Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: arktis

Polarpanik 2: smältkatastrofen i Arktis

norrthpole_july25

Chocken: Nordpolen är en sjö! Eller rättare sagt inte – bojen med kameran hade flutit iväg nästan 50 mil från Nordpolen när bilden togs. Men kolla aldrig en bra story.

För nån vecka sedan var det stor uppståndelse kring en bild som uppgavs visa Nordpolen som en sjö. Nu låg det ju inte riktigt till så i verkligheten: dels var den automatiska kameran inte ens i närheten av Nordpolen, utan 50 mil söderut (!), dels var det inte öppet hav som visades utan några decimeter smältvatten ovanpå isen. (Dagen efter visade samma kamera för övrigt att den grunda pölen frusit till is igen.)

Ovanstående är dock en bra illustration till det gamla talesättet ”kolla aldrig en bra story”. De flesta som arbetar med journalistik vet att det går att bevisa i princip vad som helst, bara man väljer rätt vinkel och hittar data som synes bekräfta tesen. (Alltså samma sak som alla armviftande meteorologer och klimathysteriker gör så fort det verkar hända något med isen i Arktis.) Problemet är det sällan blir särskilt mycket dramatik kvar om man tar med alla faktorer som talar emot.

För varje år vid den här tiden utbryter den stora polarpaniken. Varje sommar, då isen smälter precis som vanligt, kommer larmrapporterna om att Arktis är hotat och att Nordpolen är på väg att förlora all is som ett reslutat av våra utsläpp av växthusgaser. Iskartor med till synes dramatiskt nedåtgående kurvor används som bevis, och det pratas om att områden stora som Europeiska länder smälter bort. När det så dyker upp en bild som sägs visa Nordpolen som öppet vatten, kastas slutligen all källkritik överbord.

Det stora problemet med dessa larm är att de alla bygger på ett ganska snävt statistisk urval: de utgår från hur det såg ut 1979, när isutbredningen slog rekord efter en rad av mycket kalla vintrar på 70-talet. Den svåra kylan under dessa år på 70-talet fick forskarna att på fullt allvar larma om en annalkande istid.

seaice_ippcc_1975

Diagram över isutbredningen i Arktis, från IPCC:S första rapport (FAR) 1990.

Om vi istället – som bloggaren Steven Goddard gjort – tittar bakåt i tiden, till början av 1970-talet – före satellitmätningarnas tid – framstår de årliga förändringarna i istäcket inte som särskilt alarmerande. Som illustrationen ovan visar, var isutbredningen betydligt mindre så sent som 1975. (Kurvan kommer från IPCC:s första rapport från 1990, så det är svårt att avfärda den som påhitt.) Och en karta från National Geographic från 1971 visar på betydligt mindre is än idag.

arctic_1971_natgeo

National Geographics karta över Arkits 1971. Observera att Nordostpassagen här ligger helt öppen, långt före larmrapporterna om den smältande havsisen.

Det kan alltså vara så att satellitmätningarna av polarisen valt ett rekordår som baslinje – vilket innebär att fullt normala fluktuationer tolkas som en dramatisk minskning. Återigen – när det gäller statistik och journalistik kan man bevisa vad som helst, bara man väljer rätt vinkel (och data).

seaice_1980-2012

Iskurvan som vi är van att se den – en dramatisk nedgång från 1980 och fram till idag!

Till detta finns massor av rapporter om tillfällen då det förekommit öppet vatten vid Nordpolen, bland annat flera bilder från 50-talet då amerikanska atomubåtar dök upp i de isfria vattnen i Arktis. Och den så kallade Nordvästpassagen har varit öppen för fartygstrafik under flera perioder under 1900-talet. Nordostpassagen har använts av rysk sjöfart under långa perioder både före och efter Andra världskriget. (På Nat Geos karta ovan ligger som synes hela denna led öppen och isfri.)

Just i år är det däremot kallare än på mycket länge, vilket temperaturmätningarna från danska vädertjänsten DMI tydligt visar. Normalt sett brukar Arktis norr om den 80:e breddgraden ha 90 dagar med temperaturer på plussidan under sommaren, men i år har det varit färre än hälften så många. Och än så länge ligger isutbredningen på nivåer som är långt över fjolårets.

icecover_current

Isutbredningen i Arkits, från danska vädertjänsten DMI. Så här långt täcker havsisen ett 30 procent större område än i fjol.

Detta kan förstås ändras snabbt, precis som i fjol när en kraftig storm bröt upp isen och förde den söderut genom Berings sund. Eller också har Arktis gått in i en nedkylningsfas, och det ska bli mycket intressant att se facit för årets isutbredning som brukar ha sitt minimum i mitten av september. Just nu är isutbredningen hela 30 procent större än i fjol (då DN skrev om att allt var värre än någon vågat tro).

Men som sagt, någon överhängande orsak till klimatångest för vad som händer vid Nordpolen finns knappast just för tillfället. Det är precis som det brukar vara där uppe: kallt, blåsigt och extremt ogästvänligt. Inte precis ett ställe där man vill fastna fastna i en roddbåt.

Och att sex miljoner kvadratkilometer is ska hinna smälta innan sommaren 2013 är slut, som bland andra BBC rapporterade så sent som 2007, ter sig idag som en rejäl högoddsare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Sommar, sol och polarpanik

icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,

Oden hade behövts nu – i Alaska

I somras utbröt ett kollaktivt ramaskri inom klimatindustrin, efter regeringens beslut att låta Sveriges största – tillika en av världens starkaste – isbrytare Oden stanna hemma och bryta is i Bottenviken i år, efter att under fem år befunnit sig i Antarktis, där fartyget säkerställt leveranser till och från den amerikanska forskningsbasen McMurdo.

Men efter två rekordkalla och bistra vintrar, med högar av färjor och handelsfartyg fastfrusna i Östersjöns is, beslöt Sjöfartsverket att Oden, tillsammans med Sveriges fyra andra isbrytare skulle hålla sig hemma i år. Ilska och fördömanden från det internationella forskarsamhället bet inte på sjöfartsverket, inte heller vädjanden från USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som skrev ett personligt brev till Carl Bildt i hopp om att den svenske utrikesministern skulle kunna få sjöfartsmyndigheterna på bättre tankar. Beslutet stod fast: Oden skulle stanna i svenska vatten.

Det faktiska resultatet blev dock ett helt annat, för knappt hade den diplomatiska krisen med USA ebbat ut förrän Sjöfartsverket hyrde ut Oden igen – till Finland, där hon nu ser till att hålla transportlederna öppna till de stora hamnarna i norr. Vilket visat sig vara ett utmärkt beslut, för medan isen knappt lagt sig på den svenska sidan av Bottenviken, har de envisa sydvästvindarna denna vinter packat ismassorna mot den finska kusten istället.

Att jag kommer att tänka på Odenbråket just nu är rapporterna om den extrema vinter som Alaska just nu upplever med stormar, kyla och metervis med snö utöver det normala. Kommunikationer har lamslagits, och orkanvindar under hösten har stoppat leveranser av bränsle och förnödenheter till avlägsna delar av delstaten, till exempel till hamnstaden Nome vid Alaskas kust vid Barents hav.

Isbrytaren Healy försöker assistera ryska tankern Renda i Barents hav.

För ett par dagar sedan körde den ryska tankern Renda, på väg till Nome med bunkerolja, fast i isen i Barents hav, där fartyget de senaste dagarna assisterats av amerikanska kustbevakningens isbrytare Healy. ”Räddningsuppdraget” var dock nära att misslyckats, då fartyget är byggt endast för lättare isbrytning och Renda var nära att fastna i packisen – under gårdagen rörde sig tankern bara 20 meter…

Att notera är att istjockleken i området ”bara” är lite drygt en meter, vilket är rena bagatellen för en isbrytare av Odens klass. Men incidenten visar på det verkliga problemet; nämligen att USA i princip helt saknar isbrytarflotta. Världens rikaste land, med en delstat som är större än Sverige precis vid Norra ishavet, har idag endast en fungerande, lätt isbrytare i drift, Healy. De övriga två, Polar Sea och Polar Star, ligger sedan åratal på varv i Seattle, med stora reparationsbehov. Experter gör bedömningen att U.S Coast Guard skulle behöva upp till sex större isbrytare.

Vad incidenten i Barents hav visar, är USA:s skriande brist på isbrytarkapacitet. Möjligen beror det på åratal med rapporter om smältande havsisar och varmare klimat, eller bara på missriktad spariver, men idag klarar USA alltså bara med nöd och näppe att hålla sina egna nordliga handelsleder öppna.

Det är i ljuset av detta man ska se Hillary Clintons vädjan till Carl Bildt i somras. USA har helt enkelt inga egna isbrytare som klarar att operera under arktiska förhållanden.

Men kanske är det inte för sent att tjäna en hacka? Amerikanerna hade nog betalat top dollar just nu för att få låna Oden i några veckor.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Och nu: Isbjörnsgate

Att isbjörnar hotas av smältande polaris har vi blivit upplysta om till leda vid det här laget. Bilder på små fluffiga isbjörnsungar har använts bland annat i WWF:s propaganda reklamkampanjer ända sedan 2004, för att få oss att bidra med pengar för att ”rädda” denna vackra men utrotningshotade djurart. Hotbilden baserades på hypotesen att isbjörnarna behövde stora isvidder för att föda upp sina ungar på – om isarna försvann skulle de tvingas simma långa sträckor för att få tag på mat – sälar – och alltså dö av utmattning.

Problemet är bara att hotbilden aldrig haft någon vidare verklighetsförankring. Hela uppståndelsen startade med en enda observation år 2004, då biologen och viltforskaren Charles Monnett såg fyra döda isbjörnar flyta omkring i vattnen utanför Alaskas nordkust. Observationen gjordes dagarna efter en kraftig storm hade dragit fram över området, och forskarna drog slutsatsen att ett minskat istäcke – som i sin tur sades vara följden av den globala uppvärmningen – gjorde isbjörnarna extra utsatta och alltså riskerade att drunkna när de tvingades längre och längre ut på öppet vatten för att söka föda. Ytterligare observationer av drunknade isbjörnar har – med ett undantag – lyst med sin frånvaro, trots att det borde legat isbjörnslik i drivor till exempel 2007, då isutbredningen i Arktis var dokumenterat rekordlåg.

Hur som helst, hypotesen låg till grund för en uppmärksammad forskningsrapport av Monnett m fl år 2006. Denna forskning inspirerade i sin tur Al Gore, som använde sig den hjärtslitande historien om de drunknade isbjörnarna i sin katastrofrulle En obekväm sanning (2006) – filmen som för övrigt gav Gore ett Nobelpris. Och när klimathysterin var på sin absoluta topp, 2008, beslöt amerikanska inrikesdepartementet att förklara isbjörnen som en utrotningshotad art. Hur mycket isbjörnen har bidragit med till WWF:s kampanjkassa vågar jag inte ens gissa.

LolBear.

Med bakgrund av detta, är det värt att notera att forskaren i fråga, Charles Monnett, just fått sparken av sin arbetsgivare, U.S. Bureau of Ocean Energy Management, Regulation and Enforcement. Orsaken, enligt Alaska Daily News, är misstankar om att Monnett ”brustit i vetenskaplig integritet” i den omtalade isbjörnsstudien:

The federal agency where he works told him he’s being investigated for “integrity issues,” but a watchdog group believes it has to do with the 2006 journal article about the bear.

Att isbjörnshysterin bara varit en del av det miljöindustriella komplexet kommer inte direkt som en nyhet för oss som följt frågan de senaste åren. Redan 2008 slog bloggen World Climate Report hål på de flesta av slutsatserna i Monnetts studie.

Men trots att det mesta verkar tala för att hysterin är obefogad och isbjörnarna verkar klara sig ganska bra  – trots minskande istäcke de senaste åren har stammen ökat femfaldigt, från runt 5.000 på 50-talet till drygt 25.000 idag – gör den vetenskapliga världen allt för att hålla hotet vid liv. Vid en konferens arrangerad av FN hösten 2009 i Köpenhamn, bjöds världens främsta experter på ursus maritimus in för att diskutera hotet mot isbörnarna. Alla utom den mest meriterade, Dr Mitchell Taylor med mer än 30 års isbjörnsstudier i bagaget. Mitchell portades för att han ”hade fel inställning i frågan om den globala uppvärmningen”.

Och så är det givetvis. Hysterin kring smältande isar och drunknande isbjörnar är alldeles för viktig för samhällsekonomin för att vi ska kunna tillåta oss se nyktert på frågan. En högst avsevärd del av EU:s och Sveriges skatteintäkter – energiskatter, utsläppsrätter, vindkraftssubventioner, mm – bygger ju trots allt på att vi tror på hotet.

Frågan man ställer sig är naturligtvis hur de där fyra isbjörnarna egentligen dog? Isbjörnar är nämligen extremt duktiga simmare, och det finns bara två ytterligare observation av drunknade isbjörnar i modern tid. Dessa två djur dog efter att forskare, som inventerat beståndet av isbjörnar i norra Kanada, skjutit dem med bedövningspilar. Isbjörnarna flydde ut på öppet vatten, där de förlorade medvetandet och drunknade.

Whoops.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Snabbast på Nordpolen 2009

Som en uppdatering till gårdagens polar-galenskaper visar det sig att den femte upplagan av North Pole Marathon avgjordes i torsdags. Vinnare blev Evgeniy Gorkov från Ryssland, som tog sig runt de fyra milen runt Nordpolen på 4:27:05. Ingen vidare tid om man jämför med vinnarna i sydligare belägna tävlingar, men försök själv att springa 40 kilometer i -37 C, med full polarutrustning och snöskor. (Dessutom vimlar det säkert av hungriga isbjörnar…)

Filmat material och vinnarintervju finns på North Pole Marathons hemsida.

Expedition galenskap

bild-3Hört talas om Catlin-expeditionen? Det är ett antal äventyrare som har gett sig ut pÃ¥ en skidutflykt till Nordpolen, för att ta prover pÃ¥ den  enligt uppgift allt tunnare isen i Arktis. Expeditionen är ständigt uppkopplad och medlemmarna bloggar dagligen om sina vedermödor (“Live from the Ice”). Det gÃ¥r till och med att se deras aktuella kroppsvärden online (och det ser inte alls kul ut)…

TvÃ¥ känslor infinner sig när man läser om Catlinexpeditionens vedermödor. Först: beundran. Det är svÃ¥rt att inte känna beundran för människor som riskerar liv och hälsa för nÃ¥got de tror pÃ¥. Dessutom – underbara bilder, liveuppdateringar via blogg, Twitter, YouTube etc. Kredd.

bild-21Sedan: Hur dum fÃ¥r man vara?  Ã…ka skidor till Nordpolen? VÃ¥ren mÃ¥ ha kommit till vÃ¥ra breddgrader, men i Arktis är det -35 grader i snittemperatur just nu. (Och när expeditionen startade var det betydligt kallare.) Vid sÃ¥dana temperaturer smälter ingen is, oavsett vad man läser i tidningarna. Och en titt pÃ¥ inläggen i bloggen skvallrar om att expeditionen möjligen underskattat de extremt lÃ¥ga temperaturer som man kan stöta pÃ¥ i polartrakterna. GenomvÃ¥ta alternativt stelfrusna sovsäckar, sömnbrist, förfrysningsskador, talsvÃ¥righeter…

Plummeting temperatures today took the thermometer off the bottom of the scale, which means the team are currently enduring temperatures lower than -45°C. These extreme temperatures, the coldest experienced by the team so far in this expedition, have the strange physical side effect of causing the team to sound almost drunk as they slur their words and cognitive reactions are noticeably slower.


Ett enklare sätt att kolla hur  isen i Arktis mÃ¥r utan att behöva dö pÃ¥ kuppen är att ta hjälp av US Army som sedan mÃ¥nga Ã¥r haft ett antal mätbojar i omrÃ¥det. De visar lite otippat att isen har blivit betydligt tjockare det senaste halvÃ¥ret. Fast kanske inte sÃ¥ konstigt med tanke pÃ¥ vad Catlin-expeditionen upplevt…

(Den som vill följa expeditionen live kan prenumerera på dess Twitter-feed.)

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: