Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: arbetslöshet

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Isländsk jobbpolitik: undvik EU till varje pris

eurostat_unemploymentS-kongressen är slut och Stefan Löfven fick stöd för lite allmänt luddiga skrivningar om att låta kommunerna bestämma över privata välfärdsetableringar – och ett löfte om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020. Med tanke på den massarbetslöshet som breder ut sig på kontinenten i spåren av Euroförsvaret – parat med och en närmast patologisk Brysselbyråkrati som aktivt arbetar för att driva iväg jobbtillfällen – är det senare inte en alltför riskabel utfästelse.

De senaste dystra siffrorna från Eurostat visar nämligen att hela 12 procent saknar jobb i Eurozonen idag (10,9 procent om man räknar med samtliga EU-länder). Och tyvärr går det åt helt fel håll: fem år efter finanskrisen ökar arbetslösheten fortfarande i 19 EU-länder medan den faller i bara åtta. Största ökningen mellan december 2011 och december 2012 uppvisar inte förvånande Grekland, som gått från 21,4 till 26,4 procent arbetslösa och Spanien, där 26,3 procent saknar  jobb jämfört med 23,9 för ett år sedan. Den långsiktiga trenden verkar alltså vara på Löfvens sida – förmodligen behöver S inte lyfta ett finger vid en eventuell valvinst för att infria löftet, eftersom övriga Europa kommer att lösa saken för honom.

iceland-unemployment-rate

Arbetslösheten på Island har fallit kraftigt sedan 2010.

Men om Löfven faktiskt menar allvar, och behöver inspiration för en lyckad arbetsmarknadspolitk, behöver han inte resa längre än till vårt nordiska grannland Island, vars arbetslöshet fallit dramatiskt och i februari i år var nere på 4,7 procent. Det innebär att Island nu kan uppvisa de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa. Då ska man minnas att Island drabbades hårdare än något annat land i Europa när finanskrisen slog till mot den lilla önationens banker, som pumpat upp en gigantisk spekulationsbubbla. När bubblan brast drevs arbetslöshetens till historiskt höga tal på nära tio procent.

Island valde dock en helt annan väg än EU för att tackla krisen. Istället för att skuldsätta staten och sina egna medborgare – eller konfiskera deras besparingar för att rädda bankirerna på cypriotiskt vis – lät man helt enkelt kapitalismen ha sin gång och bankerna tilläts gå i putten. Fem år efter krisen är det lätt att se vilken metod som fungerade bäst. Man kan också konstatera att Island aldrig haft denna möjlighet ifall ön gjort det ödesdigra misstaget att bli medlem av EU och den gemensamma valutan. Den isländska återhämtningen har varit så snabb, att den till och med nämnts som modell för en annan krisdrabbad önation – Cypern. Det är förstås för sent nu.

Nu beror de fallande arbetslöshetstalen förvisso inte bara på frånvaron av EU och Euron, utan på att att Island byggt ut sin fiskeflotta och storsatsat på öns aluminiumsmältverk. De senare kräver enorma mängder energi, som tillhandahålls naturligt genom billig vattenkraft och heta källor.

Framgångarna för den isländska fiskeflottan hänger till stor del ihop med det faktum Island inte behöver följa EU:s fiskekvoter. Och tillväxten för aluminiumtillverkningen på ön beror till stor del på att fabriker stängts i andra EU-länder, framför allt på grund av  skyhöga miljöavgifter, energiskatter, utsläppsrätter och andra tunga pålagor på som gjort det för dyrt att driva elintensiv industri i unionen.

Det verkar sålunda vara en lyckad strategi för små stater att försvara sitt oberoende, att hålla EU och dess byråkrater på behörigt avstånd – och satsa på billig energi. Dvs precis det som Sverige ägnades sig åt ända fram till 90-talet, då vi gick med i EU.

Men att Stefan Löfven och S skulle ta lärdom av Island ska vi nog inte ha några höga förhoppningar om. Sedan Sverigedemokraterna kom ut som EU-kritiker, debatteras det över huvud taget aldrig om Europa längre. Och grönvänstern kräver att Löfven ska skrota kärnkraften.

Så tyvärr, lösningen blir nog att låta EU:s haveri göra jobbet. Om det inte blir revolution först.

Intressant?

DN 1, 2, SvD 1, 2, Aftonbladet 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

EU-byråkraternas mål är att utrota industrin

tanker

Snart en ovanlig syn i svenska vatten.

Stora Enso lägger ner sina pappersbruk i Hylte och Kvarnsveden, och ytterligare 300 svenskar blir av med sina jobb. Anledningen sägs vara minskad efterfrågan på tidningspapper, och det är förstås en naturlig följd av att vi numera föredrar att läsa nyheter på våra mobiler och läsplattor istället för i prasselvariant.

Det är förstås inte riktigt hela bilden – det finns nämligen andra sorters papper som går att sälja. Men just Stora Enso drabbas hårt av EU:s nya så kallade svaveldirektiv, liksom stora delar av vår stål- och skogsindustri.

Svaveldirektivet, som klubbades av EU i höstas, innebär kraftigt skärpta utsläppsregler för sjöfarten i norra Europa, som från och med årsskiftet 2015 i princip förbjuds använda brännolja med högt svavelinnehåll. Resultatet blir att lastfartyg som trafikerar Bottenviken inom bara ett år tvingas gå över till dieselolja som är betydligt dyrare.

Det upprörande med beslutet är dock inte att det ställs hårdare miljökrav på sjöfarten – problemet är att det endast drabbar industrier i Nordeuropa, framför allt i Sverige och Finland. Krasst uttryckt innebär detta att EU:s miljöbyråkrater  – som inte kan röstas bort – stiftar lagar som innebär industridöd i Sverige och Finland.

Fast eftersom det handlar om miljövård, är det givetvis ingen fråga som engagerar någon politiker (och Miljöpartiet jublar som vanligt åt EU:s miljödårskaper). Dessutom finns det  ju alltid jobb på McDonalds att ta för sparkade industriarbetare. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju dessutom sagt att ingen längre jobbar i industrin” i Sverige.

På finska bloggen Korvfabriken skriver , forskare vid Åbo universitet, att de nya reglerna kommer att kosta den finska skogsindustrin mer än en halv miljard Euro (4,3 miljarder svenska kronor) om året. Denna kostnadschock drabbar framför allt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen. I en redan ansträngd ekonomi kommer detta att leda till ytterligare industrinedläggningar och företagsflykt – både från Finland och Sverige – i spåren av en ny lagstiftning som möjligen i teorin gör att ett antal förtida dödsfall kan undvikas i framtiden. Ungefär samma motivering som bakom dubbdäcksförbudet på Hornsgatan alltså.

Men visst är det bra att luften blir renare, och att rederierna tvingas sluta med sina orenade utsläpp? Jovisst. Problemet är bara att det inte är realistiskt att på bara ett år bygga om hela fartygsflottan som trafikerar det som kallas SECA (vattenvägarna i Nordeuropa) med så kallade scrubbers – en reningsteknik som dessutom bara befinner sig på experimentstadiet – eller att modifiera fartygen för drift med t ex flytande naturgas (LNG).

Dessutom gäller begränsningarna alltså bara just i vårt hörn av Europa, vilket innebär att samma hårda miljöregler inte kommer att gälla på resten av världshaven. Asiatiska pappersbruk, som inte omfattas av miljölagstiftning över huvud taget, får en stor konkurrensfördel med nordiska bruk. De kan skeppa sina massaprodukter med fartyg – som inte omfattas av EU-reglerna – till exempelvis Murmansk, där omlastning sker till lastbil för vidare transport till kontinentala Europa.

Miljön i stort blir lidande – utsläppen är ett globalt problem – genom längre transporter och övergång från sjö- till landtransporter. Skandinaviska industrier läggs ner på grund av bristande lönsamhet och chockhöjda kostnader. Ytterligare tusental sällar sig till den växande skaran av arbetslösa.

Kvar i Bryssel sitter ett antal miljöbyråkrater och skålar för väl utfört arbete. Vi borde alla beväpna oss med högafflar, tjära och fjäder och hälsa på dem.

Fotnot: En effekt av Stora Ensos nedläggning och den kommande krisen för svensk skogsindustri, är i alla fall att Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen inte längre behöver driva sitt förslag om straffskatt på tidningspapper. Det finns snart varken tidningar eller papperstillverkare kvar att beskatta.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3

Varför inte sänka momsen på allt?

Efter den allmänt hånade sänkningen av restaurangmomsen vid årsskiftet, visar det sig nu lite överraskande att satsningen faktiskt gett resultat. Under första halvåret i år har antalet jobb i restaurangbranschen ökat rejält: antalet nyanmälda platser steg med 16,8 procent, enligt Dagens Industri.

Även om detta förstås är glädjande på alla sätt, är det mest av allt en tydlig signal om att den höga svenska momsen, 25 procent, faktiskt bidrar till arbetslösheten. Det gör varor och tjänster betydligt dyrare än i länder med lägre moms, som exempel Tyskland med 19 procent eller USA som har alltifrån noll till 13 procent beroende på delstat. När regeringen så genom olika riktade satsningar sänker den till en mer rimlig nivå, ger det direkt utslag på konsumtionen och därmed arbetstillfällen.

ROT-avdraget har fungerat exakt på samma sätt, även om konstruktionen är annorlunda. När alternativkostnaden för att anlita hantverkare sjunker, jämfört med att klåpa själv eller betala svart, kommer jobben. Och städbranschen har kunnat anställa ett stort antal människor, många med invandrarbakgrund, i och med att RUT-avdraget infördes.

Men frågan är varför det endast ska vara dessa branscher som skattegynnas? Säga vad man vill, men vi svenskar behöver nog inte äta mer än vi redan gör. Däremot är det många, framför allt barnfamiljer, som har problem med att få pengarna att räcka till kläder och skor, för att inte tala om livsnödvändigheter som dator och mobiltelefon – saker som idag närmast är en förutsättning för att kunna följa med i samhällsdebatten. Däremot åtnjuter tidningar, böcker och tidskrifter en låg momssats på sex procent – köper man dem däremot i eboksform är momsen 25 procent.

Att döma av de dynamiska effekterna som vi sett i de tre branscher som hittills fått en lättare skattebörde, vore det inte sannolikt att effekten skulle vara densamma i resten av ekonomin?

Därför, sänk momsen på allt!

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Vik inte ner dig i kärnkraftsfrågan, Löfven!

Stefan Löfven. (Bild från Wikipedia)

Kraftigt förenklat brukar socialdemokraterna delas in i två falanger – vänster och höger. Men en minst lika viktig distinktion går mellan tillväxtförespråkarna, industrisossarna – som är många – och en liten men ganska högljudd miljövänster som slåss om medelklassväljare i storstäderna. En i det stora ganska liten och homogen grupp som på fullt allvar tror att det finns ett vindkraftverk kopplat till just deras vägguttag (de har ju faktiskt valt 100 procent grön energi från sitt elbolag!) och är emot såväl nya gallerior som bilar eftersom det förstör värdet på deras bostadsrätt deras närmljö. För denna grupp (dit för övrigt en inte försumbar del av Stockholms dagspressjournalister hör)  finns all service inom bekvämt promenadavstånd, och då spelar ett par kronor i högre bensinskatt ingen större roll. Det drabbar ju ändå dem bara med några hundralappar eftersom de bor i lägenhet med fjärrvärme. (För den som bor  i Norrland, har ett par mil till dagis och saknar kollektivtrafik, innebär det dock en privatekonomisk katastrof.)

Det finns förstås en annan värld, långt utanför de liberala kokongerna på Södermalm. En verklighet där våra stora industrier, en efter en, tvingas lägga ner sin verksamhet eller flytta tillverkningen till låglöneländer – framför allt Kina. Där ungdomsarbetslösheten är högre än nånsin, men där allt som erbjuds är lågbetalda jobb som hamburgervändare.

En av de bidragande orsakerna – om än inte den enda – till denna industridöd är den huvudlösa energipolitik som bedrivits under de senaste 30 åren, anförd av två små minoritetspartier – Centern och Miljöpartiet – som glatt monterat ner Sverige som industriland för sin egna fantasier om en ny grön värld där det ska vara en dyrbar lyx att hålla sig varm på vintern – ivrigt påhejad av miljövänstern inom S. Det var en sådan förödande allians mellan C och S som tvingade fram stängningen av Barsebäck, ett beslut som nu gjort att Sydsveriges energikostnader skjuter i höjden och de lokala tillverkningsindustrierna hotas med utslagning.

Men avindustrialiseringen är något som pågått under många år. Tunga industrier har lagts ner, flera som ett resultat av de skyhöga energipriserna. Sverige, ett land rikt på råvaror och ren energi, hade haft unika möjligheter att driva konkurrenskraftiga industrier – men i brist på låga och stabila energipriser exporteras istället vår malm och skog till Kina. Där är energin smutsig och billig; miljöpolitik ett närmast okänt begrepp. Sverige förvandlas undan för undan till en råvarukoloni: vår skog och vårt stål skeppas till Kina, vår vattenkraftsel till Tyskland som reglerkraft för landets vindsnurror.

Jag hoppas att Stefan Löfven kan bli den som vänder på Socialdemokraternas tillväxtfientliga politik. En bra start är att inte vika ner sig i frågan om att stödja satsningen på ny kärnkraft. För vad Löfven förstår, till skillnad från alla politiska broilers, är att Sverige inte kan bygga sin framtida välfärd på McDonalds-jobb.

Vi är nog ganska många hemlösa gråsossar som hoppas på att Löfven, realpolitiker som han är, vågar sätta ner foten och tala klarspråk i energifrågan, och framför allt behovet av ny kärnkraft. Jag tror till och med att det kan bli en valvinnare.

Sedan är det ju frågan om inte rötan gått för långt: även LO propagerar ju numera för chockhöjda energiskatter. Och Löfven han knappt ens bli presenterad, innan han sålde ut Sverige till EU-maffian.

Intressant?

Mer om Löfven: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Det är inte bara USA som är på dekis

Här, mitt i stan, fanns en av Varbergs många cykelbutiker, fram till för några månader sedan. I porten bredvid huserade Bröderna Carlssons boktryckeri under många år. Idag finns här en begrvningsbyrå.

Om ni inte redan upptäckt Peter Kadhammars intressanta reportageresa genom nydepressionens USA, kan jag varmt rekommendera hans blogg, Amerika på dekis. Tillsammans med fotografen Urban Andersson har åkt bil genom sydvästra USA, genom samhällen som hamnat i både historiskt och ekonomiskt bakvatten, där allt fler förlorat både sina jobb och sin tro på framtiden. Igenbommade butiker, nedlagda arbetsplatser – att döma av Kadhammars reportage visar världens ekonomiska draglok tydliga tecken på soppatorsk.

Men vi ska akta oss väldigt noga för att förledas tro att detta är något unikt för USA. Samma miljöer, samma nerdekade städer och samma desillusionerade människor går att hitta på många ställen i Europa  Och i princip samma resa går att göra även i Sverige, fastän konsekvenserna inte syns lika tydligt – ännu. Dels gör våra trygghetssystem att vi kan gömma undan problemen effektivare än USA, i alla fall under en tid. Dels har Sveriges ekonomi – hyllad både hemma och utomlands – till stor del vuxit som ett resultat av en kraftig ökad privat skuldsättning. Konstlat låga räntor har drivit upp värden på bostäder – vilket sedan rapporteras okritiskt som att svenskarna är ”rikare än nånsin”.  En stor andel av BNP-tillväxten består alltså av privat konsumtion för lånade pengar –vi är skyldiga allt mer, medan lönerna stagnerar eller till och med minskar. I alla fall i branscher som den där jag jobbar (media) där det blir allt svårare att försörja sig.

Vi är också bra på att gömma undan alla de som drabbas när deras jobb flyttar – till platser där andra gör deras jobb för en bråkdel av lönen. Vi har småföretagare som sällan kan ta ut lön som ens når upp till a-kasseersättning. Det finnshorder av arbetslösa ungdomar  som tvingas kvar som inneboende hos föräldrar och lever på smulor från telemarketingjobb eller andra själsdödande jobb.

Här låg det en akvarieaffär en gång i tiden.

Finans- och statsministrar må alltså slå sig för bröstet och hävda att Sveriges ekonomi är stark. Men på marken ser det annorlunda ut, och det behövs bara att man tar bilen till valfri svensk småstad för att se den förändring som landet genomgått under de senaste 10-20 åren. Jag tog de här bilderna i Varberg för några veckor sedan, i de kvarter där jag växte upp och där det förr myllrade av småbutiker, hantverkare och företag. Idag är det mesta igenbommat, i bästa fall ersatt med take away-pizzaställen, frisersalonger (det finns nog ingen stad som har fler än Varberg) eller loppmarknader, där folkhemmets forna välstånd säljs ut för några tior styck. Småaffärerna förlorade för länge sedan kampen mot de stora köpcentren, och trots att man befinner sig mitt i stadskärnan känns det lite som att gå runt i en spökstad.

A-Foto hette fotoaffären förr. Den rostaiga och trasiga skylten ser inte ut att ha lagats sedan jag jobbade där i början av 80-talet.

Här tror jag att det fanns ett bageri en gång. Nu – skyltfönster för loppmarknaden bredvid.

Mitt emot bageriet fanns en blomsteraffär. Nu igenbommad.

Kakelbutiken flyttar ut från stan – till nya större lokaler utanför centrum.

När jag växte upp på 70-talet fanns det ganska många stora industrier i stan, och det var egentligen aldrig särskilt svårt att hitta jobb för den som ville. Man kunde skruva ihop cyklar på Monark, stansa spik på Gunnebo, såga upp virke på en av många brädgårdar, bli plåtslagare, byggjobbare, bilmekare, finmekaniker, urmakare. Numera finns istället möjligheten att utbilda sig, utbilda sig och utbilda sig ännu mer, helst till man närmar sig 30-årsstrecket. Då när man maxat studielånen och är skyldig staten så mycket att det krävs ett jobb med Håkan Juholt-lön för att kunna betala av, inser man att vad som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden är ett oändligt antal lågavlönade servicejobb – som oftast är tillfälliga eller provisionsbaserade.

Bröderna Carlssons boktryckeri hade sina fabrikslokaler här på innergården som myllrade av aktivitet. Nu är det tyst och stilla – inte bara för ett yogacenter tagit över.

Denna verklighet syns kanske inte så mycket i trakterna runt Kungsgatan i Stockholm, men det räcker att ta bilen några mil för att se spåren av ett Sverige som befunnit sig på dekis minst lika längre som USA.

Man skulle kunna säga att vi nu skördar det vi sått. De flesta av oss har trott att globaliseringen, avreglerade finansmarknader och fri rörlighet för varor och tjänster skulle göra oss alla rikare. Vi skulle ju bara behöva ägna oss åt kreativa arbeten –  vi som är så smarta. Och tänk bara hur dyr en 42-tums platt-TV eller en Iphone hade varit om vi skulle tillverkat sådana i Sverige!

Nu kommer kinesiska storföretag till oss för att köpa upp resterna av vår forna industriella storhet. Cirkeln är sluten.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

Banangate vittnar om något stört i vår tid

Lyckligtvis är det flera som reagerat på Uppdrag Gransknings besynnerliga reportage om de svenska ungdomarna som flyttat till Norge – bland annat för att skala bananer!

I Skavlan raljerar programledaren med Janne Josefsson kring om detta löjliga arbete, som inte ens polacker skulle ta. Vilket väl ska tolkas som att Sverige nu blivit en riktig bananrepublik, där vi är så desperata att vi tar vilka skitjobb som helst.

Detta synsätt är ett tydligt kvitto på Sverige – och framför allt den bortskämta medieklassen i Stockholm – tappat allt vett och sans. I vanliga fall får vi höra hur lata, håglösa och bortskämda våra ungdomar är, men när man väl hittar ett antal som faktiskt tagit kommandot över sina liv och flyttat dit det finns jobb – även okvalificerade sådana – så framställs det som något skamligt eller i alla fall förnedrande. Den svenska välfärdens arvtagare – nu får de skala bananer för det nya herrefolket.

Debatten borde istället vara varför det inte finns sådana här jobb i Sverige längre. Här har vi de senaste årtiondena målmedvetet rationaliserat bort alla okvalificerade ”skitjobb”; se bara på debatten om RUT, där medievänstern fortfarande framställer det som gravt förnedrande att städa hemma hos någon. Samtidigt har tillverkningsindustrier, snickerier och textilfabriker flyttat från Sverige, arbetsplatser där det förut ofta gick att få jobb även för oss som var skoltrötta eller inte klarade att jobba projektinriktat och hålla många bollar i luften samtidigt.

Bristen på vanliga jobb försöker politikerna nu skyla över genom att tvinga ungdomarna att utbilda sig långt upp i 30-årsåldern. Det ser bättre ut i statistiken då.

Inte för att det hjälper – när de till slut kastas ut på arbetsmarknaden, med studielån som de aldrig kommer att klara av att betala, visar det sig att behovet av ytterligare journalister, stylister eller klimatkommunikatörer trots allt var ganska begränsat. Det är delvis därför vi har en generation av förtidspensionärer som inte ens har fyllt 30. De som inte klarade att jobba självständigt, misslyckades med att hålla många bollar i luften, och inte brann särskilt mycket för kundrelationer.  Förr i tiden kunde dessa unga vuxna ta jobb på en däckfirma eller på ett lager, och jobba sig till ett drägligt liv.

Idag är de flesta ”skitjobb” avskaffade, och de ungdomar som inte vill förtidspensionera sig och tycker det är jobbigt att bo hemma hos föräldrarna, har egentligen inte så många valmöjligheter.

Att flytta utomlands, till Norge eller Danmark där det finns jobb, är därför ett sundhetstecken. Det vi borde ha en debatt om är varför dessa möjligheter saknas i Sverige. Och vad det är för människor som rekryteras till våra medier…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: