilket enligt forskare/konspirationsteoretiker/foliehattar kan ha en större påverkan på Jorden än vad vi tror. Rymdforskare tror att de stora planeternas dragningskraft kan påverka solfläcksaktiviteten på solen – just nu är den mycket hög – och det finns också en hypotes om att det är omloppsbanorna hos dessa jätteplaneter som styr solcyklerna.

Solfläckar är ju egentligen gigantiska ”vulkanutbrott” på solens yta, där magnetiskt laddade partiklar kastas mot Jorden. Det manifesterar sig synligt som t ex norrsken, men kan sådana magnetstormar påverka även vår planets inre processer?

Allt det här låter förstås som det vore hämtat direkt ur katastrofrullen 2012. Men verkligheten är att ingen riktigt vet – varken forskare eller foliehattar – hur dessa interplanetära krafter påverkar oss. Det enda vi kan vara säkra på är att vi är oändligt små och påverkas av sådant som vi har väldigt liten vetskap om än så länge.

En glädjande nyhet – i alla fall om man tror på Ken Ring – är att det Jordens seismiska aktivitet kommer att lugna ner sig betydligt redan i april. Då rör sig Jorden ut ur den planetära position som enligt honom orsakat allt elände sedan i höstas.

Tro’t den som vill.

Och framför allt, ge ett bidrag till Läkare utan Gränser som redan nu är på plats i norra Japan för att hjälpa offren för katastrofen.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, G-P 1, 2, 3, 4
Andra bloggar om , , , ,

Jane Badler, ödlan man aldrig glömmer

Det finns säkert flera som kommer att invända, men jag vill ändå påstå att en av 80-talets absolut hetaste kvinnliga skådisar var Jane Badler. Hon spelade visserligen bara en enda roll, men vilken roll det var! Som Diana, befälhavare för rymdödlorna i kultserien V, dök hon upp varje fredag under bästa förfesttid (och hemma i Varberg gick minsann ingen ut på krogen innan V var slut).

Diana käkar hamster på det glada 80-talet.

Jane Badler var perfekt i rollen som Diana: stenhård, småslampig och skräckinjagande på samma gång. I första säsongen av serien smaskade hon och hennes kvinnliga underofficer (spelad av June Chadwick) ständigt i sig bisarra saker, som maskar, smådjur och skalbaggar. Men scenen där hon sväljer ett marsvin är utan tvekan en av de mest minnesvärda från serien. Den tog två dagar att spela in – vid denna tid gjordes specialeffekter utan hjälp av datorer. Och även om man så här 25 år senare inser att V var ganska lågbudget, lyser Jane Badler fortfarande lika klart genom alla 80-talspastischerna.

Därför är det en glad överraskning att hon nu lyckats att tjata till sig en ledande roll i andra säsongen av nyinspelningen av V, som mamma till den nya ödlebasen Anna.  57 år gammal verkar hon mer taggad än nånsin för comebacken som ond smådjursätande ödla. Uppenbarligen fick hon kämpa hårt för att övertyga producenterna om att hon var rätt kvinna att spela sig själv – inklusive att äta upp en levande mus.

(Jag har ingen aning om hon verkligen äter upp det där djuret, om inte så är det riktigt bra gjort.)

Årets fulkulturella höjdpunkt är det i alla fall.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Kinas första steg för att kolonisera månen

Enligt engelskspråkiga nyhetssajten Xinhuanet har Kinas rymdstyrelse satt kinesiska namn på 468 platser på månen. Detta som ett led i det nationella månprogrammet, heter det.

Som gammal rymdentusiast är det sannolikt Kina – och kanske Indien – som man får hålla ögonen på de närmsta åren. För när USA lagt sina raketer i malpåse är det de växande tigerekonomierna i Asien som seer ut att bli först med att kolonisera månen, i intimt samarbete med Ryssland. (Dessutom har Obama som bekant slut på pengar, och på Nasa jobbar mest pensionärer – medelåldern är över 55.) Och de danska rymdpølsenauterna verkar i skrivande stund ha svårt att komma iväg

Rymdtips nr 1: pilla inte på okända ägg.

I Kinas fall är det inte primärt militära skäl som ligger bakom rymdkapplöpningen. Det är Kinas Ministry of Civil Affairs som står bakom namngivningen av mån-orterna. Istället är det naturligtvis jakten på råvaror och energi som driver på utvecklingen; råvaror som det redan nu är brist på men som kommer att behövas för en framtida tillväxt i Asien.

Så vänta bara ett par decennier, och vi kommer säkert att få se kinesiska gruvskepp i skytteltrafik mellan Jorden, månen och asterioidbältet. Det kommer att krävas massor av arbetskraft både i de utomjordiska gruvorna och i den nya transportsektor som behöver byggas upp för att frakta människor och råvaror mellan Jorden och de nya ”off-world-kolonierna”.

Ett par tips bara till alla som är unga idag och funderar på en framtid i rymden: pilla inte på konstiga ägg…

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Historien om rymdcorvetterna

astrovettar

Följer utmärkta TV-serien Från Jorden till månen (SVT), som igår kväll kommit fram till Apollo 12 – dvs den andra månlandningen som skedde i slutet av 1969. Buzz och Neil i all ära, men Apollo 12-gänget var mera rock’n roll och attityd. Alla tre – Charles (“Pete”) Conrad, Richard Gordon och Alan Bean (den senare kan idag titulera sig världens enda månkonstnär) hade tidigare varit stridspiloter i US Navy, och var ett mycket sammansvetsat gäng även som astronauter på Nasa.

Många av dem som rekryterats till rymdprogrammet var kanske inte helt oväntat intresserade av sportbilar – en av dem körde professionellt i NASCAR och SCCA – och just Corvetter var en ganska vanlig syn utanför NASA:s rymdhögkvarter i slutet av 60-talet. Genom ett förmånligt hyravtal med General Motors kunde astronauterna nämligen hyra en bil från GM i ett helt år för den symboliska summan av 1 dollar. Apollo 12-besättningen skilde sig dock från sina kolleger genom att beställa tre identiska 1969 Corvette Stingray i nyansen Riverside gold, svartlackade över vingarna bak och med varsitt rött, vitt och blått emblem på framflyglarna, där förarens NASA-rank stod stämplad. Conrads bil hade “CDR” för “Commander”, Gordons “CMP” (Command Module Pilot) och Alan Beans Corvette “LMP” för Lunar Module Pilot. Anledningen var, enligt Alan Bean, att de tre ville framstå som ett sammansvetsat team, och man får förmoda att de hade ganska kul med sina sportbilar. Förutom lacken var Corvetterna standardutrustade, men på denna tid innebar det 427 kubiktum stora V8:or som utvecklade 390 kusar så det gick undan ordentligt ändå.

Efter ett år var det roliga slut och astronauterna lämnade enligt avtalet tillbaka bilarna till GM, som i samma veva upphörde att sponsra NASAs astronauter med bilar eftersom allmänheten surnade till på oskicket att låta kändisar få bilar gratis (idag hade det närmast varit ett generalfel att INTE sponra superkändisar av denna kaliber…).

Här kunde historien om Astrovettarna tagit slut om det inte varit för Corvettefantasten Danny Reed från Houston. I början av 70-talet fick han se en av de gyllene Corvetterna hos en GM-outlet i Austin, Texas. Kännare som han var, såg han  förstås direkt vad det var för bil, och lyckades av en ren tur ropa hem Corvetten på auktion för $10,000 (han lade bara det näst högsta budet, men vinnaren drog sig ur affären). Sedan dess har Astrovetten varit i hans ägo, och har varsamt vårdats och renoverats till originalskick. På framskärmen står det fortfarande “LMP”, vilket innebär att det är månlandarpolioten Alan Beans Stingray han har i sin ägo. I videon ovan, som kommer från VetteTube, berättar han själv om bilen, och det finns även filmklipp från NASA som visar när Apollo 12-besättningen kommer åkande i sina Stingrays.

"LMP", Lunar Module Pilot.

“LMP”, Lunar Module Pilot.

Vad som hände med de bägge andra Astrovettarna är det ingen som vet, men vem vet – de kanske står i nån lada och sover i väntan på att bli upptäckta…

Mer om bilarna finns att läsa på Vette Magazine och Corvette Action Center.

Pingat på Intressant.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

NASA-bilder återupptäcks av teknikarkeologer

Jorden den 23 augusti 1966

Jorden den 23 augusti 1966

Via Anthony Watts fick jag upp ögonen för ett helt fantastiskt projekt med målet att återskapa och digitalisera de första fotografierna från månen – och framför allt av Jorden sedd från månen – som togs av obemannade månsonder åren 1966 och 1967. Meningen var att rekognosera inför den första bemannade månfärden 1969, och eftersom detta skedde i en tid då digitalfoto och datorer var om inte okända så i alla fall ovanliga företeelser, använde rymdsonderna vanlig film för fotografierna – som sedan framkallades, kopierades och “faxades” ner till Houston, naturligtvis med gigantiska kvalitetsförluster.

Till historien hör dock att det fanns en tekniker, Charles J. Byrne, som oroade sig för Nasas teknikupplägg, och därför installerade ett backupsystem, med dåtidens kraftfullaste bandbackupsystem, Ampex FR-900, för att lagra bilddata som rymdsonderna sände ner till Jorden. Backupsystemen placerades på tre platser;  Goldstone i Kalifornien, Madrid i Spanien och Castle Island, Woomera i Australien.

Backup på 60-talsvis

Backup på 60-talsvis

Nasa behövde dock aldrig använda backupbanden, eftersom det bara handlade om att identifiera lämpliga landningsplatser för Apollo-programmet. Så banden stuvades undan i lagerbyggnader och projektet föll i glömska. Och Ampex-bandarna hamnade hemma i garaget hos en pensionerad Nasa-chef under 20 års tid.

Drygt 40 år senare återupptäcker en samling entusiaster den potentiella skatt som banden med månbilderna utgör, och drar igång ett projekt för att restaurera bilderna från originalbanden. Lunar Orbiter Image Recovery Project (LOIRP) har sedan dess genom detektivarbete, “teknikarkeologi” och massor av reasearch lyckats får igång både de gamla Ampex-backuperna och digitalt återskapa de första bilderna av Jorden sedd från rymden – men denna gång inte som suddiga TV-bilder utan som digitala högupplösta foton.

Ampexbandarna återuppväckta

Ampexbandarna återuppväckta

Förutom det uppebara historiska värdet i dessa bilder, kan de också ge en helt ny insikt till exempel för hur isutbredningen i Antarktis var i mitten av 60-talet. (De första egentliga mätningarna av istäcket började inte göras förrän 1979) De bilder som återskapas kommer att släppas publikt på Moonviews.com, så att alla som vill ska kunna ta hem och analysera dem.

Imponerande. Och samtidigt visar det hur snabbt teknik åldras – hur kommer våra digitala bilder och texter att klara framtida teknikskiften? Vad kommer att finnas dokumenterat från den tidiga Interneteran år 2050?

Hela storyn berättas på Space.com.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: