Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: samhälle

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Den lysenkoistiska snöröjningen

slussen_snorojning

Prioriterad snöröjning i Stockholm, 15 november 2016. Cykelbanan är plogad och halkbekämpad. Gångbanan till vänster har fortfarande inte skottats och påminner mest om en puckelpist – en vecka efter snökanonen.

Det har nu gått en vecka sedan den gigantiska snökanonen slog till mot Stockholm och totalt kaos efter sig. Bilar och transporter lamslogs, kollektivtrafiken ställdes in och människor blev strandade miltals hemifrån. Tusentals hade inget annat val än att pulsa fram genom snömassorna i timtal för att komma hem. Min egen promenad från centrala Stockholm till Nacka tog lite drygt två och en halv timme, fast då stannade jag till och handlade i en nästan tom och öde matbutik i Sickla på vägen.

Det här var förstås inget större problem för mig personligen att lösa, jag är ganska vältränad och var förutseende nog att handla broddar tidigare på dagen (några timmar senare var de slut ). Men jag tänker på alla de tusentals människor som inte hade samma möjlighet – eller tur – som jag. Äldre som inte orkade gå en mil, småbarnsmammor med barnvagnar, funktionshindrade och sjuka. Och förstås alla de som tvingades sitta fast i upptill ett halvt dygn i sina allt kallare bilar på de igenproppade infartslederna.

Allt detta var resultatet av den historiskt usla snöröjningen – som uppseendeväckande nog fortfarande en vecka senare inte kommit igång på allvar. Många har ömsom varit varit ursinniga, ömsom hånat den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus för haveriet. Politkernas  berömda jämställda snöröjning – eller om den inte till och med var  feministisk – mötte här verkligheten med full kraft, och det var ingen vacker syn.

Av denna snöröjning, feministisk eller inte, har det emellertid ännu en vecka efter snökanonen inte synts mycket av. Centrala gågator, som Drottninggatan, liknar fortfarande mest en puckelpist, och det dröjde till igår eftermiddag innan det över huvud taget började halkbekämpas eller ströddes sand på de glashala trottoarerna.

Tanken bakom den jämställda snöröjningen var ju annars att prioritera vinterväghållningen för de grupper som behöver det bäst. Kvinnor, barn och äldre sägs ju gå eller åka kollektivt oftare än män, därför ska plogningen för dessa grupper prioriteras, enligt den nya snömaktordningen eller vad man kan kalla den.

Varför det inte fungerade har jag ingen aning om, men det är ju knappast en nyhet att det snöar på Stockholms breddgrader vid den här tiden på året. Och just när det gäller snöröjning finns det därför en relativt lång erfarenhet att falla tillbaka på.

Så om  Stockholms politiker hade lutat sig mot empiri istället för identitetspolitik när man började detaljstyra i hur stan ska skottas, hade det klart framgått att det finns en anledning till att de stora trafiklederna historiskt sett har plogats först. Om detta inte görs, fastnar kollektivtrafiken – så som skedde nu – och tiotusentals resenärer tvingas istället ut på översnöade och glatta gångvägar för att försöka ta sig till sin destination. Vilket inte förvånade innebär en massiv ökning av antalet benbrott, med de kostnader för akutsjukvård och sjukskrivning som blir följden. Den jämställda snöröjningen fick här alltså totalt motsatt effekt: de prioriterade grupperna drabbades värst.

En liten grupp som däremot verkar ha prioriterats är – cyklisterna. Det var förvisso inte många som vågade sig ut på två hjul under snöfallet och dagarna därefter, med undantag för en liten hård kärna av fullutrustade livsstilscyklister (som jag efter gjorda observationer under det att jag halkade mot jobbet bedömer bestod av dryga 90 procent män). Redan dagen efter snöfallet var plogningen av de centrala cykelstråken i full gång, på bekostnad av gångbanorna som lämnades oplogade med sina snömassor. Eller fick lite extra påfyllning från cykelbane-plogningen.

Uppenbarligen har alltså snöröjningen fungerat planenligt i just detta avseende – vilket innebär att politikerna här har ansett att de övervägande manliga cyklisterna varit viktigare än kvinnor, barn och äldre som fått kämpa vidare i decimeterdjupt snömodd och is på trottoarerna.

Tanken med denna prioritering är sannolikt att få fler att ta cykeln, som i Miljöpartiets värld är det magiska verktyg som kan råda bot på allt från trafikproblem till att rädda världen och skapa massor av nya jobb. Budskapet är tydligt: vill du kunna ta dig fram i Stockholm på vintern – börja cykla!

Allt detta får mig osökt att tänka på Trofim Lysenko, en sovjetisk genetiker som på 30-talet utvecklade en pseudovetenskaplig genetisk hypotes,  lysenkoismen, Denna gick i kortet ut på att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Man skulle därför kunna lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Vilket skulle innebära att man kunde ge en individ vissa egenskaper under livet, därefter skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman. Vem som helst förstod ju att detta var total galenskap, men hypotesen passade utmärkt in i Stalins och bolsjevikernas dröm om den nya sovjetmänniskan, homo sovjeticus.

Lysenkoismen gjorde att all forskning kring genteknik förbjöds, och ledde några år senare till en total katastrof inom jordbruket, med massvält och död som följd, när Lysenko fick för sig att försöka uppfostra även spannmål till att klara sig utan vatten och gödning. Ändå skulle det dröja långt in på 60-talet innan denna pseudovetenskap slutligen övergavs.

Jag vågar dock påstå att Miljöpartiets nya klimatsmarta människa, homo cyklismus, sannolikt kommer att låta vänta på sig ett bra tag. Vi motsträviga drar istället på oss broddarna och pulsar vidare. Eller hoppas på regn.

Whoops, nu inser jag precis att jag drog en parallell till 30-talet. Ber om ursäkt för detta, men jag kunde inte låta bli.

(Och jag gjorde i alla fall inga jämförelser med Hitler…)

Intressant?

Fler om , , ,

Så räddade mellanölet Sverige från supandet

storstark_lores

Aftonbladet förra söndagen.

Det har varit en blytung vecka, så jag tänkte lätta upp stämningen lite så här på söndagen med att skriva om ett av mina verkligt stora intressen: Öl. Mestadels föredrar jag pilsner av välhumlad tjeckisk typ – men en eller annan belgisk ale kvalar också in på favoritlistan. För en vecka sedan gjorde jag en stor genomgång av det svenska starkölets historia i Aftonbladet – artikeln är inlåst men jag kan varmt rekommendera ett Plus-abbonemang (då får man dessutom chansen att läsa fler av mina artiklar, plus allt annat på Aftonbladet).

Meningen med artikeln var att skildra hur STÖL:en, Den stora starken, mer och mer trängs bort från bardiskarna i takt med att nya, köpstarka grupper tar över de hippa bostadsområdena i och runt våra städer. Och i takt med att ölkranarna gentrifieras, försvinner också de gamla sunkhaken med billig stor stark. In flyttar istället allsköns finöl, Ipor, Apor, färsköl och ofiltrerat lokalproducerat öl från grannens jordkällare – samtliga med prislappar som gör en krogkväll till en mycket dyr upplevelse.

Verkligheten visade sig kanske inte riktigt se ut som jag trodde. Och framför allt gav letandet i arkiven och intervjuer med alkoholforskare en helt annan bild av den svenska alkoholkulturen än den vi brukar få oss serverade. Framför allt blev jag ganska överraskad av i hur resultatinriktad 50-talets alkoholpolitik i grunden var. När Systembolaget startade i oktober 1955, blev det för första gången sedan Första världskriget tillåtet att handla öl med en alkoholstyrka högre än 3,5 volymprocent, det vi i dagligt tal kallar folköl. Beslutet att tillåta försäljning och utskänkning av starköl var ett medvetet politiskt beslut med syftet att få svenskarna att sluta dricka brännvin – ett oskick som vi hade hållit på med sedan 1800-talet, och som vare sig motbok eller ransonering hade kunnat rå på. Alkoholpolitiken år 1955 inriktade sig sig inte på att få folk att sluta dricka, utan att få svenskarna att välja alkoholsvagare drycker. Och i den strategin var starkölen ett viktigt verktyg.

När svenskarna trots starkölet fortsatte dricka brännvin (eftersom det fortfarande var billigast) drev socialdemokraterna, med Gunnar Sträng i spetsen, igenom beslutet att införa ett helt nytt öltyp – mellanölet – som skulle säljas i vanliga matbutiker. Det nya ölet, klass IIB, låg styrkemässigt mitt emellan folköl och starköl (4,5 volymprocent), därav namnet.

Mellanölet blev en sjudundrade succé, och svenskarna drack öl som aldrig förr. Tyvärr var succén alltför stor, framför allt bland de unga – mellanölet kom att bli en del av den växande svenska tonårskulturen på 60- och 70-talet. Och därmed fick mellanölet sin dödsdom, eftersom makthavarnas stora skräck – då som nu – var att ungdomar ägnade sig åt saker som de inte själva riktigt förstod sig på. Precis som ungdomens videotittande, musiksmak, datorspelande och sockerintag – bara för att nämna ett par exempel – alla har hotat den unga generationens fysiska och mentala hälsa genom åren.

mellanolsbubblan

”Mellanölsbubblan” från 1965 till 1977, här visad i orange. Notera hur konsumtionen av starksprit (blått) faller efter denna period. Källa: Drogutvecklingen i Sverige 2014 (CAN)

Hur som helst. Mellanölsprojektet blev trots det en stor framgång – ett lyckat misslyckande, som alkoholforskaren Lennart Johanson beskriver det. Spritkonsumtionen sjönk snabbt i takt med att svenskarna började vänja sig vid alkoholsvagare drycker och vi började få något som svagt påminde om en kontinental dryckeskultur istället för den traditionella svenska spritfyllan på fredag och lördag. Vilket naturligt skrämde livet ur nykterhetsrörelsen och diverse folkpartister som såg en framtid där en hel generation var förlorad till alkoholen.

Därför förbjöds mellanölsförsäljningen i dagligvaruhandeln hösten 1977 – därefter kunde klass IIB endast köpas på Systembolaget. Vilket naturligtvis ingen gjorde – eftersom det beskattades lika högt som starkölet och alltså kostade lika mycket, trots att hade betydligt sämre APK (alkohol per krona). Bryggeribranschen krisade och många små och medelstora bryggerier lades ner, vilket ledde till att Pripps i det närmaste fick monopol på marknaden med sitt flaggskepp Pripps blå. Sverige gick in i en mörk period, som varade fram till EU-inträdet 1995, då skattesatserna på öl sänktes kraftigt.

Men det som hände i och med mellanölsstoppet 1977 var att svensk alkoholpolitik ändrades i grunden. Från att ha verkat för att folk skulle dricka mindre sprit och därmed minska alkoholismen, blev den allt överskuggande uppdraget att hindra ungdomar från att dricka. En linje som i allt väsentligt fortfarande gäller – trots att mätning efter mätning visar att unga dricker allt mindre.

Men den stora starken då, är den hotad? Nä, inte direkt. Av 234 miljoner sålda liter på systemet förra året, var 208 miljoner liter ljus lager – – alltså det vi i dagligt tal kallar ”en stor stark” – eller 98,2 procent av försäljningen. Den första mörka ölen, Brooklyn lager, kommer på plats 43, högre upp är det idel ljus lageröl på topplistan.

Ryktet om STÖL:ens död är sålunda kraftigt förhastat.

Intressant?

Fler om , , , ,

Grupp mot grupp

På Södermalm i Stockholm har ett femtontal hemlösa ockuperat Mariagårdens förskola, som stått tom en tid. Reaktionen från samhället har varit snabb och helt enligt regelboken – Kronofogden har fått i uppdrag att avhysa de boende omgående, ett uppdrag myndigheten kommer att utföra utan några invändningar. Ifall de hemlösa stockholmarna hamnar på gatan eller lyckas hitta plats på något ledigt härbärge är oklart, men sannolikt får många av dem bereda sig på att tillbringa den annalkande vintern på huvudstadens gator, under broar eller i trappuppgångar.

Det finns något som kallas Tak över huvudet-garanti i Stockholm, men denna fungerar bristfälligt. Av de drygt 2 800 hemlösa i Stockholm är 800 så kallat ”akut hemlösa” – det vill säga att de inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det finns 200 platser på härbärgen för denna grupp, vilket innebär att fler än 600 i värsta fall tvingas sova utomhus. Alltså fler än i det numera rikskända EU-migrantlägret på Sorgenfri i Malmö, som tömdes i veckan. En avhysning som fick diverse solidaritetsgrupper att gå i spinn över de svenska myndigheternas okänslighet och förtryck av fattiga romer. Att dessa faktiskt i betydligt högre utsträckning faktiskt har någonstans att bo – hemma i Rumänien – spelar mindre roll. Att inte ställa upp med boende till utländska medborgare som kompensation för att de stoppats från att ockupera och skräpa ner privat egendom, som nu måste saneras för miljonbelopp, anses i vissa delar av den svenska debatten som närmast rasistiskt.

Inte helt överraskande har SVT i princip direktsänt från manifestationen utanför stadshuset i Malmö, där delar av lägerinvånarna nu sittstrejkar tills de får någonstans att bo. Aktionen genomförs tillsammans med en avsevärt större kontingent av juriststudenter, Allt åt alla-aktivister och andra som tycker att det är kommunens moraliska och legala plikt att skaffa boende åt andra länders medborgare när de inte har råd att själva betala.

Sannolikt gjorde de hemlösa stockholmarna därför analysen att det var fritt fram att ta den tomma förskolan i anspråk. Ingen använde ju byggnaden ändå (den ska bli byggbarack under tiden som det byggs bostäder i kvarteren intill, byggjobbarna ska ha någonstans att käka lunch, fika och uträtta sina behov).

De hemlösa inspirerades måhända av sina olycksbröder och -systrar i Malmö, som tillåtits bygga en egen liten favela på en  privatägd tomt under ett och ett halvt års tid, utan att myndigheterna gjort något åt saken. Det såg uppenbarligen ut som en god idé – för massvis av lokala aktivister skyndade ju till ockupanternas försvar varje gång det började talas om avhysning.

Att ”svenska” hemlösa har inspireras av EU-migranter ser man nu allt fler exempel på. Det blir vanligare att se hemlösa svenskar som sitter med en mugg och tigger. I Sundsvall, med 500 hemlösa, har ett par av dem nu börjat tälta i skogen och tigger för att få ihop pengar för att försöka få ihop till eget boende.

”Jag får in till mat och telefonpengar. Drömmen är att få ihop till en husvagn vi kan bo i”, säger en av dem till Sundsvalls tidning.

Vissa invänder säkert mot att den här beskrivningen innebär att cyniskt ställa grupper mot varandra. Men detta är ju något som de facto redan sker. De hemlösa i Sundsvall, Stockholm eller var i Sverige de nu tvingas sova utomhus, ställs redan idag mot andra svaga grupper. Konkurrensen om solidariteten blir allt hårdare, ju fler som konkurrerar om småsmulorna från de priviligerades plånböcker. Och de som tidigare lyckats tjäna lite pengar på att sälja Situation Stockholm finner sig nu i ett läge där de konkurrerar med inte bara en utan flera tiggartidningar, vars försäljning sker helt utan kontroll. Men eftersom de hemlösa befinner sig i ett slags medialt vakuum, kan de inte räkna med aktivister som sittstrejkar i protest när polisen kommer för att bära bort dem.

Utanför Mariagårdens förskola i Stockholm har det sålunda inte samlats några solidaritetsgrupper för att protestera när de hemlösa kastas ut. De förra är istället fullt upptagna dryga 60 mil söderut med att göra allt i sin makt för att stoppa Malmös politiker från att rädda de sista delarna av det som brukade kallas samhällskontraktet.

Alltså det där som en gång i tiden var menat att omfatta också sådana som Tomas, Åke och det dryga halvdussin hemlösa stockholmare som tagit sin tillflykt till den tomma förskolan i Rosenlundsparken i försök att skapa sig sin egen  ”tak över huvudet-garanti”.

Intressant?

Fler om , , ,

Löfvens gränslösa Sverige i gungning

Det är nästan så att man fysiskt kan ta på den oroskänsla som råder i Sverige just nu. Flyktingkrisen har, trots riksdagspolitikers och ansvariga myndigheters försäkran om att vi har gjort det förut och vi kommer att klara det igen – senast manifesterat vid Stefan Löfvens pepp-gala igår som gick under namnet Sverige tillsammans – fått många att på allvar ifrågasätta om regeringen verkligen har en plan för vad som sker.

Dessvärre tyder det mesta på att så inte är fallet.

Kanske trodde Löfven på fullt allvar att EU skulle fixa problemet för honom. Han deltog ju för bara ett par veckor sedan på möten med framstående ledare som Tysklands Angela Merkel och EU:s ledning, som har flyktingkrisen överst på dagordningen. Kanske hoppades han på att tillströmningen av migranter skulle ebba ut, när Ungern stängde sina gränser – eller i och med avtalet med Turkiet, som framöver kommer att husera gigantiska ”ankomstcenter” där EU ska registrera flyktingar och bedöma ifall de har skäl att få asyl. Detta drar emellertid ut på tiden, samtidigt som inflödet nu ligger på flera tusen dagligen. Och det gäller inte bara asylsökande: minst lika många oidentifierade befaras ta sig in i landet dagligen, människor som myndigheterna inte har någon kontroll på. Redan i vintras slog polisen larm om att brottslingar släpps in i landet på grund av migrationsverkets slappa kontroller av de asylsökande, och sedan dess har det alltså blivit mångdubbelt fler.

Idag hinner gränspolisen inte på långa vägar med sitt jobb – för att upprättahålla Schengenavtalets så kallade inre utlänningskontroller är kåren alldeles för liten för det stora antal som nu anländer dagligen med färjor och tåg. För att skyla över detta misslyckande har vi därför infört ett nytt begrepp, transitflyktingar. Dessa kan förvisso vara migranter som tror det är enklare att söka asyl i andra länder, men det kan lika gärna vara till exempel albaner som försöker ta sig via Sverige med containerfartyg till England. Det kan vara desertörer från irakiska armén (som nu Finland slutat att ge asyl) eller ensamkommande barn och unga som försvinner från ankomstboenden innan de hinner registreras. För att i värsta fall hamna i utanförskap och brottslighet – ungefär som de marockanska gatubarnen i Stockholm. Vi vet helt enkelt inte vilka de är, eftersom våra gränser läcker som såll.

Samtidigt larmar allt fler kommuner och myndigheter om att verksamheten håller på att haverera under trycket. Kommuner – både borgerliga och s-styrda – varnar för en  förestående kollaps. Polisen larmar om att den tappat kontrollen. SKL, Sveriges kommuner och landsting varnar för skattechock och en hotad välfärd i spåren av en åldrande befolkning, kraftig befolkningstillväxt och bemanningsproblem. Migrationsdomstolarnas verksamhet håller på att bryta samman. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB, konstaterar att läget redan är svårt och ansträngt.

Gigantiska tältläger väntar nu asylsökande, med allt vad detta kommer att föra med sig av potentiell oro, konfliker och ökade krav på bevakning. Polisresurserna räcker inte till för detta, återstår då att kalla in militär eller hemvärn (vi kan föreställa oss hur detta uppfattas av människor som flytt från krigsområden). Och skolorna i Norberg planerar på allvar för undervisning av eleverna utomhus. Detta i ett land där vintern nalkas och temperaturen redan krupit ner under nollpunkten. Sveriges socialsekreterare larmar om sammanbrott.

Utan att måla fan på väggen, ser det onekligen ut som flera viktiga delar av samhället snabbt är på väg mot sammanbrott. Det är en mycket oroande utveckling, oavsett vad man i grunden har för åsikt om migration. Själv har jag aldrig sett det som något problem att låta människor komma hit och skapa sig nya liv, oavsett ursprung, Men vad som händer nu är att myndigheterna helt verkar förlorat kontrollen och inte längre har svar på hur de stora samhällsutmaningarna ska tacklas, inte ens på några veckors sikt.

Och det skrämmer mig.

Det finns en amerikansk militär term som heter Overcome by events, eller OBD, som beskriver en situation där planering och strategier, oavsett hur bra de verkar på papperet, snabbt kan bli inaktuella när verkligheten tränger sig på med full kraft – man blir OBD:d.

Det är nog det som hänt statsministern och regeringen. Överkörd av verkligheten står han kvar med sin gamla plan, manifesterad i gårdagens väckelsemöte på Münchenbryggeriet, ett möte vars kontenta blev att ett par hundra flyktingar ska rensa sly i skogen. Mötet avslutades med att de församlade tillsammans stämde upp i allsång.

Från oppositionen saknas det likaledes svar på hur krisen ska tacklas. Det käbblas om RUT-avdrag, sänkta ingångslöner och enklare regler för bostadsbyggande. Detta kan naturligtvis vara välkomna reformer, men i det läge vi befinner oss idag är det jämförbart med att debattera vilket märke de nya brandbilarna ska ha, samtidigt som huset står i lågor.

Löfven skulle givetvis kunna visa ledarskap och besluta om att temporärt stänga landets gränser – som Johan Westerholm skriver finns denna möjlighet till undantag i lagen vid kriser som kan påverka landets säkerhet. Även Schengenavtalet tillåter att vi återinför gränskontroller, något som flera EU-länder också gjort redan.

Det enda som saknas är politisk vilja. Ängsligheten, rädslan för att få rasistkortet mulat i ansiktet – och en fortsatt förhoppning om att någon annan ska komma och lösa problemet gör att vi sannolikt har att se fram emot en fortsatt och accelererad kris.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det efter Decemberöverenskommelsens fall inte längre finns något som hindrar en majoritet i Riksdagen från att fälla regeringen Löfven. Det kan också vara lämpligt att varna för det faktum att det i värsta fall bara står ett misstroendevotum mellan Jimmie Åkesson och makten över svensk politik.

Det scenariot borde Löfven, Kinberg Batra och alla vi andra känna en mycket stor oro för.

Intressant?

Fler om , , , ,

F-skatteproletärerna behöver sina avdrag för att överleva

Det har återigen blåst upp till debatt om kändisarnas skattemoral och den ack så svåra konsten att leva som man lär. Denna gång roar sig åsiktsindustrin på Twitter åt musikern Jason ”Timbuktu” Diakité  – som trots sin magnifika svansföring när det gäller att moralisera över svenska företags bristande skattemoral själv visar sig göra exakt samma sak som exempelvis välfärdsföretag som Attendo (om än i mindre skala). Slöseriombudsmannen, Rebecca Weidmo Uvell visar på sin blogg exempel på hur artisten aktivt skatteplanerar för att bolaget han äger (han är i och för sig verksam i flera) i största möjliga utsträckning ska slippa betala skatt.  Han väljer att ta ut en lön som är exakt så stor så att han slipper statlig skatt på 20 procent, och tar ut maximal  aktieutdelning enligt den så kallade förenklingsregeln, 155.000 kr/år – ett belopp som beskattas som kapital med 22 procents skatt istället för lön, där skatten hade blivit betydligt högre.

Jag kan förbehållslöst skriva under på att man ska vara försiktig med att kritisera andra för tillkortakommanden, om man inte själv har ryggen fri. Särskilt om man anklagar företag för ha bristande moral och bete sig som utsugare, när de liksom artisten själv följer de lagar och regler som finns.

Dessutom gör  i princip alla kändisar med eget bolag så här – inkomstplanerar för att undgå skatt – och det är förstås lockande att ta en billig poäng på detta uppenbara hyckleri. Men jag kan ändå vara på sin plats att lyfta blicken en aning.

För det första: Agerandet behöver faktiskt inte innebära att Timbuktu, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och alla andra kändisar som skatteplanerar är riktigt  medvetna om vad de gör. För det räcker faktiskt att skaffa ett bra bokföringsprogram (själv använder jag Visma) för att det alldeles på egen hand ska planera bort så mycket av skatteutgifterna som det är möjligt. Det är inbyggt i programmets grundfunktion: vill man betala mer än minimum måste man aktivt instruera programmet till att göra detta.

Vissa kanske väljer att anlita revisor (som garanterat använder samma programvara) och denne gör naturligtvis sitt yttersta för att vederbörandes klient ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar. Det händer förmodligen ganska ovanligt att ett företags revisor får en begäran av sin kund om att se till att det dras lite extra skatt på firmans pengar. Jag skulle till och med gissa att det aldrig händer.

För det andra: Skatteplaneringen behövs. Idag startar fler och fler egna företag – inte för att de vill utan för att de är så illa tvungna om de vill behålla jobbet. I vissa branscher, som mediebranschen där jag själv är verksam, är det i princip ett krav hos många uppdragsgivare att du har egen firma och kan fakturera ifall du ska få några jobb. För en arbetsgivare är denna utvecklingen rena drömmen. En f-skattare kan inte åberopa någon minimilön, inga krav på semester, ingen anställningstrygghet, inga pensionsförmåner – och hen kan sparkas ut på direkten utan vare sig orsak eller uppsägningstid.

Det har alltså skapats ett slags f-skatteproletariat, framför allt i våra storstäder, med människor som hankar sig fram under extremt otrygga förhållanden. Och för dessa är varje intjänad krona som kan sparas som buffert viktig.

Det finns sålunda goda anledningar till att egna företagare ges möjlighet till andra skatteupplägg än vanliga löntagare. Den som driver enskild firma eller aktiebolag har i princip inget socialt skyddsnät i närheten av det som en tillsvidareanställd med kollektiavtal åtnjuter. De flesta som rasar och blir indignerade när de ser hur en artist eller kändis drar in ”miljonbelopp” till sitt företag, reflekterar inte heller över att en miljon i fakturerade inkomster inte är särskilt mycket. När lokalkostnader, utgifter för inventarier och maskiner, egenavgifter, löneskatter och pensionsavgifter är betalda återstår det på sin höjd ett par hundra tusen att betala ut i lön.

Här några av de förmåner tillsvidareanställda tar för givet, men som f-skatteproletariatet saknar: 

  • Egenföretagare har ingen anställningstrygghet, och kan vilken dag som helst bli av med sina uppdrag – exempelvis om den tv-kanal vederbörande arbetar för tycker att hen skrivit något dumt på sin Facebooksida.
  • Semester – åtminstone på sommaren – kan egenföretagaren glömma. Arbetar vederbörande inom exempelvis media är det just på sommarhalvåret hen har någon vettig chans att få ett par veckors sammanhängande jobb och därmed kunna fakturera tillräckligt för att klara sig under den långa dödperioden som följer fram till nyår.
  • Sjuk? Bered dig på att jobba ändå, som egen företagare får du ändå betala själv för de första två veckornas sjukdom (om du har aktiebolag) alternativt den första veckan (enskild firma). Det finns olika sätt att komma ner i ett lägre antal karensdagar, men då får företagaren betala betydligt högre sociala avgifter än de dryga 32 procent som är standard. De flesta företagare väljer därför istället att teckna privat sjukförsäkring – snordyr – eftersom de vet att samhället inte ställer upp när det gäller. För tillsvidareanställda gäller det omvända – många kollektivavtal har extra förmåner vid sjukskrivning och föräldraledighet – vissa arbetsgivare fyller upp ersättningen till nära 100 procent av lönen för en anställ som är hemma med barn. Det kan egenföretagaren bara drömma om.
  • Pension får företagaren kanske nån gång, men den blir sannolikt så liten att hen inte har råd att sluta jobba vid 65. Eller 67. Eller nånsin.  De lagstadgade sociala avgifterna som företagaren betalar täcker bara inbetalningar till den låga, statliga pensionen, tilläggspensioner som ITP/ITPK och andra kolllektivavtalade tilläggspensioner –  som kan uppgå till flera tusen kr i månaden men inte syns på lönebeskedet – kan egenföretagare bara drömma om. Eller ser hen till att sätta av 3000-4000 kr i månaden till en privat pensionsförsäkring.  Visa mig den småföretagare som har råd med det.
  • Köpa hus eller lägenhet? Högst tveksamt. Som egenföretagare med skiftande inkomster år från år, kommer det att blinka ilsket rött när banken gör en kreditupplysning. Därför är en förutsättning att du har tillräckligt med kapital att skjuta till av sparade pengar om du vill göra bostadsaffär.
  • A-kasssa? Glöm. Som egenföretagare ses du med stor misstänksamhet av de flesta fackliga organisationer. Det finns arbetslöshetskassor som riktar sig till småföretagare/f-skattare, men de flesta kräver att du lägger ner firman om du vill ha ut ersättning. Saknar du uppdrag en månad eller två och måste försörja barnen gäller det alltså att du har pengar undanstoppade, kan låna av släkt och vänner – eller lägger ner verksamheten.

Jag kan fortsätta den här uppräkningen ett tag till, men bottom line är att det finns flera naturliga och starka skäl till att företagare tillåts – och måste – spara till en buffert. Detta kan ske via aktieutdelning – eller genom att låta kapital stå kvar i firman till lägre beskattning. Riskerna med att driva företag är stora, och det allmännas skyddsnät så stormaskigt att man helt enkelt är tvingad att ha ett sparkapital den dagen det gapar tomt i orderböckerna.

Därför vore det inte bara fel, utan direkt dumt, för en företagare att betala mer skatt än nödvändigt – och avstå från att plocka ut den utdelning man har rätt till.

Dock vore det som sagt lämpligt om alla som ger sig in i debatten om bristande skattemoral faktiskt tar reda på hur fakta ser ut innan man börjar anklaga varandra. Oavsett om man heter Jason eller bara är en helt vanlig Twittermedborgare.

(Bio: Själv f-skattare under flera år, numera priviligerad och tillsvidareanställd.)

Intressant?

Fler om , ,

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: