And The Band Played On

Etikett: al-qaida

Blixtkriget i Irak: vi bombade själva extremisterna till makten

irak_isis

Jihadisternas blixtkrig i Irak hotar nu huvudstaden Bagdad.

Att Iraks näst största stad, Mosul, fallit i händerna på extremjihadisterna i ISIS (Islamiska staten i Irak och a-Sham) och rebellerna genom sitt blixtkrig nu står utanför portarna till Bagdad är tyvärr ingen överraskning. Det är tvärtom en logisk följd av de senaste årens katastrofala politik som västvärlden – framför allt såväl USA och dess allierade – fört i Mellanöstern. Förblindande av den våg av till synes folkliga uppror som spred sig som en löpeld över Nordafrika vintern och våren 2011, var det få i ledande ställning som märkte hur extremiströrelser och militanta grupper, som Al-Qaida, bäddade in sig i den spirande demokratirörelsen – och inom kort tog över kampen med vapenmakt. Med aktivt stöd av samma länder som ägnat decennier åt att bekämpa samma terrorister i Afghanistan, Pakistan och Irak.

I Egypten stoppades den radikala islamiströrelsen Muslimska brödraskapet och dess nyvalde president Muhammed Mursi – som backades upp helhjärtat av USA och EU – i sista stund från att stöpa om landet till en islamistisk gudsstat, genom en militärkupp förra sommaren. Egyptens korta demokratiexperiment ledde bara fram till att en till största delen sekulär diktatur ersattes av en religiös – och nu är landet tillbaka på ruta ett igen.

I Libyen lyckades däremot de rebellerna – med stor hjälp av en flygförbudszon patrullerad av USA, EU och Nato – att störta och avrätta diktatorn Muammar Khadaffi. En insats där Sverige deltog med Jasplan för spaning och stridsledning åt Natos attackflyg, som kunde bomba sönder Khadaffis försvar och bereda vägen för rebellgrupper som Al-Qaida-anknutna Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Just LIFG var tongivande i striderna som drev bort Khadaffi från Tripoli hösten 2011.

terrorspridning

Så har terrorn spritts från Libyen efter Khadaffis fall. Illustration från Land Destroyer Report.

Någon befrielse var det dock knappast tal om, efterssom det till övervägande del Al-Qaidakrigare och andra extremister som vi gemensamt bombade fram till makten. Efter Khadaffis död har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och sekteristiskt våld, oljeexporten upphört och terrorfalanger härjar fritt i landet. De gigantiska vapenlager som Khadaffiregimen kontrollerade hamnade i jihadisternas händer, och används nu för att turboladda inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamististrebellerna AQIM (Al-Qaida i Islamiska Maghreb) i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan.  Men framför allt har vapen och stridstränade jihadister sänts till Syrien och den mångåriga kampen där mot Assadregimen. Så sent som 2012 utropade Benghazi och regionen Cyreneica självständighet av Al-Qaida i Maghreb och styrs numera av ett slags terroremirat, där jihadister och vapen blivit Libyens främsta exportvara.

Att Al-Qaida – som numera går under en rad namn som Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL) och ISIS  – håller på att ta makten i Irak, är alltså inget att bli förvånad över. Vi har själva grundat för extremisternas framfart genom en kombination av godtrogenhet och okunnighet om den ofta volatila maktbalansen i Mellanöstern – och genom att aktivt bomba bort de regimer som tidigare bekämpat dessa rörelser.

För Barack Obama, EU och alla oss andra vanliga hyggliga demokrater i väst, var det ju så enkelt att ta moralisk ställning mot förtryckare och avskydda diktatorer. Men vi såg inte vilka som stod redo att ta makten när despoterna var borta. Alternativ som i nästan varje fall var än värre. Under diktatorer som Bashir al-Assad åtnjöt exempelvis kristna och andra religiösa minoriteter ett visst skydd från förföljelse – idag har dessa befolkningsgrupper nästan helt drivits iväg från stora delar av Mellanöstern av de islamistiska terrorgrupperna. Och näst på tur står den Shiamuslimska befolkningen i Irak.

mccain_libya

Republikanen John McCain på besök hos frihetshjältarna i Benghazi. Som visade sig styrda av Al-Qaida…

En utmärkt illustration till denna godtrogenhet är när den tidigare republikanske presidentkandidaten John McCain besökte Benghazi under Libyenkriget och hyllade de lokala ”frihetskämparna” som stred mot Khadaffi och för ett demokratiskt Libyen. Hade han vänt sig om och tittat upp på taket av den domstolsbyggnad han stod utanför, hade han upptäckt att Al-Qaidas svarta flagga vajade på myndighetsbyggnaden.

alqaida_benghazi

Al-Qaidas svarta flagga över Benghazi.

Den 11 september 2012 gick samma frihetskämpar till attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och dödade fyra amerikaner, däribland ambassadören Chris Stevens.

Så sent som förra sommaren var USA dessutom övertygade om att det var en riktigt bra idé att bomba Assadregimen – och därmed ge de olika terrorgrupperna i Syrien en hjälpande hand i kampen mot diktatorn. Som tur var lät sig Obama och hans utrikesminister övertalas om vansinnet i denna idé.

Assad har, till skillnad från Khadaffi, luftherravälde och dessutom riklig tillgång till ryska vapensystem. Därför håller nu kriget i Syrien på att vända, terrorgrupperna trängs ut från viktiga städer som Homs och Aleppo, och reträtten sker österut – in i Irak. Och där finns ingen allierad med bombflyg och vältränade marktrupper som kan komma till snabb undsättning mot de stridsvana extremisterna med daglig stridserfarenhet i stadsmiljö sedan flera år.

11 år efter USA:s krig mot Irak, startat i syfte att straffa Saddam Hussein för hans påstådda massförstörelsevapen och stöd till terrorister (anklagelser som senare visade sig vara fabricerade), håller Irak på att falla i Al-Qaidas händer som ett indirekt resultat av USA:s och västvärldens misslyckade politik. Tusentals amerikanska soldater och otaliga civila fick sätta livet till i kampen mot terrorismen och för att få bort Saddam från makten i Irak – ett land där Al-Qaida högst sannolikt inte fanns före 2003.

Idag är samma terrorister på väg att ta makten över stora delar av landet. De har aldrig varit lika starka och kontrollerat så stort territorum som idag. Och fler än nånsin finns dessutom i Europa och USA; mer vältränade, bättre beväpnade och mer fanatiska än nånsin. Det är ett geopolitiskt fiasko av episka proportioner, som i förlängningen hotar vår energiförsörjning och riskerar att kasta in regionen i ytterligare ett ändlöst krig, där Iran inte kommer att sitta med händerna i kors och se grannlandet falla sönder.

Hade det funnits ett Nobelpris i ironi, hade George W. Bush, Barack Obama och dessa presidenters Mellanösternpolitik varit självskrivna vinnare.

Intressant?

Aftonbladet, DN 1, 2, SVD 1, 2

Fler om , , , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Vi måste starta krig i Mellanöstern för att rädda Obamas heder

Förr i tiden brukade man prata om bombhögern, det vill säga hökarna på den konservativa flanken i USA som var pigga på att lösa alla möjliga konflikter i avlägsna delar av världen genom att skicka kryssningsmissiler. Nu är är det tvärtemot – framför allt republikanerna i USA är våldsamt emot Barack Obamas vapenskrammel mot Syrien (även om John McCain är med på tåget), medan demokraterna i högre grad står bakom sin president – han som kom till makten med löftet att avsluta USA:s kostsamma krig i Irak och Afghanistan och stänga Guantanamo.

En av Obamas få europeiska uppbackare är Frankrikes socialistpresident, Francois Hollande, som står kvar vid att det är en bra idé att bomba Assad, även efter att det brittiska parlamentet gett sin premiärminister bakläxa.

Så det kanske är befogat att prata om en ny Bombvänster?

Vad Fredspristagaren i Vita huset vill uppnå med att ”straffa” Bashar Al-Assad för regimens påstådda gasattack är svårt att se, men NÅGOT måste ju göras. Detta eftersom gasattacker mot civila innebär att diktatorn passerat den famösa röda linjen som Obama hotade med förra sommaren. Så nu har han inget val., om han inte vill tappa ansiktet inför hela världen.

Det är ändå ett hälsotecken att det brittiska parlamentet sa blank nej till ytterligare en attack baserad på så kallade ”underrättelseuppgifter” från USA. Som alla minns var det bara tio år sedan CIA var bombsäkra på att Saddam Hussein satt på stora lager av massförstörelsevapen, uppgifter som senare visade sig vara rena fantasier. Och i Benghazi förra året, då amerikanska konsultatet attackerades av en uppretad mob, där den amerikanske ambassadören Chris Stevens och ett antal i ambassadens skyddsstyrka dödades,  skyllde Obama på en Youtubefilm som skändat muslimer. Senare visade det sig dock att CIA använt konsultatet för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. I attacken, som leddes av Al-Qaida, stals 400 Hellfire-missiler, som bland annat kan användas för att skjuta ner civila flygplan. Var dessa finns just nu är oklart, men att de hittat till både Syrien och Jemen är knappast någon vågad gissning.

Hur som helst måste Obama själv få ta konsekvenserna av sin straffexpedition. De kommer garanterat att bli kännbara, inte minst för det demokratiska partiet i nästa val.

För Bombvänstern handlar det dock mindre om att rädda Obamas heder än att visa solidaritet mot offren för den vidriga gasattacken. Diktatorn måste straffas, oavsett konsekvenserna av att lobba iväg ett par dussin Tomahawkmissiler mot Assads anläggningar. Det enda en sådan straffexpedition leder till är möjligen att det stärker diktatorn och hans trupper och att det kanske tar lite längre tid att vinna över rebellerna. (Med tanke på att dessa nu leds av Al-Qaida och andra jihadistgrupper i färd att utrota landets minoriteter, som alawiter och kristna, är det tyvärr den minst dåliga utgången.)

För övrigt myntade den republikanske senatorn Rand Paul från Texas Kentucky i dagarna  begreppet dinosauriedoktrinen som en beskrivning av resonemanget ovan. Alltså att agera med stort hjärta och liten hjärna. Assad måste bombas, för att moralen kräver det, oavsett om det har någon effekt på själva konflikten.

Bägge argumenten är riktigt usla som förevändning för att dra igång ett storkrig i Mellanöstern där Israel, Iran, Turkiet och Ryssland riskerar dras med. Särskilt som Obama själv tagit livet av flera hundra civila i drönarattacker bara i Pakistan, enligt FN.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3

Arvet efter terrorkriget

Amerikanska soldater i Afghanistan. Foto: U.S. Army.

Fick frågan i kommentarerna till tidigare inlägg om hur alternativet skulle ha sett ut till mångmiljardsatsningarna på det 10-åriga kriget mot terrorn, som startade i och med anfallen mot World Trade Center.

Ett alternativ kanske hade varit, som Richard North är inne på, att istället för att starta krig mot en av världens fattigaste länder, Afghanistan, hade USA kunnat ge varje invånare i landet – män, kvinnor och barn – 15.000 dollar vardera, motsvarande 100.000 svenska kronor. Så mycket, 450 miljarder dollar, beräknas nämligen det tio år långa kriget i Afghanistan ha kostat.

Om samma summa hade satsats på infrastrukturinvesteringar, utblidning, handel och demokratisk utveckling i det krigshärjade landet – hur hade grogrunden för Al-Qaida och andra terroristorganisationer sett ut då?

Jag kanske är naiv, men förmodligen hade den typen av pengarullning bidragit oändligt mycket mer till säkerheten i västvärlden och USA. Istället har de långa krigen mot terrorismen gjort allas vår tillvaro både farligare och mindre fri. Krigen i Irak och Afghanistan löste inte problemet med militanta islamister, istället blev krigsskådeplatserna rekryteringsgrund för massor av unga arga män med hatet mot USA och väst som gemensam nämnare. Många av dem är vältränade efter ett decennium av krig mot supermakten och dess allierade, och flera av dem har på senare tid varit framgångsrika i kampen mot Moammar Gaddafis diktatur i Libyen.

Efter terrordådet på norska Utøya i somras, överraskade statsministern Jens Stoltenberg med att deklarera att vad som behövdes var MER demokrati och öppenhet, inte mindre. För tio år sedan var president George W. Bushs buskap det rakt motsatta: terroristerna skulle rökas ut från sina hålor, och den som inte var med Bush var emot honom. Och den senare grupperingen har ju knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

11 september i pressen: DN 1, 2, 3, 4, 5,  SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, Expressen

 

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: