Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: betong

Slussen – vilken betongöken gillar du mest?

tyrellvsslussen

Om man bara gör den där inglasade gallerian lite högre, kommer den att se exakt ut som Tyrell Corporation i Blade Runner. Det hade ju faktiskt varit ganska häftgt…

Det ständigt pågående haveri som går under benämningen Nya Slussen rullar vidare. Efter att ha utretts i nära 30 år, efter ett otal arkitekttävlingar, förhalningar, överklaganden och allmän nimbyism, antogs för något år sedan ett slags beslut för hur den framtida Slussen skulle gestaltas.

Många – däribland jag – var besviken på resultatet, främst för att allt som var bra i det ursprungliga förslaget från arkitektbyrån Foster & Partners – som dagens Slussen bygger på – rensades bort. I originalförslaget byggdes ett nytt stadsrum upp runt Södermalmstorg, med flera nya hus. Det vill säga, det anknöt till ett Slussen för länge sedan, före den nuvarande trafikkarusellen raderade ut bebyggelsen som gick ända ner till Slussbassängen. Visst, förslaget hade många brister, men ansatsen att återge Slussen sina stadskvarter var välkommen.

slussen_fb2010

Den ursprungliga planen till nybebyggelse vid Slussen innebar att Södermalmstorg faktiskt blev – ett torg.

Men att bygga nya hus i Stockholm är belagt med gigantiska politiska risker – så efter att stadsbyggnadsnämnden lyssnat in dussintals ilskna bostadsrättsägare på Mosebacke med hotad utsikt från sina lägenheter, raderades i princip alla byggnader från Nya Slussen-planen, och kvar blev bara de breda autostradorna och ett par oregelbundna glaskonstruktioner som placerades ut för att skydda de många kunderna i den nya underjordiska gallerian mot regn och rusk.

Man får anta att även de horder av människor som redan idag ägnar stora delar av sin dag åt att njuta av UTSIKTEN från betongdäcket vid Södermalmstorg, påverkade politikerna att tänka om och inte ta risken att göra om samma fel som de flesta andra städer i den civiliserade världen envisas med att göra: ställa hus bredvid varann.

Som sagt, vi var många som var besvikna på det urvattnade och intetsägande förslag som klubbades igenom för två år sedan, men det finns en gräns för när man inte orkar kämpa emot längre. Dessutom var alternativet – den vittrande betonghögen som utgör dagens Slussen – ännu sämre.

Stoppa vansinnet – Rädda Slussen! (Version 0,5) from Agaton Film on Vimeo.

Men nu har Slussenfrågan återigen blivit het, sedan en privatperson gjort det som de inblandade tjänstemännen och arkitekterna naturligtvis borde ha gjort redan från början: visat hur det faktiskt kommer att se ut i verkligheten för oss som ska vistas i de glättiga arkitektoniska skisserna. De gigantiska betongytorna, glaspyramiden som för tankarna till Blade Runner och det blåsiga och öde betongdäcket i avsaknad av all slags bebyggelse och intimitet: detta fanns med i förslaget från början, men få orkade eller förstod att ta det till sig.

Och nu är det för sent. För även om aktivisterna i Slussen plan B mot förmodan lyckas stoppa bygget ytterligare en gång, kommer ingenting att bli bättre. Tidigare stod valet mellan ny betong och gammal söndervittrad betong. Med Slussen plan B tillförs vi ytterligare ett val – att ersätta den gamla ödsliga betongöknen med en likadan ny.

Stockholm är världens ängsligaste stad när det gäller att bygga nytt – så vad kan vi egentligen förvänta oss?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Resumé 1, 2, DN, SvD

Slussenhaveriet: välkommen tillnyktring av S

Nya Slussen – havererad stadsplanering.

Ända sedan de omarbetade planerna till nya Slussen presenterades i våras, har jag förvånats av den massiva uppslutningen för förslaget. För efter att ha lyssnat på Nimby, Skönhetsråd och diverse föresepråkare för gammal hederlig öststatsarkitektur blev resultatet till ny Slussenlösning något som mest kan liknas vid ett nytt Sergels Torg. Fast ännu ödsligare och mycket blåsigare. Någon obegripliga pyramider i glas placeras lite random för att visa att det visst går att få in kommersiell verksamhet utan att störande byggnader som tar bort utsikten oavsett var på Alexanderplatz Södermalmstorg man befinner sig. En monstruös åttafilig brokonstruktion i dubbla plan byggs, och genom att skapa gångstråk nere i betongskuggan under bilar, bussar och annan kollektivtrafik skapas framgångsrikt ännu en otrygg miljö i stan. Vattenspegeln mellan Slussen och gamla stan byggs effektivt igen med ytterligare ett par broar, och som kronan på verket anläggs en gigantisk trappa upp mot Södermalmstorg.

Det är den senare som Socialdemokraterna använt som argument för att säga nej till det liggande Slussenförslaget – det är inte tillräckligt handikappanpassat menar man. Om det enbart är av denna anledning som S nobbar nya Slussen, eller om partiet faktiskt insett att ombyggnadsförslaget är en fullständig katastrof, har jag ingen aning om. Men att ett stort parti som Socialdemokraterna nu reagerar är i alla fall ett sundhetstecken.

Spännande alternativförslag – flytta Slussen västerut.

Det finns flera intressanta förslag till alternativa Slussenlösningar, som nästan samtliga är bättre än den halvmesyr som Sten Nordin och hans anhang tänker driva igenom – ta bara det medborgarförslag som går ut på att flytta hela Slussen västerut och bygga ihop den med Centralbron, som överdäckas tillsammans med tunnelbanan. En intressant lösning som tillåter nya kommersiella ytor, nya lägenheter och räddar en stor del av vattenspegeln från att fyllas igen som i liggande förslag. Det finns säkert massor av praktiska invändningar mot denna idé, men efter 20 år av velande i Slussenfrågan borde vi faktiskt ha förtjänat något bättre än det som politikerna i Stadshuset tänker tvinga på oss.

Om man läser mellan raderna i diverse politikerbloggar, så är det knappast någon som direkt verkar brinna för det liggande ombyggnadsförslaget – men eftersom det gått så lång tid MÅSTE ju något göras snabbt, innan nuvarande konstruktion faller sönder.

Jag hoppas innerligen att fler partier vaknar upp och inser att det vi allra minst behöver i Stockholm är ytterligare en stor betongöken mitt i centrum.

Intressant?

DN, Epstein

Andra bloggar om , , ,

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

Måste Slussen alltid förbli en betongöken?

Stans mest attraktiva läge för nya hus. Istället får vi en betongöken.

Ännu ett förslag till ombyggnad av Slussen har nu presenterats, ungefär ett år efter den senaste utskällda planen lades fram. Martin Schröder,  planarkitekt på stadsbyggnadskontoret, kallar modellen för Stockholmarnas förslag – detta eftersom arkitekterna nu ”lyssnat på kritiken”.

Resultatet? Ett Slussen nästan kliniskt fritt från nya byggnader som eventuellt kan störa någons utsikt. Där stenlagda terrasser ner mot Saltsjön ger plats för uteserveringar och lockar till folkvimmel, och där ett gigantiskt torg garanterar full frihet för iskalla nordanvindar.

Alla som någon gång befunnit på Södermalmstorg vet att det är ett av stans värsta blåshål, och att göra de öppna ytorna ännu större, frilägga mer av vattenspegeln mellan Slussen och Gamla Stan och ovanpå detta dra en åttafilig bilväg (var finns alla dessa bilar som behöver denna plats?) över alltihop kommer garanterat inte att skapa ett torg där folk samlas och trivs.

De ”mängder av utserveringar” som det talas om kommer alla att ligga i norrläge och vara iskalla och blåsiga förutom under enstaka högsommardagar. Till och med på de tillrättalagda bilderna som tagits fram för att illustrera förslaget ser det kallt och ogästvänligt ut.

Berlin Alexanderplatz 1973. Alla stadsarkitekters benchmark, verkar det som.

Av någon anledning verkar det alltid gå troll i stora stadsplaner, framför allt när det gäller gestaltning av offentliga platser. Slutresultatet blir oftast något som påminner om 70-talets Berlin Alexanderplatz. Stora öppna betongytor där stormvindarna får fritt spelrum. Och om det finns några byggnader kvar alls efter alla ”samråd” är det inte sällan gigantiska märkesbyggnader. Se bara på hur det blev på Sergels Torg – eller vid Globen City, dit nostalgiska DDR-medborgare kan vallfärda för en air av 70-talsbetong, hukandes i tornadovindarna som skapas i mellanrummet mellan de två tornen som ramar in entrén till Arenatorget. Det finns en anledning att det saknas uteserveringar på detta torg.

Slussen 1904.

Tittar man på bilder från hur Slussen såg ut för 100 år sedan, ser man att det fanns en ganska tät småhusbebyggelse ner mot vattnet på Mälarsidan, hus där det inrymdes hantverkslokaler, industrier, affärer och krogar. Miljöer som nog ganska många av oss skulle vilja se återupplivade.

Men istället för en angelägen förtätning av stadsrummet i denna skövlade del av Stockholms historiska centrum, som många av oss vill se, får vi mer betong och ännu mer ödslighet. För när stadsarkitekterna ska ta fram ett nytt Slussen, går det givetvis inte att tänka småskaligt. Om det ska finnas hus över huvud taget, måste de vara gigantiska, trekantiga och i glas. Och när sådana byggnader inte accepteras av allmänheten, tar fega politker och stadsplanerare till den enklaste lösningen – inga hus alls. Betongöken.

Ett fult, ödsligt Slussen ska alltså rivas – och ersättas med något ännu större och ogästvänligare. För nu har ju politikerna ”lyssnat” på opinionen och tagit bort allt som kan uppfattas som störande.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: