Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Barroso

Måste det till en Nigel Farage för att sparka liv i EU-debatten?

Sedan Sverige gick med i EU för snart 20 år sedan, har vår nation mer och mer utvecklats till en lydstat under en gigantisk byråkratisk apparat i Bryssel – en som vi inte vare sig valt eller har möjlighet att rösta bort i framtida val. Detta trots att 8 av 10 lagar idag införs som en direkt följd av beslut som fattas i Bryssel – flera av dem dessutom direkt skadliga för svensk ekonomi. (Det nya svaveldirektivet för sjöfarten som införs vid årsskiftet, hotar exempelvis att slå ut stora delar av svensk massa- och stålindustri.)

Den enda möjlighet vi har till påverkan via direkta val är att rösta fram ett litet antal EU-parlamentariker vart fjärde år. Men dessa politiker hamnar i ett parlament som vare sig kan ta initiativ till eller rösta fram ny lagstiftning – det är till sin konstruktion bara rådgivande till kommissionen, där en kader odemokratiskt valda byråkrater sitter vid rodret.

Få har satt fingret på detta gigantiska demokratiska underskott bättre och mera högljutt än Nigel Farage, ledare för UK Independence Party, UKIP, som i åratal häcklat, förolämpat och hånat EU-topparna, däribland ordföranden Jose Manuel Barroso och unionens ”president” van Rompuy. Videoklippen där han frågar van Rompuy ”Who are you” är en modern klassiker och viralsuccé på nätet.

I Storbritannien har Farage lyckats med bedriften att på allvar sparka igång debatten om landet verkligen ska vara med i EU eller inte – en fråga som Storbritanniens politiska klass trodde var begravd sedan  20 år, när dåvarande Toryledaren John Mayor skrev under Maastrichtfördraget.

Farages folkliga framgångar har tagit de etablerade politikerna på sängen och drivit premiärministern David Cameron till att halvhjärtat lova en folkomröstning i frågan om ett par år. Farage börjar dock bli ett reellt hot mot både Cameron och Labour – han snor röster från bägge blocken – och en tilltagande panik börjar märkas hos Storbritanniens politiska klass. Skräcken vore om Ukip inte bara vinner Bryssel, utan blir en kraft att räkna med i det brittiska parlamentsvalet nästa år.

Detta skildras mycket bra i reportaget om Farage från brittiska Channel 4. Det är nästan en timme långt, men väl värt att se för den som önskar att även Sverige haft en EU-debatt värt namnet.

Tyvärr är UKIP inte bara EU-kritiskt, utan riskerar med sin obegripliga hållning när det gäller invandring och migration att hamna bland övriga tokhögerpartier i EU-parlamentet.

Med detta sagt, är det synd att det inte finns fler bråkstakar som Farage i EU-parlamentet. Det närmsta vi kommer här i Sverige är Piratpartiet – ett parti som inte ens tillåts vara med i SVT:s EU-debatt, trots att partiet redan har en plats två platser i parlamentet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Eurosamarbetet – det hjälper inte att polera liket


Intervjun ovan med en ovanligt frispråkig finansmäklare, som sändes i brittiska BBC igår, borde vara obligatorisk att se för alla som fortfarande tror att Europas så kallade politiker (dvs uppgraderade byråkrater som Herman van Rompuy) kommer att kunna förhindra en kollaps för den gemensamma valutan. Ingen på marknaderna tror längre på Euron, och har redan flytt till säkerhet i form av långa statspapper eller dollar. Eurosamarbetet är dött, ett levande lik som det putsas på i bästa Leninstil – men det var länge sedan några återupplivningsförsök hade effekt.

Vi kan alla glömma de ”räddningsaktioner” som EU- och IMF-ledarna utlovar så gott som dagligen. De har ingen aning om vad som ska göras, och även om de hade haft det är det redan för sent, som sägs i inslaget ovan styr regeringarna inte längre över ekonomin (det gör Goldman Sachs).

Grekland är redan bankrutt och har tekniskt sett redan gått i konkurs, och de tyska väljarna kommer aldrig att gå med på att garantera statsskulden för hela södra Europa, så som Rompuy och Barroso planerar djupt nere i sin bunker i Bryssel, där de nu under allt större panik omgrupperar sina imaginära ekonomiska försvarsstyrkor. Samtidigt som de plockar fram cyanidpillern inför det oundvikliga slutet.

I den verkliga världen, i Grekland, håller de ständigt nya sparpaketen nu också på att knäcka den grekiska medelklassen – något som påverkar landets framtid i långt större utsträckning än en galopperande stadskuld eller upploppen på Syntagmatorget. I The Telegraph berättar paret Dmitris och Mary Andreou om hur de drabbats dubbelt av sänkta löner och höjda priser på nästan allt. Samtidigt har de ålagts att betala en extra fastighetsskatt på mellan 5.000 och 10.000 per år, vid sidan av ytterligare inkomstskattehöjningar. Alla deras sparpengar är borta, liksom tron på framtiden. De har slutat titta på TV, eftersom det är för deprimerande. Att försöka bygga en framgångsrik ekonomi på en nation av människor utan framtidstro, vars ekonomi ligger i spillror, kommer aldrig att fungera.

Det finns egentligen bara tre vägar ut för Grekland: 1. Att lämna Euron. 2: Revolution eller 3: Militärkupp. Och ju längre politkerna väntar på att ta det enda vettiga beslutet – det vill säga nummer 1 – ökar risken för alternativ 2 eller 3.

Johan Norberg skriver idag om Eurokrisen som finansvärldens Fukushima, där Europas makthavare planlöst lappar och lagar på reaktorinneslutningen, men inte gör något åt själva härdsmältan inuti.

Jag skulle nog hellre beskriva det som händer i Eurozonen just nu som en cancer, en aggressivt växande tumör som behandlats med placebopiller istället för operation. Nu är den för stor för att behandla, och patienten är förresten redan död.

Det är bara dödsattesten som vi väntar på.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,
Grekfrossa i pressen: DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, E24 1, 2

Ytterligare en anledning att ignorera EU

José Manuel Barroso – inte president.

Idag var det en stor dag i EU-parlamentet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso höll ett högtidligt tal om tillståndet i unionen, inspirerat av USA-presidenternas årliga State of the Union-tal. Nu är ju EU ingen federation, så jämförelsen haltar redan där. Dessutom är Barroso inte president i EU – den som utsetts till att ha den titeln heter Herman van Rompuy. Men efter han ser ut som Gollum i Sagan om Ringen, är nästan okänd utanför byråkratdjungeln i Strasbourg och Bryssel och har ungefär lika stor charm som en gråsten, så bestämdes det att Barroso ändå skulle bli den som fick hålla talet, som nu kan avnjutas i efterhand via denna länk.

Då EU-garnityret hyste en (befogad) oro för att få skulle stanna och lyssna på Ordförandens tal, utlystes närvaroplikt för alla parlamentsledamöter med hot om löneavdrag för den som inte inställde sig.

En intressant detalj i sammanhanget är att detta högtidliga tal om tillståndet i den europeiska gemenskapen råkar sammanfalla med 70-årsdagen av Tysklands bombanfall på England – Blitzen. Detta första försök att bygga en gemensam inre marknad i Europa, resulterade i drygt 400 döda, 1.600 skadade och ytterligare ett antal tusen hemlösa.

Det kanske inte är alldeles förvånande att Storbritannien är det land i Europa där EU-stödet når absoluta bottennivåer. Bara var femte britt känner förtroende för EU, medan 60 procent misstror det europeiska projektet. Men även svenskarna börjar glädjande nog fråga sig varför vi ska betala mångmiljardbelopp varje år för att underhålla ett byråkratisk härskarklass, vars enda bidrag är mer byråkrati, onödiga lagar och högre skatter och avgifter.

När det gäller viktiga frågor som finansiell stabilitet, fredsbevarande och katastrofhjälp i och utanför unionens länder, brukar de dock alltid lämna walk-over.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, DNSvD, Aftonbladet

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: