Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Barack Obama

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Vi måste starta krig i Mellanöstern för att rädda Obamas heder

Förr i tiden brukade man prata om bombhögern, det vill säga hökarna på den konservativa flanken i USA som var pigga på att lösa alla möjliga konflikter i avlägsna delar av världen genom att skicka kryssningsmissiler. Nu är är det tvärtemot – framför allt republikanerna i USA är våldsamt emot Barack Obamas vapenskrammel mot Syrien (även om John McCain är med på tåget), medan demokraterna i högre grad står bakom sin president – han som kom till makten med löftet att avsluta USA:s kostsamma krig i Irak och Afghanistan och stänga Guantanamo.

En av Obamas få europeiska uppbackare är Frankrikes socialistpresident, Francois Hollande, som står kvar vid att det är en bra idé att bomba Assad, även efter att det brittiska parlamentet gett sin premiärminister bakläxa.

Så det kanske är befogat att prata om en ny Bombvänster?

Vad Fredspristagaren i Vita huset vill uppnå med att ”straffa” Bashar Al-Assad för regimens påstådda gasattack är svårt att se, men NÅGOT måste ju göras. Detta eftersom gasattacker mot civila innebär att diktatorn passerat den famösa röda linjen som Obama hotade med förra sommaren. Så nu har han inget val., om han inte vill tappa ansiktet inför hela världen.

Det är ändå ett hälsotecken att det brittiska parlamentet sa blank nej till ytterligare en attack baserad på så kallade ”underrättelseuppgifter” från USA. Som alla minns var det bara tio år sedan CIA var bombsäkra på att Saddam Hussein satt på stora lager av massförstörelsevapen, uppgifter som senare visade sig vara rena fantasier. Och i Benghazi förra året, då amerikanska konsultatet attackerades av en uppretad mob, där den amerikanske ambassadören Chris Stevens och ett antal i ambassadens skyddsstyrka dödades,  skyllde Obama på en Youtubefilm som skändat muslimer. Senare visade det sig dock att CIA använt konsultatet för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. I attacken, som leddes av Al-Qaida, stals 400 Hellfire-missiler, som bland annat kan användas för att skjuta ner civila flygplan. Var dessa finns just nu är oklart, men att de hittat till både Syrien och Jemen är knappast någon vågad gissning.

Hur som helst måste Obama själv få ta konsekvenserna av sin straffexpedition. De kommer garanterat att bli kännbara, inte minst för det demokratiska partiet i nästa val.

För Bombvänstern handlar det dock mindre om att rädda Obamas heder än att visa solidaritet mot offren för den vidriga gasattacken. Diktatorn måste straffas, oavsett konsekvenserna av att lobba iväg ett par dussin Tomahawkmissiler mot Assads anläggningar. Det enda en sådan straffexpedition leder till är möjligen att det stärker diktatorn och hans trupper och att det kanske tar lite längre tid att vinna över rebellerna. (Med tanke på att dessa nu leds av Al-Qaida och andra jihadistgrupper i färd att utrota landets minoriteter, som alawiter och kristna, är det tyvärr den minst dåliga utgången.)

För övrigt myntade den republikanske senatorn Rand Paul från Texas Kentucky i dagarna  begreppet dinosauriedoktrinen som en beskrivning av resonemanget ovan. Alltså att agera med stort hjärta och liten hjärna. Assad måste bombas, för att moralen kräver det, oavsett om det har någon effekt på själva konflikten.

Bägge argumenten är riktigt usla som förevändning för att dra igång ett storkrig i Mellanöstern där Israel, Iran, Turkiet och Ryssland riskerar dras med. Särskilt som Obama själv tagit livet av flera hundra civila i drönarattacker bara i Pakistan, enligt FN.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3

Terrorgrupper i Syrien har också tillgång till kemvapen

Få amerikanska presidenter har gjort mer för att spä på hatet i mot USA i Mellanöstern än Barack Obama. Han har gjort bort sig kapitalt i Egypten, genom administrationens enögda stöd till Muslimska brödraskapet (en antisemitisk, kvinnofientlig, kyrkobrännande våldskult som USA hyllat som ”moderat”). Obamas drönare skördar civilia offer i ett område som sträcker sig från Pakistan i öster till Jemen i väst. Och nu verkar alltså samme president, som fick Nobels fredspris så sent som 2008, fast besluten att gå till väpnat anfall mot Bashar Al-Assads regim i Syrien. Väl medveten om att ett sådant drag mycket väl kan slunga in hela regionen i ett storkrig, där de bägge inofficiella kärnvapenmakterna Iran och Israel tveklöst kommer att dras in.

Obama fortsätter alltså George W Bushs tveksamma tradition att besluta om militära insatser på lika tveksam underrättelseinformation, ivrigt uppbackad av USA:s bästa vänner i Westminster. 2003 var det de icke-existerande massförstörelsevapnen som användes som motiv för att anfalla Saddam Husseins Irak, idag är det en påstådd gasattack från Al-Assad i en förort till Damaskus som är den ”röda linjen”.

Och visst, det är långt ifrån osannolikt att Assad beordrat en gasattack mot sina egna medborgare. Eller kan det vara frifräsare från armén som begått folkmord på egen hand, i strid med order. Eller möjligen kan ett lager med kemiska stridsmedel ha träffats i ett konventionellt anfall mot rebellstyrkor.

Men det går inte att komma ifrån att den som riskerar att förlora mest på att ta till kemiska stridsmedel är Assad själv. Och framför allt trotsar det allt vett att genomföra en  gasattack just nu, i den egna huvudstaden bara ett par kilometer från Damaskus centrala delar – samtidigt som  FN:s inspektörer befinner sig på plats.

Om nu Assad verkligen ville statuera exempel, hade det funnits betydligt mer svårtillgängliga, rebellkontrollerade trakter att genomföra en kemvapenattack i.

De som däremot har allt att vinna på att driva fram ett militärt ingripande från väst är Syriens många rebellgrupper, i synnerhet den så kallade Al-Nusramilisen. Denna rebellgrupp, nära knuten till terrororganisationen Al-Qaida, är en av de största jihadistiska styrkorna i Syrien med runt 6.000 stridande. Al-Nusra har även varit inblandade i strider just i förorten Ghouta där gasattacken sägs ha genomförts.

Intressant i sammanhanget är att Al-Nusra redan i mars anklagades av regimen för att ha använt kemiska vapen mot regimsoldater i Aleppo, då 25 dog och 110 skadades i en misstänkt gasattack. Och precis som vid förra veckans dåd i Damaskus, skyllde rebellerna och regeringssidan på varandra – vem som var ansvarig har fortfarande inte klarlagts. Regimen har i alla händelser försäkrat att militärens lager av kemiska stridsmedel är intakta och inte fallit i rebellernas händer. (Vad en sådan försäkran nu är värd.)

Men det finns tecken på att rebellerna även börjat tillverka egna kemvapen. Så sent som i december 2012 tog rebellsoldeter, anförda av Al-Nusra, kontroll över en kemisk fabrik 40 kilometer öster om Aleppo. Fabriken, ägd av ett syriskt-iranskt konsortum, tillverkade klorin, den substans som använts i världshistoriens kanske mest spridda kemiska stridsmedel: klorgas. I Första världskriget dödades tiotusentals soldater på Västfronten i tyska anfall med klorgas, något som ledde till att samtliga Västländer förbjöd användning av kemstridsvapen efter krigsslutet.

Den libanesiska tidningen Al-Akhbar skrev vid tillfället att det fanns ”flera 100-kilostankar innehållande klorin på fabriksområdet, tillräckligt för att förstöra en stad med 25.000 invånare”. Samt:

The publication reports that upon discovering rebel forces had seized control of the plant, the al-Assad regime asked international observers who were in the country at the time to intervene, fearing that the chlorine could be used for the purposes of chemical warfare. However, the rebels refused to allow observers to remove the chlorine tanks from the plant, though they did agree to evacuate the facility and declare it a “sealed zone,” while retaining control of the area of the city where the plant is located.

Vi kan ju också studera symtonen som inandning av kloringas ger upphov till:

According to the Centers for Disease and Control (CDC) symptoms of acute exposure to chlorine at high levels include: violent cough, lightheadedness, nausea and vomiting, headache, chest pain, muscle weakness, severe abdominal discomfort, shortness of breath and a feeling of suffocation.

Poison_gas_attack

Tyska gasattack på Västfronten, Första världskriget.

Men inte kan väl de frihetsälskande rebellerna i Syrien utsätta civilbefolkningen för sådana grymheter, bara för att provocera fram en attack från USA?

Att de tidigare mördat kristna präster, hotat med att slakta frivilliga hjälparbetare från väst och skär ut hjärtan och lever från sina fallna motståndare är säkert bara ren otur.

För att vara tydlig: Bashar Al-Assad är en vidrig diktator som inte tvekar att mörda sin egen befolkning för att klamra sig kvar vid makten. Fast alternativet är just nu om möjligt än värre. Det är riktigt illa när till och med Vladimir Putins propagandakanal Russia Today framstår som en sansad röst.

Uppdatering: FN:s inspektörer besköts av krypskyttar när de försökte ta sig in i den bufertzon mellan de stridande. Verkar som om rebellerna inte vill ha FN där…

Intressant?

SvD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5

Läs även Cornucopia om det totala vansinnet att försöka upprepa Libyeninsatsen mot Syrien.

Andra bloggar om , , , ,

Obama och konsten att undvika civila offer i drönarkriget

USA:s president Barack Obama fick som bekant Nobels fredspris för ett par år sedan, en utmärkelse som han högtidlighållit genom att succesivt dra tillbaka amerikanska trupper från Irak och Afghanistan. Samtidigt har fredspristagaren kraftigt utvidgat USA:s drönarattacker, alltså fjärrstyrda avrättningar som utförs av operatörer som kan befinna sig på andra sidan jorden.

Presidentens flitiga användandet av drönare, till exempel i Pakistan och Jemen, har ifrågasatts av både politiska motståndare och människorättsgrupper. Obamas svar på detta har varit att alla drönarattacker noggrant planlagts så att inga civila ska komma till skada vid anfallen.

Detta rimmar illa med vittnesmål från marken. Som i Jemen, där Salem Ahmed bin Ali Jaber, en respekterad imam, höll ett tal där han varnade församlingen för  Al-Qaida. När representanter för terrorgruppen senare kom för att konfrontera Ali Jaber, förintades imamen, en kusin och terroristerna av en Hellfire-missil avfyrad från en amerikansk drönare.

Den 17 mars 2011 dödades inte mindre än 42 personer när missiler träffade en busstation i Datta Khel, Pakistan. Målet för drönarattacken var en samling män som samlats på den öppna platsen, och av någon anledning stämplats som terrorister av USA:s underrättelsetjänst. I verkligheten var männen medlemmar av ortens byråd, som samlats för att lösa en konflikt om en gruva. (Se filmen ovan.)

Men eftersom underrättelsetjänsten inte på långa vägar har tillräckligt med operatörer på marken för att säkerställa att det verkligen är terrorister som utses till mål för attackerna. Därför utgörs en stor del av drönarföretagen numera av så kallade signaturattacker, där analys av olika rörelsemönster och beteenden kan innebära ett oväntat besök från en Raptor.

I fallet med mötet i Datta Khel var deltagarna väl mevetna om risken med att samlas på detta sätt, och hade därför informerat den pakistanska armén om mötet 10 dagar i förväg. Men inte hjälpte det – byrådet sprängdes i småbitar.

För Obama rör sig detta dock inte om civila dödsoffer, om någon trodde det. Den amerikanska militären har nämligen omdefinierat vem som är att betrakta som ”civil”, för att på så sätt slippa oskyldiga offer vid attackerna. Under den nya definitionen betraktas alla män i så kallad stridande ålder, dvs 20-40 år, som militanta eller kombattanter. I en lång intervju med New York Times bekräftar den förre amerikanske ambassadören Cameron Munter att det inte krävs särskilt mycket för att trigga igång ett anfall i en bunker i Colorado:

So what’s a signature behavior? “The definition is a male between the ages of 20 and 40,” former ambassador to Pakistan Cameron Munter told the Daily Beast’s Tara McKelvey. “My feeling is one man’s combatant is another man’s — well, a chump who went to a meeting.” The New York Times quoted a senior State Department official as saying that when the CIA sees “three guys doing jumping jacks,” the agency thinks it is a terrorist training camp.

Om bara ett par veckor landar fredspristagaren i Sverige. Om du och dina (manliga) kompisar är mellan 20 och 40 och tänker träffas över en öl under de två dagar som Obama är i stan – håller er inomhus för säkerhets skull. Samlas inte i större grupper på öppen plats.

Och googla för allt i världen inte på tryckkokare.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: