Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: 80-tal

En rundtur i Bowies Berlin

David Bowie överraskade med att släppa en nyskriven låt, lagom till sin 66-årsdag. En nostalgisk och lite vemodig återblick på de gyllene åren på 70-talet, då Bowie bodde i Berlin och stod på toppen av sin karriär. Filmbilderna från musikvideon rör sig mellan flera av de platser där Bowie levde, skrev musik och festade. Så varför inte göra ett återbesök i Bowies Berlin – det mesta finns faktiskt kvar än idag, trots att staden genomgått en metarmorfos sedan muren föll. Jag var där för första gången våren 1985 och besökte i alla fall ett av Bowies stamhak – Dschungel –  även om jag vid det tillfället inte hade en aaaning om klubbens storhet…

I slutet av 70- och början av 80-talet var Berlin en djupt dystopisk plats, en stad till synes för alltid delad mellan öst och väst. Efter 20 år med Berlinmuren och Willy Brandts ”entspannung” hade Förbundsrepubliken Tyskland i princip accepterat den sjuka delningen av staden  och inlåsningen av mer än två miljoner Västberlinare. I områdena närmast muren revs de sista resterna av förkrigsbebyggelsen, eftersom ingen på allvar kunde föreställa sig att de gamla kvarteren runt Potsdamer Platz nånsin skulle bli något mer än förorter till Västberlin, vars centrum sedan delningen hade legat vid paradgatan Kurfurstendamm och Bahnhof Zoo, kilometervis därifrån.

hansa_studio

Hansa Studio, där Bowie höll till om dagarna.

Men samtidigt var staden något av en magnet för musik och kultur, och många av dåtidens superstjärnor i musikvärlden bodde och verkade i Berlin. Artister som Iggy Pop, Lou Reed och (senare under 80-talet) Nick Cave var alla verksamma i staden under dessa år. Fast mest känd var förstås David Bowie, som bodde i Berlin 1976-1979, då han spelade in sin Berlintrilogi, dvs albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” på legendariska Hansa Studios på Köthener Strasse. På den tiden var utsikten mot muren och ingenmanslandet vid Potsdamer Platz obruten, idag ligger studion omgiven av nybyggda kontor och skyskrapor. Men enligt uppgift går det fortfarande att traska in och se sig omkring i lokalerna.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på Hauptstrasse 155 i Schöneberg, dit det idag anordnas guidade bussresor via Fritz Music Tours. För den som vill komma billigare undan går det dock lika lätt att ta sig till platsen med U-Bahn-linje 7, station Kleistpark, och promenera ett hundratal meter söderut. När man känner sig mätt på den gulbruna fasaden (notera att den är med videon), kan man traska vidare några meter norrut till Bowies stamhak, det legendariska gay-cafeet Neues Ufer på Hauptstrasse 157. På 70-talet hette stället Anderes Ufer och det hänger enligt uppgift fortfarande kvar ett foto på David Bowie.

Inget artisteri vore förstås komplett utan ymnigt festande, och stället där innefolket höll till under 70- och 80-talet hette Dschungel, Berlins motsvarighet till Studio 54 i New York, en klubb på Nürnberger Strasse 53, där Bowie, Iggy, Zappa, Nina Hagen och alla de andra av dåtiden srockstjärnor hängde. Klubben var berömd inte bara för sitt kändisklientel, utan för att stället hade kvinnliga dörrvakter, som blev kända bl a för att nobbat Sylvester Stallone från att komma in. (Här är en grynig 80-talsvideo som visar hur det såg ut när man kommit förbi dörrsluskarna.)

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Idag är Dschungel stängt sedan länge, men det går fortfarande att lyssna på musik – stället har nämligen återfått sin nygamla funktion som jazzklubb och ingår som en del av det stora Ellington Hotel, en vacker Art Deco-byggnad som fyller nästan hela kvarteret. Det är faktiskt inte särkskilt dyrt att bo där heller, och som Bowie sjunger är det bara ett stenkast från KaDeWe.

Själv minns jag adressen mest för den italienska restauranten mitt emot, La Luna, som jag besökte otaliga gånger under 80-talet. De serverade den absolut mest sliskiga gröna Berliner Weisse man kunde hitta i staden, dessutom ofta serverad med ett stort cocktailparaply.

Undrar om Bowie någonsin gick över gatan för att testa den?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, GP

 

 

 

Om äventyrsspelens glansdagar

Eurogamer har precis lagt ut en stor äventyrsspecial, där den numera nära nog insomnade spelgenre som kallas äventyr granskas. Det är en mycket grundlig genomgång som Eurogamers Jimmy WIlhelmsson har gjort – bland annat har han låtit mig komma till tals om hur det var för mer än 20 år sedan, då Infocom och Sierra On-line var de starkast lysande stjärnorna på spelhimlen, och textbaserade äventyr såldes för 400 spänn.

En mycket läsvärd atrikel – och det skriver jag inte bara för att jag är med i den. Så besök Eurogamer nu!

Running up that Hammarbybacke


Kate Bush – Running up that Hill by scopitones

Läser i DN om lördagkvällens tribute till Kate Bush på Högkvarteret, en högtid som jag tyvärr missar (eftersom jag är uppbokad på en mycket närstående frus födelsedagsfest). Annars hade jag garanterat dykt upp där, och gått in i dimman till tonerna från Babooshka, Running Up That Hill, Wuthering Heights eller Cloudbusting.

Kate Bush gjorde, precis som DN skriver, det mesta som Lady Gaga gjorde fast 30 år tidigare – skillnaden var att hon var ljusår mera originell i sin musik. Antingen hatade eller älskade man Kate Bush – och för min del var det kärlek för hela slanten.

Och är det fortfarande.

Det enda jag inte förstår är hur Linda Leopold, chefredaktör för modemagasinet Bon, som intervjuas i artikeln, på fullaste allvar kan påstå att det inte finns några Stockholmsmiljöer som passar till Kate Bushs stil.

Jag menar, vad kan passa bättre än Hammarbybacken som fond till både Running Up That Hill och Cloudbusting?Eller varför inte Wuthering Heights? Det flesta av Kate Bushs stora hitlåtar utspelar sig ju trots allt på sluttande plan…

Skärpning där.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

More cowbell!

I brist på fantasi (och pengar för att se Madonna på Ullevi) hamnar jag i soffan med Snuten i Hollywood 2, en erbarmligt usel film med storheter som Brigitte Nielsen i en av huvudrollerna (bara en sådan sak…). Men vad som slår mig är hur bra soundtracket till filmen är. Man kan tycka vad man vill om 80-talet, men det var verkligen filmmusikens gyllene årtionde. Jag är övertygad om att en bärande orsak till att de sunkiga filmerna trots allt nådde en viss framgång gick att tillskriva låtskrivarna. Vem skulle gått på propagandastunten Top Gun utan Berlin och Kenny Loggings? Hur töntiga hade inte Sonny Crocket och Ricardo Tubbs verkat utan proffshjälp från Jan Hammer? Och att Blade Runner mer än 25 år senare känns som en av historiens bästa scifi-filmer skulle jag vilja påstå är Vangelis förtjänst.

Eddie Murphys karriär skulle därför kanske sett annorlunda ut, om det inte varit för Harold Faltermeyer, som låg bakom soundtracken till bägge Beverly Hills Cop-filmerna. Axel Foley-temat minns jag fortfarande som en solid topplistehit i mitten av 80-talet – den rullades flitigt även på dansgolven och jag måste nog erkänna att jag faktiskt köpte singeln….

Min personliga Snuten-favorit är ändå det relativt anonyma introt till kvällens film, det som ackompanjerar überbitchiga Brigittes diamantkupp. Och det är faktiskt först nu jag hör vad det låter som. Det är närmast en exakt kopia av John Carpenters soundtrack till Flykten från New York. Den gemensamma nämnaren – more cowbell!

Oh well. Det görs sannolikt bättre film nu än på 80-talet. Men varför är musiken så trist?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: