Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: 1989

Ikväll firar de verkliga fredspristagarna i Berlin

30008340-r copy

Historien straffar den som kommer för sent, lär Sovjetledaren Michail Gorbatjov ha sagt till Östtysklands statschef Erich Honecker. Det var under DDR:s uppblåsta 40-årsfirande i oktober 1989, och uttalandet var i praktiken en dödskyss från Gorbatjov. Trots DDR-diktatorns närmast desperata vädjan vägrade Sovjetledaren att sätta in pansar mot de svällande demonstrationerna som skakade DDR. Det blev aldrig någon “kinesisk lösning”, sovjettrupperna fick order om att stanna i sina kaserner och lämna DDR:s inre angelägenheter i fred. Dagarna efteråt avsattes Honecker av en allt mer desperat politbyrå och efterträddes av reformisten Egon Krenz, som gjorde lönlösa försöka att reformera DDR. En månad senare föll muren, och Östtyskland som nation försvann bara några månader senare.

Ingen – allra minst tyskarna själva – var egentligen förberedda på detta. Att DDR, denna den hårdaste polisstat som någonsin existerat (möjligen med undantag för Nordkorea), där statssäkerhetstjänsten Stasi infiltrerat nästan alla delar av samhället, skulle falla ihop som ett korthus på bara några veckor. Men det var precis vad som hände, och ikväll kommer det att firas rejält både i Berlin och resten av Tyskland. Det är ett värdigt högtidlighållande över en revolution som helt och hållet var folkets. Vanliga människor som var trötta på decennier av lögner, övervakning, förtryck, censur och avsaknad av de självklara fri- och rättigheter som den västra halvan av Tyskland åtnjöt. Det fanns ingen “uppifrån” som regisserade protesterna, som startade i Leipzig men som spred sig och växte till en flodvåg som regimen inte kunde stå emot. Och på kvällen den 9 november var vågen så stor och mäktig att inte ens Berlinmuren kunde hålla mot.

Att det blev just den 9 november, och att förloppet blev så snabbt, kan vi alla tacka DDR-regimens presstalesman Günther Schabowski för. Tidigare på dagen hade politbyrån, alltmer trängd av frihetsprotesterna, beslutat om nya utreseregler för DDR-medborgarna. Det skulle inte längre behövas visum för att få resa till väst, enligt beslutet. När en reporter frågade från när dessa nya regler skulle gälla, började Schabowski bläddra i sina papper, hittade uppenbarligen inget där, men svarade ändå av någon outgrundlig anledning “sofort”. Alltså, det var fritt fram för vem som helst i DDR att åka till en gränsövergång och resa ut, direkt…

Nyheterna kablades ut till en förstummad TV-publik. 20 minuter senare var folksamlingen vid Bornholmer Strasse så stor att vakterna tvingades öppna den på vid gavel. Bredvid stod de en gång så fruktade gränsvakterna från Volkspolizei och såg ut som bortkomna skolbarn. De som haft makt över liv och död bara någon timme tidigare, med sina uniformer och vapen stod nu maktlösa och såg på hur historien sprang förbi dem. Det är fortfarande det jag minns från TV-bilderna denna kväll, deras nästan skrämda ansiktsuttryck när den gigantiska folkmassan bara vällde fram genom muren; gråtande, jublande och skrattande av lycka efter att ha gjort det omöjliga:- att besegra världens hårdaste diktatur utan en enda droppes blodspillan. Det fanns ingen hämndlystnad i folkmassan, inte ens mot dem som varit deras fångvaktare och bödlar under 40 år.

Det finns tillfällen i historien som man känner sig förbannat priviligierad att få ha varit med om. Berlinmurens fall är ett sådant. Och hade några i denna värld gjort sig förtjänta av att få Nobels Fredspris så vore det alla dessa namnlösa frihetshjältar i Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern som genom sitt mod och värdighet bevisade att det gick att förändra världen till en bättre plats.  Det är dem vi borde fira idag, människorna som rev Europas murar med sina bara händer.

Berlin i pressen idag: Aftonbladet | DN | SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: