And The Band Played On

Kategori: stadsplanering (Sida 1 av 2)

Cyklismen håller på att bli en sjukdom – och de minsta betalar priset

cykelvarberg

Rejält tilltagna cykelstråk löper genom centrala Varberg. Här finns det fortfarande barn som cyklar med sina föräldrar.

Vi är på några dagars semester i Varberg, en fin och lagom stor stad på Västkusten. Kuperad och backig som den är, påminner centralortens geografi en del om Stockholm, åtminstone i transporthänseende. Men när det gäller hur folk här tar sig fram på två hjul, kan skillnaden knappast vara större mellan städerna.

Här är de många och frikostigt tilltagna cykelstråken – varav flera går genom centrala Varberg – utrymmen som cyklister av alla åldrar, klädsel och nivå av brådska delar på utan vare sig trängel, okvädningsord, skador och bråk. Och framför allt: här ser man till skillnad från i Stockholm barn som är ute och cyklar tillsammans med sina föräldrar. Detta är något som blir möjligt eftersom tempot är lågt och hänsynen från medtrafikanterna är utbrett. Det är ingen katastrof om man måste vänta ett par sekunder extra på en femåring på väg att vingla över en gatukorsning.

Nu kan man förvisso hävda att Varberg är en småstad, där oändligt mycket färre ska dela på samma utrymme – men även i storstäder som Köpenhamn är det inte alls ovanligt att se barn på cykel, mitt i stan.

I Stockholm ser man däremot sällan eller aldrig minderåriga som cyklar, i alla fall inte på cykelbanorna i de centrala delarna av stan. Detta barnperspektiv på situationen – som i samtliga andra samhällsdebatter är så viktigt – lyser dock med sin frånvaro i den ständigt återkommande cykeldebatten. Problemet berörs därför inte heller i DN:s artikelserie om cykelkriget i huvudstaden, där allt från kändisarkitekter till dokumentärfilmare filosoferat vitt och brett om cykelmannens roll i samhällsutvecklingen. Antingen är det ett nytt hårdför cyklistpatriarkat vi ser växa fram som tränger ut kvinnor, barn och oliktänkare från cykelstråken. Eller också är lycramannen att betrakta som en modern Che Guevara, som gör revolution mot den rådande trafikmaktordningen i São Paulo genom att sätta sig i sadeln och reclaima makten över det gemensamma utrymmet.

Rubriken på Gerttens artikel är ”Bilismen har blivit en sjukdom”, och jag vet inte om brasilianska megastaden São Paulos största problem är en växande medelklass som bor i villaområden – framför allt inte om man betänkter att det bor ett par miljoner människor i favolor, kåkstäder,  strax utanför statskärnan. Områden där garanterat inga cykelbanor byggs. Men OK då, det går förvisso att ha mer än en sjukdom åt gången.

cykelstockholm

Konfliktdesign i Stockholm. En smal cykelbana, c:a två meter bred, för samtliga cyklister som ska ta sig från de södra delarna av stan till de norra. För att garantera kaos blandar man cykelkrigarna med en flod av fotgängare som ska till Slussen.

Hur som helst är det lätt att konstatera att den relativt pyttelilla staden Stockholm ägnar betydligt mindre tid och kraft på att lösa cykelbanekaoset än Brasiliens största stad. För trots utlovade cykelmiljarder och nya satsningar på cykelpendling händer det just ingenting alls – förutom att trängseln, aggressiviteten och olycksriskerna stadigt ökar.

Här ligger sannolikt orsaken till avsaknaden av cyklande barn i Stockholm. Under de dryga fem år som jag cykelpendlat har jag inte sett ett enda barn – och bara sporadiskt yngre tonåringar – på cykel. I huvudstaden ägs nämligen det begränsade gemensamma utrymmet dit cyklisterna är hänvisade åt sportklädda män – och allt fler kvinnor ska sägas – med rekordambitioner. Frågan för den som sätter sig i sadeln är inte längre om hen ska råka ut för en olycka, utan när den sker. (Jag har redan råkat ut för två, så förhoppningsvis har jag uppnått min kvot.)

Och trängseln, aggressiviteten och bristen på hänsyn är i högsta grad reell.. Stannar jag som cyklist vid övergångsställe (även cyklande medelålders män har stopplikt för gående) kan jag vara 100-procentigt säker på att någon antingen kör in i mig bakifrån eller hojtar ilsket när jag saktar in. (Ringklocka är det nämligen ingen som använder då det anses omanligt.) Kör jag förbi någon som cyklar långsamt, kan jag vara säker på att nån i ännu högre fart kör om mig samtidigt, ibland ute på trottoaren till vänster, ibland till höger om ursprungsobjektet för omkörningen.

Denna stressiga, konfliktfyllda och farliga miljö är förmodligen det sista en ansvarskännande förälder vill utsätta sitt barn för. Och just därför håller vi på att få generationer av unga stockholmare som inte längre vet hur man cyklar, förutom på inhägnade lekplatser, förortstorg eller lågtrafikerade villagator. Barn som växer upp utan att träna sig på att fungera i en verklig trafikmiljö, så som jag själv lärde mig en gång för länge sedan just här i Varberg.

Vad det innebär på lång sikt för såväl folkhälsa som trafikmognad kan vi ju bara spekulera i. Kanske växer de upp, tar körkort, flyttar ut till förortens villamattor och får plötsligt i 40-plusåldern för sig att de minsann ska börja tänka på miljön – och varför inte passa på att träna inför Vätternrundan samtidigt? De köper lättviktscykel, den första tvåhjulingen sedan barnaårens 20-tummare, och ger sig ut i trafiken, totalt okunniga om allt vad hänsyn, trafikregler och sunt förnuft heter, eftersom de aldrig fick någon ”trafikuppfostran” i unga år. Cykelbanan blir bara ännu ett privat träningsutrymme för att förverkliga drömmen om superkroppen, lite som löpbandet på gymmet, byggda för att slå rekord och där långsammare medtrafikanter bara är irriterande hínder på vägen.

En av dessa cykelkrigare kommenterade faktiskt ett tidigare lite skämtsamt inlägg om män i lycra som jag skrev för några år sedan: Signaturen racern och hans själsfränder är en bidragande orsak till att mina tre döttrar – varav en nu är vuxen – aldrig tagit cykeln till och från skolan. Jag citerar:

“Yes, här har du en stolt 50+are som helt enkelt anpassat mig till den djungel som råder i trafiken efter drygt 10 års pendlande på cykel året runt samt som tävlingscyklist med otaliga incidenter, under landsvägsträning, med bilister som inte fattar vad det innebär att sitta på en oskyddad cykel, i eller utanför stan. Dessa år har gjort mig hård, stark och snabbt vilket jag gärna visar. Jag har också lärt mig att flera av dom som omkommit i trafiken eller blivit allvarligt skadade har följt lagen till punkt och pricka. Jag tror inte på det utan följer mitt egna sunda förnuft. Det förnuftet, peppar peppar, har gjort att jag klarat dessa dryga 10 år i Stockholmstrafiken. Du har din njutning av att cykla på ditt sätt och rätt till det (även om jag inte kan förstå att man sitter och finåker på väg till jobbet på morgonen) Jag hävdar min rätt att cykla fort och svettigt annars kan jag lika gärna lägga av! Jag tävlar inte längre så mitt pendlingspass är också mitt träningspass. Och det sker på snabb 7-kg racer. Som sagt, någon anpassning av min fart för att minska antal haters är aldrig aktuellt! Det är vi mot dom!”

Jag kanske inte nämnde det, men jag har själv i det närmaste slutat att cykla i Stockholm. Numera promenerar jag för istället. Mindre stressigt, och framför allt mindre livsfarligt.

För det är inte bara bilismen som blivit en sjukdom – cyklismen förtjänar också att diagnostiseras för vad den är.

Intressant?

Fler om , , ,

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

City har blivit ett museum över massbilismen

klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

K-märkta kontorshyror

Mark- och miljödomstolen i Nacka sågar planerna för Nya slussen, eftersom ett kontorshus med glasfasad inte får byggas för. Fasaden är nämligen k-märkt, vilket domstolen uppenbarligen anser vara samma sak som att utsikten från och till byggnaden inte får störas, något som skulle kunna innebära ”ekonomisk skada” för fastighetsägaren.

Onekligen en helt ny tolkning av begreppet k-märkning, som säkert tas emot med unisont jubel av alla fastighetsägare och nimbyiter i Stockholms innerstad som dragit en vinstlott i bostadslotteriet. Det innebär nämligen att de allra flesta nybyggen i Stockholms innerstad kan stoppas med hänvisning till att någon k-märkt byggnad någonstans riskerar att skymmas, och därigenom uppnås effektivt vad alla lyckliga ägare till kontorsbyggnader och ombildade hyresrätter innerst inne vill: en stad där inget byggs över huvud taget, någonstans.

Den gamla idén om staden som ett ställe där man placerar många hus tätt tillsammans, så som det var bland annat vid Slussen för 75 år sedan, har nu definitivt övergivits.

Och fastighetsägare med sjöutsikt, som kommanditbolaget T-Bodarne (som överklagade stadsplanen för Nya slussen) har förstås extra anledning att fira idag. eftersom mark- och miljöomstolen tar hänsyn till att glashusets ”värde” minskar ifall det byggs nya hus i närheten.

Hade beslutsfattarna varit lika ängsliga för 100 år sedan, hade de säkert tagit intryck av den högljudda lokala opinionen runt Norr mälarstrand och Klara sjö, och stoppat nybebyggelsen på tomten där ruinerna efter det brandhärjande Eldkvarn fortfarande stod kvar. Och på Gärdet hade grodor och andra träskdjur fortfarande fått kväka ifred i sitt hemtrevliga kärr.

Stockholm är fantastiskt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stad med bebyggelseskräck

Förslag för nya kvarteret Orgelpipan. Ett lyft jämfört med dagens trista 60-talsbebyggelse.

Planerna på en ny stationsbyggnad vid Vasagatan fortsätter att riva upp känslor hos huvudstadens stadsbyggnadskommentariat. Den är för dominerande, för blank, för ful, för modern, för lådlik – dessutom förstör den ”en bit av Stockholms attraktionskraft” genom sin placering i ett av de känsliga kvarteren intill Stockholms centralstation, som debattören Kertin Westerlund Bjurström uttrycker det i SvD.

Jag hade varit benägen att hålla med henne, om debattartikeln publicerats i början av 1950-talet, före det stora rivningsraseriet som pulvriserade hela Klara söder om Mäster Samuelsgatan. På den tiden kunde man verkligen tala om ”känsliga kvarter”. Till exempel kan man studera en bild (nedan) av Centralplan och Vasagatan från 1940-talet, en tid då Klarabergsgatan fortfarande var en smal och tättbebyggd stadsgata som slutade i Vasagatan. Huset mitt på bilden är borta (det är allihopa förresten), det strök med vid den brutala breddningen av Klarabergsgatan och bygget av viadukten. Vid platsen för huset längst till höger på bild ligger idag Scandics plåt- och betongklump från 60-talet.

Centralplan i slutet av 1940-talet. Alla husen på bilden revs i samband med Norrmalmsregleringen. Klarabergsgatan, som mynnar ut i Vasagatan mitt i bilden, hade fortfarande inte breddats och bygget av Klarabergsviadukten skulle ännu dröja ett par år.

Den här täta och intima stadsbilden kommer vi aldrig att få tillbaka, skadan är redan skedd. Men det vore fullt möjligt att både bygga nytt och förtäta kvartersbebyggelsen runt Klarabergsgatan, som idag mest liknar en genomfartsled i ytterförort med sin ödsliga och låga 60-talsbebyggelse. Men då måste folk upphöra med den närmast patologiska beröringsskräck som såväl politiker och tjänstemän i Stockholms stad utvecklat när det gäller nya hus i allmänhet, och höga byggnader i synnerhet. Oavsett vad som planeras, lyckas högljudda ”bevarare” allt som oftast stoppa byggena med evighetslånga överklagandeprocesser, upprop, protester och hänvisning till diverse påstådda hot mot stadens själ.

Problemet är att just i denna del av  Stockholm slets själen ur stadskroppen för mer än 40 år sedan. Men det är kanske inte omöjligt att återställa en del av stadskänslan – och med dagens förutsättningar kräver det faktiskt att man vågar bygga högre än förr.

Just sträckan mellan Centralstationen och Sergels torg är ett utmärkt exempel på  genomfartsled som skulle få en helt annan ”stadsmässighet” om den kantats av högre hus. Man skulle kunna säga att gatan idag har en alldeles för låg och gles bebyggelse för sin bredd.

Historiskt finns det i Stockholm en korrelation mellan bredden på gator och tillåten hushöjd. På en smal gata som t ex Gamla brogatan ger ett femvåningshus intryck av höghus, på den fyrfiliga Klarabergsgatan med breda trottoarer ger samma antal våningar ett närmast ödsligt intryck som för tankarna till gamla östtyska paradgator. Att krampaktigt hålla kvar vid en enda dogm från tiden före Klaratragedin – den om maximal hushöjd och regeln om att inte skymma stadens kyrkspiror – känns inte som en framkomlig väg för förnyelsen av city.

Därför är det inte bara välkommet med ett nytt stationshus som vågar sträcka på sig – det borde dessutom bilda skola för resten av Klarabergsgatan. Börja med att riva den anskrämliga kontorsbunkern mitt emot Scandic, på norra sidan av gatan, och gör en passande pendang till det nya stationshus. Fortsätt gärna med det nästintill lika anskrämliga och fönsterlösa Åhléns och de nedgångna och anemiska 50-talskontoren längs Klara kyrkogård.

Klarabergsgatan, en tidig höstdag. Fast ärligt talat går det inte att urskilja några årsider här i betongöknen. Exakt vad som utgör en känslig miljö just här, undgår mig.

Att bygga högre är måhända inget självändamål, men i denna del av Stockholm är det nära nog en förutsättning för att blåsa liv i den ödsliga betongöken som är Klarabergsgatan idag. Med högre hus blir det dessutom ekonomiskt försvarbart att även bygga nya lägenheter, något som verkligen behövs i denna stendöda del av City.

Och det där med “känsliga kvarter” kan vi glömma. Nästan hela fastighetsbeståndet nordost om Centralen är i högsta grad rivningsmoget. Oavsett vad som byggs istället, kan det absolut inte bli värre än det redan är.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

DDR och hyresregleringen

Berlin Marzahn med huvudgatan Allee der Kosmonauten. Här går det bo billigt.

För den som tänkt åka till Berlin, kan jag varmt rekommendera ett besök på DDR-museum som ligger centralt vid floden Spree, nära Alexanderplatz och TV-tornet.

Det som slår en när man besöker museet – som är uppbyggt för att visa vardagen i det gamla DDR – är inte så mycket annorlunda allt var i 60-, 70-och 80-talets Östtyskland – utan hur likt det var Sverige. Om man undantar detaljer som Stasi, polisstaten, övervakningssamhället och beväpnade gränsvakter som förvandlade dig till en schweizerost om du olovligt försökte korsa ”den antifascistiska skyddsvallen”, är det förbluffande mycket som liknar det Sverige som jag växte upp i.

Ta det här med bostadspolitiken. Efter kriget, då stora delar av östra Tyskland låg i ruiner, rådde det skriande brist på bostäder. Socialistiska enhetspartiet, SED, som sedan statens bildande 1949 fick uppemot 100 procent av rösterna i alla val, drog igång ett gigantiskt bostadsbyggnadsprojekt – inte alls olikt vårt eget miljonprogram. Och resultatet blev detsamma – oändliga områden med lamellhus i betong smälldes upp både i centrala Berlin – där historiska gamla kvarter som Fischerinsel revs – och i de nya förorterna.

Men trots alla miljontals lägenheter som byggdes, kom DDR aldrig tillrätta med bostadsbristen i landet. För precis som i Sverige var hyresmarknaden hårt reglerad – något som fick till följd att hyrorna hölls så låga att ingen som fått ett förstahandskontrakt nånsin släppte det i från sig – inte ens om hen fick en ny lägenhet. Följden blev en hyresmarknad helt utan rörlighet, där folk köade i tiotals år till en liten tvåa ute i ett betonggetto. Om de inte hade tillgång till D-mark och kunde köpa sig ett kontrakt svart, vill säga.

Skillnaden är att det i dagens Berlin går att få tag på en hyreslägenhet i princip utan att köa alls – vill man bo centralt kostar det förstås skjortan, men ute i lamellförorterna är det snorbilligt.

I Sverige har vi däremot troget hållit fast vid DDR-politiken, med en hårt reglerad hyresmarknad, där de lyckliga som lyckats komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad både kan glädja sig åt låga hyror och skratta hela vägen till banken: en hyresrätt i innerstaden värderas till miljoner på den svarta marknaden, eller kan användas som delbetalning vid bostadsrätt eller villa. Rörligheten på denna marknad är alltså så nära noll man kan komma.

”Marknadshyror”, detta utskällda begrepp,  har införts succesivt i delar av bostadsbeståndet, det vill säga de fastigheter som omvandlats till bostadsrätter. Där betalar folk det pris som marknaden anser det vara värt att bo centralt. Och bostadsrättspriserna hålls naturligtvis uppe som följd av hyresregleringen – som upprätthåller en till stora delar artificiell brist på lediga lägenheter.

DDR lever.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svd Näringsliv, SvD, 2, DN, 2, 3

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Staden som kapitulerade för bilismen

Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: