Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: 70-tal

En rundtur i Bowies Berlin

David Bowie överraskade med att släppa en nyskriven låt, lagom till sin 66-årsdag. En nostalgisk och lite vemodig återblick på de gyllene åren på 70-talet, då Bowie bodde i Berlin och stod på toppen av sin karriär. Filmbilderna från musikvideon rör sig mellan flera av de platser där Bowie levde, skrev musik och festade. Så varför inte göra ett återbesök i Bowies Berlin – det mesta finns faktiskt kvar än idag, trots att staden genomgått en metarmorfos sedan muren föll. Jag var där för första gången våren 1985 och besökte i alla fall ett av Bowies stamhak – Dschungel –  även om jag vid det tillfället inte hade en aaaning om klubbens storhet…

I slutet av 70- och början av 80-talet var Berlin en djupt dystopisk plats, en stad till synes för alltid delad mellan öst och väst. Efter 20 år med Berlinmuren och Willy Brandts ”entspannung” hade Förbundsrepubliken Tyskland i princip accepterat den sjuka delningen av staden  och inlåsningen av mer än två miljoner Västberlinare. I områdena närmast muren revs de sista resterna av förkrigsbebyggelsen, eftersom ingen på allvar kunde föreställa sig att de gamla kvarteren runt Potsdamer Platz nånsin skulle bli något mer än förorter till Västberlin, vars centrum sedan delningen hade legat vid paradgatan Kurfurstendamm och Bahnhof Zoo, kilometervis därifrån.

hansa_studio

Hansa Studio, där Bowie höll till om dagarna.

Men samtidigt var staden något av en magnet för musik och kultur, och många av dåtidens superstjärnor i musikvärlden bodde och verkade i Berlin. Artister som Iggy Pop, Lou Reed och (senare under 80-talet) Nick Cave var alla verksamma i staden under dessa år. Fast mest känd var förstås David Bowie, som bodde i Berlin 1976-1979, då han spelade in sin Berlintrilogi, dvs albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” på legendariska Hansa Studios på Köthener Strasse. På den tiden var utsikten mot muren och ingenmanslandet vid Potsdamer Platz obruten, idag ligger studion omgiven av nybyggda kontor och skyskrapor. Men enligt uppgift går det fortfarande att traska in och se sig omkring i lokalerna.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på Hauptstrasse 155 i Schöneberg, dit det idag anordnas guidade bussresor via Fritz Music Tours. För den som vill komma billigare undan går det dock lika lätt att ta sig till platsen med U-Bahn-linje 7, station Kleistpark, och promenera ett hundratal meter söderut. När man känner sig mätt på den gulbruna fasaden (notera att den är med videon), kan man traska vidare några meter norrut till Bowies stamhak, det legendariska gay-cafeet Neues Ufer på Hauptstrasse 157. På 70-talet hette stället Anderes Ufer och det hänger enligt uppgift fortfarande kvar ett foto på David Bowie.

Inget artisteri vore förstås komplett utan ymnigt festande, och stället där innefolket höll till under 70- och 80-talet hette Dschungel, Berlins motsvarighet till Studio 54 i New York, en klubb på Nürnberger Strasse 53, där Bowie, Iggy, Zappa, Nina Hagen och alla de andra av dåtiden srockstjärnor hängde. Klubben var berömd inte bara för sitt kändisklientel, utan för att stället hade kvinnliga dörrvakter, som blev kända bl a för att nobbat Sylvester Stallone från att komma in. (Här är en grynig 80-talsvideo som visar hur det såg ut när man kommit förbi dörrsluskarna.)

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Idag är Dschungel stängt sedan länge, men det går fortfarande att lyssna på musik – stället har nämligen återfått sin nygamla funktion som jazzklubb och ingår som en del av det stora Ellington Hotel, en vacker Art Deco-byggnad som fyller nästan hela kvarteret. Det är faktiskt inte särkskilt dyrt att bo där heller, och som Bowie sjunger är det bara ett stenkast från KaDeWe.

Själv minns jag adressen mest för den italienska restauranten mitt emot, La Luna, som jag besökte otaliga gånger under 80-talet. De serverade den absolut mest sliskiga gröna Berliner Weisse man kunde hitta i staden, dessutom ofta serverad med ett stort cocktailparaply.

Undrar om Bowie någonsin gick över gatan för att testa den?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, GP

 

 

 

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

Eddie Meduza – fildelning modell 70-tal

eddieLyckades äntligen ta mig tid i helgen att lyssna på Mera Brännvin, P1-dokumentären om Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han hette i verkligheten. Errol dog 53 år gammal, efter en intensiv period av supande, och trogen sin vana dokumenterade han även sin sista tid i livet i en videodagbok. Sista inspelningen var från veckan då han dog, i januari 2002.

Errol var en outsider, som föll utanför ramarna i 70-talets folkhemsbygge. Han levde ett kringflackande liv, och försörjde sig dels på sin musik, dels på att kränga hemblandat hårväxtmedel och på att sälja humorkassetter under pseudonymen E Hitler. Innehållet var så grovt att ingen radiokanal vågade eller ville sända det. Ändå var hans sketcher kända av i princip hela Raggarsverige, som vallfärdade till festplatserna runt om i Sydsverige när Eddie Meduza stod på scen. Odödliga dängor som Mera brännvin, EPA-traktorn, Fruntimmer ska en ha o knulla med, Punkjävlar och Socialdemokraterna skvalade ut genom de öppna rutorna på raggarbilarna under det tidiga 80-talet, och trots att Sveriges radio totalförbjöd spelning av hans skivor och han saknade etablerade försäljningskanaler, satte Eddie det ena publikrekordet efter det andra. Eddie var den levande symbolen för dålig smak och utanförskap – och folk älskade det.

Förklaringen låg, tror jag, i den omfattande kopieringsverksamhet som tog plats i stugorna. Jag hade förstås ett Eddie Meduza-blandband, kopierat från kompisens kassett – som i sin tur fått eller kopierat från någon annan i sin vänkrets. Alla kände till Eddies musik och sketcher, men få hade köpt något själv.

Oavsett om det var rätt eller fel, kan man nog konstatera att utan denna tidiga och primitiva form av fildelning, hade Eddie Meduzas karriär kvävts i sin linda av skivbolag …

Dokumentären rekommenderas i alla fall varmt.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: