Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: andreas carlgren

Vindkraftslobbyn blir centerns död

Vindkraftverk i Arlington, Wyoming, efter snöstormen nyligen. Minus 47C i kombination med stormvindar och snö blev för mycket för konstruktionen.

Jag har varit inne på det tidigare, men det tål att upprepas gång på gång. En av de främsta orsakerna till haveriet på elmarknaden heter Centern. Partiet har under hela sin moderna historia fört en totalt vettlös energipolitik, som fått orimligt stort genomslag på den reella politiken. Det beror förstås på att partiet, trots sitt alltmer obefintliga väljarstöd, lyckats manövrera sig i positioner där beslut i stora framtidsfrågor kring energiproduktionen hänger på enstaka centerröster.

Men förhoppningsvis ser vi snart slutet på Centern som parti. Om nuvarande ras i opinionen fortsätter kan vi förhoppningsvis slippa se partiet i riksdagen i nästa val.

Och i så fall är det välförtjänt. För såväl Maud Olofsson som hennes vapendragare, miljöminister Andreas Carlgren, har under snart fem års tid fungerat som effektiva stoppklossar för allt sunt förnuft både i energi- och miljöpolitiken. Som näringsminister är Olofsson högst ansvarig för det onödiga och fullständigt bisarra miljardslöseriet på ”förnybart”, det vill säga vindkraft. Trots att denna satsning kommer att kosta mer än 300 miljarder fram till 2020, och kommer innebära ett dubbelt så högt elpris som idag, vägrar Olofsson att ”överge klimatmålen”. Denna idiotsatsning, som trots sin ohyggliga prislapp är helt onödig eftersom Sverige redan producerar nära 100 procent koldioxidfri el, var dock ett ultimatium från Centern för att ge sitt stöd till fortsatt drift av Sveriges kärnkraftverk, som numera fungerar tack vare att pensionerade driftstekniker rycker in. Men i Maud Olofssons förvirrade tankevärld. så är vindkraften lösningen på problemet med höga elpriser. Trots att alla normalbegåvade inser att det krävs gigantiska satsningar i reglerkraft – dvs en massiv utbyggnad av vatten- eller gaseldade kraftverk – eftersom vindsnurrorna sällan levererar när det verkligen behövs.

Den huvudlösa satsningen på förnybart är dock helt logisk om man granskar vilka som är aktiva i den allmer högröstade vindkraftslobbyn. Centerns gamla kamporganisation på landsbygden, LRF, drar nämligen in massor av pengar till både lantbrukare och den egna konsultfirman LRF konsult – det är nämligen betydligt mer lukrativt numera att hyra ut åkermark till att ställa upp vindsnurror än att odla spannmål – och detta i en tid när världen står inför matbrist. Tjäna 150.000/år utan arbetsinsats heter det på LRF Konsults hemsida.

Och det givetvis därför Andreas Carlgren, som inte bara lagt sig platt för jägarlobbyn, nu vill upphäva kommunernas vetorätt mot nya vindkraftsetableringar. Lantrbrukslobbyns bidrag är ju hotade.

Vad än Olofsson och Carlgren tror sig ha för uppdrag, är det i alla fall inte svenska folket bästa de arbetar för. Som tur är inser fler och fler i väljarkåren hur det ligger till.

Vi förtjänar att slippa Centern i riksdagen. 2014 känns alldeles för långt borta.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

PS: Historien bakom bilden högst upp går att läsa om hos Watts Up With That. Uppenbarligen är sträng kyla och snöstormar inte nyttigt för vindkraftverk. Hmm, var var det nu det skulle byggas ett tusental nya, i Piteå..?

Därför är vargarna portade i halva Sverige

Vargarnas utbredning i världen. I Ryssland finns det friska stammar, men i norra Sverige är de portade.

Den svenska vargdebatten har hittills aldrig berört den riktigt stora frågan, som likt en gigantisk elefant står där mitt i rummet. Inte förrän idag, då Expressens ledare sticker fingret rakt i såret och skriver som det är: för att vi ska kunna få en livskraftig vargstam i Skandinavien krävs det att vi slutar porta vargarna från den norra halvan av Sverige. Idag är nämligen allt norr om Dalälven förbjuden mark för vargar, eftersom det betraktas som renbetesmark.

Och just denna fråga är stendöd politiskt, eftersom en diskussion av vilka fri- och rättigheter Sveriges ursprungsbefolkning ska ha i förhållande till andra svenska näringar automatiskt stämplas som rasistiskt och/eller hets mot (ursprungs)folkgrupp. Men i praktiken är det ju bara ännu en debatt om tamdjur vs rovdjur, precis som i Värmland.

Skillnaden är att det här rör sig om renar. Det finns uppemot 300.000 sådana (ungefär lika många som antalet älgar) som rör sig fritt över ett vidsträckt betesområde som omfattar de norra delarna av Norge, Sverige och Finland (medan vargarna kan räknas i tiotal och som bekant lever undanskuffade nere i Mellansverige). Totalt omfattar renbetesområdet 54 procent av Sveriges yta – och där ska det inte finnas några vargrevir, enligt miljöminister Andreas Carlgren (även om han givetvis inte är ensam om att ha fattat detta beslut).

Om man studerar kartan ovan som visar vargens utbredning i världen, speciellt i Ryssland och Europa, ser man tydligt vilka som är de naturliga jaktmarkerna för arten. Men i norra Skandinavien finns det som synes ett stort hål. I detta område, som omfattar hela Nordkalotten, är vargen utrotad sedan länge, och kontakten med de stora vargpopulationerna i Ryssland är bruten. Och eventuella nya individer som vågar sig på att invandra österifrån har minimala chanser att överleva om de inte snabbt och målmedvetet springer gatlopp från Haparanda till Säffle.

Nu fungerar ju vargar inte riktigt så, och inte heller föds de med inbyggd GPS som kan hjälpa dem att lokalisera artfränder hundratals mil bort. Så de kanske väljer att stanna kvar i Norrbotten, eller beger sig till västerut till Lappland. Käkar lite lokala älgar, och kanske en och annan ren. Och då går det som det går – länsstyrelsen ger tillstånd till skyddsjakt, alternativt hanteras problemet på lokal nivå enligt doktrinen SGT (skjut, gräv, tig).

Även i USA utrotades vargstammen på 1700- och 1800-talet, främst för att den konkurrerade om pälsjägarnas bytesdjur och var ett hot mot tamboskapen som nybyggarna tog med sig. Men i nationalparken Yellowstone, Wyoming, finns det sedan ett antal år återigen en växande vargstam, som uppgår till ett hundratal djur uppdelade på 14 flockar.

I Lappland borde det finnas gott om plats för varg.

I Sverige har vi ett nästan lika stort nationalparksområde som Yellowstone. Det ligger i Lappland och innefattar bland annat Sareks och Stora sjöfallets parker. Detta gigantiska område, stort som tre Gotland, hade varit perfekt att plantera in varg i; gott om tillgång på bytesdjur och långt ifrån tätbebyggda trakter. Och en stor, livskraftig vargstam långt uppe i Lapplands vildmark, hade förmodligen gjort det möjligt att bedriva jakt i betydligt större utsträckning än dagens 20 djur om året. För att inte tala om att det hade kunnat bli en boost för vargturismen.

Men så är det ju det där med renarna.

Missförstå mig rätt nu. Jag är en varm förespråkare för ursprungsfolks rättigheter, och givetvis måste Sveriges samer kunna bedriva renskötsel – en näring som de ägnat sig åt i hundratals år. Men idag är det få, om ens någon, av de mindre än de c:a 4.500 renägande samerna som faktiskt kan försörja sig på sin djurhållning. Mängden renkött som produceras räcker bara till ett par hekto per svensk och år, vilket gör rennäringen till en extremt utrymmeskrävande och kraftigt subventionerad hobby (även om pengarna som det kostar är ganska ovidkommande i sammanhanget).

I ljuset av detta: är det verkligen vettig rovdjurspolitik att porta vargen från mer än halva Sveriges yta? I det 21:a århundradet borde det faktiskt vara möjligt att både bedriva både renskötsel i stor skala och och bevara en livskraftig rovdjursstam.

Så länge politikerna inte vågar ta i denna riktigt svåra fråga, kommer det dock inte att hända. Och alla vargdebatter förfaller till en uppvisning i inövade repliker och till intet förpliktigande snömos.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

Gör uppror mot politikerna – inte elbolagen

Det är naturligtvis glädjande att svenska folket verkar ha fått nog av ständiga elprischocker, och givetvis ser elbolagen till att sko sig så mycket de nånsin kan på den ”avreglerade” marknaden.

Däremot är ilskan riktad åt fel håll. Visst är skillnaderna i nätavgifter irriterande, men det är ändå inte där verkliga problemet ligger. Anledningen till att vi har de skyhöga elpriser vi har beror nämligen till allra största delen på politiska beslut och massiva miljlöskatter – både för den som producerar el och den som konsumerar (det finns till exempel en särskild skatt på kärnkraft).

Diagrammet här ovan visar med all önskvärd tydlighet hur det ligger till. Visst har el- och nätkostnaden ökat, men fram till 2007 följde dessa konsumentprisindex relativt väl. Det är politikerna som beslutat om ständigt nya miljöskatter på vår el, skatter som gör att vi betalar lika mycket för vår elektricitet – som är till 97 procent koldioxidfri – som den som kommer från tyska kolkraftverk. Detta eftersom politikerna tillåter elbolagen att sätta priset på all levererad el efter den sist producerade kilowattimmen. Naturligtvis räcker aldrig vår svenska vatten- och kärnkraftsel riktigt till för att möta behovet, eftersom elbolagen glatt tömmer vattenmagasinen under sommartid och exporterar vattenkraftselen till Europa (det är mer lönsamt än att spara inför de svenska vintrarna).

Och ju mer förnybar energi som tas i bruk (dvs vindkraftverk), ju högre blir kostnaden för elcertifikat – som läggs ovanpå de redan skyhöga elpriserna.

Skatterna på el utgör nu mer än 60 procent av det elpris vi betalar, och eftersom skattekonstruktionen är progressiv – med moms på elpriset – är det en fullkomligt lysande affär för staten när elbolagen pungslår oss på pengar. Den så kallade ”valfriheten” vi har att byta elbolag är också ett enda stort skämt – det är bara c:a tre procent av elpriset vi faktisk har möjlighet att påverka genom val av elhandelsbolag.

Det är utmärkt om revolutionen kommer, och att en och annan flinande elbolags-vd får stå där med skammen. Men egentligen är det Maud Olofsson, Andreas Carlgren och alla deras företrädare på energi- och miljöministerposterna de senaste 20 åren som folkets vrede borde rikta sig emot.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, DN, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 27/1: Som vanligt förstår Maud Olofsson ingenting.

Har vi verkligen råd med Maud?

Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Oväntat snabb framgång för Carlgren

Tro det eller ej, men dagen efter miljöminister Andreas Carlgren fick i uppdrag att bestämma Jordens nya medeltemperatur, har det redan börjat bli svalare. Cancún upplever just nu rekordlåga temperaturer runt 10-gradersstrecket. Poolpartyt har flyttat inomhus kan man anta.

Alternativt är det Al Gore som är på besök igen och i vanlig ordning har vintern i hälarna.

Intressant?

DN 1, 2, 3

Dårarnas paradis

Det är de sista skälvande dygnen av den stora klimatkonferensen i Cancún och nu händer det saker minsann. Ordföranden för FN:s klimatpanelen, Rajendra Pachauri, oroad av att klimatförändringarna går snabbare än nånsin, vill skicka upp gigantiska speglar i rymden för att reflektera bort solvärmen. Och i havet ska gigantiska mängder av järnspån hällas ut för att binda koldioxid.

Dessutom har Sveriges miljöminister, Andreas Carlgren, fått ett nytt jobb av Mexikos president: att besluta hur mycket Jordens medeltemperatur ska tillåtas öka fram till 2100. En rejäl utmaning, som innebär att Carlgren blir den mest inflytelserika politikern i mänsklighetens historia. Ingen har tidigare haft makten över Jordaxelns lutning, vår planets omloppsbana runt Solen, kontinentalplattornas rörelser, magnetstormar, vulkanutbrott och havsströmmar. Många hade nog tvekat till att acceptera ett uppdrag av denna komplexitet, men Carlgren är övertygad om att det ska gå.

Det är ett tufft uppdrag, som Mexiko har gett till mig. Man ska inte överdriva chanserna att klara ut allt, men vi kommer att jobba mycket hårt, säger miljöministern.

Hela denna galna byråkratfest skulle ju vara ganska skrattretande, om det inte varit så att vi alla betalar mångmiljardbelopp för besluten som Pachauri och Carlgren eventuellt kommer överens om.

I framtiden kommer beteendevetare och medieforskare att skriva avhandlingar om den masspsykos som rådde i början av 2000-talet, och hur annars fullt normala journalister kunde producera inslag som det här ovan, utan att bryta samman i skrattkramper.

Intressant?

Media: DN 1, 2, 3, SvD, Aftonbladet

Bloggar: , , , ,

Människor som hyllar mörkret

Elanvändning i Nordkorea vs Sydkorea.

Världens mest välmående miljölobby, Världsnaturfonden, bränner miljoner av sina insamlade medel just ju – för att få oss att hänga med på den stora manifestation för klimatet som kallas Earth Hour. Enligt WWF är det att visa solidaritet med de fattigaste i världen att leva en timme i mörker – och kanske laga en klimatsmart festmåltid – eftersom det sänder en signal om att vi tar klimatförändringarna på allvar. Och klimatförändringar är, som alla vet, det största hotet mot folk i den outvecklade världen. Inte svält, HIV/Aids, översvämingar, brist på rent dricksvatten eller malaria – utan klimatförändringar.

Själv fyller jag år den 27 mars, och kommer garanterat inte att släcka något ljus. Tvärtom, jag kommer att tända så mycket jag förmår och istället ägna mig åt en stunds ljusterapi – som en hyllning till alla de framstående innovatörer – män som kvinnor – vilka vi har att tacka för vårt välstånd idag. De som lyfte Sverige från ett fattigt underutvecklat land där människor svalt eller frös ihjäl under kalla vintrar (ungefär som den vi ännu inte helt lämnat bakom oss) till en framstående industrination, byggd på våra rika naturtillgångar och ett överflöd på billig, ren energi.

Precis som denna utmärkta debattartikel i Sydsvenskan sätter fingret på, är det verkliga problemet att miljarder människor i världen saknar tillgång till el över huvud taget, och att avsaknaden av elektricitet är en viktig orsak till att över en miljon människor årligen dör av luftföroreningar inomhus vid matlagning. Johan Norberg i Metro är en annan som vågar kalla jippot för vad det är – en fullständigt idiotisk symbolhandling.

Samtidigt verkar frågan vara så till den grad politiskt laddad, att miljöminister Andreas Carlgren anser sig behöva gå i officiell replik mot denna debattartikel (liksom WWF:s Lasse Gustavsson) – som vore Earth Hour en viktig regeringsfråga.

Och man kan ju någonstans undra hur det står till med oberoendet hos våra politiker, när landets miljöminister instruerar myndigheter att delta i en manifestation arrangerad av en av världens mäktigaste lobbygrupper, med årliga inkomster på fyra miljarder. Hade samma sak varit möjlig om det varit t ex rättighetslobbyn som arrangerat en manifestation för upphovrätten?

Precis som Miljöpartiet slipper all form av ifrågasättande, kommer WWF också undan den granskning som alla andra organisationer av dess storlek får finna sig i. De som följt lukten av pengar – som journalisterna Richard North och Christopher Booker gjort – har funnit att det under den gröna ytan göms ett multinationellt företag som kan se fram emot att tjäna hundratals miljarder på handeln med utsläppsrätter – om bara politikerna kan fås att fatta rätt beslut.

Bilden ovan visar förresten Nordkorea om natten. Det är ett land där invånarna firar Earth Hour varje timme, året om. Kim Chang-ryong, som landets miljöminister heter, kan glädja sig åt att landet klarar även de tuffaste utsläppsmålen med råge. Obefintlig privatbilism, inga charterresor och minimal elanvändning. Och ingen besvärande demokrati som kan sätta käppar i hjulet för kampen mot klimathotet!

Andra om , , , ,

Intressant?

Var e vargen?

Sverige – sist i vargligan.

Tittade på smått bisarr vargdebatt i Kvällsöppet på TV4 härom dagen. Som vanligt när rovdjurs existensberättigande diskuteras verkar alla sinne för proportioner kastas överbord. Men även om det hörs extrema åsikter (vissa propagerar fortfarande, år 2010, för att utrota vargen helt) så verkar det ha uppstått ett slags naturvårds-politiskt konsensus just kring siffran 210. Det är antalet vargar som vi ska ha i det här landet, varken fler eller färre. Punkt.

Och det är bara genom att döda vargarna som vi kan rädda dem, får vi veta. Eftersom de stackars djuren är så svårt inavlade att de föds med fem ben och missbildad svans (eller hur nu en inavlad varg känns igen), måste vi skjuta dem. Först när vi tagit död på vargarna, kan vi hjälpa dem att bli starkare och friskare med hjälp av invandring av renrasiga exemplar från Ryssland, där det finns gott om varg (alternativt begränsat med jägare och renskötare).

Men oavsett hur friska de sedan blir, så är det familjeplanering som gäller även framåt. Förökar de sig för snabbt så släpps jägarna ut nästa år igen. Minns antalet. 210. Fler än så är ett hot mot såväl varg- som folkhälsa.

Exakt var denna siffra har uppstått har jag faktiskt ingen aning om, men om man ser sig om i Europa så ser man ganska snabbt att det inte precis vimlar av vargar i Sverige. Varken i absoluta tal eller i “befolkningstäthet” imponerar den svenska vargstammen. Via Fredman på Kvarnberget hittar jag intressant statistik för vargpopulationen i ett antal europeiska länder, och – som så ofta  – är Sverige sämst i klassen.

Räknat i absoluta tal är Ryssland bäst att bo i om man är varg. Här finns det mellan 50.000 och 60.000 kompisar att yla ikapp med. Men även små länder som Albanien, Estland, Lettland och Litauen har mångdubbelt fler vargar än Sverige, och detta på bråkdelen av vår yta. Vargtätheten i flera av dessa länder är 10-15 vargar per 1000 km2, medan Sverige har ynka 0,5 vargar på motsvarande yta. “Värst” i Europa är Makedonien, med 40 vargar per 1000 km2.

Om vi leker med tanken att EU-anpassa även vår vargstam, skulle vi alltså ha 4000-6000 vargar i Sverige istället för 210.

Det det lär ju aldrig hända. Men man frågar sig lite stillsamt hur de 2,2 miljoner invånarna i lilla Lettland klarar att tränga hop sig med 750 vargar utan att drabbas av fullständig panik?

Europeiska vargtoppen:

  • Ryssland: 50.000-60.000 vargar
  • Turkiet: 10.000 vargar
  • Spanien: 2.500 vargar
  • Ukraina: 2.000 vargar
  • Bulgarien: 1.000 vargar
  • Lettland: 750 vargar
  • Polen: 700 vargar
  • Litauen: 600 vargar
  • Estland: 500 vargar
  • Serbien: 500 vargar
  • Italien: 500 vargar
  • Slovakien: 400 vargar
  • Sverige: 210 vargar

Soundtrack: Imperiet – var e vargen?

Aftonbladet | Aftonbladet | SvD | DN

Andra om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: