Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Annie Lööf

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Annie Lööfs dubbelspel om kärnkraften

130211_Annie63

Annie Lööf. Foto: Wikipedia

Annie Lööfs smarta provokation av Stefan Löfven – det så kallade knuffbråket – vid torsdagens partiledardebatt i TV4 har skapat stora rubriker i alla medier. Lööfs mening var förstås att tvinga s-ledaren att en gång för alla ta ställning i frågan om han är för eller emot att tillåta nya reaktorer i Sverige, något som han tidigare i rollen som Metallordförande propagerat för.

Samtidigt kan Alliansen genom den ”historiska” överenskommelsen 2009, då Centern efter decennier av kärnkraftsmotsånd gick med på att ge tillstånd för att ersätta befintliga reaktorer med nya, berömma sig av att förespråka en gemensam och trovärdig energipolitik.

Men inget kan vara mera fel. Centern är fortfarande hårda motståndare till allt vad kärnkraft heter, och partiets yttersta mål är fortfarande att den svenska kärnkraften ska läggas ner. Centerntaktiken, som den formulerades av dåvarande partiledaren Maud Olofsson, var dock att nedläggningen ska ske på marknadsmässiga grunder – genom att göra det olönsamt för energibolagen att investera i nya svenska kärnkraftverk.

För någon annan anledning finns det sannolikt inte för att den statliga Energimyndigheten inrättades, som en följd av energiöverenskommelsen. Ett av den nya myndighetens huvuduppgifter blev att påskynda omställningen till ett så kallat hållbart energisystem,framför allt genom en massiv utbyggnad av vindkraften i Sverige. Ett uppdrag som gjort att vi idag har en historiskt hög överproduktion av el – som måste exporteras med förlust.

Nuvarande överproduktion på nära 20 GWh bidrar till att driva ner elpriset på spotmarknaderna, och med dagens elpriser finns det ingen affär i att bygga ny kärnkraft – med mindre än att staten garanterar intäkterna för ägarna  under decennier framöver. Det gjorde Storbritannien nyligen, när man gav grönt ljus till ett konsortium, lett av franska EDF Energy att bygga ny reaktor vid kärnkraftverket i Hinkley Point. Ett beslut som fått många att gå i taket – Camerons regering tvingades nämligen garantera EDF ett pris på runt 1 krona per kilowatt, dvs mer än tredubbelt mot marknadspriset för elen i Sverige idag.

Det är förmodligen någonstans där som kostnaden skulle hamna även i Sverige, och subventioner till ny kärnkraft kommer ingen politiker med en gnutta självbevarlsedrift någonsin att våga föreslå.

Dessutom kan givetvis kärnkraftsmotståndarna – både inom och utanför Alliansen – hänvisa till det stora elöverskottet som en anledning till att både säga nej till nya reaktorer och att stänga befintliga.

Centerns trojanska häst – Energimyndigheten – ser alltså ut att ha lyckats med sin uppgift: Att för all framtid göra det ekonomiskt oförsvarbart att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det största hindret för ny kärnkraft i Sverige är och förblir Centern, inte Stefan Löfven och socialdemokraterna. Något man ska ha i bakhuvudet nästa gång Annie Lööf kommer och viftar med en hög papper.

Intressant?

 

DN, DN, SvDTV4, GP, SVT

 

Fler om , , , ,

Centerns nygamla upptäckt: Billig energi ger nya företag

Annie Lööf och hennes energiminister Anna-Karin Hatt tycker att det är bra för Sverige att tjänsteföretag som Facebook kan åtnjuta lika låga elpriser som den svenska basindustrin (vad som nu finns kvar av den efter 20 års galopperande energiprishöjningar). Och även om jag ställer mig tveksam till rättvisan i att svenska skattebetalare subventionerar ett amerikanskt IT-företag med en värdering på 100-tals miljarder, tyder det ändå på ett slags uppvaknande: Att låga energipriser är viktigt för livskraftiga och växande företag.

Detta är på inget sätt en ny upptäckt – historiskt har den närmaste obegränsade tillgången på billig vattenkraftsel drivit framväxten av många stora industriföretag, framför allt i de norra delarna av Sverige. En global konkurrensfördel som gjorde att svenska arbetare kunde åtnjuta internationellt sett höga löner, eftersom energikostnaderna var försumbara.

Denna konkurrensfördel torpederades någon gång på 90-talet, då våra politiker fick för sig att elenergi skulle vara en lyxprodukt, som skulle konsumeras så sparsamt som möjligt eftersom detta var det enda sättet att rädda världen. Och även om Sverige hade i princip helt utsläppsfri elproduktion var det viktigt att gå före, ta på sig ledartröjan, sända signaler och allt vad det kallats. Resultatet har blivit energiskattehöjningar på nära 200 procent och otaliga miljarder bortkastade på helt onödig vindkraft (något vi bygger ut i någon slags solidaritet med EU, trots att vi inte behöver en enda vindsnurra) och en strid ström av industrijobb som omlokaliserats från Sverige till Asien.

Vi har alltså haft politiker vid rodret de senaste 20 åren som aktivt motat bort lönsam, billig och icke-subventionerad energi till förmån dyr, skattefinansierad energi som bara fungerar ibland.

Men som sagt, ett sent uppvaknande är bättre än inget alls. Nu blir det förstås vi vanliga elkunder som via skattsedeln tvingas finansiera Mark Zuckerbergs svällande serverfarmar, men grundanalysen är rätt och riktig: billig el är något som Sverige och Norden borde dra nytta av i den internationella konkurrensen. Får se om Lööf och Hatt är intelligenta nog att förstå att detta även kan appliceras på andra, mer personalintensiva tillverkningsföretag.

Och även om politikerna gjort sitt bästa för att slå undan benen för en stabil energiförsörjning, har Sverige hittills klarat sig relativt oskatt undan de värsta galenskaperna. Vi är ännu inte i en tysk eller engelsk katastrofsituation, där massiva felsatsningar på förnybart drivit upp elpriserna till rekordnivåer samtidigt som företagen drivits iväg.

Men det finns i alla fall ett parti i riksdagen, som gärna vill gå i Tysklands spår så snabbt det är möjligt. Som vill minska arbetstiden, avskaffa tillväxten, lägga ner jordbruket, skrota försvaret och stänga våra kärnkraftverk och därmed göra sig av med 35 procent av elproduktionen. Ett parti som Stefan Lövfen är full av förväntan över att regera med efter höstens val.

Vi borde vara väldigt, väldigt oroliga.

Intressant?

Fler om , , , ,

Hela Stureplan ska leva

Den så kallade Nya centern, som bedriver större delen av sitt idéarbete från fönsterbordsplats vid Stureplan, har hamnat i krig med de återstående resterna av partiet – det vill säga alla gamla försoffade stofiler som inte tycker att plattskatt, miljardregn över olönsamma vindkraftprojekt, fri invandring och en skola helt i privat regi är rätt väg att försäkra sig om fortsatt plats i riksdagen. Knarriga gamla gubbar från Värmdöcentern kräver till och med att själve idégeneralen Per Ankersjö avgår, alltmedan Ankersjö själv är fullt upptagen med en bloggbeef med partikollegan Staffan Danielsson. Den senare antyds i mer eller mindre öppna ordalag för främlingsfientlighet.

Och på posten som näringsminister flosklar rekordunga och rekorddyra partiledaren Annie Lööf vidare, under allt hårdare press. Problemet med att slänga ut Lööf är bara att det egentligen inte finns några centerpartister kvar som kan stiga in i hennes ställe. Inte ens i gänget med fönsterbord på Sturehof är det särskilt många kvar, leden tunnas ut allt mer.

Kanske är det hög tid att ge upp kampen om Miljöpartiets väljare; alla de som sitter i bostadsrätt på Söder, köper 100 procent vindkraftsel och bokar in surdegen på hotell över somrarna. Och kanske istället börja jobba för att göra livet drägligare för alla dem som bor utanför Stockholms innerstad. De som under många år drabbats hårt ekonomiskt av Centerns fäbless för att göra allt som har med livet på landet dyrare – som otaliga skattehöjningar på bränsle och energi. Med den väg som Annie Lööf och Per Ankersjö stakat ut (i den mån de över huvud taget reflekterat över riktningen) kommer riksdagen att vara ett parti fattigare efter valet 2014. Och Sverigedemokraterna kommer att sätta nya rekord.

Det hade varit skrattretande, om det inte samtidigt vore djupt tragiskt. För samtidigt som Centern begår ideologisk harakiri, säkerställer Lööf och Ankersjö att Socialdemokraterna, partiet som inte tänkt en enda ny tanke på mer än 40 år, kommer till makten igen.

En sak kan man dock vara säker på – ingen vid Stureplan kommer att bry sig.

 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Varmluftspartiet

Läser IT- och energiminister Anna-Karin Hatts debattartikel i SvD, och förbluffas av att det är möjligt att få in så mycket intetsägande flum i en och samma text. Men så har ju Hatt fått gedigen skolning av partiledningen och Annie Lööf – svensk politiks verkliga floskelvirtuos – vars CV som minister inskränker sig till att festa loss på skattebetalarnas bekostnad och satsa tio miljoner av våra pengar i världens största pyramidspel Facebook.

Hatts debattartikel handlar i alla fall om det stora behovet att plöja ner ännu fler skattemiljarder i energiforskningen, och då givetvis ”ekologiskt hållbar” sådan, som kan hjälpa oss i ”omställningen”. Hatts egen PR-byrå myndighet, Energimyndigheten, har för all del redan satsat många sköna miljarder på  allt från energieffektivisering till upphandling av elbilar. Och ett stort antal miljoner har förstås även hamnat i fickorna hos det ständigt svällande klimatindustriella komplexet, som alltid håller sig framme när det vankas bidrag. Vid sidan av forskningsstiftelser som Formas, Mistra, Vinnova bidrar nämligen Energimyndigheten till att hålla det svenska forskarsamhället i branschen ”hållbar utveckling” sysselsatt. Söker man exempelvis på ”klimatpolitik” i Energimyndighetens forskningsdatabas dyker inte mindre än ett 40-tal projekt upp. (Särskilt framgångsrik är forskarkändisen Christian Azar, som de senaste tio åren kunnat kvittera ut nära 30 miljoner i bidrag från Energimyndigheten.)

Visst, det är viktigt att hålla sig ajour med det internationella klimatarbetet, och utreda hur t ex regnskogar ska hanteras i systemet för utsläppshandel. Men det lär inte ge upphov till särskilt många nya arbetstillfällen i Sverige, knappast heller några nya framgångsrika exportprodukter, sådana som Hatt pratar om i sin debattartikel.

Fast det brukar ju sällan bli resultatet av politiskt styrd forskning, där anslagen öronmärks till en önskvärd och på förhand bestämd teknik – oavsett om den är ekonomiskt gångbar eller ej. Sådana satsningar blir sällan större framgångar på konkurrensutsatta marknader, även om Hatt gör sitt bästa för att ta åt sig äran såväl för ABB:s exportframgångar som den svenska värmepumpsindustrin. I verkligheten är det ju så att konkurrenskraftig teknik inte behöver statliga bidrag för att lyckas, medan t ex vind- och solenergi aldrig klarar att bli lönsam på egen hand, dvs utan massiva bidrag från skattebetalarna och kraftigt höjda energipriser. Oavsett hur mycket man ”forskar” på det.

Men Anna-Karin Hatt är alltså fast besluten att sänka ännu fler miljarder i det svarta hål som maskeras med nyspråk som ”hållbarhet”, ”energiutmaning” och ”omställning”. Och hon tror dessutom på fullt allvar att denna miljardrullning lockar väljare. En titt i kommentarsfältet under artikeln, eller en snabb koll på Centerns opinionssiffror, vittnar om att väljarna för länge sedan har tröttnat på flosklerna.

Fast det är klart, hade man kunnat återvinna de stora mängder varmluft som Hatt och Lööf ger upphov till, hade det inneburit en mindre revolution inom energitekniken.

Energimyndigheten kanske kan utreda?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: