And The Band Played On

Etikett: Åsa Romson

På väg ner i djupet

Scherl Bilderdienst: II. Weltkrieg 1939 - 1945, Überfall auf Polen am 1. September 1939. Das KdF - Schiff "Wilhelm Gustloff" wird als Lazarettschiff eingesetzt, hier im Danziger Hafen im Herbst 1939. 12065 - 39

Wilhelm Gustloff för ankar i Danzigs hamn, hösten 1939.

Man kan konstatera att Åsa Romson återigen lyckas med konststycket att ge den helt nya diagnosen politisk tourettes ett ansikte. Inte ens ett år efter den famösa hatattacken mot vita medelålders heteromän i Almedalen – något som sannolikt kostade det rödgröna regeringsalternativet egen majoritet – är det dags igen för Romson att producera grodor vars dimensioner närmar sig medelstora flodhästar. Att dra paralleller mellan den systematiska och inudstriella massutrotningen av människor i Auschwitz med flyktingar som förliser på Medelhavet ombord på smuggelskepp, är inte bara historielöst. Det är att spotta på minnet av både dem som dog i Förintelsen och deras efterlevande. Det är en skamlig relativisering av det värsta massmordet i mänsklighetens historia – ett planerat folkmord som MP-språkröret försökte göra en billig oneliner av.

Förutom det faktum att det är fullkomligt förödande för landet att ha en vice statsminister som inte kan öppna munnen utan att nationen skäms, måste det innebära en ständig plåga för Socialdemokraterna att behöva förlita sig till den dödvikt som Miljöpartiet och Romson har blivit i opinionen. Löfven har – för att fortsätta med marina metaforer – surrat fast sig vid ett lik, och är plågsamt medveten om det, men Decemberöverenskommelsen fjättrar honom obönhörligen vid Romson, Fridolin – och Jonas Sjöstedt inte att förglömma – medan hans samarbetsregering sakta sjunker i djupet, oförmögen att visa handlingskraft i någon fråga över huvud taget.

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare, vet att jag inte är någon anhängare av MP. Jag är övertygad om att det enda sättet för regeringen att fungera är att dumpa den gröna barlasten och göra upp i sakfrågor med delar eller hela den borgerliga oppositionen. Det handlar om migration/integration, energipolitik, bostäder, arbetsmarknaden och landsbygdens villkor – samtliga frågor som kortsluts av Romson & Fridolin. (Och nej, man behöver inte vara Sverigedemokrat för att ha denna åsikt.)

Fast jag kan ändå någonstans tycka lite synd om MP:s medlemmar, som tvingas sitta där skräckslagna varje gång deras egen partiledare ställer sig i en talarstol eller är med i tv. Gårdagens fadäs fick säkert många av dem att trycka ansiktena djupt ner i skämskuddarna, åtminstone får man väl hoppas det i alla fall. Och vissa verkar i alla fall fått nog nu.

Det är emellertid inget mot den oro alla vi andra bör ha inför det faktum att Åsa Romson är vice statsminister, och därmed tar över efter Stefan Löfven om det skulle hända denne något. Så skulle statsministern halka i en brant stentrappa i riksdagshuset – eller råka kollidera med regeringsplanet när ryssen är ute och flyger med avslagna transponerar – så vet vi vad som väntar: Romson.

Och när vi ändå är inne på Andra världskriget-metaforer och fartygskatastrofer, finns det betydligt lämpligare jämförelser att dra i vårt närområde än Auschwitz. För drygt 70 år, den 30 januari 1945, torpederades lasarettsfartyget Wilhem Gustloff utanför den tyska Östersjökusten av en sovjetisk ubåt och 9352 människor ombord dog – de allra flesta civila flyktingar som drivits på flykt av ”befriarna” i Röda armén.

Något att fundera på för Löfven & Romson medan syret sakta tar slut.

Mer om Romsons förlisning: Hela Hälsingland, Motpol, Den sjätte mannen

Andra om , , , ,

Att odla förakt istället för att bygga förtroende

De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,

Hur mycket hat klarar Sverige?

Gemensamt för flera av 1900-talets största mänskliga tragedier är att de varit förankrade i ideologier som gått ut på att ställa grupper mot varandra – framför allt minoriteter. Och utan att förfalla till Godwins lag, är det därför  olustigt att Miljöpartiets Åsa Romson, i en slags panikartad reaktion på framgångarna för Feministiskt initativ, nu går till fradgande attack mot alla vita medelålders män som språkröret hävdar ligger bakom det mesta eländet i världen.

Denna minoritet – om vi tolkar begreppet som män i åldersspannet 45-64 år – utgör enligt SCB cirka 10 procent av befolkningen (män med utländsk härkomst, c:a 250.000 st, är här frånräknade). Detta kollektiv är enligt Åsa Romson ansvarigt för de flesta problem vi har. Det är medelålders män som flyger från Bromma, och därmed stoppar unga kvinnliga studenter från att få studentrum. Det är uteslutande medelålders vita män som vräker i sig kött och därmed är ansvariga för klimatförändringar och svältande kvinnor i Sudan.

Jag tror inte att Romson själv inser vilka krafter hon spelar med genom att generalisera och stigmatisera en grupp på det här viset – visserligen en ganska ofarlig grupp som aldrig protesterar och är van sedan åratal vid att ta skit. Men vi är ganska många som både är män och medelålders, och inte känner igen oss ett dugg i Romsons hatiska utfall och börjar känna en slags trötthet för de ständiga attackerna mot vår själva existens. För vad är alternativet till att vara vit, medlålders och heterosexuell om man är man i 50-årsåldern, med fru och barn och inte känner någon dragning till andra män?

Själv använder jag i princip aldrig bil, utan slåss på cykelbanor eller trängs i t-banan precis som de flesta stockholmare som försöker få vardagen att gå ihop mellan hämtningar och lämningar – en livsstil jag delar med de flesta av mina medelålders, heterosexuella, manliga vänner.

Samtidigt flyger Romsons partiledarkollega Gustaf Fridolin (som förvsso har några år kvar innan han drabbas av det institutionella MP-hatet för medelålders vita män) till New York för att inviga ett lokalkontor för Miljöpartiet och ”inspireras” av atmosfären i det Stora äpplet. Företrädaren på språkrörsposten, Maria Wetterstrand, flygpendlade  från jobbet i Stockholm till maken i Helsingfors varje vecka. Och Ywonne Ruwaida, tidigare ekonomiskpolitisk talesman för MP,  satte rekord i att ta taxi på skattebetalarnas bekostnad – hon slog till och med Gudrun Schyman i denna gren – när hon unnade sig att åka bekvämt från och till Riksdagen förbi de överfulla bussarna och t-banetågen.

Kanske styrdes de i sina handlingar av de strukturer som generationer av vita medelålders män skapat?

Själv anser jag att Åsa Romson igår passerade en slags anständighetens gräns genom sitt tal, med vilket hon sällade hon sig till extrempartier som Sverigedemokraterna – som för övrigt kritiseras av samma MP just för att ”ställa grupper mot varandra”.

Vi kan ju ta följande utdrag ur Romsons tal, där hon lyckas extra bra med att spela ut vitt skilda grupper och problem mot varandra:

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen. Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas. Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobbet varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Själv är jag övertygad om att den sudanesiska kvinnan fruktar betydligt mer för att bli kidnappad eller dödad av unga arga män från  Boko Haram än oroar sig för hur svenska mäns köttkonsumtion kommer att påverka jordbuksproduktionen söder om Sahara fram till 2100.

Att anmäla MP för hets mot folkgrupp, som Cornucopia föreslår, tror jag dock bara är kontraproduktivt. Däremot borde alla politiker som tror på ett samhälle där alla inkluderas, ta starkt och tydligt avstånd från Romson. (Fortfarande har jag dock inte sett något i de stora tidningarna som ens kan tolkas som kritik mot språkröret, men det är ju som det brukar när det handlar om MP. )

Stefan Löfven, medelålders, vit, heterosexuell man och därmed måltavla för Åsa Romsons hat, bör i alla fall ta konsekvenserna och omgående ta avstånd från allt tilltänkt samarbete med MP – och istället bilda regering med demokratiska partier som respekterar alla svenskar, oavsett hudfärg, sexuell läggning, ursprung eller ålder.

Att samarbeta med ett parti som hatar en lär vara dömt att misslyckas från start.

Intressant?

Läs även: Ledarsidorna.se

Fler om , ,

Löfven väljer grönt flum framför jobben

De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

“There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: