Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Kategori: webben (sida 1 av 2)

Därför dumpar annonsörerna Facebook

Resan mot avgrunden för Facebook-aktien fortsätter – nu med accelererande hastighet. Eter bolagets kvartalsrapport accelererades fallet för den tidigare så hajpade aktien, som nu har tappat 25 procent av sitt värde sedan introduktionen. Den samlade förlusten för de godtrogna investerare – bland dem våra svenska pensionsförvaltare i 7:e AP-fonden som köpt aktier för 400 miljoner och alltså redan spelat bort 100 – som gick på Mark Zuckerbergs sagor uppgår nu till dryga 200 miljarder; fullt jämförbart med kostnaden för att rädda ett mindre EU-land (typ Grekland) från statsbankrutt.

Som jag skrivit förut, börjar Facebook mer och mer te sig som 2010-talets variant av på Boo.com – men med tusenfalt större förluster. En hajpad community med en värdering så astronomiskt hög, att vilken normalbegåvad investerare eller fondförvaltare som helst borde insett att prislappen på Facebook inte var befogad ens om hela Jordens befolkning hade registrerat sig och klickat på varenda annons. Intjäningsförmågan för bolaget hade ändå varit för klen för att få tillbaka investeringen på 5-10 års sikt.

Hur kunde det gå så fel? Alla måste ju ha sett problemen långt i förväg – här har vi ett företag som visserligen lockat 13 procent av världens befolkning att registrera sig, men fortfarande efter sex år kämpar febrilt för att hitta en modell för att tjäna pengar på användarna.

I SvD Näringsliv menar Helena Nordman Knutson, analytiker på investmentbanken Pareto Öhman, att hela affärsmodellen för Facebook är trasig. För precis som på den gamla dotcombubblans tid, räknades värdet på Facebook fram genom att ta antalet besökare och hur många som klickar på annonser. Något som är totalt missvisande för en sajt som Facebook, där besökarna är mer eller mindre värdelösa ur annonssynpunkt.

”Folk går ju in på Facebook för att kommunicera med sina vänner, inte för att köpa klänningar. Även om Hennes & Mauritz får många ”likes” är det bara en bråkdel som köper något via annonseringen på nätverket”, säger Nordman Knutsson.

No shit Sherlock.

Just detta faktum – att folk som hänger på Facebook eller andra communities är där för att umgås med bekanta, och i princip ointresserade av kommersiella budskap – är en gammal vetskap i onlinebranschen (dvs 15 år eller mer). Vilket säljnetverk som helst hade kunnat ge samma svar som Nordman Knutsson: att annonsera på communitysajter eller Internetforum ger ohyggligt usla resultat.

Jag vet det av egen erfarenhet – under nästan 10 år drev jag spelsajten fz.se, och kunde själv se att klick-ration (dvs hur många procent/promille av besökarna som klickade på en annons) på nyhetssajten oftast var 5-10 gånger högre än på sajtens diskussionsforum. Därför kördes nästan uteslutande så kallade run off site-annonser på forumet, eftersom det var omöjligt att få någon att betala fullpris för en placering där. Och Fz.se var långt ifrån ensamt om denna erfarenhet, alla som drivit kommersiella sajter med en forumdel kan vittna om samma sak.

Och Facebook är i grunden att betrakta som ett enda stort diskussionsforum. Vilket innebär att värderingen bygger på intäkter som är 5-10 gånger högre än verkligheten.

Nu har alltså denna välkända gamla sanning hunnit ifatt alla de suckers som investerade i Facebook i tron om att göra ett klipp på världens hetaste Internetföretag.

200 miljarder har den erfarenheten kostat.

Hittills.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

Apple, Facebook och drömmen om att äga Internet

Steve Jobs på en reklamaffisch från den gamla goda tiden.

Före Internets genombrott på 90-talet var det vanligt med så kallade Walled Gardens, uppringda onlinetjänster där mycket av det som nu hittas öppet och gratis på Internet fanns tillgängligt mot betalning. De största tjänsterna var CompuServe och America On-Line (AOL), och kostnaderna för att vara uppkopplad var närmast astronomiska – men gav fett med klirr i kassan för bolagen, som var dåtidens stora vinnare på telekommarknaden. Dessutom hade tjänsterna ett fungerande system för mikrobetalningar, något som vi fortfarande kämpar med att få till på det öppna Internet.

Trots att bägge dessa tjänster sedan mer än ett decennium sidsteppats av Internet, har drömmen om att hägna in och kontrollera vad nätanvändarna gör aldrig lämnat styrelserummen hos Internetbolagen.

Apple har kommit längst. Genom smarta produkter som Ipad och Iphone , där hårdvara och mjukvara är tätt integrerade – har bolaget helt tagit kontroll över såväl betal- som distributionskedjan. Det enda sättet att installera program om man inte vill cracka sn padda eller Iphone (och därmed förlora rätten till garanti) är att hämta programmet från den enda tillåtna kanalen – App Store. Vad som läggs upp där bestämmer Apple – som alltså fungerar som ett slags moraliskt filter för vad användarna kan använda sina telefoner till. Eller en ansvarig utgivare, eftersom Apple också beslutar vilka tidningar som tillåts distribueras till våra smartphones och paddor.

Och ännu så länge ställer inte världens förlusttyngda mediehus några besvärande frågor om detta filter – längtan att tillbaka till 90-talet då en tidning var en tidning och prenumerantkretsen betalade och höll käft är överordnat allt. I denna Walled Garden av 2010 års upplaga är det helt naturligt att Rupert Murdoch och Steve Jobs tillsammans ger ut en dagstidning som endast kommer att publiceras i Ipad, The Daily. Eller att nyheten om en Ipad-app konkurrerar ut Nordkoreas granatattack på förstasidan i en av Sveriges största tidningar.

Som jag skrivit tidigare här i bloggen, är jag säker på att detta blir ytterligare en dyr återvändsgränd för tidningarna. Journalistik och nyheter ingår sedan länge i ett större socialt sammanhang på nätet, där det är lika viktigt att kunna dela, tycka, blogga och reagera på det man läser som nyheten i sig. Redan idag är Facebook den näst största trafikmotorn till nyhetssajterna, efter Google.

Därför är inlåsta appar utan kontakt med kontakt dömda att misslyckas. Det finns inget sätt att vrida klockan tillbaka.

En annan Internetgigant som blir allt mer av Walled Garden är – Facebook. Det kan vid en första anblick tyckas underligt, men precis som Tim Berners-Lee säger, uppvisar Facebook de flesta egenskaper man förknippar med inhägnade onlinetjänster. Visst är tjänsten gratis, men allt innehåll som användarna läggs upp är inlåst, ägs av Facebook, och kan inte utan stora svårigheter raderas eller exporteras till andra tjänster. Företag uppmuntras att skapa ”sidor” på Facebook där de kan kommunicera med sina kunder  – innanför Facebooks väggar förstås.

Facebook har idag skaffat sig ett defacto-monopol på stora delar av Internets sociala infrastruktur; statusuppdateringar, chatt, vänlistor, fotoalbum, och i takt med att konkurrenterna lägger benen i vädret (minns communitydöden i fjol) finns snart inga alternativ. Med lanseringen av nya verktyg – som inbyggd Facebook-mejl och geolocation-tjänster – minskar användarnas behov ytterligare för att använda andra Internettjänster. Samtidigt som Facebook får tillgång till uppgifter om var vi är, vad vi gör och vad vi skriver. Jag tror inte för ett ögonblick att Mark Zuckerberg sitter och spionerar på sina användare, men Facebook är alldeles för smarta för att inte använda denna nya information i kommersiellt syfte. Tim Berners-Lee skriver:

“…the more you enter, the more you become locked in. Your social-networking site becomes a central platform–a closed silo of content, and one that does not give you full control over your information in it. The more this kind of architecture gains widespread use, the more the Web becomes fragmented, and the less we enjoy a single, universal information space.”

Christian Hernandez Gallardo

I veckan som gick var Christian Hernandez Gallardo, nybliven chef för Facebooks internationella affärsutveckling, på besök i Stockholm och höll föredrag på Internetkonferensen SIME 10. Gallardos huvudfokus låg på att berätta hur företag kunde nå bättre resultat på Facebook jämfört med traditionell annonsering. Enligt Gallardo har så kallade ”organic ads” (t ex statusuppdateringar om att en någon gillat en sida) upp till sju gånger högre effekt än traditionell reklam.

Med sin gigantiska användardatabas har Facebook stenkoll på vad som fungerar. Varje dag loggar 250 miljoner in på det sociala nätverket (av dessa är 6-7 miljoner skandinaver). Paradexemplet som Gallardo drog var Nike Football, vars Facebook-kampanj under Fotbolls-VM fick 2,5 miljarder annonsvisningar och tre miljoner gillade skotillverkarens sida. Facebook seglar alltså upp som ett hot även mot traditionell display-annonsering, det som står för huvuddelen av tidningssajternas intäkter.

Det paradoxala är att vi som arbetar på de stora tidningarna aktivt jobbar för att rekrytera ännu fler Facebook-användare – eller i alla fall underlätta för dem som redan är det att slippa lämna Facebook. Vi lägger upp sidor, publicerar nyheter och kampanjer och tävlar med ”konkurrenterna” om att få flest gillningar. Och sakta men säkert styr vi debatter och diskussioner iväg från våra egna sajter till den verkliga konkurrenten: Facebook.

Och allt detta ligger i planen.  Vid ett föredrag nyligen vid Wharton College (ett av det fåtal framträdanden som man får upp när man googlar på honom) uttryckte Gallardo det så här:

“Det är vi som påverkar och driver konversationerna. Det är vi som avgör vilket innehåll som blir relevant eller oviktigt. Jag menar att startsidan är olika för oss alla. Vi har alla tvingats läsa [ traditionella mediers ] förstasidor eftersom nyhetsredaktören gjort bedömning att en speciell rubrik säljer fler tidningar. Jag kan garantera att min förstasida och din förstasida ser helt annorlunda ut. Så den förstasida vi menar att du kan skapa är en förstasida som görs av dina vänner.

De nyheter vi kommer att ta del av kommer alltså att i allt högre utsträckning att baseras på vår smak, våra övertygelser, våra intressen – och vilka vänner och bekanta som vi har förtroende för.

Jag tror nog inte att tidningarnas nyhetsdeskar blir överflödiga inom överskådlig tid. Men när det gäller våra framtida läsare, unga som har hela sitt sociala nätverk på Facebook och sällan eller aldrig kommer att köpa en tidning – kommer vi att kunna nå dem utanför Facebooks digitala murar? Och kommer de verkligen att köpa en PDF-tidning för att läsa i sin Ipad, när det mesta som står i den finns öppet och gratis på webben?

Det ska bli intressant att se om Walled Garden-trenden bara är tillfällig, eller om vi verkligen börjar se slutet på det experiment som var det öppna, fria Internet.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Möjligen relaterat i pressen: Expressen, PC för alla, Computer Sweden, DN, SvD, Idg.se

Uppdatering 30/11: Debatten om Applecensuren ser ut att ha vaknat.

Tänk om Ipad blir döden för tidningshusen?

Sedan i vintras har det rått något som närmast kan beskrivas som eufori i de krisande printmedierna. Efter åratal med stadigt dalande upplagor och den unga bortskämda generation som vägrar betala för att få döda träd i brevlådan, kom äntligen frälsningen.  Översteprästen Steve Jobs förkunnade att en läsplatta hade utveckats – en produkt som givet Apples track record naturligtvis skulle kommas att säljas i mångmiljonupplaga. Och så här långt har det onekligen gått bra, även om paddan ännu inte släppts i Sverige.

Brittiska Telegraph på Ipad. Noll interaktivitet.

Men det sker i november kommer det äntligen att vara slut på 15 års ökenvandring genom Internet, med sin gratiskultur, fildelning och allmänt jobbiga människor som lägger sig i alla viktiga saker som vi journalister skriver om. Nu kan tidningsutgivarna lugnt gå tillbaka till tiden före 1995, då en tidning var en tidning, och alla fortfarande betalade för att få läsa rewrajtade TT-nyheter eller produktbilder från exklusiva köksföretag i svindyra inredningstidningar.

Jag är förstås ironisk. Problemet är att beslutsfattarna i de stora mediekoncernerna faktiskt verkar tänka i dessa banor. Det är just därför det riskerar att gå åt helvete för alla dessa gamla papperskramare och branschorganisationer som på fullt allvar tror att det automatiskt kommer att skapas en stor och lukrativ marknad för “E-papper” bara för att det släpps en bärbar pekdator som det går att läsa nyheter på.

Wired – tidskriften för den uppkopplade generationen. Ipad-versionen är dock totalt nedkopplad.

Alla mediehus har idag iPad-projekt i olika utvecklingsstadier – Bonniers har redan lanserat en produkt, Mama+ (som kostar lika mycket som tidningen att köpa via App Store) och fler är på gång. Jag har inte kunnat motivera ett köp av just denna app, men av de beskrivningar av den som gavs under Internetdagarna nyligen, är den snarlik i princip alla andra magasins-appar som man ser i Apples onlinebutik. Alltså som tidningar. Och som ser nästan exakt ut som sina pappersförlagor. Bildkvaliteten är givetvis suverän – ett  exempel är National Geographic – och text och rubriker kan sättas med de typsnitt som redigeraren väljer, vilket gör att tidningsdesignen får en framträdande roll igen.

”Utvecklingen” av dessa tidningsappar leds, läser jag med viss oro, av Adobe, som tagit fram en plattform för att enkelt kunna skapa iPad-upplagor av fysiska magasin, något som spar både tid och pengar i produktionsledet.

Och det är alltså här som det riskerar att gå riktigt fel. Förutom det uppenbart tveksamma draget att låta Adobe ansvara för produktutvecklingen (jämförbart med att låta Grekland styra Europeiska Centralbanken) är det exempel samma feltänk som de stora tidningarna gjorde i mitten av 90-talet. Då försökte teknikbolagen också sälja på oss plattformar för att underlätta ”flerkanalspublicering”. Papperet och webben var ju ändå bara olika kanaler för att prångla ut samma budskap. Trodde de.

Idag har de flesta av oss insett att publicering på Internet är helt väsensskild från tryckta tidningar och TV-kanaler. De bägge senare är främst envägskanaler med liten eller obefintlig interaktivitet, medan webben allt mer går mot att vara en plattform för gemensamma upplevelser, samtal och kollaboration. Man kan till och med säga att publicering av en artikel på nätet bara är början på en dialog. (Att få journalister tar själva tar del i den påföljande diskussionen är ju en helt annan sak.)

Flipboard – nyhetsvärdering från det personliga nätverket, istället för en tidningsredaktör.

Det har vuxit upp en hel generation sedan Internet fick sitt genombrott för 15 år sedan, och vi är många fler som vant oss vid webben som det primära  mediet för att ta till oss ny information. Och givetvis – att kunna dela, kommentera, facebooka, skratta tillsammans åt, mikroblogga eller Hitlerhåna det vi läser och ser.

Men när man bläddrar genom medieutbudet på iPad, ser man obefintliga exempel på sådana appar. Tidningarnas R&D-avdelningar verkar på fullt allvar tro att de miljoner svenskar som idag finns på Facebook och läser Aftonbladet, SvD, DN och Expressen på nätet, gladeligen skulle betala för att få gå tillbaka till ett 20 år gammalt sätt att läsa nyheter – i en statisk, stängd miljö, utan kontakt med resten av webbuniversum. För när man väl kör en applikation så sitter man fast i den. Läser man New York Times eller The Telegraph eller en artikel i Wired på sin Ipad, finns det inget enkelt sätt att samtidigt hålla koll på sitt Twitter- eller Facebook-flöde utan att stänga nyhetsappen.

Att göra flera saker samtidigt, som de flesta under 35 idag gör utan egentligen reflektera så mycket över det, är en omöjlighet i de tidningsappar som jag testat (New York Times, National Geographic, Wired, Newsweek, The Telegraph). Inte ens Mashable erbjuder något mer interaktivt än en ganska lam kommenteringsfunktion.

Pulse – rena drömmen för att hålla koll på nyhetsflödet i Ipaden. Sannolkt rena mardrömmen för annonssäljarna, förstås.

Jag tror tyvärr att tidningarna kan vara inne i ännu en återvändsgränd, som denna gång kan slå ännu hårdare mot lönsamheten än vad webben gjorde – eftersom alla i sin iver att sälja prenumerationer går på i samma spår. Det verkar inte finnas någon plan B för vad händer med trafiken och intäkterna om läsarna vägrar betala. Vad händer när de börjar använda nya verktyg som Pulse, där de kan enkelt kan hålla koll på en uppsjö av nyhetskällor på en och samma gång? Eller om de vänder på begreppet nyheter – och börjar utgå från vad det egna nätverket på Twitter eller Facebook anser vara de viktigaste frågorna för tillfället, som med appar som Flipboard? Vad händer i en värld där nyhetsförmedlare inte längre äger distributionskanalerna.

Det är sådana frågor som tidningarna kanske borde ägna sig åt, istället för att prångla ut överprisstta PDF-filer på App Store och kalla det för utveckling. Just nu är det betydligt obetydligt dyrare att köpa Angry Birds HD än ett nummer av Wired.

Själv behöver jag inte fundera vad jag skulle lägga pengarna på.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Till New York: Internetbokningen från helvetet

Så enkelt att komma till. Inte.

En gång i tiden, när man blev sugen på semester, tog man ledigt från jobbet, gick ner till den lokala resebyrån, stod i kö ungefär en halv dag och kom förhoppningsvus ut från butiken med en bunt biljetter till det önskade resmålet.

Idag är allt så mycket enklare. Att boka en vecka i New York komplett med hotell är inte svårare än att logga in på Resfeber, Travelstart, Destination, MrJet

Enkelt. I teorin alltså.

I praktiken visar det sig vara ett närmast omöjligt uppdrag att boka in en resa för tre personer till New York en vecka i början av augusti. Jag är en van Internetanvändare, och har nog handlat mer än de flesta på nätet – men detta visade bli en uppgift där jag gick bet.

Schibstedanställd som jag är, började jag med Destination.se, och fick fram ett superbra pris till New York via Expedia.se. Problmet var bara att mina barn (12 och 14) inte längre var barn när min bokning skickades vidare från Destination till Expedia. Efter att ha suttit i en halvtimme och valt bland hotell och slutligen valt ett ser jag att jag plötsligt reser med två 11-åringar. Korrigering av denna felaktighet leder till skyhögt högre pris. #fail.

Så jag börjar om på Expedia istället, denna gång med tre vuxna (alla över 11 räknas som det här). Hittar ett bra hotell, Hilton Manhattan East, frukost ingår, direktflyg till och från Arlanda, oslagbart pris. Vid utcheckningen får jag veta att rummet endast är för rökare, men vi får väl köpa ett köpa ett paket Lucky Strike och ha liggande framme om det blir kontroll. Inga problem – förrän jag försöker betala. Ett fel har inträffat, blir svaret efter att ha fyllt i persondata, passnummer, adresser och och kontokortsuppgiter. (I och för sig inte alldeles oväntat, med tanke på ägaren Microsoft.) Dock visar det sig senare att 18.000 kr har reserverats på mitt kontokort efter den fallerade bokningen, vilket jag just nu är lyckligt ovetande om. Men det kommer att få stora konsekvenser.

Efter haveriet är klockan nära midnatt och jag har redan ägnat ett par timmar åt att boka min resa, men skam den som ger sig. Jag försöker med MrJet, lyckas hitta nästan samma flygkombination, även om hemresan denna gång går via Dûsseldorf. Bra pris, hotell i samma klass – taget. Det är bara ett problem – vid utcheckningen visar det sig att priset egentligen är 5. 000 kr högre än vad som angivits tidigare. #fail.

Hur som helst, eftersom jag inte orkar mer så bokar jag ändå, trots att det svider. Bara för att få reda på att min bank inte godkänner transaktionen.

Ger upp med MrJet, och testar ännu en nätresebyrå. Får ”okänt fel” när jag försöker byta hotell. Episkt #fail.

Arg och frustrerad går jag och lägger mig. Ligger vaken länge.

Dagen efter: kapitulerar och traskar iväg till Forum Nacka och resebyrån Ticket. Inga problem att boka vare sig flyg eller hotell över disk som förr i tiden, och inte blev det dyrare heller.

Vid betalning med Visa-kort blir det dock stopp igen – banken nobbar uttaget. Arrrgh.

Får en webblänk av resebyrån där jag kan gå in och betala när jag har fått ordning på finanserna. Efter en timme i telefon med banken visar det sig till sist att problemet är:

1): Att någon har reserverat 18.000 kr på kreditkortet, och att det därför inte finns utrymme att köpa en resa för 40 lax. Och:

2): Att banken kan inte se vem som reserverat pengarna, och inte kan ta bort bokningen. Det kan ta upp till en vecka innan den försvinner. Vilket innebär att jag alltså inte har pengar nog att betala resan…

Slutligen kommer jag på lösningen – jag höjer min kredit på kortet till 100.000. Det borde göra susen! Skit samma om jag måste gå igenom ytterligare en kreditprövning.

Loggar in och betalar på Ticket.se – och tänka sig, det lyckas.

Efter att ha betalt 40 kalla rakt ut i cyberrymden möts jag av följande förtroendeingivande meddelande: Tekniskt fel.

Jag hatar att verka teknikfientlig, men vissa saker var faktiskt bättre förr.

Vi får se om vi nånsin kommer till New York…

Andra bloggar om , , , ,

Just nu i NYC: SvD, DN, DN, Aftonbladet

Intressant?

Terminalvård från Medierådet

Ett bombsäkert sätt att skaffa sig en publik är att få etablissemanget att förbjuda eller varna för det man gör. Sex Pistols lyckades få God Save The Queen bannlyst på BBC – och toppade de brittiska försäljningsistorna 1977.  Samma decennium blev en halvusel B-rulle vid namn Motorsågsmassakern kultförklarad, efter att Statens Biografbyrå totalförbjudit den i Sverige. Och i slutet av 80-talet vill jag minnas att ett av de mest eftersökta spelen på dåtidens BBS:er var ett litet hemmagjort basicspel kallat Våldta Silvia, vars efterfrågan sköt i höjden efter en stort uppslagen artikel i Expressen.

Därför sitter nog ägarna till Jesper.nu, Snuttis, Snyggast och Existenz och ler nöjt just nu. Att bli omtalad av statliga Medierådet i termer som olämpliga är den bästa reklam de kan få, och kan kanske hålla liv i dem ytterligare ett tag, trots den allt hårdare konkurrensen med Facebook och YouTube.

Det som Medierådet emellertid inte insett när de granskat de här sajterna är att de inte direkt spelar i samma liga som Facebook – de spelar faktiskt inte ens på samma kontinent. Det är som att jämföra kundtjänsten hos On-Off och Elgiganten med loppmarknaden i Skärholmen. En slags Internets undervegetation, där man hittar sånt som inte kan eller får publiceras i de stora sociala medierna. En del har ganska höga trafiksiffror – som Jesper.nu med nära 300.000 unika/vecka, en sajt som i grunden är en motor för att samla länkar. Existenz (som inte mäter sin trafik via KIA Index), har förmodligen ännu fler besökare – tack vara sin unika selling point, som är att tillåta i princip allt. Men möjligheten för sådana här sajter att tjäna pengar på sina besökare lär vara ganska begränsad, det handlar förmodligen om någon krona hit eller dit från Tradedoubler-annonser med knappast mätbara klickfrekvenser.

Om vi tittar in på Snyggast.se, ser vi att sajten numera hålls vid liv genom att försöka lura medlemmarna att betala SMS-avgifter, vilket verkar som ytterligare ett desperat försök att piska en död häst. Och Fjortis.se ligger nere – kanske på grund av den plötsliga tillströmningen av trafik i kölvattnet på Medierådets granskning.

Utan att egentligen veta något om personerna eller bolagen bakom dessa sajter, är jag ganska säker på att deras intäkter kommer i närheten av att finansiera en kundtjänst av den typ som Medierådet förväntar sig. Däremot är de förmodligen djupt tacksamma en dag som denna, efter den massiva reklam som de fått helt gratis.

Lunarstorm, som fortsätter sitt ras i besöksstatistiken, fick däremot klart godkänt betyg av Medierådet. Det var antagligen den slutliga dödsstöten.

Fler om , , ,

Intressant?

När murvlarna tystnar

Brittiska The Guardian har varit en föregångare bland de brittiska nättidningarna, när det gällt att utveckla nya sätt att distribuera journalistik. Nu tar mediehuset ytterligare ett steg – och sparkar sina journalister för att ersätta dem med bloggare. 250 anställda har redan fått gå under 2009, många av dessa på de regionala tidningarna som ingår i Guardian Media Group. Istället hoppas Guardians nätupplaga att kunna expandera med en nysatsning på lokal bevakning. Och denna bevakning ska alltså skötas av ett antal “beat bloggers”, som ska täcka det lokala nyhetsflödet i Leeds, Cardiff och Edinburgh med hjälp av digitalkamera och laptop. Journalistik utbildning och erfarenhet är önskvärt men inget krav, enligt annonsen.

Min egen erfarenhet av lokala nätsatsningar är att de är rätt svåra att få att lyfta även med fullt pådrag – även i större städer – men den brittiska mediemarknaden har jag dålig koll på – så visst kan det funka. Brittiska journalistförbundet lär – liksom det svenska – gå i spinn över planerna, och högljutt förklara att det är slutet för demokratin och den kritiska granskningen. Fast det är det knappast någon överhängadne risk för, med tanke på hur minimalt med faktakontroll som sker i de redaktionella bunkrarna nuförtiden.

För att ta ett närliggande internationellt exempel; de flesta normalbegåvade läsare/bloggare kunde förstå med ryggmärgen att det inte sitter 750.000 pedofiler och söker efter barnporr varje sekund. Flera av dem kollade till och med storyn.

Journalisterna får helt enkelt finna sig i den obekväma sanningen att en yrkestitel inte automatiskt innebär en gräddfil in i medievärlden. Och att det finns många utan vare sig utbildning eller erfarenhet som kan berätta en story lika bra eller bättre.

Konsten att förlora 350 miljarder

Yahoo måste vara riktigt illa ute.

För hur ska man annars förklara dagens “affär” med Microsoft? För bara lite mer än ett år sedan nobbade Yahoos aktieägare ett bud från Redmond på 47 miljarder dollar (351 miljarder kronor). Hade jag varit en av dem hade jag varit måttligt belåten idag, när bolagets vd Carol Bartz tillkännagav ett tioårigt samarbetsavtal med Microsoft. Syftet är förstäs, nu som då, att ge Google en match på marknaden för sökordsannonsering, men med skillnaden att det i dagens uppgörelse inte finns en enda cent garanterad för Yahoo. Det “kan” innebära 500 miljoner dollar mer i årliga intäkter, heter det i uttalandena, men alla som inte legat en under sten de senaste 10 månaderna inser att det lika gärna kan bli precis det motsatta.

Steve Ballmer och Microsoft, däremot, har all anledning att känna sig belåtna. Istället för att behöva punga ut med pengar motsvarande ett mindre lands BNP, får han nu Yahoo gratis. Nylanserade sökmotorn Bing ska framgent användas i alla Yahoos söktjänster, vilket innebär att alla de miljarder Yahoo plöjt ner i utveckling de senaste 15 åren är att anse som förlorade. Det enda Yahoo “får” i den här dealen är ensamrätt på att sälja sökordsannonser på de bägge företagens onlinetjänster.

Samtidigt blir det förstås omöjligt för Yahoo att sälja andra onlineverksamheter, som Flickr eller Yahoo Finance, till en konkurrerande aktör (som Google).

Det är bara att gratulera Microsoft till en av de mest framgångsrika affärerna på Internet någonsin – att få kontroll över ett av de mest kända varumärkena på webben helt gratis.

För Googles del kan det också vara läge att fira lite i smyg. Nu väntar nämligen först en process där amerikanska konkurrensmyndigheten FTC ska ge sitt godkännande till affären, och därefter väntar teknikintegrationsprojektet-från-helvetet för Yahoo.  Om ett par år så får vi se om det flyger.

Om Yahoo finns kvar alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.

Hur mår Google?

bild-1

Gmail segar igen, GFC-boxen vägrar att ladda och Analytics-scriptet på ett par av mina sajter segar ner laddningstiderna till krypfart. Google har haft oroväckande mycket nedtid i vår –  det var bara några månader sedan Gmail-klustret låg nere i ett par timmar – och det är inte utan att jag börjar undra om vi börjar se en gräns för hur mycket “cloud computing” som man kan trycka ut i nuvarande Internet-infrastruktur. Och på Twitter växer #googlefail.

När sånt här händer inser jag att vi utan att riktigt förstå det lagt över ansvaret för stora delar av vår kommunikation på ett enskilt företag, med allt vad det innebär. Vad skulle till exempel hända om Google plötsligt upphörde att existera? Eller “bara” låg nere i ett par dagar? Ingen sökordsannonsering, miljontals mailkonton stängda, sökmotorkonsulter utan jobb, oräkneliga filmklipp borta…

Hur stor Googles del av den Internetbaserade världsekonomin är har jag ingen koll på (och jag är för trött för att googla fram det) men gissningsvis skulle det svida ordentligt om sökmotorjätten skulle vända benen i vädret. Inte för att det kommer att hända inom överskådlig tid. Hoppas jag.

(Google skriver själv om problemen, och tydligen beror problemen på trafikstockning i Asien den här gången.)

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

YouTube, ingen bra affär för Google

bild-15

I fredags släppte Google sitt kvartalsresultat, som slutade på inte helt oansenliga 5,1 miljarder USD ( c:a 40 miljarder kr). Men när det gäller dotterbolaget YouTube verkar det gå sämre – förlusten kommer att bli en halv miljard dollar, enligt en analys från Credit Suisse. Bolaget ska nu ta fram nya intäktsmodeller för att täcka de enorma kostnader som det innebär att distribuera hela världens privata videoklipp. Kostnader som kommer att fortsätta att öka, i takt med att allt mer innehåll laddas upp på sajten. Credit Suisse räknar med att Youtube kommer att ha 375 miljoner unika besökare och administrera hela 75 miljarder videovisningar under 2009. Trots den gigantiska trafiken är annonsutrymmet svårsålt – de flesta annonsörer vill ha kontroll på i vilket sammanhang reklamen hamnar.

Nya affärsmodeller skulle kunna vara premiuminnehåll (fast där finns redan etablerade konkurrenter som Hulu och skyhöga licensavgifter) eller betalmedlemskap (vilket riskerar att få användarna att välja andra tjänster).

Frågan är ju vad vi skulle göra utan YouTube. På bara ett par år har sajten blivit en naturlig del av Internet, och idag finns det nästan inget filmat material som inte går att hitta där.

Men ingen undgår de dåliga tiderna, inte ens världens största Internetbolag.

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: