And The Band Played On

Etikett: 70-talet

Interaktivitet från förr: Postens ljudbrev

Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

En hyllning till frihetsmaskinen

Bilar som den här, med 7,5 liter V8 under huven, ses ofta på bensinmackar...

I helgen trotsade jag vinterns kvarvarande grushögar och tog ut min Trans Am på en mycket försenad premiärtur. Äntligen, efter ett sex månader långt och påtvingat vinteride.

Att höra den stora V8:an slurpa i sig litervis med bensin är som balsam för själen. Det dova brummandet, vibrationerna i karossen, rytandet när man trampar gasen i golvmattan får vinterdepressionen att blåsa bort som löv för vinden. Jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt att tycka om stora, törstiga bilar, men för mig – uppfödd som jag är på amerikansk 70-talskultur – placerar sig muskelbilen som nummer ett på listan över frihetssymboler. Den har haft huvudrollen i ett otal filmer där kampen för frihet och oberoende ackompanjeras av V8-muller från legendariska bilar som Trans Am (Nu blåser vi snuten, Cannonball Run), Ford Mustang (Blåst på 60 sekunder) eller Dodge Challenger (Jakten mot nollpunkten).

Och en gång för länge sedan, när världen inte var så stor, var bilen inte bara en metafor för frihetslängtan, utan en fantastisk maskin som faktiskt gav människor vingar. När Fattigsverige blev Folkhem och välfärden rullades ut i riket, var det bilen som spelade huvudrollen. Det var först när det stora flertalet hade råd att köpa en liten Saab eller Volvo PV som de stora möjligheterna öppnade sig: plötsligt kunde alla ge sig ut och upptäcka världen, skaffa ett bättre och mer välbetalt jobb på bilpendlingsavstånd och skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Morfar poserar framför vännernas Amazon, någon gång på 60-talet, någonstans i Ruhrområdet.

Jag bläddrar i mormors och morfars gamla fotoalbum, och ser en försvunnen värld. Morfar Axel, mekaniker på Monark i Varberg, och mormor Anna som jobbade deltid på Varbergstvätten, glada och leende på bilderna från sina bilutflykter till nära eller fjärran resmål. Bleknade svartvita foton och Kodachrome-dia, där motiven ofta är fikaraster vid vägkanten, väntan vid färjelägen eller folksamlingar på någon tysk parkering. Och alla bilder har en sak gemensamt: bilen står i centrum.

För mina morföräldrar som bägge kom från knappa förhållanden, men genom hårt arbete lyckats skaffa sig både en trerummare i Varberg och en ekonomi som tillät ett par veckors semester varje sommar, var den silverfärgade Peugeot 404:an biljetten till det stora äventyret. Som på den tiden inte behövde ligga längre bort än en båtresa över över Sundet.

Idag är vi så blasé att en en helg i London knappast smäller högre än en shoppingutflykt till nån förortsgalleria (det är ju ändå samma affärer där). En Medelhavssemester är svennigt och skämmigt, och till och med en helg i New York är nåt man klipper i farten. Vi har blivit så bortskämda med att kunna resa kors och tvärs över världen, att vi knappt reflekterar över det. Och ibland hejar vi till och med på de som vill begränsa vår rörelsefrihet.

För samtidigt som vår frihet idag är större än någonsin, har bilen förvandlats till en symbol för västvärldens ohållbara slöseri, en metafor för frosseri, som med sina utsläpp hotar isar att smälta, öknar breda ut sig och öar att sjunka. Nyligen stämplade också FN bilismen som en epidemi, eftersom 1,3 miljoner dör i trafiken varje år. (Hur många som räddas till livet tack vare moderna transporter framgår inte.)  Och även i Sverige går en tydlig politisk skiljelinje mellan de som vill begränsa och förbjuda, och de som fortfarande inser hur viktig bilen är för vårt välstånd.

Jag, dryga 40 år yngre, i morfars Peugeot.

Bilden av bilar som förorenar och spyr ut avgaser är i mångt och mycket falsk. Dagens bilar är ett under av ingenjörskonst, och släpper ut bara bråkdelar av vad morfars Peugeot gjorde. Amerikanska Autoweek har ett intressant exempel, där man sätter ljuset på utvecklingen av den klassiska amerikanska muskelbilen Ford Mustang under 40 år. Dagens modell har 98,5 procent lägrre utsläpp än 1970 års Mustang. Och vad som är ännu mer uppseendeväckande – 1970 års Mustang släpper ut mer föroreningar när den står parkerad med motorn avslagen, än dagens Ford Mustang gör när man kör den i motorvägsfart.

Dagens bilar släpper varken ut kolväteföreningar, skadliga bensinångor eller bly – bara koldioxid, som är ett naturligt ämne i luften. Den svenska biltrafiken står totalt för c:a 0,02 promille av de  globala koldioxidutsläppen, vilket innebär att det borde vara egalt för klimatet om vi bygger en förbifart runt Stockholm eller fortsätter att stå still och trängas inne i stan. Men miljö- och klimatargumentet är oftast bara ett bekvämt svepskäl för dem som vill förbjuda trafiksatsningar, höja bränsleskatter och förbjuda inrikesflyget.

För dessa krafter är det själva friheten som är en epidemi, inte bilen.

Själv kommer jag fortsätta köra min Trans Am så länge jag får – och har råd. Även om det bara blir knappt 100 mil om året.

Fler om , , ,

Intressant?

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: