Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: bankrutt

Londons verkliga plundrare har kontor i City


Kanske är det som professor Zygmunt Bauman skriver i SvD, att upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför prylsamhället – det vill säga misslyckade konsumenter. Eller också kan man gå ett steg längre, och uttrycka sig som den frispråkige finansanalytikern Max Keiser i inslaget ovan – att plundrarna i London bara härmar beteendet hos den finansiella kleptokratin, som använder det han så frankt kallar financial weapons of mass destruction för att driva hela länder till ruinens brant – av den enkla anledningen att de kan tjäna pengar på det. Dessa finansiella plundrare och terrorister håller till i lyxiga kontor på Wall Street och i London City, och det nya i Finanskrisen 2.0 är att de inte längre nöjer sig med att att försöka knäcka banker och företag – nu ger de sig också på hela länder. Beväpnade med helt nya finansiella instrument och blixtsnabba datorer – och benäget bistånd från ratinginstituten – kan de slå sönder hela ekonomier och tjäna miljarder genom att positionera sig på nedsidan som det heter på finansspråk. Hittills har dock inte David Cameron, som vill stänga mobilnät och censurera sociala medier, sagt något om att ställa de verkliga plundrarna inför rätta; de vars härjningar kostar samhället tusenfalt mycket mer än kravallerna i England.

Utan att på något sätt försvara (den konsumtionssvultna?) pöbeln i London, är det förstås så att samhällen där människor får se sina pensionstillgångar raderas ut – av Wall Street- och Cityterrorismen – där tidigare basal samhällsservice som tillgång till el, vatten och omsorg privatiseras och blir mångdubbelt dyrare, där skatter och pålagor gjort att de flesta industrijobben flyttat till Kina,  där den politiska makten emigrerat till Bryssel och stiftar lagar på säkert avstånd från dem som drabbas och där misslyckade chefer i både privat och offentlig verksamhet kommer undan med guldkantade fallskärmar. Sådana samhällen kommer förr eller senare till en punkt där den frustrerade konsumtionsklassen har fått nog.

Lägg till detta det faktum att samma konsumenter – alltså de som känner ett utanförskap för att de inte har råd att köpa en ny platt-TV – samtidigt förväntas betala notan för att rädda kleptokratin, det vill säga de banker som är själva orsaken till att det går åt skogen. I ljuset av detta är det förvånande att inte fler ger sig ut på plundringståg.

Fast det kommer nog.

Intressant?

Aftonbladet, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggar om , , , ,
(För övrigt känns det en aning ovant som gammal liberal att finna sig ha samma åsikt som ett antal bloggar ute på vänsterkanten. Men det är en annan tid nu, en ny klasskamp – mellan den finansiella klassen, kleptokratin, och… ja alla oss andra.)

Generation Toblerone

Sprillans ny gitarr. Sliten från fabrik.

Gick in i en musikaffär härom dagen, för första gången på årtionden.Vet inte riktigt varför, men där stod jag plötsligt framför raden av gitarrer som hängde från taket. Den på bilden här intill är en kopia av en Fender Stratocaster, en modell som funnits sedan det sena 50-talet.

Jag har en sådan gitarr, fast ett original från 1964. Den är sliten av mångårigt spelande och hade färgen avskavd redan när jag köpte den i slutet av 70-talet. Det är också de sprillans nya gitarrerna ser jag. De är nämligen ”road worn” redan från fabrik. Och det är inte bara Fender-kopiorna, utan även original Fender-gitarrer finns nu i färdigslitna modeller.

Men varför? För 30 år sedan, när jag var förhållandevis ung, hade ingen kommit på idén att köpa något nytt som såg slitet och använt ut. Men idag är det åtråvärt med ”patina”, att äga något som är vintage eller lite luggslitet – men det är ingen som har tid att vänta på att denna patina ska infinna sig genom egen måmngårig användning.

Det är precis samma sak med kläder. På 70-talet var det också inne med urtvättade jeans/jeansjackor, men det tog åratal av tvättande innan de mörkblå Lee-jeansen antagit en ljusblå färg och fransat sig på de rätta ställena.

Idag är det ingen i Allt nu-generationen – eller ska vi kalla den Generation Toblerone – som har tid att vänta. Numera slits jeansen av barnarbetare i Pakistan istället. Ingen orkar ju ändå äga ett plagg mer än en säsong.

Den här trenden – att kunna köpa sig allt, inklusive en historia – är förstås ett symptom på ett mycket större problem i vårt speed-konsumerande samhälle. För vi har blivit så indoktrinerade vid tanken att inte behöva vänta, att ingen längre vet vad det betyder att spara. Är lönen slut men du ändå är sugen på de där uuuursnygga skorna eller ett par Toblerone – då finns det alltid ett kreditkort nära till hands. Och är man bolånetorsk som gått på Mäklarstatistiks eviga värdestegring på bostadsrätter och villor, slipper man spara och gneta ihop till ny bil och USA-resa – det är bara att belåna kåken med ett par hundra tusen extra.

Och är kreditutrymmet slut finns ju alltid SMS-lån!

Vi skjuter kollektivt ett gigantiskt och växande skuldberg framför oss, för att politiker och marknaden lärt oss att vi inte ska behöva vänta på något gott. Det har till och med gått så långt att ständigt ökad belåning numera är en förutsättning för vår tillväxt. Men någonstans kör vi självklart in i den berömda väggen, och Generation Toblerone tvingas till ett hårt och obekvämt uppvaknande.

Och kanske tvingas förnedra sig till att faktiskt spara pengar till sånt man vill köpa. Och gud förbjude, använda sina kläder så länge att de blir lite… slitna.

Nu är ju ovanstående beteende långtifrån begränsat till privatpersoner, de flesta industrinationer lever ju de facto på snabba SMS-lån. Och den okrönte kungen av Tobleronepolitik heter ju som alla vet Barack Obama.

Intressant?
Andra bloggar om ,

BIlden av Obamas ”tuffa” besparingar

Idag jublas det igen – Obama har lyckats avvärja ännu en kris. Denna gång handlade det om att förhindra en bankrutt för den amerikanska statsförvaltningen som har slut på pengar.

Uppgörelsen innebär alltså inte att USA plötsligt löser problemet med sin galopperande statsskuld – den växer fortfarande snabbare än någonsin – utan bara att den amerikanska Riksbanken, FED, får i uppdrag att låna ännu mer pengar (och trycka fler dollarsedlar).

Och när Obama säger att det kommer kommer att bli ”tufft” och att besparningarna kommer att bli ”smärtsamma”, ska man veta vad det egentligen handlar om.

Precis som teckningen av satirikern Michael Ramirez ovan visar, är USA konkursmässigt, hur man än vrider och vänder på det. Inkomsterna täcker bara 56,9 procent av de totala statsutgifterna på 3,82 biljoner dollar. Resten måste staten alltså låna.

Knäckfrågan de senaste månaderna, mellan republikaner och demokrater, har varit nivån på ”besparingarna”. Demokraterna ville spara 0,86 procent i statsbudgeten, medan republikanerna ville visa handlingskraft och krävde hela 1,59 procent.

I realiteten har striden alltså gällt om budgetunderskottet ska vara 42,24 procent eller 41,51 procent. Och nånstans där emellan har det alltså landat.

Hur många tusen miljarder det blir som Ben Bernanke ska låna ihop, orkar jag inte ens räkna ut just nu. Men många nollor blir det.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN, Aftonbladet, Expressen 1, 2
Andra bloggare om , , ,

EU:s klimatmål 50 gånger dyrare än katastrofen i Japan

Hörde på Rapport att kostnaderna för att bygga upp det japanska samhället efter den förödande jordbävnings- och tsunamikatastrofen beräknas till 2.000 miljarder kr. En svindlande hög summa, kan tyckas.

Ändå är detta mindre än en 50-del av vad EU-kommissionen vill satsa på att minska Europas koldioxidutsläpp. I EU:s nya klimatstrategi fram till 2050, som presenterades bara några dagar före tsunamin dränkte delar av Japan, framgår det att det kommer att krävas årliga investeringar på 270 miljarder Euro (2.400 miljarder kr) för att, som det heter, ”EU ska transformeras till en konkurrenskraftig ekonomi och samtidigt minska växthusgaserna med 85-90% fram till år 2050”. Så under 40 år framöver, kommer EU-medborgarna att behöva betala motsvarande uppbyggnaden av 1,3 naturkatastrofer liknande den som inträffade i Japan. Varje år.

Connie Hedegaard, kommissionär för klimatfrågor, garanterar att det är väl investerade pengar.

–Eftersom oljepriset fortsätter att stiga blir Europas energinota allt högre och vi blir känsligare för prischocker. Det kommer alltså att löna sig att påbörja övergången nu.

Med sådana stora utmaningar framför oss, känns det onekligen tryggt att EU-länderna har stabila och trygga statsfinanser. Även om det finns vissa som tycker att vi måste satsa ännu mer.

En intressant detalj i sammanhanget är att Margareta Sandstedt, som näthånats sedan hon räknade fel i riksdagen, faktiskt var alldeles för försiktig när hon påstod att EU:s energipolitik skulle gå loss på 40 000 miljarder. Den verkligen siffran är istället 96 000 miljarder…

Intressant?

Svd 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggare om , , ,

Vår stora feta grekiska kris

Den grekiska ekonomin är i fritt fall och utan stentuffa besparingar så lär det enligt uppgift (för vilken gång i ordningen)  nu framförhandlade stödpaketet i bästa fall fungera som ett gigantiskt SMS-lån som skjuter fram betalningsinställelsen ytterligare ett par månader eller kanske år.

En som talar uppfriskande klarspråk om det grekiska totalhaveriet är ekonomen Anders Åslund, som i DN idag skriver att krisen kan utvecklas till en europeisk bankkollaps, om inte åtgärder sätts in omgående. Och eftersom EU gör det som EU är bäst på – dvs ingenting – så vill det till att Grekland ställs under IMF:s förmyndarskap och 30-70 procent av lånen skrivs av. Detta om det ska finnas någon som helst chans att undvika en statsfinansiell kollaps både i Grekland och i det europeiska banksystemet. Så illa är det – men tro inte att EU klarar att genomföra något sådant på egen hand.

Dessutom är det som Åslund påpekar, inte särskilt synd om Grekland. Litauen genomförde så sent som förra året en sparchock som minskade landets offentliga utgifter med 8,5 procent – och detta i ett land som inte är i närheten av det sociala skyddsnät som grekerna åtnjutit med hjälp av lånade pengar. Men där Litauen bet ihop och sparade sig ur krisen, måhända lite för snabbt, och nu uppfyller de konvergenskrav som krävs för att delta i EMU-samarbetet – något som det i och för sig inte lär vara nåt större tryck på just nu – demonstreras och gnälls det högljutt i Aten. För att lönerna ska frysas under tre år. För att man blir av med den 13 och 14:e månadslönen, och för att pensionsåldern ska höjas från i snitt 53 år (!) till 67 – dvs samma som i Sverige. Dessutom klassar Grekland 580 yrken som farliga – däribland radiopratare och hårfrisörer (!) – och anställda inom dessa kan gå i pension med 80 procent av lönen redan vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män. Och den lägsta pension man [som statstjänsteman] kan få är motsvarande 19.000 kr i månaden, oavsett hur länge man jobbat.*

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att denna stora frikostighet i social välfärd för lånade pengar, har lagt sig som en våt filt över samhälle och näringsliv. Det skulle vara intressant att se jämföra nyföretagandet i Grekland med Sverige – vilka är ungefär jämnstora räknat i antal invånare. Och hur många grekiska bilföretag, lastbilstillverkare, Spotifytjänster eller mobiltelefon hör man talas om?

Det grekiska dramat är också en påminnelse om vad som kan hända när politiker gör allt för att vinna val: till exempel att lova mer i bidrag, högre a-kassa och sjukersättning och lägre skatter för diverse högljudda väljargrupper. Fem månader före det svenska valet laddar såväl Alliansen som de Rödgröna upp med valfläsk i bästa Greklandsklass. (Jag är långtifrån insatt i grekisk inrikespolitik, men det faktum att nuvarande premiärministern Papandreous far och farfar också varit grekiska premiärministrar säger möjligen en del.)

En punkt där jag dock tycker Åslund gör det lite enkelt för sig är när han skriver att Tyskland bröt mot Maastrichtavtalet 2003, dvs regeln att ett EMU-land inte skulle tillåtas ha ett högre budgetunderskott än tre procent av BNP. Detta undantag skulle alltså ha inneburit grönt ljus för alla andra Euroländer att fuska bäst de ville utan påföljd.

Vad man ska ha i åtanke är att Tyskland precis hade tagit över ett helt land – nästan dubbelt så stort som Grekland – och införlivat det i den tyska ekonomin, något som krävde enorma investeringar i infrastruktur och arbetsmarknadsstöd. Men trots att det bara är 20 år sedan det bankrutta Östtyskland med sina 17 miljoner invånare blev en del av Förbundsrepubliken, beräknas Tysklands budgetunderskott i år landa på sisådär 4 procent – dvs en knapp tredjedel av Greklands. Det är Tyskland som håller hela Euro-samarbetet under armarna – frågan är hur länge.

Det jag skrev för ett par dagar sen, om att Grekland kanske borde sälja av några av sina öar, var förresten inte alls vare sig nytt eller unikt. Tyska politiker har tydligen redan föreslagit denna lösning på skuldkrisen.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

* Uppdatering: Uppgiften om minimipensioner gällde statstjänstemän, vilket rättats efter påpekande i kommentarerna. För den som vill veta mer om det grekiska pensionssystemet, som kostar mest i Europa som andel av BNP, finns här en rapport av Milos Nektarios, vid universitetet i Piréus. Reuters har fler detaljer om de frikostiga pensionsförmånerna, och uppgiften om att hårfrisörskor kan pensionera sig vid 50 är hämtad från en artikel i New York Times.

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: