Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: alliansen (page 1 of 2)

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Statskupp på svenska

Bara var fjärde svensk stöder Decemberöverenskommelsen, visar en färsk undersökning från Aftonbladet/Sverige tycker. Stödet för uppgörelsen mellan regeringen och oppositionen (förutom SD och V) har fallit snabbt – jämfört med en tidigare mätning gjord vid årsskiftet har antalet som stödjer uppgörelsen halverats.

Detta är en i grunden sund reaktion på en demokratifientlig uppgörelse. Det har nu så sakteliga börjat gå upp för folk i allmänhet vad våra högsta politiker faktiskt förhandlade bort i december: demokratin. För trots att protesterna och handviftandet från Allianspartierna blir allt mer frenetiskt för varje ny skattehöjning och vallöftesbrott som regeringen annonserar, så inser de flesta numera att alltihop bara är politisk teater. Alliansen och regeringen kom gemensamt överens i en ljusskygg backroom deal – anförd av den redan avhoppade moderatledaren Fredrik Reinfeldt över huvudet på sitt eget parti – av den enda anledningen att de ville slippa behöva förhålla sig till ett 13-procentsparti i Riksdagen. Det blev helt enkelt för jobbigt att diskutera och hitta överenskommelser över blockgränsen –  därför kortslöts demokratin helt och hållet under åtta år framöver genom några snabbt framhastade rader på ett nattligt dokument.

I grundlagen står det som bekant att all makt utgår från folket, vars valda representanter sitter i Riksdagen för att stifta lagar. Regeringen är den verkställande makten, underställd folkförsamlingen, och har som uppgift att effektuera riksdagens beslut. Med decemberöverenskommelsen kastas hela denna maktdelning överbord, och Riksdagen reduceras till ett knapptryckarkompani satta att blint lyda sina partiledare istället för sina väljare.

Ocheftersom Sverige – till skillnad från lite mer utvecklade demokratier som USA och Tyskland – saknar författningsdomstol finns det dessvärre ingen som kan kalla decemberövernskommelsen vid sitt rätta namn: En statskupp.

En typiskt svensk statskupp förvisso, framförhandlad av politiker och byråkrater i bästa samförståndsanda för allas vårt bästa. Ingen militär behövde sättas in (den är ju förvisso nedlagd i allt väsentligt) för att upplösa Riksdagen.

Frågan är nu vad som händer i takt med att allt fler inser vad som hänt? Revolution känns måhända inte särskilt svenskt, men det finns ett antal partier som borde känna sig väldigt oroliga över Aftonbladet/Sverige tyckers mätning idag.

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringen lägger ner kärnkraften i smyg – och torpederar Decemberuppgörelsen

Den så kallade Decemberöverenskommelsen, som fullkomligt logiskt  fick den mycket passande förkortningen DÖ (eller #dö som det skrivs ut av det tyckonomi-industriella komplexet) är inte mer än en dryg månad gammal, men är i praktiken redan död och begraven. Något som flera bloggar så riktigt påpekat har regeringen – sannolikt under betydande tryck från Miljöpartiet – redan brutit mot delar uppgörelsen. Mer specifikt är det punkten om att inleda blocköverskridande samtal inom energipolitiken som S/MP-regimen nu definitivt skjutit i sank, genom att via ägardirektiv förbjuda statliga Vattenfall att fortsätta utreda eller planera för ersättning de reaktorer som inom bara ett par år faller för åldersstrecket.

Samtliga som jobbat inom Vattenfall med denna viktiga planering – totalt ett 50-tal personer – har antingen fått andra arbetsuppgifter eller erbjudits tidig pension. Detta innebär att kärnkraften, som idag står för nära 50 procent av den svenska elproduktionen, i praktiken är dödsdömd när kompetensen skyfflas ut bakvägen.

Man kan ställa sig lite frågande till varför Stefan Löfven, en gång öppen kärnkraftsförespråkare, just i denna viktiga fråga kapitulerade  för det lilla gröna extremparti han av någon anledning tog med sig in i regeringen. Detta parti, som idag stöds av bara 5-6 procent av väljarna, har alltså tillåtits lägga ner ett av Sveriges viktigaste energislag, utan vare sig debatt eller beslut av de folkvalda eller en aning om vad vi ska få vår el från istället. Det var ju denna knepiga fråga som de blocköverskridande energiförhandlingarna skulle försöka få klarhet i, alla kort skulle läggas på bordet. Nu kommer regeringen istället med en kortlek där många av korten har smusslats undan.

Jag skrev om mina farhågor om att just detta skulle hända strax efter valet i höstas. Genom att styra via ägardirektiv uppnår Miljöpartiet här  sitt mål: att ställa till så mycket problem för kärnkraften att den blir olönsam. Detta uppnås via nya avgifter, kraftigt höjda riskpremier och massiv skattesubventionering av olönsam energiproduktion (oftast vindkraft) för att på så sätt driva ner elpriset till nivåer där kärnkraften inte längre klarar att konkurrera.

Ovanpå detta administrativa sabotage kastar alltså regeringen nu in ytterligare en skiftnyckel i maskineriet, för att få det att stanna helt – alla hos Vattenfall som kan något om kärnkraft får helt enkelt sparken. Tankeförbudet är tillbaka, det som gjorde att Sverige förlorade nära 30 år av kompetens på kärnkraftsområdet, och genom att kortsluta demokratin har ett femprocentsparti helt lyckats runda den demokratiska processen. En slags politisk maskirovka, helt enkelt.

Hade jag varit i Alliansledarnas kläder just nu, hade jag rivit decemberöverenskommelsen i väldigt små bitar, och kastat dem i ansiktet på Löfven & Romson. Decemberuppgörelsen är överspelad eftersom regeringen bara efter en månad brutit mot den på ett flagrant sätt. I en normalt fungerande demokrati hade detta mynnat ut i en misstroendeförklaring mot regeringen. Och Alliansen skulle kunna rösta bort Löfven som statsminister vilken dag som helst.

Men har vi hört något borgerligt parti yttra kritik mot att Löfven och Romson på förhand torpederar energiförhandlingarna? Nej just det. Tystnaden är öronbedövande, och uppenbarligen sätter sig de så kallat borgerliga partierna hellre i en förhandling riggad på förhand, än vågar sätta hårt mot hårt och fälla regeringen. Något av de mindre partierna skulle ju kunna riskera att ramla ur Riksdagen, eftersom folket som bekant inte går att lita på längre. Och att sitta vid köttgrytorna i tre år till är ju viktigare än att stå upp för sina principer – och sina väljare.

Det går att kalla det många saker, men demokrati är det inte.

Intressant?

Fler om , ,

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Borgerlig fördelningspolitik: Lägenhetsboende ska betala för villägarnas solpaneler

Solar panel installation

Tack, alliansen!

Grattis, alla ni som äger villa! Efter avskaffandet av fastighetsskatten för ett par år sedan kommer nu nästa present från Alliansen – skattesubventionerad el med upp till 18.000 per år! Energiminister Anna-Karin Hatt meddelade idag att den som sätter upp solpaneler på villataket kommer att kunna sänka sin energiskatt med upp till 18.000 kronor per år. Reformen genomförs från den 1 juli.

Denna nya skattesubvention är ännu ett exempel på det fördelningspolitiska arbete som Alliansen gjort sig känd för: att ta från de som har minst och ge till de bemedlade – tidigare har bara lantbrukare och stora landägare kunnat tjäna storkovan på grön energi, men nu ska även landets egnahemsägare kunna göra sig en hacka på subventionskarusellen. För de som betalar för kalaset är givetvis alla andra skattebetalare som inte äger hus: Alltså alla vi andra som bor i lägenhet.

Hur många miljoner denna reform kommer att belasta skattebetalarna med framgår inte av Hatts blogginlägg, men förhoppningsvis finns det något slags ”tak” (pun intended) på reformen. Annars kan det sluta som i Tyskland där landets skattebetalare nu tvingats betala dryga 100 miljarder Euro (nära tusen miljarder kronor, eller en biljon) för de paneler som installerats fram till 2011 av landets solelsproducerande villaägare och landägare. Detta havererade system håller därför på att rullas tillbaka i allt snabbare takt, vilket är lätt att förstå om man studerar diagrammet här intill från tyska Der Spiegel. Fast svenska politiker är förstås smarta nog att inte göra om samma fel som tyskarna, eller?

solar_subsidies_de

Whoops…

I sammanhanget ska det sägas att Sverige knappast är i behov av mer el – vi dras redan med ett stort överskott som måste exporteras, ofta till subventionerat pris. Att skattesubventionera ytterligare elproduktion bygger därför bara på överskottsberget, och leder till ännu större kostnader för samhället.

Sedan är det ju ett sedan länge känt faktum att det är förenat med stora faror att sätta upp solpaneler – inget annat energislag dödar fler människor

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Höginkomsttagare kräver stopp för sänkt skatt, men betalar själva så lite de kan

Den relativt färska journalistiska trenden med att skriva öppna brev till politiker fortsätter med oförminskad styrka. I tider då sparpaketen haglar och granskande journalister är en utrotningshotad art på redaktionerna, värmer det i publisherhjärtan att förvissa sig om att kvalitetsjournalistik faktiskt kan göras utan dyr och motsträvig personal. Se bara på DN:s succé med den nya engagerande debattjournalistiken, där kulturfolk skriver brev till olika makthavare (oftast Jimmie Åkesson eller nån annan SD-potentat) och belönas med tiotusentals gilla-markeringar på Facebook. Tyckonomin regerar!

I alla fall. Claes de Faire, chefredaktör för Resumé, skrev just ett sådant öppet brev i sin egen tidning förra fredagen – med adress till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. I brevet betackade han sig för fler skattesänkningar för honom som redan har så det räcker.

För de Faire innebär det femte (och sista?) jobbskatteavdraget att han får ut 600 kr mer i månaden, vilket han konstaterar inte är så mycket pengar. Dessutom skulle de göra bättre nytta inom vård, skola och omsorg.

Och det är så klart inte mycket pengar för de Faire – har man en väl tilltagen chefredaktörslön kan man förmodligen både ha och mista de 600 kronorna. För en ensamstående förskollärare kan den summan däremot innebära nya vinterkläder till barnen.

Men vad som är intressant i denna nya moraldiskussion där höginkomsttagare med vänsterliberala sympatier plötsligt gör uppror mot skattesänkningar, är det som bloggen Den rödgröna röran sätter ljuset på. Och det visar sig att Claes de Faire inte riktigt ger hela bilden av sin finansiella situation.

För precis som så många andra i mediebranschen driver han ett privat aktiebolag vid sidan av sin anställning. Enligt uppgift delade de Faires bolag Claes de Faire AB ut 110.000 kr till honom själv i egenskap av ägare – pengar som alltså inte togs ut som lön utan redovisades som inkomst av kapital. Denna skattetekniska operation innebar att han kom undan med bara 20 procent i skatt, eller 22.000 kr.

Hade han istället plockat ut pengarna som lön, hade de Faire istället fått betala högsta marginalskatt, 57 procent, på pengarna. Claes de Faire tjänar alltså 40.000 på att välja den lägre kapitalbeskattningen, och ger sig samtidigt en skattesänkning på dryga 3.000 i månaden. Såklart att 600 kr känns ganska futtigt i sammanhanget!

Låt mig förtydliga: Det här är varken omoraliskt, olagligt eller olämpligt att göra – och jag ska direkt erkänna att jag själv gjort samma sak under alla de år som jag drev eget aktiebolag.Vem vill betala mer i skatt än vad som krävs?

För faktum är att den som har en lön som ligger över den så kallade brytpunkten för statlig skatt (c:a 36.000 i månaden) inte får ut några förmåner alls från skatten som betalas på inkomster ovanför denna gräns. Sjukpenningen maxar vid en lön långt därunder, och inte heller ökar den allmänna pensionen av att man betalar in höga marginalskatter.

Därför är det alltså fullt naturligt att egna företagare gör sitt bästa för att komma under denna brytpunkt – det vill säga att fixa sitt eget privat jobbskatteavdrag. (Att slippa undan den höga statliga skatten är till och med en funktion som finns förprogrammerad i de flesta bokföringsprogram.)

Och Claes de Faire är som sagt långt ifrån ensam. En annan framstående profil som rasat mot Alliansens skattesänkningar och de ökade klyftorna är Jonas Gardell, en av Sveriges rikaste artister. Gardell har tillgångar i sitt aktiebolag på 60 miljoner, pengar som man stillsamt kan fråga sig varför han samlar på hög. Det är ju inte precis så att han driver en tillverkningsindustri och behöver bygga upp stora investeringsfonder för att ha råd med ett nytt valsverk – det enda han behöver för att skriva böcker och pjäser är sannolikt en bärbar dator och en telefon.

Ändå kan man utläsa av Gardells senaste årsredovisningar, att han konsekvent valt att ta ut en mycket låg lön från sitt bolag, strax under 400.000 kr om året. På så sätt betalar han lägsta möjliga skatt (den funktionen finns också i bokföringsprogrammen). Samtidigt tar han år efter år ut maximal tillåten aktieutdelning om 250.000 kr (det högsta beloppet om man inte har någon anställd), och slipper därmed undan 90.000 kr i skatt.

Återigen, det här gör ”alla”. Claes Malmberg inkomstplanerar via ett antal olika bolag – och ett antal andra kända skattesänkarkritiker från medieklassen praktiserar även de metoden. Däribland en känd krönikör som skrivit om hur coolt det är att betala skatt. Skribenten själv plockar inte ut någon lön från sitt bolag över huvud taget – däremot dryga 500.000 i aktieutdelning.

Vilket alltså är 100 procent legalt, moraliskt riktigt och inget att skämmas för. Skattesystemet är faktiskt utformat just för att belöna den som tar den personliga risk som det innebär att driva företag (även om det kanske inte var tänkt som ett skatteplaneringsverktyg för extrainkomster).

Däremot visar det som så ofta förr, att människor har mycket svårt att leva som de lär.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD

Andra bloggar om , , ,

Och DÄR hamnade centern under bussen

Nu har det börjat. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna i Värmdö kommun kastar ut tidigare allianspartnern Centern och väljer att ta med Miljöpartiet i den borgerliga koalitionen för att försöka styra upp ekonomin i Sveriges kanske mest misskötta kommun – som trots rekordmånga miljonärer och ett stadigt inflöde av unga framgångsrika skattebetalare gått med förlust år efter år. Vi får se hur det går.

I en intervju i ABC-Nytt igår sa Miljöpartiets gruppledare i Värmdö, Yvonne Blombäck, ”vi byter inte sida, för vi har aldrig varit ett blockparti”. Vilket kan tyckas något underligt med tanke på Maria Wetterstrands och Peter Erikssons närmast fanatiska motstånd mot alla samarbetsinviter från Fredrik Reinfeldt bara ett par mil därifrån.

Men så är ju Miljöpartiet är extremt spretigt parti, med allt från tokvänster till djupekologer och egenföretagare representerade. I en kommun kan MP framstå som liberalt, medan det i rikspolitiken har bägge fötterna fast rotade i vänsterblocket. Och så kommer det att förbli så länge nuvarande språkrör sitter vid makten, allt annat vore en prestigeförlust för tung att bära, även om det sannolikt had gynnat partiet i stort.

Maud Olofsson må avsky Maria Wetterstrand som pesten, men hon är på samma gång innerligt tacksam för att det är hon och vänsterfalangen inom Miljöpartiet som styr just nu. Hade MP valt ett ”liberalt” språkrör som Per Bolund, partiets nya oppositionsledare i Stockholm, hade det nog bara varit en tidsfråga innan samma sak hänt i regeringen.

Intressant?

Andra om , , , , , ,

Överläkaren kan tacka alliansen för sitt skatteklipp

Det blev snabbt tyst om Socialdemokraternas nya kampanjlokomotiv – överläkaren  Jörg Teichert – som igår fick illiustrera hur orättvist Försäkringskassans ny hårda utförsäkringsregler slår mot funktionshindrade.

Jörg T, med en månadslön närmare 60.000 på deltid, förvägrades sjuklön för den återstående 25-procentiga arbetstiden, och vid en presskonferens med Socialdemokraterna förklarade S-ledaren varför hon engagerat sig i hans fall.

“Jörg Teichert är ett utmärkt exempel på hur regeringens politik slår mot de svagaste”, sade Sahlin bland annat.

Möjligen beror tystnaden dagen efter på att såväl SvT, Jörg och Mona räknat lite på hur det egentligen ligger till. Utan att på något sätt ta ställning i frågan om man ska kunna uppbära ersättning från Försäkringskassan på obestämd tid, eller bara under en begänsad period, som reglerna ser ut idag, framkommer bilden av överläkare Jörg Teichert som en vinnare på alliansens skattesänkarpolitik. (H/T till kommentarsfältet hos Cornucopia.)

OM han fått sina 25 procent i sjukpenning från Försäkringskassan, hade det inneburit c:a 5.000 extra i månaden, vilket efterskatt hade gett 2100 kr mer i plånboken.

Samtidigt har Alliansens jobbskatteavdrag och andra säkningar av inkomstskatten, inneburit att Jörg idag får ut 3200 kr mer på sin 75-procentiga lön än 2006.

Totalt har Dr. Jörg alltså runt 1.100 kr mer att röra sig med idag – och trots detta kan vara ledig 1,5 dag i veckan.

Under hela dagen igår satt jag och väntade på att nån av alla dessa granskande journalister – varav en hel hord finansieras kollektivt av oss – skulle ställa den enda frågan som egentligen betydde nåt: vad tjänar du? Men den kom förstås aldrig.

Det är naturligtvis fullt befogat att ha en diskussion om principer, men någonstans slår det slint när man försöker hitta offer till varje pris. Särskilt där det inte finns några.

Egentligen visar nog #jorgate att vi i allt väsentligt har det ganska bra i Sverige.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

Att skjuta brevbäraren

Vi har ynnesten att bo i ett land där demokratin och yttrandefriheten lever och är stark, och där integritet och mänskliga rättigheter debatteras livligt och öppet. Åtminstone så länge man hyser rätt åsikter, och säkerställer att man absolut inte jobbar för någon som tycker fel.

Så samtidigt som mannen som producerade SD:s vidriga valfilm (nej, jag kommer inte att länka till skräpet) får sparken av Sveriges Radio och brevbärare hotas för att de delar ut valreklam för fel parti, är det fritt fram att klottra Hitlermustascher på borgerliga valaffischer (det är ju bara ett lite bus från engagerade ungdomar). Och utanför Berns får Syndikalisterna fortsätta bedriva utpressning på obestämd tid under förevändning av att det handlar om fackligt arbete.

Underligt nog tillåts advokater fortfarande försvara misstänkta våldtäktsmän utan att bli uteslutna eller bojkottade.

Sverige är fantastiskt.

Fler om , , , ,

Intressant?

Voight-Kamppf-testa din partiledare!

Den svenska politikerklassens eget sommarkollo i Almedalen drar igång på söndag, och under veckan som kommer kan vi förvänta oss formliga bombmattor av utanförskap, stupstock, arbetslinjen, utförsäkring, jobbskatteavdrag, RUT, ROT och en uppsjö av andra begrepp som ingen vanlig människa orkar engagera sig i. Faktum är att jag ofta ställt mig frågan om våra politiker över huvud taget är mänskliga – eller om de egentligen är maskiner; replikanter med närmast övernaturliga förmågor att hantera siffror och beräkningar, men i total avsaknad av empati.

Det enda sättet att ta reda på om företrädarna för just ditt parti inte är maskiner, förklädda till politiker, är Voight-Kampff-testet.  En avancerad futuristisk lögndetektor som används för att avslöja brist på medkänsla, och alltså skilja ut människor från maskiner. Den sågs senast i Ridley Scotts kultfilm Blade Runner, där den hanterades av androidjägaren Rick Deckard. I testet fick den misstänkte androiden svara på ett antal frågor, vars svar analyserades tillsammans med testsubjektets ögonrörelser, tonfall och andning.

Själva maskinen kan vara svår att få fram numera, men här är frågorna från testet. Om du är journalist och befinner dig i Almedalen i veckan som kommer – gör då en insats för mänskligheten och ställ dem till Fredrik, Mona, Maud och de andra partiledarna. (Och glöm för all del inte Thomas Bodström och Beatrice Ask, som baserat på sina senaste utspel beter sig märkligt likt de avancerade Nexus 7-modellerna.)

Då startar vi. Reaktionstid är en viktig faktor i detta test, så försök att koncentrera dig på frågorna. Svara så snabbt du kan.

1. Det är din födelsedag. Någon ger dig en plånbok av kalvskinn. Hur reagerar du?
A. Stackas kalv. Djurskydd är viktigt, och jag kommer att arbeta för skärpta regler för uppfödning och slakt, givetivis samordnade inom EU.
B. Kalvskinn, det låter dyrt. Jag vågar nog inte ta emot den ifall det kan uppfattas som en muta.

C. Jag kollar om det finns några pengar i den.

2. Du har en liten son. Han visar dig sin fjärilssamling, inklusive burken där han dödar dem. Vad gör du?
A. Vilken fruktansvärd fritidssysselsättning. Jag skulle försöka få honom intresserad av något mindre vålsamt, som origami.
B. Uppmuntrar honom att fortsätta – ungar sitter alldeles för mycket inomhus framför datorer numera!
C. Jag kastar ett öga som hastigast på samlingen, och fortsätter sedan titta på Agenda.

3. Du ser på TV. Plötsligt blir du medveten om att en geting kryper på din arm.
A. Jag använder en tidning för att försiktigt ta bort den från armen, och släpper sedan ut den genom fönstret.
B. Jag skakar av mig getingen och krossar den med skon
C. Vad är detta för typ av fråga? Jag bara undrar, vad är detta för typ av fråga.

4. Du vandrar ensam genom en öken, när du plötsligt ser en sköldpadda som kryper emot dig. Du böjer dig ner, och vänder sköldpaddan på rygg. Där ligger den hjälplös, med solen som steker på den oskyddade magen, vilt kämpande för att komma på fötter igen. Men det kan den inte, inte utan din hjälp. Men du hjälper inte sköldpaddan. Varför inte?
A. Vadå inte hjälper? Klart jag skulle hjälpa den! Eller vänta lite, jag skulle aldrig vända den på rygg över huvud taget!
B. För att jag är en sköldpadda själv.
C. Jag har svårt att förstå frågans relevans, jag kom hit för att prata om vår ekonomiska politik.

5. Beskriv med enstaka ord endast de positiva minnen som du har. Av din mamma.
A. En fantastisk kvinna, alltid en fast punkt i tillvaron, och som jag har att tacka för allt.
B. Din mamma? Muckar du eller?
C. Jag föredrar att inte svara på frågor om mitt privatliv. Men jag berättar gärna om vårt nya jobbavdrag!

Så här analyserar du politikernas svar:

Flest C: Definitivt ingen maskin, bara en normal, introvert politiker som vill lägga beslag på dina pengar.
Flest B: Förmodligen människa, men risken finns att han/hon är ett skin job. Ytterligare analys av retina röstläge krävs för att bli säker.
Flest A: Definitivt en replikant, med uppenbart inplanterade minnen och programmerad med avancerade empatifunktioner  – förmodligen en Nexus 7.

(Det enda positiva i sammanhanget är att dessa modeller bara fungerar i fyra år innan de självdestruerar…)

Fotnot: I augusti 2003 ställde Silicon Valley-tidningen The Wave Magazine Voight-Kampff-frågorna till kandidaterna i det lokala borgmästarvalet. En av kandidaterna kände igen testet från Blade Runner, en annan, Angela Alioto, blev upprörd av frågorna från journalisten och svarade: “Let me ask you, John, how does this fit in to the bigger picture when you ask me about the dying tortoise and the dead butterflies?” Varpå intervjuaren svarade exakt som Blade Runnern Leon i filmen: ”They’re just questions, Angela. In answer to your query, they’re written down for me. It’s a test, designed to provoke an emotional response. Shall we continue?”

Aftonbladet (2) , DN, SvD 1, 2, 3, Expressen

Andra röster om , , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: