Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Andra världskriget

Födelsedagsfunderingar på perrongen vid spår 17

gleis17_03

En av de sista tågen avgick från spår 17, den 27 mars 1945. Min födelsedag.

Ett av det moderna Berlins mest kända konstverk är det så kallade Förintelsemonumentet, ett kvarter söder om Brandenburger Tor. Ett minnesmärke som varje år ses av 100 000-tals turister. Betydligt mindre känt är ett annat monument, betydligt mera lågmält, som döljs i grönskan runt S-tågsstationen i Grünewald, en gammal välbärgad villastad ungefär halvvägs till Potsdam. Här bodde många av Berlins bättre bemedlade under det tidiga 1900-talet, däribland många ur stadens framgångsrika judiska befolkning, som fick se sina ägodelar och hus konfiskeras av nazisterna – innan de sattes på godsvagnarna till koncentrationslägren.

För en gång i tiden, närmare bestämt för 70 år sedan, var järnvägsstationen Berlin Grünewald betydligt större än idag. Och den användes inte bara för lokaltågen till och från Potsdam. Grünewald var dessutom stationen varifrån deportationen deportationen av den judiska befolkningen i Berlin med omnejd skedde. Härifrån rullade godsvagnarna österut till de ökända mål som vi idag känner under namn som Lodz, Treblinka, Sobibor, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Godsvagnar fulla av människor på väg mot arbetsläger – eller utrotning. Många dog på vägen dit.

Och som ett resultat av nazisternas närmast patologiska intresse för att dokumentera allt, bokfördes även samtliga tågtransporter i officiella register. Datum, antal judar och destination – uppgifter som idag finns instansade i tunga stålplattor på perrongen till Gleis 17 (spår 17) – bildar idag en minneslund som genom sin obönhörliga saklighet inte lämnar någon oberörd. Till skillnad från minnesmärket vid Brandenburger Tor, möter man här knappast några andra besökare alls. Däremot vittnar de många kvarlämnade ljuslyktorna med hebreisk text att överlevare och släktingar fortfarande kommer hit för att hedra sina nära och kära, som mördades av nazisterna.

gleis17_01

Betongplattorna täcker perrongerna vid stationen i Grünewald.

 

Själva den industriella skalan av utrotningen blir här smärtsamt tydlig när man promenerar längs de i igenvuxna perrongerna. Stålplattorna täcker inte bara en utan flera perronger, var och en med uppgift om datum, antal passagerare och slutdestination.

Ett av de sista tågen lämnade Grünewald idag för precis 70 år sedan, den 27 mars 1945, bara några få veckor före Tredje rikets fall. Målet för denna resa var Theresienstadt. För så fixerad var Hitler av sitt projekt att utrota Europas judar, att han beordrade transporterna till dödslägren att rulla ända in i det sista, när fienden stod utanför ett par mil utanför Berlin. Till och med trupptransporterna – som var livsviktiga för wehrmacht som höll på att förlora kriget på Östfronten – fick stå tillbaka för att det skulle finnas kapacitet att frakta judar till dödslägren.

Den 27 mars – min födelsedag. Något som får en att reflektera lite extra. I en tid när Europas judar återigen befinner sig under attack endast för att de är judar,  borde alla göra ett besök vid Spår 17.

Kanske lugnet och tystnaden här kan stämma till lite eftertanke, i en allt vansinnigare värld.

Intressant?

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

Uppblåsta försvarskostnader

Uppblåsbar F-16 på fejkat flygfält.

I avdelningen nyheter-du-sällan-ser-i-svensk-press. Ryssland ökar anslagen till försvaret med hela 60 procent, och som en del i den ryska upprustningen har försvarsdepartement beställt ett stort antal uppblåsbara stridsvagnar, robotavfyringsramper och flygplan. Dessa attrapper, som naturligtvis är till för att förvilla en potentiell anfallare, kostar runt 25.000 kr styck. Köpet har mött hård kritik bland framträdande försvarsanalytiker. Varför slösa Moder Rysslands oljemiljarder på uppblåsbara attrapper istället för att i riktiga vapen, liksom?

Uppblåsbar raketramp i rysk stil.

Denna kritik kommer otivelaktigt från människor som är okunniga om de uppblåsbara vapnens stolta historia. Faktum är, som Richard North skriver på sin blogg, att användningen av vapenattrapper sparade tusentals liv under Andra världskriget. Dessutom räddade attrapperna ett stort antal riktiga försvarsinstallationer, fordon och flygplan när tyska bobmplan lurades att fälla sin dödliga last över gummimodeller.

Och attrapperna var inte bara begränsade till modeller av flygplan och stridsfordon. Det fanns modeller av flygfält, stålverk, fabrikskomplex – ja till och med hela städer. När Luftwaffe bombade som värst, fanns uppskattningsvis 630 sådana decoy sites i Storbritannien.

Stridsvagn i gummi. Perfekt för den med stor trädgård.

Vid krigsslutet, när försvaret inventerade skadorna, visade det sig att attrapp-flygfälten bombats 443 gånger – alltså fler än de 434 bombanfall som skedde mot riktiga flygfält. Stadsmodellerna bombades drygt 100 gånger, och räddade uppskattningsvis 2.500 liv (och 3.000 från att skadas).

Så en uppblåsbar stridsvagn för 25.000 kan visa sig vara en vettig investering i dessa tider av försvarsnedskärningar. Kanske något för våra politiker att titta närmare på efter valet – en division med uppblåsbara JAS sparar massvis med pengar för statskassan!

Å andra sidan, som North påpekar, är det sannolikt ännu mer lönsamt att ersätta riksdagsledamöterna med uppblåsbara attrapper. Ingen skillnad lär märkas ändå…

Fler om , , ,
Intressant?

(Hyfsat relaterat i SvD, Newsmill och på några utvalda bloggar.)

Reise, Reise!

Dresden Altstadt under återuppbyggnad.

I morgon bär det av till Tyskland och Dresden, för att se industrirockarna Rammstein live. Det blir säkert en upplevelse utöver det vanliga. Men lika spännande är resmålet i sig, och jag erkänner att min mångåriga nyfikenhet för Dresden nog spelade en viss roll när jag bokade biljetterna.

Den gamla barockstaden, som en gång kallades för Elbflorens på grund av dess skönhet kunde mäta sig med det italienska originalet, var en gång huvudstad i det tysk-romerska riket, och ända fram till slutet av 1800-talet härskade kurfurstarna i kungariket Sachsen. Sen kom Bismarck och alla som pratade tyska blev plötsligt preussare – med eller mot sin vilja.

Jag var faktiskt bara några år gammal, när jag stiftade bekantskap med Dresden för första gången nån gång på 60-talet. Det var min morfar som köpt, eller fått, en samling ölunderlägg med motiv från staden, under en av sina många resor som cykelmekaniker för CK Wano. Han arbetade till vardags på Monark i Varberg, men passade på att åka med när det var tävlingar utomlands, ett praktiskt och billigt sätt att få resa i världen på den tiden (och samtidigt ägna sig åt ett av favoritintressena – att dricka öl).

Ölunderläggen avbildade nästan uteslutande barockpalatset Zwinger ur olika vinklar. Vilket hade en naturlig förklaring – det var i princip den enda byggnad som inte låg i ruiner på 60-talet.

Arthur Harris, massmördare.

Arthur Harris, massmördare.

Dresdens historia tog slut natten till den 14 februari 1945. Kriget gick mot sitt slut och Nazitysklands stridskrafter befann sig på reträtt från samtliga fronter – tillsammans med miljoner civila tyskar på flykt från den framryckande ryska armén, civila krigsflykingar som inkvarterades i Dresden. Denna natt bestämde de allierade, under ledning av RAF-befälhavaren Arthur Bomber Harris sig för att jämna staden med marken.Till sin hjälp hade han 796 brittiska och 311 amerikanska bombplan lastade med 4500 ton bomber. Och det var inte vilka pjäser som helst, utan en helt ny typ av brandbomber fyllda med petroleum och magnesium – en tidig föregångare till napalm, fast med mer sprängkraft. Effekten blev fruktansvärd. Från Wikipedia:

Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Det beräknas att 25 000 människor omkom under bombanfallet. 6 865 kroppar kremerades på Altmarkt den 25 februari. SS-personal från koncentrationslägret Treblinka kallades till Dresden för att ge experthjälp i kremering. Uppskattningarna om antal dödsoffer är vida spridda: allt ifrån 25 000 människor till som allra mest 253 000 (Eberhard Matthes).

En yta av 15 kvadratkilometer i staden förstördes helt, däribland: 14 000 hem, 72 skolor, 22 sjukhus, 19 kyrkor, 5 teatrar, 50 bank-, och försäkringsbyggnader, 31 affärer, 31 storhotell, och 62 administrationsbyggnader.Totalt var 36 kvadratkilometer av staden helt eller svårt sönderbombat.

Osäkerheten om antalet döda berodde just på att staden var ett enda stort flyktingläger vintern 1945.  Men det är finns de som tror att fler dog i detta armageddon än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.

Efter den tyska återföreningen 1990 började det historiska Dresden att byggas upp igen, och idag är staden åter på väg att bli ett av Tysklands populäraste turistmål, där flera av de historiska byggnaderna återställts i ursprungligt skick.

Slaktaren Harris slapp, som alla krigsförbrytare på den vinnande sidan, att ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Istället adlades han 1953 för sina insatser i kriget.

Om det finns någon rättvisa, bör det vara minst 500 grader celcius  där han befinner sig just nu.

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: