Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: social media (sida 1 av 4)

Facebook och Googles svenska serverhallar får hundratals miljoner i skattestöd – du betalar

I söndagens Aftonbladet publicerades en större granskning av den svenska datacenterboomen (betallänk) skriven av undertecknad. Det började med Facebooks etablering en gigantisk serverhall utanför Luleå – som fullt utbyggd kommer att sluka inte mindre en terawatt el årligen, eller lika mycket som en större svensk stad – och har på senare tid fått sällskap av såväl Google som Amazon, vilka kommer att bygga gigantiska serverhallar i den gamla bruksorten Avesta respektive Västerås.

Till detta kommer ett stort antal små och medelstora serverhallar, vilket ligger helt i linje med regeringens satsning på det som kallas digitalisering. I detta projekt ingår att Sverige ska förvandlas till ett nytt internationellt centrum för storskalig datadrift.

Satsningen på att locka gigantiska, elslukande datahallar att etablera sig i landet är förvisso en fråga där regering och opposition varit rörande överens. Grunden lades som bekant av Centern och Annie Lööf, som 2013 lockade Facebook att förlägga delar av sin datadrift till Luleå. De 139 miljonerna i statligt etableringsstöd som den amerikanska internetjätten fick, bidrog sannolikt till att det blev just Sverige och Luleå som fick äran att härbergera Mark Zuckerbergs första stora datacenter utanför USA.

Att kräva etableringsstöd verkar dock vara modus operandi för Facebook. Även i USA har Facebook fått massiva bidrag för att etablera sina datacenter – totalt har bolaget beviljats runt 3 miljarder i skattelättnader, enligt Bloomberg.com.

Facebooks officiella skäl för att bygga sin första serverhall utanför USA i Luleå var tillgången till billig miljövänlig vattenkraft, det kalla klimatet – som gör att den gigantiska hallen slipper kylanläggningar – och den höga leveranssäkerheten. Det senare innebär att behovet av reservkraftsystem minskar.
Runt 100 anställda arbetar med datadriften, vilket kan jämföras med SSAB:s stålverk i Luleå. Det senare förbrukar lika mycket el, men sysselsätter mer än tio gånger fler.

Fram till 2016 betalade Facebook 29 öre/KWh i elskatt, men efter sänkningen för datacenter ligger skatten nu på 0,5 öre per kilowatt. För Facebook innebär detta en årlig besparing i hundramiljonersklassen. Vi som bara sitter hemma och uppdaterar och likar på Facebook betalar cirka 41 öre/KWh i elskatt inklusive moms.

Sökmotorjätten Google å sin sida köpte nyligen mark i Horndal, i utkanterna av den gamla bruksorten Avesta i Bergslagen. Här ska sökmotorjätten, som även äger världens största videotjänst Youtube, anlägga sina första svenska datahallar.

Bolaget har dessutom sedan 2009 ett stort datacenter i finska Villmanstrand. Att etableringen skedde där berodde på elskatten, som vid denna tid var avsevärt lägre i vårt östra grannland. Men efter den svenska elskattesänkningen för datacenter, kommer Google alltså att etablera sig i stor skala även i Sverige.

Några uppgifter om etableringsstöd till Google finns det inga uppgifter om, men internetgiganten har – åtminstone indirekt – redan fått en hel del pengar av svenska elkunder. Företaget har tecknat direktköpsavtal med svenska vindkraftparker – all el som dessa producerar under 12 år framöver kommer alltså att kunna bokföras som grön el (genom systemet med ursprungsmärkning) för Google.
På detta sätt säkras ekonomin för vindkraftsägarna, som får betalt via elcertifikatssystemet, vilket i sin  turfinansieras via en avgift på elräkningen. Och så länge Google köper in elen från Finland – som inte ingår i certifikatssystemet –slipper nätjätten att betala denna avgift. Till skillnad från svenska hushåll då.

Totalt hamnar alltså subventionerna till de internationella datajättarna på miljardbelopp. Och samtidigt är det värt att komma ihåg att det inte är statens pengar vi talar om, utan om skatter som du och jag betalat in.

Likadant förhåller det sig med elskatten, som 2016 sänktes till för datacentern till samma låga nivå som gäller för den tunga industrin, närmast försumbara 0,5 öre/KWh jämfört med 29 öre före sänkningen. Efter skattesänkningen har intresset från de internationella datajättarna formligen exploderat och det råder veritabel Klondykestämning bland datahallsbyggarna.

Parallellt har elskatten för vanliga hushåll höjts till rekordhöga 41,38 öre/kWh. Det betyder att det nu är rekordbilligt att driva Facebook, medan vi konsumenter betalar rekordhög elskatt för nöjet att surfa på sajten.

I praktiken är det en slags omvänd Robin Hood-effekt: staten tar från de fattiga och delar ut till de rika. Vi subventionerar extremt lönsamma storföretag som drar in miljarder på sin verksamhet.

Samtidigt kan det vara värt att upprepa att varken Facebook eller Google betalar skatt i Sverige, åtminstone inte för de huvudsakliga intäkterna – annonser. Dessa pengar hamnar istället i  länder som Irland, där företagsbeskattningen är låg. Och genom ett kryphål i den irländska skattelagstiftningen kan Facebook dessutom komma undan med ännu lägre skatt, enligt en artikel i Svenska Dagbladet i november 2017:

2010 skapar Facebook ett skatteupplägg kallat Double Irish – dubbel irländsk. Internationella intäkter går till ett Irlandsbaserat Facebook-bolag som i sin tur betalar royalty till ett systerbolag på Irland för att man använder Facebooks eget varumärke. Systerbolaget är i sin tur skattskrivet på Kajmanöarna, där bolagsskatten är noll. Resten av vinsten skattas på Irland, som bara har 12,5 procent i bolagsskatt (Sverige har 22 procent).

IT-sajten Breakit beräknade i fjol Facebooks svenska omsättning till minst 4,5 miljarder kronor – men någon skatt betalade företaget alltså inte här i landet. För Googles del hamnade de svenska intäkterna på minst 4 miljarder – medan sökjätten bara betalade in 5,9 miljoner till den svenska statskassan.

I rättvisans namn ska det förstås sägas att det inte bara är Facebook och Google som regeringen kastar skattepengar över. Även Bitcoinbrytning – den kanske mest elslukande datacenterverksamheten av alla – åtnjuter nu samma låga elskatt som industrin. För ett par år sedan etablerade bolaget KNC Miner ett av världens största datacenter för utvinning av kryptovalutan Bitcoin i Boden – och enligt egen uppgift förbrukade KNC mer el än Facebook under den tid som anläggningen var i gång.

Företaget gick i konkurs 2016, men planer finns på att nya aktörer ska ägna sig åt ”kryptobrytning” i de tidigare serverhallarna.

Bitcoin och andra kryptovalutor har på senare år seglat upp som världens största energislukare, och behovet av el ökar exponentiellt för varje ny användare. Enligt beräkningar från investmentbanken Morgan Stanley kommer kryptovalutorna att kräva omkring 140 TWh el, motsvarande 15 stora kärnreaktorer eller nästan nästan lika mycket som Sveriges totala elproduktion.

I och med elskattesänkningen har Sverige nu blivit ett lågprisland för kryptovalutor, vilket kanske inte var tanken med energipolitiken.

Särskilt inte i ett läge där kärnkraftsreaktorer stängs i förtid och vi redan nu under de varma sommarmånaderna tvingas importera koleldad el från Tyskland och Danmark.

Men vad vet jag?

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Partiernas Facebooksiffror är hårdvaluta – därför borde de granskas kritiskt

fi_1

Populära i Turkiet. Efter det senaste nytillskottet av följare är nu drygt var femte av FI:s fans på Facebook från Turkiet. Källa: Socialbakers.com

För några veckor sedan avslöjade bloggen Cornucopia att Feministiskt initiativ (FI) över en natt fått hela 10.000 nya följare från Turkiet på sin Facebooksida. Detta stora tillskott gjorde att FI snabbt drog ifrån de andra partierna i sociala medier och gick över den magiska gränsen 100.000 gillanden. Feministiskt initativ firade sin Facebook-succé med att deklarera att partiet vuxit till en ny folkrörelse på nätet – en rörelse på väg med stormsteg mot Riksdagen.

Problemet var att dessa turkiska följare knappast klickat på FI:s gillaknapp av solidaritet med den feministiska kampen eller ens var intresserade av sidan. Det handlade istället om fejkanvändare från en turkisk så kallad klickfram – alltså ett företag som säljer annonsklick eller fans i sociala medier. Detta är förstås rent annonsfusk, men ifall FI själva betalt för sina fejkanvändare eller inte, är fortfarande oklart. (På Cornucopia hävdade visserligen ett annonsföretag att det förmedlat de turkiska följarna till FI – och att ytterligare 35.000 följare hade levererats via köpta kampanjer tidigare, men källan till detta ifrågasattes av flera bedömare.)

fi_2

Men feministiskt initiativ förnekade kategoriskt att några pengar över huvud taget var inblandade i partiets framgångar på Facebook. ”Vi har inte ens råd med reklam”, försvarade sig  FI:s sociala medier-ansvariga. Sedan rann affären ut i sanden, ingen tidning brydde sig om att granska det faktum att FI:s Facebookframgångar delvis byggde på luft. Dessutom tog partiet kontakt med Facebook som rensade bort de turkiska fansen från sidan.

Men nu, bara några veckor senare, har Feministiskt Initiativ återigen tagit ett stort kliv i antalet FB-följare – och har nu nära 124.000 följare, enligt siffror från analysföretaget Social Bakers. Av dessa har en stor del tillkommit sedan förra veckan – och återigen är det just i Turkiet som partiet har sin stora tillväxt. Var femte Facebookfan som gillar FI, kommer nu alltså från Turkiet.

Att  detta skulle röra sig om organisk tillväxt – alltså människor som går in och gillar sidan av eget fritt val – får anses som uteslutet. Det handlar antingen av följare som är bottar eller härstammar från klickfarmer – men om FI själva betalt för dem är naturligtvis omöjligt att svara på.

Det finns fyra olika förklaringar till denna plötsliga anstormning av turkiska följare:

  1. FI själva har köpt användarna men vågar inte säga det rakt ut.
  2. En finansiellt välbemedlad anhängare till den feministiska kampen har betalt för följarna, utan att informera partiets ledning.
  3. 3. En motståndare till FI beställer ett stort antal fejkade följare, för att på så sätt kompromettera partiet och utmåla det som oseriöst. Vad som talar emot detta är att ingen över huvud taget uppmärksammat det hela förutom en privat blogg. (Om man vill dra någon i smutsen borde det i konsekvensens man sammanfalla med en maffig medial kampanj.)
  4. Den turkiska anstormningen är en del av en köpt annonskampanj, där det ansvariga annonsnätverket i sin tur köpt klick (eller gillanden) från en botfarm/klickfarm för att leverera det önskade resultatet.
  5.  Det är inget fuffens alls – utan bara Facebooks affärsmodell som havererat. Tomas Wahlstedt, rådgivare på IT-säkerhetsbolaget Sentor, varnade i en debattartikel så sent som förra månaden att så kallad click fraud nu är så omfattande att det är ett hot mot hela nätannonseringen. 61 procent av världens Internettrafik, alltså mer än hälften, är idag botgenererad – alltså fejk, och Facebook är bland de värst utsatta. Det är spamnätverk, klickfarmer i Asien eller Egypten – eller botnätverk som levererar klick till betalande annonsörer, som köper sidvisningar och klick i tron att de når riktigt människor med sina kampanjer.


Som filmen ovan visar (h/t Cornucopia) behöver det alltså inte röra sig om medvetet fusk – de stora klickfarmerna går nämligen in och gillar alla möjliga sidor, för att på detta sätt dölja spåren av sin egentliga verksamhet.

Baksidan av att få in 27.000 fejkade följare är att de verkliga, engagerade fansen på FI:s Facebooksida späds ut. Och eftersom ett Facebookinlägg bara visas för en del av sidans följare (exakt hur många styrs av Facebooks algoritmer) når uppdateringarna allt färre verkliga följare.

Eller i klartext: Facebook-annonsering är inte bara bortkastade pengar – det är direkt kontraproduktivt och leder till att allt färre verkliga följare nås av de buskap man betalat för att distribuera.

Och, som Jack Werner i Metro skrev i en kommentar till händelsen förra månaden , är det egentligen ointressant om det är FI själva som betalt för följarna, eller någon annan.

Men händelsen sätter fingret på ett annat problem: Vilken beredskap har vi som journalister när det gäller att granska de olika partiernas styrkeförhållanden i sociala medier? Problemet med uppblåsta siffror är inte unikt för FI,  även SD har anklagats för att förbättra Facebooksiffror på konstgjord väg.

I en tid när en allt mer anemisk press får allt mindre tid åt kritisk granskning – samtidigt som närvaro i sociala medier blir en allt viktigare valuta – leder bara misstanken om fusk till att vi har ett verkligt problem. Idag kan Facebookföljare vara ett lika viktigt mått på framgång som opinionsundersökningar, och framgångar i social medier kan därmed påverka hur mycket partiet uppmärksammas i medierna. Många följare på Facebook ger alltså utdelning i form av fler inbjudningar till TV-soffor och debatter.

Därför är det synd att nyheten om FI:s fejkföljare inte verkar intressera journalistiskt. Det logiska vore att kräva öppenhet och transparens från alla partier – inte bara när det gäller partibidrag utan också ifall någon betalat för framgångarna på Facebook eller Twitter.

Detta särskilt som sociala medier sägs bli den viktigaste kommunikationsplattformen för partierna i höstens val.

Intressant?

Fler om , , ,

Nätnobbning upphöjd till reklam

Knappast någon har väl undgått veckans stora reklamkupp, där artisten Tommy Nilsson döpte om sig till ”Black”, för att signalera bytet till en ny, mörkare stil. Allt visade sig vara en PR-stunt, där Nilssons namnbyte bara var del i en kampanj för att lansera en ny chokladkaka från Marabou.

Och lika hånad som Tommy Nilsson blev både före och efter bluffen, lika hyllade har reklammakarana på F&B blivit för sin kreativa kampanj. Den ansågs tydligen vara så till den grad nyskapande och fantastisk, att reklammakarna bjöds in till livechatt på Gp.se. Och på frågan om på vilket sätt de anser att kampanjen var lyckad, svarade Leo Magnusson, den ena halvan i den kreativa succéduon:

– Både Tommy och Marabou har fått mer uppmärksamhet än vad vi hoppats på.

All reklam är bra reklam alltså, ett argument som ofta framförs som försvar när någon får usla recensioner eller en produkt får dålig kritik. Jag har faktiskt aldrig trott på det där.

Istället känns hela denna hyllade kampanj djupt tragisk, och vittnar om en stor dos av förakt. För inte valde F&B Tommy Nilsson för hans hyllade musikkarriär, eller den stora respekt han åtnjuter bland svenskarna? Nilsson har istället varit en artist som hånats av proffstyckarna, dels för sina töntiga låtar (framför allt den pinsamma ”Jag vill ha sex med dig”) och bedriften att få noll poäng i Melodifestivalen.

Både reklammakarna och Nilsson var alltså fullt medvetna om vad reaktionerna skulle bli: hånfulla kommentarer, ironiska skämt och dräpande oneliners. Hela kampanjen gick i princip ut på att få folk att skratta åt att en föredetting, dessutom medelålders vit man, i hans pinsamma försök att starta om sin karriär. Lite så där krejsy som bara 70- och 80-talister ur den ironiska generationer kan få till det.

Såväl medierna som alla vi självbelåtna medlemmar i folkdomstolen på Twitter spelade glatt med i Forsman & Bodenfors och Marabous cyniska nätmobbning av Tommy Nilsson. Att han själv ”var med på allt” är faktiskt inget försvar.

Jag var också med på ett hörn, och skäms idag för att jag drogs med i denna nätmobbning upphöjd till reklam. Det borde fler göra tycker jag.

Och framför allt bör vi för all framtida bojkotta lakritschoklad från Marabou.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Bottar och fejkkonton driver Facebooks annonsintäkter?

Hej, jag är en T-800 och har kommit för att gilla din sida. (Bild från Terminator Wiki.)

För en tid sedan skrev det lilla e-handelsföretaget Limited Run (tidigare Limited Pressing) ett uppmärksammat inlägg på sin Facebooksida, där bolaget berättade om sina erfarenheter av att annonsera på Facebook. I inlägget, publicerat på företagets numera raderade Facebooksida, beskrev Limited Run hur de köpt Facebook-annonser men inte fick statistiken att gå ihop: antalet annonsklick var mångdubbelt fler än antalet besökare som de genererade. Företaget tog hjälp av ett eget verktyg för att analysera trafiken, och kom då fram till att så många som 80 procent av annonsklicken kom från bottar – dvs automatiserade script. När bolaget kontaktade Facebook för att fråga vad som pågick, blev svaret tystnad:

Bots were loading pages and driving up our advertising costs. So we tried contacting Facebook about this. Unfortunately, they wouldn’t reply. Do we know who the bots belong too? No. Are we accusing Facebook of using bots to drive up advertising revenue. No. Is it strange? Yes. But let’s move on, because who the bots belong to isn’t provable.

Limited Run är alltså noggranna med att inte anklaga Facebook för att ligga bakom klickfusket, men företaget är långt ifrån ensamt om ifrågasätta värdet i att annonsera på Facebook. Misstankar har förekommit tidigare om att stora delar av annonsklick och ”gillningar” egentligen inte kommer från vanliga Facebookanvändare, utan spamnätverk och klickrobotar.

BBC:s teknikreporter Rory Cellan-Jones gjorde ett experiment för några veckor sedan, då han startade en sida på Facebook för ett påhittat företag – Virtual Bagel Ltd. Han lade också 10 dollar på annonsering, och kunde därmed få koll på vilka som gillade sidan med hans påhittade företag. Det dröjde bara minuter innan det började trilla in hundratals ”likes”. På 24 timmar hade sidan, som inte innehöll något över huvud taget, fått mer än 1.600 gillanden.

Men vilka var det då som klickade? Analysen visade att det uteslutande var Facebook-konton från Egypten, Indonesien och Filippinerna som låg bakom de många gillningarna. Ett ”fan” av bagelsidan bodde i Kairo, kallade sig Ahmed Ronaldo och arbetade för Real Madrid. Hans profilbild visade sig vara närmast identisk med en kollega i Real Madrid – fotbollsstjärnan Christiano Ronaldo. Naturligtvis var detta ett fejkkonto, kanske startat i syfte att agera ”klickbot”. Om det är ett annonsnätverk (som säljer utrymme för Facebooks räkning) eller spammare som ligger bakom fejkanvändarna är oklart, men kontentan är att kvaliteten på många gillningar är kraftigt överdriven. Annonsören tror att de når en stor publik, och betalar för denna räckvidd. I verkligheten kan en stor del av klicken eller gillningarna alltså komma från fejkade konton och i princip vara värdelösa.

BBS:s resultat bekräftas av Michael Tinmouth, konsult inom marknadsföring i sociala medier. Han har identifierat samma mönster där gillanden för kunders sidor kom just från dessa länder. Tinmouth identifierade också att flertalet av dessa användare var mellan 13 och 17 år gamla och hade gillat 3.000, 4.000 och till och med 5.000 sidor vardera.

Facebook erkänner självt att det existerar ett stort antal luftkonton – nära nio procent av användarna, eller 83 miljoner, är antingen dublettkonton eller andra typer av ”oönskade” användare, enligt företagets senaste statistik. Frågan är bara hur mycket dessa – framför allt de ”oönskade” – hjälper upp Facebooks annonsintäkter?

För även om Facebook och dess säljbolag inte sysslar med annonsbedrägeri – det vore osannolikt om så var fallet – ställer det återigen obekväma frågor om Facebooks framtida intjäningsförmåga – som bygger nästan helt på annonsförsäljning. Och framför allt: hur kommer Facebooks annonsörer att reagera på uppgifter som de här?

Luften fortsätter att pysa ur Mark Zuckerbergs sociala nätverksimperium. Och det går snabbt nu.

Intressant?

Mer läsning:
Kairay Media: More reports Facebook ad clicks are actually bots
Daily Dot: Facebook ”Likes” boosted by bots, study claims
Msn Money: How real are Facebook ads and likes
Searchengine Journal: Facebook ads: What are you really paying for?
N.Y Times Technology: Bots raise their heads again on Facebook

Andra bloggar om , , , ,

SvD Näringsliv, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Facebooksamhället

För bara några år sedan sågs ägarkoncentrationen i den svenska mediebranschen vara ett allvarligt hot mot mångfald och yttrandefrihet – framför allt var det ett lokalt litet nischföretag med adress på Sveavägen som hotade den svenska demokratin.

90-talets IT-gigant Microsoft drogs för inte så länge sedan inför EU:s konkurrensmyndighet och dömdes till mångmiljardböter – för att företaget kopplat ihop webbläsaren Internet Explorer med operativsystemet Windows, vilket enligt EU gav en otillbörlig konkurrensfördel till Bill Gates. Det spelade ingen roll att man var fri att installera hur många andra webbläsare man ville på sin dator – Microsoft hade missbrukat sin ställning och fick på pälsen.

Enter 2011, och vi befinner oss mitt i Facebooksamhället. Och om det ens finns en mediedebatt längre, handlar den lustigt nog om hur man ska få tillgång till alla nya Facebookfunktioner redan innan de släpps eller att den nya layouten på nyhetsflödet är jobbig att vänja sig vid. Någon egentlig diskussion om själva sundheten i att vi låter ett privat amerikanskt storföretag få monopol över våra liv och medievanor finns egentligen inte. Man väljer ju själv om man vill vara med, och om man tröttnar på annonser som indikerar att man på grund av sin ålder har problem med inkontinens, går det faktiskt att avsluta sitt konto.

Det argumentet hade jag också tills för något år sedan. För problemet som uppstår när ett företag blir så dominerande som Facebook att det i princip skaffat sig ensamrätt (om än inte juridiskt) på många av de funktioner som vi till vardags kallar ”Internet”. Vi har alltså i praktiken inte något val. Vad som händer nu är att Facebook aktivt använder denna sin de facto-monopolställning för att tvinga oss till ett speciellt beteende för att kunna få tillgång till en Internetbaserad tjänst.

Jag tänker förstås på den nya regeln med att kräva Facebook-konto för att registrera sig på Spotify. Visst, det finns utmanare till musiktjänsten, men de är mindre och har betydligt sämre utbud än det svenska originalet – så man är i praktiken tvingad att ansluta sig till Facebook för att kunna lyssna på streamad musik lagligt.

Samma sak med tidningar – inklusive den jag jobbar på – vars läsare nu måste bli Facebook-användare för att kunna kommentera artiklar.

Visst, det finns andra tidningar…

Facebooks långsiktiga mål är tydligt. Människor ska fås att tillbringa så stora delar av sitt digitala liv på Facebook att de till slut uppfattar det som att Facebook är Internet. Allting där utanför är ointressant och förtvinar i brist på Gillaknappar och integrerade sociala appar. Till och med anrika publikationer som The Guardian och Wall Street Journal verkar ha mist förtroendet för sina egna nyhetswebbar och tar nu fram speciella förstasidor som kan nås inne på Facebook. Läsaren behöver alltså aldrig lämna tjänsten, och slipper därmed prioritera bort nyhetsflödet med Spotifylåtar för sådana banaliteter som uppblossande EU-kriser eller revolutioner i Nordafrika.

Och trots att Facebook gång på gång visat prov på hur företaget godyckligt missbrukat sin dominerande ställlning, med censur av bilder och nedsläckning av stora kampanjsidor utan föregående varning, fortsätter vi glatt att skänka mer och mer av alla de kundrelationer vi mödosamt byggt upp – till ett ansiktslöst IT-företag i Kalifornien som inte har någon adress, inte svarar i telefon och vars medarbetare är så hemliga att de anställt vakter för att schasa bort journalister.

För tio år sedan ett företag som Facebook fått den församlade medieeliten att skrika efter ny lagstiftning. Idag startar man på sin höjd ett upprop mot orättvisan.

På Facebook förstås.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

All Your Facebook are belong to Al Gore


Hur skulle du ställa dig till att låna ut dina inloggningsuppgifter till Twitter och Facebook till klimataktivisten Al Gore? Visst, han har ju fått Nobelpris och nästan blivit president – men finns det verkligen något som motiverar det sätt som Gore vill fjärrstyra våra sociala mediekonton?

Vi tar det från början.

I morgon drar Al Gore igång sin stora miljökampanj 24 Hours of Reality, som enligt förhandsbuzzen (fritt översatt) ska “rikta världens uppmärksamhet mot den verkliga omfattningen och konsekvenserna av klimatkrisen. Att undanröja tvivlen. Avslöja förnekarna.”

Stora ord, och det kanske behövs. Allmänhetens intresse för klimatfrågan har nämligen svalnat avsevärt på senare år. Färre än hälften av amerikanerna och bara fyra av tio engelsmän tror idag på att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. Och bara 24 procent uppfattar Al Gore som expert i miljö- och klimatfrågor. Det är också fullt möjligt att USA får en klimatförnekare som president nästa år. Rick Perry, guvernör från Texas, har nämligen uttryckt skepsis när det gäller att höja miljöskatter och satsa miljarder på t ex alternativa energikällor, då varken omfattningen eller orsakerna till klimatförändringarna är tillräckligt utredda. I Al Gores värld är Rick Perry givetvis köpt av olje- och kollobbyn, något som mycket väl kan stämma.

Men oavsett vilket så har Gore en brant uppförsbacke för sitt projekt – och kanske är det därför hans PR-byrå tar till metoder som ligger snubblande det sätt som botnät och storspammare agerar.  Gores PR-rådgivare har nämligen kommit på den fantastiska idén att uppmana människor att ge kampanjen fri tillgång till deras Facebook-konton. Den som ställer upp, godkänner att Gore & Co under 24 timmar postar kampanjinlägg som ser ut att komma från ens egen FB-användare. Detta är förstås tänkt att få ett högre genomslag än traditionell annonsering eller genom att driva trafik till en Facebooksida. Projektet lovar dock att posta högst tre uppdateringar i timmen – vilket innebär att dina FB-kompisar som mest kan få se 72 uppdateringar under det dygn som kampanjen pågår. Det är… mycket.

Leo Hickman, som miljöbloggar för The Guardian, tycker Gore har gått för långt:

As I’ve written before – most notably about Foursquare– internet security is, at best, a fragile beast and the idea of asking people to donate their online accounts is not, in my view, a terribly sensible precedent to being setting. […]

I follow people on Twitter to hear their real voice, not that of a spambot, no matter how good the intentions of the sender.

Frågan är väl dessutom om det tilltaget bryter mot Facebooks regler så det bara skriker om det. Kommersiella aktörer som haft liknande idéer har stoppats tidigare från att använda FB-användare som spambottar (även om det finns exempel på motsatsen, till exempel Farmville och Zyngas andra så kallade spel).

Skulle du upplåta ditt Twitter- eller Facebookkonto till Al Gores kampanj?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Mer om miljö i DN

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: